Chadwells dröm (1995)

Ett intensivt vitt ljus tonas ut, och vi befinner oss i en stor marmorsal. Den är utsmyckad med pelare, valvbågar, statyer och reliefer. En liten pojke i femårsåldern kommer gående mot oss. Han är klädd i gammaldags kläder: kortbyxor, hängslen och en rutig skjorta; allt i mörka jordfärger. I sin hand bär han ett gammalt leksaksflygplan i trä.

Pojken stannar upp och tittar sig omkring och lägger samtidigt huvudet på sned. Han har ett ganska neutralt ansiktsuttryck; möjligtvis kan man ana att han är lite misstänksam.

När han inte ser något särskilt, verkar han nöjd, och börjar gå framåt medan han leker med flygplanet.

Då hörs plötsligt prassel från en liten papperspåse. Det får pojken att upptäcka en man som sitter på en bänk längre bort i salen. Mannen är runt 60 år och är klädd i en mörk, uppknäppt rock, handskar, hatt och en halsduk. En käpp står lutad mot armstödet på bänken.

Pojken går fram och sätter sig bredvid mannen på bänken. Han är ganska kort och når inte riktigt ner till golvet. Han dinglar lätt med benen, och tittar sedan upp på mannen.

“Hej”, säger han.

Mannen tittar trött på pojken, och svarar.

“Hej.”

Pojken ser sig lite nyckfullt omkring, så som barn brukar, och tittar sedan upp på mannen igen. Han funderar en stund och säger sedan:

“Du är magister Chadwell, va?”

Mannen reagerar lite snabbare nu, och tittar på pojken. Han funderar ett ögonblick och svarar sedan eftertänksamt:

“Jaa. Det brukar jag i alla fall vara”

“Är du inte det nu då?”

“Jag vet inte. Kanske inte helt.”

Mannen tittar rakt fram igen och pojken gungar ännu mer med benen. Han tittar ömsom på sina fötter och ömsom på Chadwell. Plötsligt verkar han komma på en fråga.

“Är du fortfarande lärare?”

Chadwell tittar på pojkens fötter och svarar lite svävande.

“Nej… jag slutade för… femton år sedan.”

“Varför då?”, undrar pojken nyfiket.

Chadwell tittar sakta rakt ut i fjärran och funderar innan han svarar.

“Någon dog. Eller var det kanske något som dog?”

“Vad då?”

“En fjäril. Tror jag…”

Chadwell tittar återigen på pojken, och verkar själv förvånad över sitt svar.

Det är tyst en stund och det enda som hörs är Chadwell som suger på en karamell. Pojken sneglar avundsjukt på honom. Chadwell märker det och frågar:

“Vill du ha en karamell?”

“Ja tack!”, svarar pojken och lyser upp.

Chadwell tar fram en påse ur fickan och öppnar den innan han sträcker fram den. Pojken kikar ner, och tycks välja noga innan han plockar upp en kristallisk brun klump, som han nöjt stoppar i munnen, och suger på några gånger innan han frågar:

“Det är kandisocker, va?”

“Ja. Det är svårt att få tag i nuförtiden…”

“Ja, det är synd…”

Chadwell avbryter plötsligt och häftigt:

“Synd?! Vad vet du om synd?!”

“Jag vet i alla fall att socker är synd!”, svarar pojken trotsigt.

Det blir tyst, och båda fokuserar sin uppmärksamhet någon annanstans i ett försök att ignorera vad som just sagts. Sakta tinar spänningen mellan dem och de kastar förstulna blickar mot varandra.

Pojken suger lite extra på karamellen och frågar sedan:

“Var är vi egentligen?”

“I din dröm, tror jag.”

“Men varför är vi är då?”

“För att Gud skapade oss.”

Pojken tänker just ställa en fråga, när en stor, dov kyrkklocka långsamt börjar klämta. Chadwell reser sig upp och tittar sig oroligt omkring, som om han väntade sig att någon skulle komma. Han går ut på golvet framför bänken, och rör sig i en snäv cirkel medan han bekymrat tittar uppåt. Mot klockorna, kan man anta. Klockan slår tolv slag innan den tystnar. Chadwell stannar upp och se bestört på pojken

“Var det där tolv slag?”

“Jag tror det, men jag räknade inte så noga.”

“Herregud, då måste vi skynda oss!”

Chadwell griper tag i pojkens arm och drar honom med mot en nedåtgående trappa. Kvar på bänken blir leksaksflygplanet.

“Vi måste skynda oss!”, manar Chadwell stressat till den förvånade pojken.

De kommer ner i en sal som liknar den de kom från. I andra änden finns dock en stor port. Chadwell pekar mot den och säger:

“Där är utgången, skynda dig!”

Han släpper pojken och springer mot de kraftiga trädörrarna. Pojken följer efter men får då syn på någon som ligger på en bänk och sover. Det är en man i 25‑års åldern som enbart är klädd i ett par skinnbyxor av indiansk design, med fransar på sidorna. På den bara överkroppen har ett avancerat mönster målats med svart och röd färg.

Pojken stannar nyfiket upp och granskar honom fascinerat.

“Vem är det där?”, frågar han Chadwell och pekar på mannen.

Chadwell stannar upp och vänder tillbaka.

“Scchhh! Det är han som drömmer oss!”

“Jag trodde att det var jag som drömde?!”

“Det gör du också, men det är han som har skapat din dröm!”

Chadwell försöker få pojken med sig mot porten, men han verkar mer intresserad av mannen på bänken.

“Jag trodde du sa att Gud skapat allt?”

“Åh, det gör han, varje sekund!”

“Vad menar du?”

“Du skulle ändå inte förstå. Kom nu!”

Chadwell tar pojkens hand, och börjar gå mot porten igen. Pojken vrider sig dock lös och går mot mannen.

“Nej, vänta… Vad skulle hända om jag väcker honom?”

“Jag vet inte, men det är inget jag råder dig till!”

Pojken kommer fram till mannen och betraktar honom fundersamt.

“Han ser så overklig ut, som om han inte riktigt fanns här. Tror du att han är en ängel?”

“Nej, det är han inte.”

“Jag vill röra vid honom, men jag vet inte om jag vågar försöka… Tänk om vi bara försvinner!?”

“Nå, då skulle vi i alla fall inte ångra oss…”

“Så du tycker att jag ska väcka honom?”

“Nej.”

“Men om vi inte gör det så får vi aldrig veta…”

“Veta vad då?”

Pojken sträcker fram sin hand och rör vid mannens panna. I beröringspunkten börjar vitt intensivt ljus stråla ut. Ljud av fågelvingar i en flock som lyfter hörs.

Allt försvinner i en tyst explosion av ljus.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.