Dags att spränga bort den polerade fasaden, lämna all skit jag samlat på mig, som jag tyngts av, allt ska bort, jag donerar all logik och förnuft till välgörenhet, allt jag spar är intuition och ett kreativt kaos! Min odödliga själ har varit fången i ett svart hölje av mörker, av förnekelse, fast i gamla fångstgropar från järnåldern som för länge sedan börjat rasa och inte fångat djur på tusen år.

Jag är på besök i hemlandet och ser min repetitiva bakgrund spelas upp som en teaterföreställning i helvetet, om och om igen, ser jag min historia repeteras, ser skådespelare runt mig spela samma gamla roller, här tickar klockorna men tiden står stilla. Jag måste komma loss, de gamla byggnadsställningarna runt mig de byggt är föråldrade, jag ska spränga bort skiten!

Och i källaren: Där har jag har kapslat in vad jag trott varit mörker, men det är själva kapslandet som är mörkret, inom mig bär jag en kreativ energi, en kraft, drivkraft, och det är inte den som dragit energi, det är inkapslandet, förträngandet, fasaden som slukat allt som är jag och skapat en händelsehorisont runt mitt jag som misstagits för jag, som jag själv trott varit min kärna, men som bara varit ett skal.

Jag klipper upp baklåsningen av mig själv nu. Jag bryter upp dörrarna, apterar sprängdeg på de falska mellanväggarna. Jag är trött på den här berg-och-dalbanan jag åkt hela vintern och våren. Det är sommar och jag kliver av den här snurriga karusellen nu. Jag sparkar upp dörren och släpper ut mig själv, även om jag kommer bländas av ljuset.

Jag tar ut kompassriktning och ger mig av till fots, i min egen takt, jag är van att gå, jag har jävligt starka ben efter att ha vuxit upp på en fjällsida!

Det är en långsam apokalyps men se: Jag gör allting nytt!