Döden är en mangel för att få knölarna ur själen. Varje dag rullar den vidare, tröskar för att trösta, plattar ut och fördelar det knöliga i våra själar så att det inte ska göra så ont. Ibland rullar den vår själ flera centimeter på ett par dagar och ibland står den still några år. När man känner hur det hisnar i hjärtat har mangeln snurrat ett varv och tränger tårarna fram har den snurrat ytterligare ett. Man vet aldrig när den kramar vidare. Det enda säkra är att om man väl fastnat i den kan man aldrig ta sej ur dess grepp. Mangeln är enkelriktad, dess obevekliga rörelse kallar vi tid. När vi kommer ut på andra sidan är vi renade och nästan helt fria från knölar. Det är därför spöken ser ut som vita lakan.