Tanken på att skapa. Den när jag hela tiden. I korta glimtar skapar jag också, flätar ihop ord och berättelser, men mycket tid går åt till att bara tänka på det, att längta efter skrivandet.

Jag har en hel sjö av kreativitet i mig, men inser att jag är så hämmad och spärras av tanken på allt jag borde göra, alla måsten – jobb och inkomst, arbetsförmedling och tvättstuga – att jag hejdar flödet, proppar igen de bågnande fördämningarna så att det bara droppar ut ett strypt och impotent flöde här och där.

För om dammluckorna ska öppnas måste stora, öronbedövande sirener ljuda och tömma dalen nedanför dammen på folk. Jag behöver en obefolkad dalgång där jag kan släppa fram det massiva, skummande flödet och låta det forsa hejdlöst utan en enda tanke på konsekvenserna.

Det handlar om enorma krafter som sätts i rörelse och jag är rädd för att släppa kontrollen över massorna eftersom jag vet att inget kan stoppa det när det väl börjat. Då uppslukas hela livet av störtfloden och inga viktiga att göra-listor i världen kan få mig att sköta alla de där plikterna som alltid måste skötas och tas om hand.

Därför blir det att jag bara tänker på skapandet, drar mig för att börja och bara grubblar över hur jag ska göra för att få plats med den där stora floden rakt genom vardagen. Det slutar med att jag istället går och handlar, sköter disken och fyller i a-kassans blanketter. Och under tiden ropar mitt hjärta på frihet. Hjälp, skriker det.

Jag erbjuder magi om ni ger mig frihet!