En betraktelse över olika sorters hunger av Markus Widegren.
Vem vet om man lever i morgon. Kanske händer något i natt. Smärtor i bröstkorgen och hjärtat hackar till. Plötsligt andas man inte. Så typiskt. Så västerländskt. Inte så troligt kanske, men om du satsar pengar på att du faktiskt kommer vakna och leva i morgon är det heller ingen som sätter emot. Ändå, plötsligt en dag, plötsligt en natt. Kanske på stationen medan du väntar på tåget.
Då kan man i alla fall finna hopp i närheten. Det finns nämligen en dyrbar hjärtstartare där i en liten box på väggen. Man har förberett. Förutsett. För faller du ihop där på perrongen är den troligaste orsaken hjärtat. Det är det arma, hårt slitande, evigt kämpande hjärtat som sviktat. Händer det oväntat? Ja, då är det hjärta, blodomlopp, propp. Sker det av ålder eller långvarig sjukdom? Nej, då sker det hemma. Sådan är vår del av världen.
Men det finns en annan värld. Det är förstås samma värld som vår, men en tillvaro så annorlunda att vi lika gärna kan kalla den en annan. Där kan man falla ihop av hunger, där kan man sluta leva för att man inte haft nåt att äta. Då hjälper inga hjärtstartare, hur hög effekt man än ställer in dem på, om den så är direktkopplad till turbinerna på ett kärnkraftverk.
Och på stationerna, hållplatserna, vägkorsningarna i denna värld finns heller inga små boxar med någon form av nödstart. Här har ingen förberett. Men alla har förutsett. Här råder nöd hela tiden. Nöden är normal, hunger en normal tillvaro. Här är föda en knapp livsnödvändighet, inte något man unnar sig när man känner sig lite nere. Det är en annan värld.
Lever de i en värld utan hjärtstartare? Inte konstigt att de har hög dödlighet då. Så kan man tänka om denna andra värld när man inte vet bättre. Om man inte känt hunger. Om man inte känt verklig hunger, muskelnedbrytande och obeveklig, så djup att själva kroppen förbränns för att ge några dagar till.
Det handlar inte om lite tröttsamt blodsockerfall på eftermiddagen, inte om att behöva en morotskaka till eftermiddagskaffet så man orkar igenom Kaizen-mötet. Verklig hunger är något främmande för de flesta av oss. Vi behöver aldrig jaga mat. Aldrig söka desperat, aldrig vara utelämnad åt slumpen, främlingar eller att ta utan lov. Sådan är tillvaron för många i den andra världen, den som finns så nära oss. De lever närmare döden i hemmet än döden på stationen.
Den hunger man känner i världen vi är en del av är av en fundamentalt annan art. Jo, vi kan naturligtvis också känna hunger, men det är främst en helt annan sorts hunger. Den fysiska hungern är knappast en del av vår vardag, annat än i marginalerna. Men för de flesta av oss, alla i den här världen i alla fall. Det är ingen nyhet att vi har så vi klarar oss.
Överflödet av mat sväller oss, vi har hela laviner av dålig och onyttig mat, tsunamis av sjukgörande mat, eller för den delen ekologisk och nyttig mat men i kombination med förödande stillasittande västerländska levnadsvanor, allt detta gör våra kroppar till mätta, men trasiga, stressade tomma kärl som när en annan hunger. Mitt i detta alltings tillgänglighet och förgänglighet saknar vi också något trots allt, något som ger oss varaktig kraft.
Många av oss känner, kanske utan att veta det, en inre hunger som aldrig mättas. Som döljs av det tillfälligt energirika, kolhydratiska näringsintag i kulörta förpackningar med stjärnsplashande röda reklampriser som vi omges av. De glada jinglarna och det glättiga på ytan får oss att glömma inre näring i vår höghastighetstillvaro. Som får oss att försaka tillfredsställandet av den inre hungern. Vårt behov av föda för tanken. Vårt behov av verklig mening.
En tillvaro som betyder något annat än att tillfredsställa kroppens önskan om allt tänkbar mat i överdåd. Att droga sig med mat ger inte mening till livet. Att leva för att äta, utan att få något i sig, är förstås inte lika dödligt som att vara utan mat, men att leva så, i matens våld, kan av många betraktas som att redan vara död. Ät för livet. Istället för spring, verkar många tänka. Man flyr undan döden, men det är en falsk föreställning. Att leva för att äta är som att leva för att dö.
“Att äta är det mest oväsentliga man kan ta sig för med”, sade oraklet, min mormors bror, en vis och upplyst man jag hade förmånen att växa upp som granne till. Det var böckerna som stillade hans hunger. Han hade i sin ungdom drabbats av tuberkulos under militärtjänsten, men överlevde medan alla hans kamrater dog runt honom. Hans planerade resa ut i världen gick om intet och blev till långvarig sjukhusvistelse innan han kunde komma tillbaka till huset där han föddes och framlevde resten av sitt liv.
Han kunde aldrig mönstra på det det där skeppet han planerat att följa med jorden runt. Ändå var han tillfreds med livet. Trots att han var mager fick han annan föda. Han beställde böcker per postorder, var med i föreningar, läste tidningar och tidskrifter. Hörselnedsättningen han fick i sviterna efter sjukdomen fick honom att spela musik på så hög volym att rutorna skallrade. Han levde nyfiket och hungrigt, men aldrig utmärglat. Asketiskt men aldrig torftigt. Han inspirerar mig än idag.
Det går förstås inte jämställa den hunger som omättad omgående leder till döden, med den hunger som långsamt och leder till ett letargiskt liv som levande död. Men ändå, ett problem är ett problem, själslig hunger måste också stillas annars går människan under, förlorar all mening, återvänder till djurvärlden som en uppsvullen frossande best eller ett magert och rangligt vandrande kadaver.
Ingen värld kan fortsätta utan ett omgående paradigmskifte. Vi lever alltid i de yttersta dagarna. Se: jag gör världen på nytt. Det sker hela tiden, världen, världarna förändras ständigt runt oss, men nu är det vi själva som behöver omforma. Vi har makten och härligheten, möjligheten till förändring finns om vi bara tar den. Och det kan ske. Nu!
Om vi alla i den här överflödiga världen kunde fokusera på att stilla denna andra hunger, kanske med text, bild, musik eller nya konstformer som film och spel, vad som helst som ger livskraft och djup, varaktig mättnad snarare än tillfällig bukfylla, skulle vi kunna hejda vårt frenetiska ätande på det fysiska planet. Om vi kunde sänka energiförbrukningen som går åt till det stressade mentala spillet skulle vi kunna hejda mycken oro, hjärtsjukdomarna, kärlkrampen och propparna skulle sluta gå.
Så många resurser skulle frigöras, så mycket skulle gå att förändra i världen. Vi skulle kunna förändra världarna. Om vi kunde dela med oss, lära oss att hantera båda sorterna av hunger, vilken fantastisk enad värld det skulle kunna bli. Om vi alla kunde få äta våra kroppar levande och friska, om vi alla sedan kunde hjälpas åt att hitta näring till vårt inre, att berika och träna våra tankekroppar, så att även de blir friska och livskraftiga. Om vi kunde evolvera oss, engagera oss, komma att älska livet och det disparata i vår värld. Då skulle vi få en bättre värld. En värld för alla.
Då kanske vi kan förvara något annat än hjärtstartare i de där boxarna på stationen.
En god bok kanske?
Kommentar: Texten skrevs 2014 för Tilt Magasin av Markus Widegren under en mycket intensiv lunchrast strax innan deadline.