Att skriva en roman är lite som att skaffa barn. Först får man en fantastisk utlösande idé och känner sig euforisk och lycklig. Sedan måste man hålla på och ruva och fundera och pyssla ganska länge innan det börjar märkas något resultat. Sen är det hårt arbete och man undrar vad man gett sig in på.

Har man skrivit över ett visst antal sidor går det inte längre avbryta heller, då är det bara att hugga i och ro fan i land. Ibland känner man de första sparkarna, andra dagar har man bara värk och är pinknödig. Man ser hur alltihop bara växer och blir mycket större än man förväntat sig. Ångest, ånger och förtvivlan blandas med hopp, lycka och storhetsvansinne.

Sen kommer födseln, när man skrivit igenom första versionen, och allt är en kladdig och skrikande röra som man egentligen inte är riktigt färdig med. Är det verkligen så det ska se ut? Men så får det gå lite tid, man går igenom alltihop igen, ansar och formar, tar i med hårdhandskarna, och ser till att det hela växer sig välartat. Sen följer studierna av korrekturet och man fixar till det sista innan det känns som det gått ungefär arton år och man skaffar en snygg examenskostym att klä den i inför publiceringen. Stolt lägger man ut bilder på internet och skryter vitt och brett i sociala medier.

Därefter lever boken sitt eget liv och man kan inte göra nåt åt den längre. Det är bara att hoppas att omvärlden uppskattar den med välvilliga recensioner och att den håller sig undan trubbel med lagen. Och om allt går bra kan den ibland yngla av sig och innan man vet ordet av står man där med en hel trilogi.

Kommentar: Skrevs efter första genomskrivningen av romanen Ett sprucket kärl.