En man kommer in i ett rum. Han tar av sig jackan och lägger den på golvet. Han ångrar sig och tar upp jackan. Flyttar något från dess innerficka till bakfickan i byxorna. Han hänger jackan över en stol. Han stretchar ena armen, har ont i musklerna, i bröstmuskeln, och masserar den så det nästan går missuppfatta varför han masserar.
Vi ser upp i hans näsa i en omotiverad och ganska obehagligt närgången närbild. Hör hans andetag mycket nära, runt omkring oss.
Han tar ett glas vatten. Dricker det helt enkelt. Tittar ut genom köksfönstret.
Mannen går in i ett annat rum. Fönstren är fördragna. Det är mörkt i hörnen. Bara en glipa av golvet lyses upp. Han tittar på något i hörnet. Är det tomt eller finns det något där?
Mannen hukar sig ner och ställer sig på knä med händerna på låren. Han gapar stort. Sitter stilla så.
Är det verkligen inget i mörkret i hörnet? Rör det sig inget där? Bara grå pixlar brusar i det totala mörkret.
Efter en stund: En märklig röst. Från mörkret eller mannens öppna mun?
”Pakt saki tach. Baschtangili bal barad. Balga tach. Tach saki pakt.”
Mannen slutar gapa och säger:
”Du vill inte ha den. Jag lovar dig. Varför kan du inte bara smyga ut på natten? Jag lämnar öppet.”
Inget svar. Mannen fortsätter.
”Nä, galenskap, det är bara galenskap. Inget annat. Gör som du vill.”
Mannen tar fram ett litet tygknyte ur bakfickan. Ur detta vecklar han fram en liten metallcylinder. Denna rullar han längs golvet in i mörkret. Sedan reser han sig upp och lämnar rummet.
Ljudet av cylindern som rullar över golvet tycks aldrig ta slut.
Bara brus i mörkret.
Kommentar: Den första berättelse jag skrivit på flera år som inte varit en del av en roman. Det är ett utkast, en ofärdig berättelse, kanske början på ett filmmanus, men jag blev så glad att den spontant bara dök upp att den får vara med här ändå.