Vid millennieskiftet år 2000 skrev, producerade, fotade och regisserade jag ett långfilmsdrama som jag märkligt nog döpte till Radyon. Budgeten slukades av ett paket nyponsoppa och glass till en av de inledande scenerna, och det var allt vi hade råd med. De flesta av oss som medverkade var arbetslösa eller hade praktikplatser genom arbetsförmedlingen och vi spenderade pengarna från alfa-kassan på vin och poesi. Trots den totala bristen på resurser rodde vi en hel långfilm iland och det är jag väldigt stolt över!

Det var min första långfilm och mitt första försök att göra något riktigt allvarligt framför kameran. Tidigare filmer hade varit mer lekfulla, som actionsekvenser med squibbar och blod, eller väldigt märkliga som novellfilmerna Silent Noise och In a dream (sedermera ihopklippta till Silent Dreams för att nå långfilmslängd, mer om den i en annan text). Vi hade ingen aning om hur mycket jobb det skulle krävas. Men även om det ibland var kämpigt att få ihop det hela var det mestadels en väldigt trevlig inspelningsperiod. Vi var alla engagerade och ville göra vårt bästa.

Manuset börjar lite svajigt i början, vilket gör starten lite trög då jag inte riktigt visste vart filmen var på väg. Men den tar upp momentum allt eftersom och särskilt under inspelningspausen i mitten av filmningen hinner jag ikapp med klippningen av första halvan och ser vad som behöver förbättras. Dialogen växlar mellan att vara väldigt realistisk och träffsäker till att ibland bli lite väl litterär då huvudpersonerna halkar omkring med stora ord och monologiserar en aning för mycket om svåra ämnen. Ändå tycker jag, med tanke på att det är ett ungdomsverk, att det är en ganska gripande handling och välgestaltade rollfigurer. En tydligare tråd i början och finslipade repliker så hade det varit en fullträff.

I ena huvudrollen ser vi Pia Junvald som gör en fantastisk rollprestation och kämpar bra med den ibland stolpiga och ganska högtravande dialogen i manuset. Hennes gestaltning är mycket trovärdig och hon visar inte ett spår av det överspelande som annars är vanligt bland icke-professionella framför kameran. I andra stora rollen lyckas Björn Olofsson på samma sätt, helt utan vana vid att stå framför kameran, att gestalta sin ganska jobbige rollkaraktär på ett naturligt och avslappnat sätt. Den tredje rollen hanterar Viktoria Klint också på ett lika naturligt och okonstlat sätt. Alla tre bär upp filmen utan någon större erfarenhet och det är väl vad som räddar den från att kännas alltför amatörmässig. Regissören (dvs jag själv) bör nog också få lite erkännande för denna välinstruerade ensemble.

När jag häromdan såg om filmen slogs jag av hur mycket jag tyckte om mitt fotoarbete och klipp. Det var drivet och innovativt, knöt ihop film och handling till en härligt organisk helhet. Den känslan jag lyckades nå i Radyon är något jag definitivt ska ta med mig till kommande produktioner. Det trevliga kameraarbetet är genomgående, och lyfter många scener, som till exempel ett samtal inne i ett trångt badrum där jag genom att använda speglarna i rummet kan använda ett tiotal vinklar istället för två. Jag gillar även den tio minuter långa tagningen under en nattlig promenad genom staden. Den scenen slutar för övrigt med att huvudpersonen svimmar på gatan, och jag minns att det sprang fram förbipasserande och undrade om vi behövde hjälp.

Något jag även slogs av var hur bra ljudet i filmen var. Dialogen var klarare och bättre än på i stort sätt alla andra produktioner jag gjort senare, som haft betydligt högre budget. Det var tack vare min på den tiden ständige vapendragare Anders Rudolfsson, som skötte ljudtekniken med en noggrannhet och ett kunnande som helt enkelt inte går ersätta. Jobb och geografiska omständigheter har gjort att det var länge sedan vi kunde jobba på en produktion tillsammans, men jag hoppas att saker och ting ska falla på plats i framtiden så vi kan samarbeta och hitta tillbaka till den här nivån igen!

Det är en lite svårare film, mycket allvarligare än jag mindes den, och den griper över stora ämnen utan att för den delen moralisera. Den egentliga handlingen är rollernas utveckling och det är inte bara en vanlig pojke möter flicka-film. Så den är kanske inte så lätt att sprida eller marknadsföra trots att den egentligen är en Dogme 95-film och borde ha kunnat rida på den vågen. Vad jag vet sålde vi bara några egenproducerade exemplar genom lokala Folkets Bio. Filmen är för övrigt också en del av det pionjärarbete jag var involverad i då jag med denna och senare produktioner var bland de första i Sverige att göra långfilmer digitalt och helt utan stöd från Svenska filminstitutet eller lokala filmpooler.

Jag blev glad när jag såg om filmen. Glad och stolt. Trots skavanker och blessyrer är det en liten pärla till långfilm! Den hade aldrig blivit vad den var utan de fantastiska personer jag samarbetade med under produktionen, så stort tack till alla inblandade!