Darryl och de besvärliga sjömännen (1998)

En dag när jag vaknade upptäckte jag att huset var fullt av besvärliga sjömän. De var överallt. Det var mycket irriterande att klä på sig när de sprang omkring överallt. De flesta av dem drack mörk rom och sjöng sjömansvisor.

Hur ska jag bli av med dem, undrade jag. Kanske kan jag ringa Lucifer. Han är bra på den här sortens saker.

Lucifer sa att han skulle komma över så fort han hade ätit sin frukost.

Han hade, som alla andra demoner, en tendens att alltid anlända från den tredje lådan uppifrån i mitt skrivbord. Han hade röda horn på huvudet. Och en svart kostym. Han såg väldigt trevlig ut och hade en massa ballonger i fickan.

“Jag förstår ditt problem”, sa han tankfullt. “Ditt hus är infekterat av en sjöman.”

“Nej”, sa jag, “det är infekterat med sjömän.”

“Ja, det kan se ut så för ett otränat öga”, sa Lucifer, “men titta noga: det är samma sjöman som är loopad i tiden.”

“Jaha, men jag vill ha honom bort härifrån”, sa jag. “Mina vänner kommer över för att leka när som helst.”

“Okej”, sa Lucifer, “då ska vi inte slösa på tiden. Vi måste bygga en fälla. Du hämtar rep, så fixar jag ansjovis.”

Lucifer byggde en avancerad apparat för att fånga den loopade sjömannen. Han använde ansjovis som bete. På så sätt visste vi att ingen annan skulle bli fångad. Det är ett känt faktum att ingen utom sjömän gillar ansjovis. Tja, kanske katter. Men jag hade ingen katt.

Jag gömde mig bakom en stor byrå medan Lucifer smög iväg för att spana. Jag hade ett rep som jag skulle dra i när han gav signal. Det var ganska spännande.

Plötsligt hörde jag fotsteg som närmade sig.

“Dra!” Ropade Lucifer i mitt vänstra öra. Jag grep tag repet och drog och drog tills jag hörde ett krasande ljud från den fångade sjömannens nacke.

“Nu är han nog tillräckligt död”, sa Lucifer.

Plötsligt var alla sjömännen borta. I grevens tid, för nu hörde jag dörrklockan ringa.

“Tack så mycket Lucifer”, sa jag.

“Varsågod Darryl”, svarade han. “Ring igen ifall du får problem med fler loopade sjömän. Jag är ganska bra på rabiessmittade präster också.”

Han log och försvann sedan i ett litet rökmoln.

Jag lekte hela eftermiddagen med mina vänner. De upptäckte aldrig den hängde sjömannen som fortfarande dinglade från repet uppe vid taket.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.