Adiafora (1998)

Mörker…

En man står i mörkret och ser uppåt. Sakta närmar sig något som lyser upp hans ansikte; det är en kvinna som svävar några meter ovanför honom, lysande och klar som en ängel. Han sträcker inbjudande fram handen och efter en lång tvekan tar hon den i sin.

Hela tiden viskar en neutral röst en latinsk vers: “In paradisum deducant angeli; in tuo adventu suscipiant te martyres et perducant te in civitatem sanctam Terra.

Då deras händer möts fylls vi av varmt vitt ljus.

Mannen berättar: “Jag såg hur himlen sträckte sig mot mig där jag stod. En hand, mjuk som sammet, smekte min kind, och jag såg hennes ansikte. Hon var en strålande ängel vid min jord.”

Rosorna växer höga. De vajar för vinden. I luften hörs en sorgsen musik. En kvinna skriker.

“Jag är en människa! En människa; fattar du det? Fattar du det?!”

En ytterdörr slås igen, och någon avlägsnar sig på en grusgång.

Ljudet av en plåtdunk hörs, och en klar vätska regnar över rosorna.

Plötsligt brinner rosorna.

Vrål som från helvetets plågande eldar hörs i vinden.

“Hon rörde mig där i katedralens mörker… Vi gifte oss… Hon kysste mig… Så kommer vi hit, och hon är som förändrad. Säger att hon är en människa här… För helvete, jag har ju sett hennes vingar!”

Kvinnan står på en stor kyrkogård. Hon är klädd i en vit klänning. På ryggen blöder hon från två stora sår. Där vingarna förmodligen suttit. Hon gråter. Bönfaller.

“Ta mig upp igen!”

Mannen ser på henne; han hånar henne.

“Kallar du dig människa? Då ska du få lära dig vad det innebär att vara människa!”

Han sliter av henne klänningen och släpar henne naken över jordig åkermark.

Rep och knopar; kvinnan är bunden knästående på ett golv. Ett gnyende undslipper hennes förbundna mun.

“Vi människor kan inte undfly vårt lidande genom böner! Vi måste bita ihop och uthärda!”

Mannen dricker mörkgul vätska ur en missfärgad flaska och lämnar henne ensam.

Hon snyftar i sin ensamhet tills mannen återkommer och böjer sig viskande ner till henne.

“Du behöver bara förneka Honom, så är du fri.”

Kvinnan ser tårögd upp på mannen som ler mot henne; en skallra skakar i närheten.

Han tar fram en spruta han haft nerstoppad i byxorna. De innehåller en vit vätska som han injicerar i henne innan han försvinner i mörkret.

Hon ler nervöst, och faller sedan skakande ihop i smärtor.

Mannen återvänder och ser i panik hennes tillstånd.

“Herregud! Vad har jag gjort?”

Ett spädbarn ligger där kvinnan låg. Det skriker oupphörligt. Mannen gräver en grop i jord våt av det hällande regnet. Barnet skriker, mannen gräver. Barnet, mannen, skriker, gräver.

“Det tjänar ingenting till. Det är mig fullkomligt likgiltigt”, muttrar mannen.

Han drar ner kvinnans nakna, döda kropp i gropen.

Mannen ser ner i graven och säger tyst till sig själv:

“Det är fullbordat.”

Svarta remsor blåser i vinden. De är fastknutna vid ett primitivt träkors. Graven är igenfylld.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.