Bakom kulisserna (1997)

Det var sent en eftermiddag, när jag först hörde ljudet av den grå katten som smugit sig in i mitt hus. Först undrade jag hur den tagit sig in, men sedan upptäckte jag något i ett av rummets hörn. Det såg ut som om själva väggen hade vikts undan och pressats ihop. Det var som om hålet som uppstått, inte fanns… Det var mycket förvirrande, jag kan inte ens försöka beskriva det. Det var en reva i verkligheten förstod jag senare, och det var därifrån katten hade kommit. Den var smutsig och trött, som om den flytt från någon eller något. Den satte sig ner och tittade på mig. Försökte den kanske kommunicera?

Just då förstod jag inte riktigt vad som höll på att hända. Jag trodde att jag hallucinerade, och bara stod mitt i rummet och stirrade. Jag kände mig helt förlamad. Vad skulle jag göra? Förväntade katten sig att jag skulle göra något?

Det tog ett tag innan jag kom mig för att ställa fram ett fat med mjölk till katten som girigt lapade i sig alltihop och verkade be efter mer. Det fick den, och då den druckit allt som fanns sprang den plötsligt in genom hålet, som sakta smälte ihop, som ett blixtlås, och försvann.

Jag satt bara och stirrade framför mig. Vad skulle jag göra? Kvar på golvet stod fatet, och intill kunde man urskilja några tassavtryck.

Efter några minuter av förnekande och förträngande hade jag bestämt mig för att jag inbillat mig alltihop. Jag började ställa undan fatet och mjölkpaketet.

Då skedde nästa incident.

Från bakom kylskåpet (det fanns inget utrymme där) hoppade en kvinna i min egen ålder, runt tjugofem, fram. Hon var klädd i svarta kommandokläder, och såg ut som om hon tillhörde någon amerikansk specialstyrka. Hon hade sitt långa mörka hår uppknutet i en hästsvans, och på huvudet bar hon ett headset, uppenbarligen kopplat till en komradio i bältet. I den svarta västens många fickor verkade det finnas några verktyg, elektriska apparater och magasin till den Heckler & Koch automatkarbin MP5A3 (lärde jag mig senare) som hon höll i händerna.

Hon kastade sig in i rummet, och när hon såg mig försökte hon ta skydd i dörröppningen.

“Ner!”, skrek hon och tecknade åt mig att kasta mig ner på golvet, precis som hon hade gjort.

Jag lydde hennes order, och försökte se vad hon gjorde runt hörnet. Hon höll i en liten dosa med en display på. Det verkade vara någon typ av scanner, för hon rörde den fram och tillbaka över rummet; som om hon sökte efter något.

“Vem är du?”, undrade jag.

“Sch”, väste hon och granskade sin scanner. “Är det någon mer här?”

“Nej”, svarade jag sanningsenligt.

“Har det varit någon mer här då?”

“Nej”, sade jag förvånat. Sedan kom jag att tänka på katten. “Jo, förresten, det var en katt som…försvann genom väggen.”

Jag kände mig fånig. Genom väggen? Det var ju bara inbillning hade jag ju nyss kommit fram till.

“En katt? Ja, jävlar. Han är uppfinningsrik. Fick han något av dig?”

“Eh, ja, mjölk.”

“Fan.”

Kvinnan stängde av sin scanner, och reste sig upp. Faran var tydligen över.

“Okej”, sade hon. “Det är inte så mycket att göra åt.”

“Vad är det som händer? Vem är du?”

“Inget du behöver bry dig om. Jag är ledsen att behöva förstöra Illusionen för dig så här, men det är snart fixat.”

Hon stoppade ner scannern i en ficka och tog upp en annan apparat ur en annan ficka.

“Det här tar vi bort på nolltid. Var inte orolig.”

“Vad då tar bort? Vad håller du på med?”

Jag föste undan hennes arm när hon försökte hålla apparaten mot mitt huvud.

“Du behöver inte vara rädd säger jag ju. Det tar bara några sekunder!”

“Du gör inget förrän du berättat vad du håller på med!”

“Vad då håller på med?! Det vet du mycket väl. Sluta vara så besvärlig.”

Hon höjde återigen handen med den lilla apparaten. Jag blev rädd och backade undan henne ut i hallen, där jag drog på mig skona och sprang ut innan hon hann stoppa mig. För tusan, hon hade ju ett vapen ‑ klart jag blev rädd!

Dessvärre blev jag ännu räddare när jag kom ut.

Eller ut, det var nog fel ord.

Jag trodde att jag skulle komma ut, men det gjorde jag inte. Det som alltid varit utsidan på mitt hus fanns inte längre. Det enda jag såg var baksidan på kulisser byggda av trä. Det var som att hamna inne i en stor filmstudio. Jag förstod ingenting. Vad var det som hände?

Där mina fönster borde ha suttit fanns stora bildskärmar, och runt dörren jag just kommit ut genom fanns en stor teknisk apparat, inte helt olik en sådan metalldetektor som finns på flygplatser. Vid den stod en man klädd i svarta kläder i samma design som kvinnans ‑ han saknade dock vapen och kommandovästen.

Mannen stirrade förvånat på mig.

“Men, stammade han fram. Du ska inte komma ut nu…?”

Ett ögonblick senare kom kvinnan ut.

“Lenina? Vad håller du på med”, undrade mannen.

“Delia har tappat bort Zaitao‑C… Jag ska hämta hem honom…”

“Men se vad du har ställt till med”, sade han och pekade på mig.

“Jag vet, hon ville inte reboota.”

“Men, men… Så här kan vi inte ha det! Klienter i kulisserna! För helvete, det är mot alla regler som finns!”

“Jag ska ta hand om det! Lugna dig lite, Deiwo!”

Kvinnan som verkade heta Lenina vände sig till mig och pekade in mot det som var innanmätet av mitt hus.

“Gå in dit, annars kan vi bryta kontraktet med dig!”

“Vilket kontrakt”, undrade jag förtvivlat.

“Vilket tror du?”, suckade hon.

“Jag har ingen aning! Snälla du, vad är det som händer?”

Hon tittade misstänksamt på mig, och vände sig sedan till mannen.

“Har hon inte skrivit på kontraktet?”

“Eh, nej, jag tror att det var hennes föräldrar som ordnade det…”

Lenina såg plötsligt förvånad ut. Hon stirrade på mannen.

“Är du säker?”, frågade hon honom.

“Jag tror det…”, svarade han.

Hon betraktade mig igen, nu en aning osäkert.

“Någon har i alla fall betalat för fem år av lycklig verklighet, så du måste gå tillbaka! Kan du inte hjälpa till lite, jag gör bara mitt jobb!”

“Vilket jobb?”

Lenina suckade.

“Förlåt. Men du ger mig inget val.”

Hon kastade sig fram och tryckte ner mig på marken. Jag kämpade för att komma loss, men hon var starkare. Hon tog fram apparaten hon hotat med förut, och tryckte den mot mitt huvud, och plötsligt stod jag i mitt vardagsrum igen.

Jag hade just varit i färd med att vattna blommorna när jag sett katten dyka upp, och nu fann jag att jag fortfarande höll på med detta. Allt jag just upplevt försvann från mig som en dröm man just vaknat upp ur. Men inte riktigt allt. Jag visste att det var något som var fel med utsidan på mitt hus.

Jag gick först fram till ett av fönstren och tittade ut. Jag såg samma vy som jag sett från fönstret de senaste tjugofem åren – det var inget fel på den. Därefter gick jag fram till dörren. Försiktigt öppnade jag den och tittade ut. Allt så ut som vanligt. Jag tog några steg ut, och hörde fåglar sjunga i träden utanför och kände hur en ljum bris smekte över mig. Allt var som det skulle.

Jag gick in igen, och bestämde mig återigen för att jag hade inbillat mig alltihop.

Resten av dagen passerade utan att något underligt hände, och när kvällen kom, gick jag och lade mig.

Några timmar senare vaknade jag av ett underligt ljud. Det lät som om någon snickrade i vardagsrummet. Sakta klev jag upp och smög fram till dörröppningen. Då fick jag i mörkret syn på två män klädda i svart arbeta med underliga verktyg vid väggen där jag sett katten försvinna genom hålet som inte fanns.

Jag ställde mig bakom väggen, och funderade på vad jag skulle göra. Hjärtat bultade, och jag andades djupt. Plötsligt mindes jag återigen allt som hänt mig under eftermiddagen. Till slut förstod jag vad jag var tvungen att göra.

Sakta tog jag mig i mörkret in i köket utan att någon av de mystiska byggnadsarbetarna upptäckte mig. Darrande gick jag fram till kylskåpet. Där verkade inte finnas något ovanligt. Jag sträckte fram ena handen mot den punkt där Lenina hade dykt upp tidigare under dagen.

Jag kände en pirrande känsla i hela kroppen, och plötsligt stod jag inte i mitt kök längre. Jag stod på utsidan av huset, och nu såg det ut som kulisser igen. Bakom mig fanns en sorts portal som inte såg ut att leda någonstans. Förmodligen ledde den till baksidan av mitt kylskåp.

Ingen hade upptäckt mig. Jag kände att jag var tvungen att få veta vad som hände mig, och sprang därför mot en utgång längre bort i det som verkade vara en stor studio, vars centrum utgjordes av utsidan av det jag trott var mitt hus.

Föga anade jag att detta var början på oändligheten.

Jag kom ut i en korridor. Fast i det här fallet räcker nog inte ordet till. Det var mer som en bred, ändlös gata med plastartade, futuristiska väggar upp till ett tak tio meter ovanför mig. Överallt fanns monitorer och displayer som blinkade ut sin information till det hundratal människor som jäktade fram i korridoren. Även om några personer bar helt vanliga kläder, var de flesta klädda i samma svarta kläder som Lenina haft (var det en uniform?). De saknade däremot, som tur var, den militära utrustning hon burit.

Utan att veta vart jag skulle ta vägen, gick jag ut i korridoren, och sveptes med av dess stressade tempo. Jag hann kanske tvåhundra meter innan någon upptäckte att jag inte hörde hemma där. Två vakter som iakttagit mig en stund var på väg mot mig. Jag kunde inte se genom det mörka glaset i deras hjälmar, men kunde inte annat än anta att de såg bistra ut. Vakter har en tendens att alltid göra det. De var, förutom hjälmarna, klädda i skottsäkra västar och bar någon sorts gevär. I bältet hängde något som liknade batonger. Och de var på väg mot mig.

Då fick jag syn på ett bekant ansikte bredvid mig. Det var Lenina. Hon grep diskret tag om min arm och ledde mig mot en portal i väggen. Den ledde i sin tur vidare till en mindre korridor, och när vi kom fram till en dörr tryckte hon in mig i ett litet, sparsamt möblerat rum. Vakterna stannade ute i korridoren och försvann sedan ur sikte.

Dörren slog igen och hon försökte lugna ner sin andning.

“Vad tror du att du håller på med?”, väste hon ilsket fram. “Om vakterna hade hittat dig hade de tagit in dig till en av rehabiliteringscellerna, och det kan jag garantera att du inte skulle gilla!”

“Vad då?”, svarade jag ganska ynkligt och defensivt.

“Hur kom du ut igen?”, sade hon och ignorerade min fråga.

“Det var några som höll på med hålet i väggen…hemma… Jag gick in bakom kylskåpet…”

“Fan! Om ledningen får höra det här är jag illa ute”, mumlade hon för sig själv. “Okej, jag måste ta dig tillbaka. Följer du med eller måste jag tvinga dig?”

Jag funderade ett ögonblick.

“Om du berättar”, sade jag sedan.

“Va?”

“Jag följer med om du berättar”, sade jag så trotsigt jag förmådde.

Lenina verkade tänka efter, och tittade sedan på mig med en av sina hopplösa suckar.

“Okej, en kort genomgång, och sedan går vi tillbaka?”

“Ja. Vad heter du egentligen?” Jag tyckte att jag kände igen henne från något annat sammanhang.

“Lenina Del Rio. Jag är egentligen säkerhetsvakt i kulisserna, och du hamnade i mitt sista uppdrag innan jag ska få gå över till ett bättre betalt jobb som säkerhetsagent i verkligheterna.

Det är så här. Du kanske inte minns det just nu, eftersom vi har blockerat ditt minne av det, men den verklighet du lever i är en fabricerad verklighet som du, eller i ditt fall, dina föräldrar, köpt av det företag jag jobbar för. Allt du sett i din verklighet har, med få undantag, varit skådespelare och statister, kulisser och dekor.

Du såg ju hur utsidan på ditt hus såg ut? Vi byggde upp det eftersom du tillbringar så mycket tid där, att det var enklast för oss att ha det i studion. Utanför dörren står en port som förflyttar dig dit du ska när du går ut.

Och, ja, som du verkar ha börjat förstå, dina vänner är inte dina vänner. Robert till exempel: han spelas av Diminishj Crayon. Carolyn heter i det civila Belinna Wayborn…”

Jag kan inte beskriva hur chockad jag var. Allt bara snurrade runt mig. Jag tror att jag höll på att svimma innan jag hämtade mig. Tusen frågor fyllde mig, men den som till slut kom över mina läppar var denna:

“Och vad heter jag egentligen?”

Lenina tittade på mig och fick plötsligt något medlidsamt och vänligt i blicken. Ett kort ögonblick log hon till och med.

“Marijana Carnivour III.”

Plötsligt var det något som lossnade i mig. Jag hade hela livet, eller två år som det visade sig vara, trott att mitt namn var Martina Reimann. När Lenina sa Marijana kände jag att hon hade rätt. Det var faktiskt så jag hette. Mina föräldrar, som jag plötsligt mindes som helt andra än jag trott, hade köpt fem år av lyckligt liv i en skyddad verklighet, och jag hade alltså varit där i två år. Andra fragmentariska, och obegripliga minnen dök upp.

“Det går åt en hel del teknisk utrustning”, fortsatte Lenina, “så det är inte billigt att vistas här. Om det kommer ut att det inte alltid funkar perfekt, kommer vi förlora kunder, och jag kommer inte bara få sparken, jag kommer att gå under. Därför vore det väldigt bra om vi kunde gå tillbaka till ditt hus. Okej?”

“Visst”, svarade jag utan att veta riktigt på vad. Jag var uppfylld av främmande minnen på väg tillbaka, och lät mig ledas av Lenina genom korridoren till studion och utsidan mitt hus. Runt det såg jag all underlig teknisk utrustning som skulle innesluta mig i Illusionen. Hon följde mig in genom porten utanför ytterdörren, och in i mitt vardagsrum.

“Marijana”, började hon men ändrade sig snabbt. “Martina menar jag; väggen är hel, och vi har flyttat nödutgången från kylskåpet så att du inte råkar hitta den igen. Jag kommer att reboota dig nu, och du kommer att glömma alltihop och vakna upp som vanligt i morgon.”

Hon plockade fram den lilla apparaten som hon använt förra gången. Den här gången höll hon den mot min panna utan att jag gjorde motstånd.

(Varför jag lät henne göra det kan jag inte riktigt svara på. Kanske ville jag tillbaka till min verklighet, eller så kanske jag bara trodde att jag var i en dröm, eller så kanske jag bara var apatisk och lät det hända, eller så kanske jag litade på henne av någon anledning, och kanske gjorde jag det bara för att mina föräldrar skulle vara nöjda.)

Allt svartnade framför mig medan jag kände en lätt beröring på kinden.

Nästa morgon vaknade jag utan att minnas något av vad som hade hänt under natten. Jag hade bara en underlig känsla av att något inte stämde. Robert, som jag var hemligt kär i kom förbi på förmiddagen, och jag reflekterade inte över det då, men han verkade bekymrad och en aning nervös. Jag gjorde choklad och dukade fram fikabröd som jag hade köpt dagen innan.

Han pratade om att han hade varslats om uppsägning och var orolig för sitt jobb. Senare förstod jag att det var sant, fast på ett annat sätt än jag trodde då. Jag tyckte synd om honom, och tyckte att vi skulle gå på bio eller något tillsammans.

Då blev han ännu mer nervös, och sa att vi borde ringa Carolyn, så att hon kunde följa med också. Jag blev besviken men sade inget. Nu vet jag att alla manus angående min tillvaro var tvungna att skrivas om när jag råkade upptäcka sanningen. Robert, eller Diminishj som han egentligen hette, var helt värdelös på att improvisera, och utan manus, var han rädd att han skulle göra bort sig, och förlora jobbet.

Vi ringde Carolyn, som egentligen hette Belinna, och åkte till bion. Carolyn var uppenbarligen mer erfaren än Robert, och hanterade situationen exemplariskt.

Under dagarna som följde såg jag allt mindre av Robert. Efter en vecka hördes vi bara vid per telefon. Carolyn och jag träffades som vanligt, ända tills en eftermiddag två veckor senare, då vi skulle titta i affärer tillsammans.

Jag satt och väntade på ett café där vi alltid brukade fika. Hon var lite sen, så jag tog upp den tidning jag köpt tidigare under dagen. Jag slog upp första sidan, och såg att något var fel. All text bestod av ett enda ord. Jag bläddrade vidare, och fann samma fel; hela tidningen bestod av ett enda ord upprepat tusentals gånger: Zaitao‑C. Zaitao‑C.

Plötsligt mindes jag allt. Nödutgången bakom kylen, Lenina och kulisserna. Jag tittade mig desperat omkring för att se om någon iakttog mig. Men allt verkade som vanligt.

Jag lade undan tidningen, och granskade folket omkring mig. En grå gammal tant, en ung kvinna med en barnvagn och några ungdomar. Helt vanliga personer. Statister, som jag fick lära mig senare.

Jag satt och kände kallsvetten ett par minuter. Vad skulle jag göra?

Först när Carolyn kom in i caféet hade jag bestämt mig.

“Har du väntat länge”, frågade hon medan hon satte sig.

“Nej”, svarade jag, “inte mer än ett par år…”

Carolyn tittade på mig. Anade hon något? Jag sträckte fram tidningen till henne.

“Titta i tidningen så får du se något intressant”, sade jag och försökte låta normal.

Hon såg förvånat på mig innan hon tog upp tidningen. Hon läste, och såg återigen på mig, nu med stora ögon. Därefter föll blicken på en spegel som hängde på väggen intill oss.

“Ska vi gå nu?”, frågade jag med så neutral röst som möjligt.

“Ja”, svarade hon tvekande. “Visst. Vi har mycket att göra.”

Jag stoppade ner tidningen i väskan, och vi gick ut. När vi kommit en bit längs gatan viskade jag till henne:

“Kan någon höra oss?”

“Nej.”

“Jag vet vad som händer mig, Belinna.”

Hon stelnade till men svarade inte, så jag fortsatte.

“Om du hjälper mig kan jag se till att varken du eller någon annan förlorar sina jobb. Förstår du mig?”

“Vad ska jag göra?”

“Jag vill komma ut till er bland kulisserna.”

Belinna stannade upp, och fortsatte sedan medan hon försökte se så oberörd ut som möjligt.

“Är du galen?”, väste hon mellan tänderna.

“Nej. Jag vill att du tar mig med ut i kulisserna för gott. Annars kommer du aldrig att kunna jobba igen… Jag gillar inte att hota dig, men jag menar allvar.”

“Men du kan inte vistas där ute utan ett jobb… Det är förbjudet!”

“Då får du väl ordna ett jobb då?”

Belinna gick tyst länge, och verkade fundera.

“Okej. Låtsas att du får huvudvärk och gå hem. Ta tabletter, eller vad du nu brukar göra. Men gör det som om det var sant, du bevakas hela tiden. Under tiden ska jag se vad jag kan göra.”

“Försök inte lura mig bara. Och det är ingen mening att försöka reboota mig. Det har någon redan försökt två gånger.”

“Jag kommer tillbaka i natt när du sover. Var beredd. Fundera ut om det är något du vill ta med dig, men packa inte eller gör något annat liknande misstänkt. Då är det kört. Du övervakas hela tiden.”

“Kan jag ringa Diminishj?”

“Varför ska du det? Telefonen är naturligtvis buggad. Du kan prata med honom senare om du måste.”

“Okej”, svarade jag och fejkade min huvudvärk så att vi kunde avbryta vårt planerade varuhusbesök.

Jag gick hem, och kände mig både nervös och förväntansfull. Jag funderade över vad mitt nya liv skulle innebära och föra med sig.

När jag lagt mig onanerade jag under täcket och somnade sedan ganska snart.

Jag väcktes av en hand på min axel. Jag slog upp ögonen och såg i förbigående att klockan var över tre på natten. När jag upptäckte vem som väckt mig blev jag något förvånad. Jag hade tänkt att det skulle vara Belinna som kom och hämtade mig, men den som stod bredvid min säng var ingen annan än Lenina Del Rio.

Hon gjorde tecken åt mig att vara tyst och följa efter henne.

“Ska du ta med något?”, viskade hon försiktigt.

Jag nickade och gjorde tecken åt henne att vänta. Det enda jag verkligen ville ha kvar var några smycken, två halsband och ett armband, som jag fått av mina föräldrar ‑ mina riktiga föräldrar ‑ så jag hämtade dem och följde sedan Lenina ut genom den nya nödutgången i hörnet bakom en stor krukväxt i vardagsrummet.

Vi kom ut i studion där mitt hus stod uppbyggt, och fortsatte in genom en mindre dörr än den jag gått ut genom under mitt tidigare besök i kulisserna.

Sakta och hela tiden orolig att vi skulle bli upptäckta, tog Lenina oss genom några smala korridorer fram till en rad dörrar. Hon gjorde ett tecken med handen framför en av dem, och den gled ljudlöst upp.

Hon föste in mig i det halvskumma rummet och jag hörde dörren stängas direkt bakom mig. Först trodde jag att jag var ensam, men sedan såg jag att någon satt bakom ett bord. Det var naturligtvis Belinna.

“Okej, Marijana, din lilla utpresserska”, sade hon sarkastiskt. “Jag har ordnat allt. Du kan stanna här som du vill. Jag har lyckats administrera bort dig ur din beställning, och dessutom fixat ett jobb åt dig. Du ska vara vakt på avdelning RTY‑76. All information finns i din dator. Du kommer ändå inte ha råd med något bättre så jag ordnade bara den här enrumslägenheten till dig. Datorn känner redan igen din röst, och de viktigaste möblerna ingår i hyran.

Låt mig nu slippa se dig igen. Du förstår, så fort du börjat jobba, är det jag som har en hållhake på dig. Du har tagit dig hit på ett falskt tillstånd och saknar därigenom helt spårbara släktingar. Ingen kommer att hjälpa dig om du hamnar i problem. Du är helt ensam. Det kommer du snart att inse. Kom inte till mig och be om hjälp igen.

Du har tio minuter på dig att ångra dig. Om du gör det ska du gå tillbaka till ditt hus samma väg som du tog dig hit via. Jag kommer i så fall att ta bort alla ändringar och allt blir som förr. Men det måste som sagt ske inom…nio minuter.”

Hon reste sig upp och gick mot dörren.

“Synd att det skulle bli så här”, sade hon uppgivet, “jag tyckte faktiskt om att spela Carolyn.”

Därefter lämnade hon mig ensam i vad som var min nya lägenhet.

Först satt jag bara och kände efter om jag verkligen hade gjort rätt val, och när jag insåg att jag hade valt rätt, slogs jag av hur annorlunda Belinna uppträdde jämfört med Carolyn. Trots att de var samma person tänkte jag redan på dem som två olika individer.

När jag väl var säker på att jag nu var i rätt verklighet, började jag undersöka min lägenhet.

Den bestod av ett litet kök som knappt rymde ett köksbord, och ett rum som inte heller var särskilt stort. Där fanns som sagt bara det viktigaste: en säng, ett bord, några stolar, en tresitssoffa, en vägg‑tv, en garderob och en byrå vilka båda innehöll några enkla, svarta kläder i samma stil som jag sett överallt i kulisserna.

Jag satte mig framför datorn för att läsa den information Belinna sagt skulle finnas där.

Inom mig pirrade en underbar känsla av spänning.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.