Krönika i Linköpings kommuns personaltidning, 2016.
En av toaletterna på kommunikationsavdelningen har en energisparlampa som är ovanligt trögstartad. Den tar flera sekunder på sig att komma igång med sitt sken. Det får till följd att när man tryckt på lampknappen hinner man dra igen dörren och låsa innan man blir stående där i beckmörkret. Man väntar på ljuset och kan inte göra så mycket annat.
Sakta börjar man uppmärksamma ljud man inte tänker på annars. Det susar från ventilationen. Man hör vatten bubbla sporadiskt i något rör. På något sätt känner man att man är i ett kaklat rum; det är något med hur de små ljuden av ens egna rörelser och svagt frasande kläder ekar mot de hårda väggarna. Man hör sina egna andetag vissla i näsan och så börjar man tänka på sina hjärtslag. Hur många pulser har inte passerat genom kroppen sedan man föddes?
Man står där i mörkret, de få sekunderna blir ganska långa och man hinner tänka att en dag upphör hjärtslagen. Man står där och tänker plötsligt att det kanske är så här det är. Döden är som ett kolsvart, kaklat rum där ljuset aldrig tänds och man bara hör diffusa susanden och sina egna hjärtslag.
Just som man accepterat den tanken tänds ändå ljuset till slut. Det blixtrar och blinkar och världen runt en blir verklig igen. Döden återgår till att vara ett abstrakt och overkligt koncept igen. Man gör sig av med kaffet man filtrerat genom kroppen och stannar man längre börjar man fundera över någon text man arbetar med, eller kanske den snirkliga livsresa som ledde till att man blev kommunikatör på Linköpings kommun.
Man tänker på slumpen. Hur man plötsligt får chansen, från en vecka till en annan, att vara anställd istället för att behöva kämpa sig fram som frilansare. Och man känner glädje över tryggheten och gemenskapen på avdelningen, man skrattar och pratar med kollegor om livet och döden. Man känner tillförsikt och hopp.
Då sträcker man sig efter lampknappen igen. Fingrar lite på den, utan att trycka. Tänker på mörkret, susandet och hjärtslagen. Ser det lugn som finns i de där sekunderna av mörker. Ser det som en stunds avslappning. En stund för reflektion. Inser att den där tanken om döden som ett kaklat rum måste vara med i romanen man jobbar på.
Sedan tvättar man händerna, tar en pappershandduk – bara en för att spara på miljön – och torkar händerna. Man ser ett ansikte som betraktar en ur spegeln. Man ser att ansiktet har ett lätt leende på läpparna och man ler nickande tillbaka. Därefter släcker man lampan och njuter av lugnet några sekunder innan man låser upp och går ut i den upplysta korridoren utanför.
Ute i ljuset möter man en kollega som vill diskutera något brådskande projekt och man glömmer alla virvlande tankar på livet och slumpen. Allt som hänt de senaste minuterna bleknar bort. Som om det bara var en konstig dröm.
Livet känns nog bäst ute i ljuset ändå.