En något mörkare dag (2001)

Plötsligt var det tidigt på morgonen dagen efter. Det var en något mörkare dag en den föregående och jag kände mej lite nedstämd. Från ett vanligt C till ett A-moll skulle man nog kunna säga.

Jag upptäckte att jag låg i soffan och att alla lampor och en flimrande teve fortfarande stod påslagna. Framför mej på bordet såg jag ett halvt urdrucket vattenglas och jag svettades ymnigt eftersom den varma solen ganska enkelt pressade sej genom mina tunna och urblekta gardiner och vällde över mej med sin mjuka strålning.

När jag försökte sätta mej upp fann jag mej mycket yr i huvudet och att tänka var inte ens att tänka på, så att säga. Ögonen var igengrodda av nåt knastrigt jox och tungan smakade ludet, så där som när man varit ute på en rejäl fest kvällen innan. Vilket var precis vad jag hade varit.

På ren instinkt drack jag upp det varma, nästan sega, vattnet och grimaserade. Sedan kände jag att det var ganska meningslöst att vara vaken i det här tillståndet och bestämde mej för att sova ett tag till.

Dom primitiva delar av min hjärna som fortfarande fungerade någorlunda fick mej på nåt sätt att stappla in i sovrummet, som var svalt och skönt. På vägen drog jag av mej mina skrynkliga kläder och kröp naken ner under det mirakulöst sköna täcket.

Innan jag somnade vred jag mej runt ett par varv i sängen. Det är min personliga motsvarighet till hundars vana att trampa runt lite innan dom lägger sej ner. Jag har massor med såna där konstiga vanor. Mer om dom ska jag berätta senare.

Hursomhelst.

Dagen innan detta något tjorviga uppvaknande var en något ljusare dag. Inte rent luminöst utan på ett annat sätt. Ni kommer snart förstå vad jag menar.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.