Alla inlägg av Markus Widegren

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.

Tröttvågor (2020)

självtrött och dödstrött
resonansvågen kataklysmisk
det neurala nätverket uppspolat på land
möteskoma och rastlöshetsapati
middagsmeningslöshetskänslor
hetsar upp hastigheten i proteinets atomer
horisontell tillbedjan av katodstråleröret
deltavågor är mitt nya liv

Pliktboja (2020)

till slut handlar det bara om prestationen
vanligaste komplimangen är duktig
som en förpliktande boja
jag vill inte vara duktig

alla jävla känslor jag måste bergsbestiga
innan jag kan leverera
viljan att vara något tilltalande
begränsar utsträckningen av mina dimensioner

Att vara författare (2020)

Att skriva romaner tar en herrans massa tid och energi – ändå är det något jag ägnar mig åt nästan dagligen. Varför det kan man undra? När det nog finns en miljon bättre sätt att tjäna pengar på. Nej, jösses, det skulle aldrig gå att motivera om det inte vore för att jag tycker så himla mycket om att skriva och berätta.

Men en bok är inte en bok om det inte är en bok, om ni förstår. Själva skrivandet känns lite poänglöst om inte berättelsen blir läst också. Magin uppstår när orden möter läsaren – och det är min vinst. Känslan av att beröra läsaren, att underhålla, skapa en stämning, skrämma, överraska eller glädja.

Så om ni vill stödja mitt skrivande: Skaffa mina böcker, läs dem och om ni gillade dem så berätta det gärna både för mig och för andra (så de får reda på att de finns). Ju fler böcker jag vet finns därute desto mer tid och energi blir jag inspirerad att lägga på att skapa nästa.

Länkar för att beställa känslor och stämningar i bokform finns här: https://markuswidegren.se

Fyra fragment (2020)

jag vill inte
att du tar
på mitt överliv
det är alldeles
för privat


hon säger att pollen är
trädsperma
och skrattar
nu får du veta hur jag har det


det har varit nån i rummet
tio minuter före mig
inte för tio minuter sen
utan tio minuter längre fram
tio minuter innan jag upplever nu


du minns inte mig
men det gör jag

Info om romaner

Jag har skrivit sju romaner och jobbar på den åttonde just nu (2020). Den senaste gavs ut i januari 2020 av BoD förlag. Två av dem har publicerats i tryck av Oddbooks förlag och fyra av dem har jag gett ut själv. Alla utom den senaste är slutsålda för tillfället men kommer i nytryck inom en inte alltför avlägsen framtid. Romanerna finns inte att läsa på den här sidan, men nedan finns kort information om varje utgåva.

Svår ankomst (2019)

Jag föddes på isen en januaridag. Två månader för tidigt fick min mor värkar under en vistelse i vår ensligt belägna fjällstuga. Det var drygt en mil på skidor över en sjö för att nå bilen och halvvägs föll hon och blev liggande. Något var fel, jag hittade inte ut. Min far öppnade vägen med jaktkniven och skidade med mig innanför jackan till bilen för att åtminstone rädda mitt liv. När han sedan nådde första huset med telefon och hade lämnat mig till den mötande ambulansen återvände han med en dragpulka och fann att snittet hade frusit igen i kylan och stoppat blödningen. Mor levde fortfarande. Så han skidade ännu en gång över isen med ett liv i sina händer. Hur han fann kraft att orka vete gudarna. När mor till slut kom ikapp mig på sjukhuset försvann far djupt in i skogen och djupare in i förtvivlan över att han hade lämnat henne på isen fastän hon levde. En del säger att han aldrig hittade ut igen.

Komplicerad rätt (2019)

Jag har dresserat
en vampyrfladdermus
att flyga ner till vattnet
och suga blod ur en flodhäst.

När den sedan kommer hem
visar jag den obscena bilder
så den kräks i en liten burk.

När burken är tillräckligt full
steker jag flodpudding.

Nattsvart, men gott.

Baschtangilicylindern (2019)

En man kommer in i ett rum. Han tar av sig jackan och lägger den på golvet. Han ångrar sig och tar upp jackan. Flyttar något från dess innerficka till bakfickan i byxorna. Han hänger jackan över en stol. Han stretchar ena armen, har ont i musklerna, i bröstmuskeln, och masserar den så det nästan går missuppfatta varför han masserar.

Vi ser upp i hans näsa i en omotiverad och ganska obehagligt närgången närbild. Hör hans andetag mycket nära, runt omkring oss.

Han tar ett glas vatten. Dricker det helt enkelt. Tittar ut genom köksfönstret.

Mannen går in i ett annat rum. Fönstren är fördragna. Det är mörkt i hörnen. Bara en glipa av golvet lyses upp. Han tittar på något i hörnet. Är det tomt eller finns det något där?

Mannen hukar sig ner och ställer sig på knä med händerna på låren. Han gapar stort. Sitter stilla så.

Är det verkligen inget i mörkret i hörnet? Rör det sig inget där? Bara grå pixlar brusar i det totala mörkret.

Efter en stund: En märklig röst. Från mörkret eller mannens öppna mun?

Pakt saki tach. Baschtangili bal barad. Balga tach. Tach saki pakt.

Mannen slutar gapa och säger:

“Du vill inte ha den. Jag lovar dig. Varför kan du inte bara smyga ut på natten? Jag lämnar öppet.”

Inget svar. Mannen fortsätter.

“Nä, galenskap, det är bara galenskap. Inget annat. Gör som du vill.”

Mannen tar fram ett litet tygknyte ur bakfickan. Ur detta vecklar han fram en liten metallcylinder. Denna rullar han längs golvet in i mörkret. Sedan reser han sig upp och lämnar rummet.

Ljudet av cylindern som rullar över golvet tycks aldrig ta slut.

Bara brus i mörkret.


Kommentar: Den första berättelse jag skrivit på flera år som inte varit en del av en roman. Det är ett utkast, en ofärdig berättelse, kanske början på ett filmmanus, men jag blev så glad att den spontant bara dök upp att den får vara med här ändå.

Till sist… (2016)

Krönika i Linköpings kommuns personaltidning, 2016.


En av toaletterna på kommunikationsavdelningen har en energisparlampa som är ovanligt trögstartad. Den tar flera sekunder på sig att komma igång med sitt sken. Det får till följd att när man tryckt på lampknappen hinner man dra igen dörren och låsa innan man blir stående där i beckmörkret. Man väntar på ljuset och kan inte göra så mycket annat.

Sakta börjar man uppmärksamma ljud man inte tänker på annars. Det susar från ventilationen. Man hör vatten bubbla sporadiskt i något rör. På något sätt känner man att man är i ett kaklat rum; det är något med hur de små ljuden av ens egna rörelser och svagt frasande kläder ekar mot de hårda väggarna. Man hör sina egna andetag vissla i näsan och så börjar man tänka på sina hjärtslag. Hur många pulser har inte passerat genom kroppen sedan man föddes?

Man står där i mörkret, de få sekunderna blir ganska långa och man hinner tänka att en dag upphör hjärtslagen. Man står där och tänker plötsligt att det kanske är så här det är. Döden är som ett kolsvart, kaklat rum där ljuset aldrig tänds och man bara hör diffusa susanden och sina egna hjärtslag.

Just som man accepterat den tanken tänds ändå ljuset till slut. Det blixtrar och blinkar och världen runt en blir verklig igen. Döden återgår till att vara ett abstrakt och overkligt koncept igen. Man gör sig av med kaffet man filtrerat genom kroppen och stannar man längre börjar man fundera över någon text man arbetar med, eller kanske den snirkliga livsresa som ledde till att man blev kommunikatör på Linköpings kommun.

Man tänker på slumpen. Hur man plötsligt får chansen, från en vecka till en annan, att vara anställd istället för att behöva kämpa sig fram som frilansare. Och man känner glädje över tryggheten och gemenskapen på avdelningen, man skrattar och pratar med kollegor om livet och döden. Man känner tillförsikt och hopp.

Då sträcker man sig efter lampknappen igen. Fingrar lite på den, utan att trycka. Tänker på mörkret, susandet och hjärtslagen. Ser det lugn som finns i de där sekunderna av mörker. Ser det som en stunds avslappning. En stund för reflektion. Inser att den där tanken om döden som ett kaklat rum måste vara med i romanen man jobbar på.

Sedan tvättar man händerna, tar en pappershandduk – bara en för att spara på miljön – och torkar händerna. Man ser ett ansikte som betraktar en ur spegeln. Man ser att ansiktet har ett lätt leende på läpparna och man ler nickande tillbaka. Därefter släcker man lampan och njuter av lugnet några sekunder innan man låser upp och går ut i den upplysta korridoren utanför.

Ute i ljuset möter man en kollega som vill diskutera något brådskande projekt och man glömmer alla virvlande tankar på livet och slumpen. Allt som hänt de senaste minuterna bleknar bort. Som om det bara var en konstig dröm.

Livet känns nog bäst ute i ljuset ändå.

Spränga bort fasaden (2015)

Dags att spränga bort den polerade fasaden, lämna all skit jag samlat på mig, som jag tyngts av, allt ska bort, jag donerar all logik och förnuft till välgörenhet, allt jag spar är intuition och ett kreativt kaos! Min odödliga själ har varit fången i ett svart hölje av mörker, av förnekelse, fast i gamla fångstgropar från järnåldern som för länge sedan börjat rasa och inte fångat djur på tusen år.

Jag är på besök i hemlandet och ser min repetitiva bakgrund spelas upp som en teaterföreställning i helvetet, om och om igen, ser jag min historia repeteras, ser skådespelare runt mig spela samma gamla roller, här tickar klockorna men tiden står stilla. Jag måste komma loss, de gamla byggnadsställningarna runt mig de byggt är föråldrade, jag ska spränga bort skiten!

Och i källaren: Där har jag har kapslat in vad jag trott varit mörker, men det är själva kapslandet som är mörkret, inom mig bär jag en kreativ energi, en kraft, drivkraft, och det är inte den som dragit energi, det är inkapslandet, förträngandet, fasaden som slukat allt som är jag och skapat en händelsehorisont runt mitt jag som misstagits för jag, som jag själv trott varit min kärna, men som bara varit ett skal.

Jag klipper upp baklåsningen av mig själv nu. Jag bryter upp dörrarna, apterar sprängdeg på de falska mellanväggarna. Jag är trött på den här berg-och-dalbanan jag åkt hela vintern och våren. Det är sommar och jag kliver av den här snurriga karusellen nu. Jag sparkar upp dörren och släpper ut mig själv, även om jag kommer bländas av ljuset.

Jag tar ut kompassriktning och ger mig av till fots, i min egen takt, jag är van att gå, jag har jävligt starka ben efter att ha vuxit upp på en fjällsida!

Det är en långsam apokalyps men se: Jag gör allting nytt!