Det är dags att röra sej. Mossan kryper upp i nacken på mej och de svarta fåglarna har byggt bo i min hatt. En snigel kryper ifrån mej medan mina byxor fladdrar kring magra, stilla ben i vinden.
Jag behöver ett gevär att skrämma fåglarna med. De är inte rädda för mej längre, de kraxar och skrattar. Men jag ska visa dem, de ska få se vem jag är. Jag ska dra benen ur jorden och vandra över åkern. Här växer ändå inga grödor att vakta längre.
Jag måste lägga upp en plan.