Vintern 2003-2004, alltså för elva år sedan, spelade jag, Anders Rudolfsson och Fred Anderson in albumet Live at the Copacabana med den elektroakustiska ensemble vi kallade Termodynamikens Sjunde Lag. Och medan de flesta säkert avfärdar den som märkligt slammer och rundgång är skivan en av de få saker jag är riktigt stolt över.

Jag tycker om det ofta atonala uttrycket, jag tycker om skevheten och att det inte är tajt gör inget då jag vet att allt skapades i ögonblicket. Jag tycker om idéerna, infallen, glädjen i allt det improviserade. Jag älskar den naivitet som präglade hela projektet där vi gjorde vad som föll oss in utan att bry oss om normer eller regler, eller vad någon annan än vi tre skulle tycka. Det var en frihet som till exempel inte längre finns i mitt andra, mer seriösa band Expanding Chaos, där vi hela tiden höjt ribban och förväntningarna.

Tidigare hade vi smugit in nattetid i en kulturlokal vi hade tillgång till och använt klassiska instrument, men den här gången höll vi till i en mer ordinär replokal. Dit släpade vi järnskrot och leksaksinstrument och där satte vi ihop albumet under några sessioner under en gammal Östtysk flagga som hängde på väggen. Det mesta improviserades som sagt medan en del idéer, som till exempel de första verserna till We are the Owls, hade jag med sedan tidigare. Fast The Happy Dancing Polka Pig är faktiskt andra försöket av två får vi väl avslöja. Bandet i replokalen bredvid kan för övrigt höras lite dovt genom ventilationen ibland i lite lugnare låtar. Communiscatication spelades in i mitt vardagsrum med stereomicken på min videokamera så det borde finnas videomaterial nånstans, annars finns det bara några stillbilder bevarade. Det finns även en hel skiva (internt känd som: ”Saker vi hittat i skafferiet”) med överblivet material, bland annat Fred som rappar på spanska, och en sinnessjuk jojk som nästan fick mig att svimma av syrebrist, som inte fick plats som vi kan ge ut när vi behöver mer pengar vid något framtida jubileum.

Medan Anders mixade skivan skrev jag och Fred en text där vi påstod att skivan var inspelad på klubben Copacabana under den sista världsturnén med bandet. Sedan skannade vi in våra ansikten i en flatbäddskanner så att vi såg ut som groteska troll och använde som bandfoton. Jag gjorde omslaget med de spektakulära färgerna och det är fortfarande ett av mina favoritomslag. När vi var klara tvingade vi Skivhörnan i Östersund att sälja skivan. Jag vet dock inte om de ens sålde ett enda exemplar. Vi sålde faktiskt några per postorder. Resten av den blygsamma upplagan ligger i ett förråd nånstans. Det här var alltså tiden innan Spotify om någon minns att man gjorde fysiska skivor förr.

Vi genomförde vid Viola Rekords nyårskonsert 2004 även ensemblens enda live-spelning för en liten men entusiastisk publik. Vi spelade just Owls – som är lite av vår hitlåt – följt av en improvisation med fragment från tidigare inspelningar, samt Vaggvisa för elaka barn. Det var fantastiskt och jag minns att jag spelade flöjt och hade en maracas i skon för att kunna stå och skaka den med foten eftersom båda händerna var upptagna. Sedan låtsas vi somna i slutet av vaggvisan. Sånt händer inte på andra konserter.

Några år senare spelade vi in EP:n Pandornas Ask med ensemblen som kanske musikaliskt är bättre och mer sammanhållen, men det är ändå något visst med just Live at the Copacabana. Det är inget man drar igång för att liva upp stämningen på en fest direkt. Och jag lyssnar kanske bara några gånger om året på den. Men när jag gör det blir jag väldigt glad av vad jag hör. Det borde inte funka. Slammer, felspel och otakt, oljud, brummanden och rundgång. Ett jäkla kaos egentligen. Men ändå finns det något där. Det är något som berör mig. Det är som en värld med sina egna regler.

Jag är väldigt stolt över att ha varit med och gjort alltihop och jag skulle med berått mod göra om det igen!