Författare: Markus Widegren

1.

Blodkranskärlen hänger på dörren och droppar. De är tecken på vad som skett. Hela sanningen upplyst av blinkastjärnan. Liten där du är. Mer och mer fettbyggnad ackumuleras dagligen. Jag växer till en bägare denna gång. Hon är jag. Kejsarinnan blåser toner mellan vibrerande membran medan hon läker. Förträngning och konsekvenstänk. Mitt apatiska ansikte. Svullrosa. Blank som blottlagda organ. Jag viskar till de ringmullkrypande daggdrickarna: Jag är snart tillbaka. Runt avsaknaden av kloroblad en svag hinna. Laktoskontakt jag skall upprepa. Tidsuppfattningen växer trattlav längs väggarna. Hon soluppstiger mig häftigt ibland. Sveper mig i mörkret i andra hand. Där är den namnlösa. Hon väntar. Ömsom fjäll, ömsom vatten.

2.

Lyckomarinaden insmord över hela kroppen. Ruset runt i världen ger skrubbsårsanfall. Hisnande julismaragder vidgar huden och dess blodkärlsmönster. Så uppmärksammas bjällreplikten. Änglaväsen med mögelrosor under kapporna svävar hos mig. Över hela kroppen vingslag. Tiotusen brinnande fingrar sträcks mot mig. Mitt kött är en död uppenbarelse. Jag vill öppna hålet och hitta en nyckel därinne. Men där är tomt. Negativ existens. Sten fogas till verkningslös sten. Kall och fuktig väntan. Bländad av stjärnor när mörkret faller hela vägen ner. Det är tomt därinne. Jag böjer mig bakåt i brygga och likväl är tomhet allena. Bjällran pinglar och jag lystrar. Den skräller falskt. Lyssnandet stör mig. Jag får bannor. Jag är trots. Trots det är jag. Inne i kroppen. Insmord i hud. Lyckomarinaden skavs oundvikligen bort. Tiden flagnar. Långt senare skall jag hata mannen med bjällran.

3.

Hetsblöt femlitersvolym. Hur mycket offras i månkratrarna för att blidka lumagorillan? Dropparna runda på golvplattorna. Isklara rosor. Frostiga underkläder. Godheten ifrågasatt. Straffet som svider. Det svider. Jordhannen slipper emedan jag ensam axlar ansvaret. Med pipande röst förklarar jag. Rösten avslöjar. Tranfågelns röst griper om magsäcken. Ger mig blixtrande röd eld. Blodkärlselden vill jag fly. Elden bränner mig. Jag är elden. Plötsligt sköljer vågorna in och allt förändras. Maratonfinalen lyfter mig på tå. Blåser en ande genom andraklotberget. Jag sliter loss kronbladen och ropar älskar, älskar inte. Elden slocknar till slut. Eldsläckande eldtänd. Dropparna runda på golvplattorna. Isklara liljor. Frostiga underkläder. De örtblå urens ynnest ringer ännu i öronen. Interfolieras med mina drömmar. Fyrbent kryper jag oklädd omkring i nässeltrådgården. Onda drömmar. På marmorstolen väntar jag vaken. Utan ringbesvärjelse kommer domen. Det är inte lätt att vara positiv. Tårfloderna tveksamma över svärdsliljekonvaljens vackra blommor. Deras underbara smak. Stjälkarna mellan läpparna. Vem kan svälja? 

4.

Fiskslemmet klibbar av sig mot mina bröst. Torskperennen sprattlar i mina armar. Som en oformligt formgiven röst. Kort är stunden då det är över. På golvet trådkärlsblod. Sedan börjar det igen. Förut spräcktes musslans hölje. Pärlan som svettats exploderade. Den sekreta stammen sprack. Allt rämnade. Rämnade länge. Så forsade bruset som strutsvingar. Makten låg handfast i församlingens händer. Mitt kött var klistrade slamsor. Eufori var utlovad men avtalet förhandlades bort. Bladen i vasen fuktiga och färska. Tung-ordad bladpressbön som transregression. Svärord på högar av föregångna kranium. Så meningslöst det är. Svär vid lårbenet lika gärna. Vid helheten. Vilken helighet som nu består. Så lösgör sig den idé jag burit så länge. Den är inte min längre. Nu hörs den av alla runt mig. Församlingen annekterar idén. Gör den till sin. Sinidé. Perennen sprattlar och får inte förlora greppet. Den avgrund som uppstår kan aldrig fyllas.

5.

Bårhusbesök i studiesyfte. Sjukhusens kakel bekant sedan länge. Skolbänkens abstrakta rotting. Huvudsaken finslipad tills nollåterstoden kvarstår. Att som monad utvidgas likt ballonghästen. Det av förruttnelse präglade blodhetspumpandet fortskrider. Av fukt uppfyllda kloroceller. Av brand och eld uppslukad själ. Preparerad skärseld. Som jag har brunnit. Så förgås även ångern. Effektivt rustad av stränghet. Av ärr har jag bundit ett nät. Kasslerkroppen håller ihop. Ännu. Men tungmuskeln har slappnat av. Den har bakhalt i halsvasen. Stryphuvan tjocknar när jag reser mig. Tystnaden talar för mig. Den metalliska kugghjulsrytmen blommar sommarängslikt. Medan minnet bränner till mellan mandarinklyftorna närmar sig vrålet från den svartstinkande apfadern. Jag fruktar mötet. Det nalkas en pulserande sträng. Vibrerar mitt hjärta. Ackorden klingar falskt. Flyter som flygblad på strömmen. Det stolta stålet svärtas. Dolt i mörkret sticker bladet urskiljningslöst. Fläckarna som små röster. Kräver uppmärksamhet. Hungern vill höras. Äcklet vill tystas. Fingrarna runt halsen. I halsen. Uthärda närvaron. Så kräkreflexerna hänger i snören. På trådar av torkade blodkärl. I säkerhetsnålar. På kjolen så alla ser dem blänka i mörkret. Helljusen skrattar. Jag kan inte sluta reflektera. Alla sår varar. Även om blessyrskorpan faller av i tystnad. Avfallsgolem skapad under livet begravs kontinuerligt. Undfly voodoo-risken till varje pris. Absorbation som ett tema genom livskrisen. I paniken. I sömnen. I askan till slut. Rullar bort snart. Bland ringblommor, stormhatt och mjölkört. En önskan om petit förgätmigej fåfängt avslagen. Längtan förnekas. Med himlastrålar brutna. Brustna i brandgult. Bladen strömmar med min smuts. Ingen ser sambandet. I bröstet sörjer jag det träck ur vilket jag odlat kejsarkrona och malört. Med friktionsröda läppar lämnar moderkronans odon små blå fläckar. Krossade. Vart och ett. Som frökapslar i tid och otid. Som skugga över rötterna. Där rör sig något hastigt. Självsfrid trots halvbordad cykel. I tunna strängar slutlöst. Av tidsknivblad sönderdelad. Upplöst. Hopplöst. Brandlöst. Snart är jag tillbaka. Vänta bara ett ögonbli…

Det sticker och bränner i fingrarna, som om jag hade plockat brännässlor. En bukett, stor och fin, av stingande skoningslös hetta. Ingen kan lindra min smärta nu. Ingen – utom du.

En man vaknar mitt i natten och har trögt slem i halsen. Det går inte riktigt svälja, han hostar och harklar sej. Stämningen blir ganska läskig. Han kan inte sova. Timmarna går och han somnar till, vaknar, försöker förgäves svälja. Till slut blir det morgon och han dricker mycket varmt te med förhoppning om att lösa slemmet. Men förhoppning förbyts i förtvivlan då ingenting löser sej. Deprimerad tar han inte livet av sej utan åker till jobbet.

Det är dags att röra sej. Mossan kryper upp i nacken på mej och de svarta fåglarna har byggt bo i min hatt. En snigel kryper ifrån mej medan mina byxor fladdrar kring magra, stilla ben i vinden.

Jag behöver ett gevär att skrämma fåglarna med. De är inte rädda för mej längre, de kraxar och skrattar. Men jag ska visa dem, de ska få se vem jag är. Jag ska dra benen ur jorden och vandra över åkern. Här växer ändå inga grödor att vakta längre.

Jag måste lägga upp en plan.

kisel skrapar i ögonen
så trött på elektronik
behöver en akustisk lunga
och ett mekaniskt knä

bredvid mej särar en flicka
på fingrarna och spretar
så jag blir distraherad
och tänker på små hål

sockersug i magen
och apatiledsamhet
gör mej ovillig att segla
över svart ocean

sömnbehovet på trappen
är ej handikappanpassat
och den enda sprängskissen
begagnad som presentpapper

det oheliga spektrat
strömmar över anleten
som vänts uppåt
i falsk förhoppning

drömmen om det sunda
fläckas gradvis
om styrkan i tingen
inte kan kontrolleras

trädskuggor faller hårt
i överdrag av prickig plast
hjälper inget annat nu
förintas bara de som ler

tempel som diskuterats
fylls av projektiler
men dignar under värken
av små reflexer i fickan

hon som inga gälar har
simmar ej heller på djupet
taggtråden i bränningarna
avskräcker allt som bada vill

blott tillsammans reser vi
oss ur skuggorna till de
uppsattas tillfälliga översyn
och krossar allt i vår väg

Träden rusar upp ur marken, brister ut i grenar och griper mot himlen. En sned, vriden stam knotar uppåt. Mustaschen döljer leendet på mannen intill. Bakom trädet, bakom mannen, sitter en glänsande råtta och strålar snett och vint genom den tunna dimman på marken. Mannen och råttan hånar trädet och låtsas gripa uppåt med samma intensitet. En ram kring scenen hade gjort en tavla. Mannen som skrattar är övergiven. Råttan är en symbol och trädet är en björk vars löv inte är gyllene som råttans skinn. Marken under dem är skev och lutar mot en liten bäck. Det är inget konstigt med det, det är bara är så. Knotvedens ständiga rutin är att alltid stå så rak i ryggen att den kan skjuta så många skott som möjligt. Pang, en gren brister. Mannen rycker till. Leendet mattas av, utmattade läppar bakom överläppshåret. Han tror inte längre på någon gud. Råttan kvittrar som en näktergal. Mannen undrar om han borde känna ånger. Hans hemlighet är dock endast känd av gnagaren. Björken är helt ovetande. Dimman strävar uppåt med temperaturförändringarna och döljer scenen för oss. Den näverklädda längtar alltjämt upp.

En skräckberättelse för växter

dendrofila tendenser i grenen
ömhetta & vatten flödar ejektilt

grönt är könt, skönt våra rötter
mognande sprudlande sädesslag

stamma! stilla! en stör, plöjer fram
det är mörk natt men någon tänder

som levande skrik i patologiskt rus
grynig skymmning anfaller över oss

agnarna flera metar borta skingras
vete! vete! häll vete över oss alla!

skördarna, mördarna av växterna,
normandernas fiender är från vetet

slukar majsen som färgas blodbröd
skalar vår frot, tröskar & trågar

röd bolmande lök hotar planthonorna
vi tågorna till rabbatin, vår mästare

med spader hanfaller bipeden vår
tungorna utan lungor som förtär al & en

det röda slås tillbarka, fienden fördrivs
svedda & rädda skakar vi som lejonen

tillbaka till ordningen, låt stammen växa
be, frukta, väx och klorofyll mej igen