En observation (1998)

Det är säkert femtio personer på festen som utspelar sej i en lyxig tvåplansvilla uppe i Erikslund. Men jag känner bara tre av dom.

Först mina två bandkompisar Martin, klädd i sin svarta triphop‑mundering, och Nina, som vanligt svart runt ögonen och klädd i grova kängor, slitna svarta jeans och en skinnjacka. Sen har Martin dessutom med sej sin tjej Linnea, som är klädd i en kontrasterande proper sommarklänning. Själv heter jag Lukas och är klädd i röd Kraftwerk‑inspirerad skjorta och svart kavaj.

Vi är alla helt malplacerade bland de övriga innemänniskorna, som, om vi hade varit i USA, hade varit cheerleaders eller footballspelare. Vi är dessutom fem eller kanske tio år äldre än alla andra.

Jag tror att det är nån sorts studentfest och vi är inbjudna i egenskap av att vara Linneas vänner. Det är hennes kusin som ordnat festen.

Runt mej går plastmänniskor omkring med glas och det står flaskor överallt. Musiken är hämtad direkt från topplistorna och pumpas ut på så hög volym att man måste skrika för att kunna konversera.

Klockan är snart elva och jag har druckit alldeles för mycket. Känner mej något frustrerad. Jag har hunnit förolämpa alla jag pratat med, och värdinnan, Linneas kusin (jag minns inte vad hon heter), har sagt åt henne att säga åt Martin att säga åt mej att jag måste lugna mej fyra gånger vid det här laget.

Jag har spillt ut bål och tappat chips över i stort sett alla golv. Jag har försökt hitta någon bättre musik och inför oförstående blickar undrat om nån vet var vinylerna står. Fick i alla fall nästan höra en halv låt från en samling med the Doors innan dom bytte tillbaks till Absolute Bullshit 77. Jag har ringt ett par porr‑nummer med livetjejer och sedan efter några stönanden lämnat luren till den som stod närmast och sa att det var till dom. Jag har dansat med obscena spastiska rörelser framför stereon, fingrat på och fått örfilar av några blonda hårdspacklade hycklerskor samt med fula ord ofredat några fina flickor som pratade om hästar. Jag har plockat fram kött ur frysen för att laga till någon schysst mat. Det var ganska kul eftersom så många var vegetarianer. Jag hann bara tina upp köttet i mikron innan de var på mej. Jag kunde inte komma med några bra argument för att äta döda djur så jag slet loss stora stycken rått kött med tänderna och morrade åt partyprinsessorna i deras glittriga pastellklänningar. Martin skrattade men tog köttet ifrån mej. Det var ändå inte särskilt gott.

Jag slog sönder en lampa i hallen när jag skulle ut och pissa i rabatten, men det var inte meningen. Jag ramlade i buskarna och fick fulla byxorna med tulpaner. Sen hittade jag en videokamera i vad som verkade vara Linneas kusins föräldrarnas rum. Jag visste vad som pågick på övervåningen, så med kameran i beredskap tog jag en kökskniv och dyrkade upp låset till toaletten. Därinne stod värdinnan på alla fyra och blev knullad av en av dom där fotbollskillarna jag nämnde. Innan nån av dom hann upptäcka mej och reagera hade jag hunnit få en del bra närbilder och sedan fick jag gott om tid på mej att ta mej nerför trappan medan de klädde på sej igen. Jag hann till och med ta bandet ur kameran och stoppa det i fickan. Kanske jag får tillfälle att visa det för Anna nån gång. Hon tycker om sånt har jag hört. Och jag tycker om Anna. Jag ska berätta mer om henne sen.

Efter allt detta satte jag mej i soffan där jag nu sitter och fyller på ett nytt glas bål från skålen på glasbordet framför mej. I och med detta skiftar jag dessutom smidigt och nästan omärkligt till presens.

Jag sveper snabbt i mej bålen och spottar ut något som måste vara en bit frukt. Då får jag plötsligt syn på killen från toaletten och tre andra killar som ser ganska uppretade ut, ja riktigt farliga faktiskt. Jag ler elakt mot dem. Jag förstår vad som kommer att hända och jag ser på något masochistiskt sätt fram emot det.

Killen böjer sej ner mot mej medan de andra väntar alldeles bakom honom. Jag vet vad han tänker säga så jag slår honom rakt i ansiktet. Jag känner hur han ramlar baklänges och jag anar svagt att jag kommer att ha jävligt ont i handen i morgon. Jag anar nog att jag kommer att ha jävligt ont på andra ställen också om jag inte rör mej snabbt.

Jag hoppar upp och kängar till en av de andra killarna som inte riktigt har fattat vad som händer. Någon skriker till i andra änden av rummet. Jag tar upp en golvlampa och slår sönder glasbordet. Golvet fylls av flisor och fruktbål. Och om det inte hade varit så jävla hög musik hade det varit dödstyst i rummet. Sen börjar folk skrika och gapa.

Plötsligt känner jag hur någon griper tag i mina armar bakifrån. Jag förmår inte göra motstånd utan släpas mot utgången. Som i en dimma märker jag knappt att Linnea tar på mej mina skor. Då förstår jag att det är Martin som genom att dra iväg med mej räddar mej från att krossas av killen som nu rest sej upp. Nina försöker hålla honom ifrån mej och jag ser hur han försöker döda mej med sina steroidstinna ögon. Han pekar på mej och skriker om nåt hemskt han ska göra med mej.

Vi tar oss ut från huset och jag försöker gå själv. Folk står fortfarande och skriker vid huset och jag skrattar och stapplar därifrån. Musiken försvinner medan vi går. Martin skrattar också, men Linnea är inte road. Jag inser att Nina har försvunnit.

“Var är Nina?”, sluddrar jag fram.

“Jag tror att hon skulle träffa Anna nere på stan”, säger Martin.

“Anna”, säger jag förvånat och tappar samtidigt balansen. Ett träd räddar mej och jag talar till det: “Anna Straczynski? Fan, då ska vi dit…”

“Ska inte du gå hem nu, Lukas?”, undrar Linnea.

“Hem? Nä, jag ska ta Anna… eh… jag ska tala med henne. Inte ta. Jag menar tala, prata. Jag sa fel. Jag ska snacka med henne.”

“Martin?”, säger Linnea och ser menande på honom. Hon tycker nog att jag är obehaglig. Hon gillar inte mej. Jag gillar inte henne. Martin står dock på min sida när han är på fyllan.

“Nej, det är ingen fara. Om Lukas vill prata med Anna så måste han väl få det.”

Linnea tar tag i Martin och de går undan en bit. Jag hör inte vad de säger men hon verkar upprörd. Jag lutar mej mot ett träd och spyr krampartat upp en geggig massa av fruktbål och chips. Fnyser, harklar mej och spottar. Ställer mej upp och mår plötsligt fint. Rättar till håret och märker att Linnea är på väg bort, medan Martin suckar och rycker på axlarna.

“Då går vi”, säger han irriterat.

“Är hon besvärlig?”

“Nejdå. Inte mer än vanligt.”

Det är ganska mycket folk när vi kommer in på baren. Ganska bra ställe. Håller lite klass och har bra öl. Nina och Anna sitter i en skinnsoffa en bit från ingången. Nina vinkar, Anna ler och vi försöker se coola ut. Jag fastnar med blicken på Annas kläder. Hon har en ganska kort klänning som är så mörkt röd att den nästan är svart. Hennes hår är kort, spretigt och svart. Utan att vilja det fastnar jag med blicken ett par mycket långa sekunder på hennes bröst. Hoppas att hon inte märkte det.

Jag ser henne i ögonen och ler. Hon ser road ut. Martin pekar förklarande att vi ska gå till baren, vilket vi också gör.

“Mysig klänning hon hade”, kommenterar Martin och beställer en Caffereys Stout.

“Anna ja… Har hon färgat håret eller ser hon ut sådär?”

“Nä jag tror det. Att hon har färgat det alltså.”

“Ser bra ut. Fan, hon ser jävligt bra ut.”

“Mmm. Hur gick det förra helgen? Hon var åkte hem tidigt då eller hur?”

“Hon skulle upp tidigt och jobba.”

“Jaha. Träffade du henne nåt mer sen?”

“Nä. Det kanske kan gå lite bättre nu.”

Jag känner mej okoncentrerad. Jag funderar på vad jag ska säga till Anna, men kommer inte på något. Får väl improvisera.

Vi tar våra glas och återvänder till sofforna. Flickorna ler mot oss. Har Nina berättat om vad jag gjorde på festen? Det vore skoj att inte bli utskrattad redan från början.

“Vad tyckte du om festen då”, frågar jag Nina för att sondera terrängen.

“Jorå. Eller, näe. Den var ganska tråkig tills du livade upp den. Jag kände knappt någon förutom er där.”

“Du är inte vegan, va”, frågar Martin Anna.

“Näe”, säger hon och ser leende på mej. “Nina berättade om köttincidenten.”

Åh nej, tänker jag. Martin flinar igen.

“Man kan se rubrikerna framför sej: Galen musiker går bärsärk på socitetsparty – äter rått kött och slår sönder inredningen. ‘Jag hade bara tråkigt’, försvarar sej mannen.”

“Ja men det var fan tråkigt”, säger jag uppgivet.

Nina och Anna skrattar. Vi dricker några klunkar under tystnad. Jag märker att Anna tittar på mej. Jag ser på henne och hon ser på mej. Tid förflyter men jag har ingen aning om i vilken mängd eller volym.

“Har ni sett den där danska filmen Nattvakten”, frågar hon till slut och kastar en kort blick mot Martin och Nina innan hon möter mina ögon igen. “Killarna som utmanar varandra att göra olika saker…”

“Ja just det”, säger Martin, “den ena går fram och kallar två mckillar för bögar, va?”

“Och den andra knullar sin tjej bland liken i bårhuset där han jobbar…”, fyller Nina i.

Jag märker plötsligt att båda flickorna är mycket berusade när Anna fortsätter.

“Det finns en variant av den leken. Den går ut på att man själv också måste våga genomföra utmaningen. Det blir mycket roligare då.”

Vi sitter tysta och vet precis vad Anna kommer att säga. Hon ser rakt på mej.

“Vilka vågar vara med?”

Jag kastar en kort blick på Martin. Sedan nickar vi båda två. Anna ler och viskar sedan något till Nina som nickar.

“Första utmaningen kommer från oss båda till er båda”, säger Anna. “Vi visar först, så gör ni sen. Okej?”

Ja, svarar vi med en plötslig känsla av obehag.

Anna kryper upp och sätter sej gränsle över Nina. Sedan kysser de varandra djupt och intensivt i över en minut. När de skiljs åt är de andfådda och ler elakt mot oss.

Nina torkar sej om munnen och gör en gest som antyder att det nu är vår tur. Anna ser mej rakt i ögonen. Det syns att hon är uppspelt och Nina är rosig om kinderna.

Jag sveper i mej resten av glaset och utan att se Martin i ögonen gör jag exakt samma sak med honom som Anna gjort med Nina.

När vi är klara reser jag mej upp, ser triumferande på Anna och går sedan till baren skakande av adrenalin. Utan att kunna tänka klart stirrar jag på flaskorna i baren och känner då plötsligt hur någon ställer sej tätt intill mej. Det är Anna.

“Hej. Får jag bjuda på något?”

“Det behövs inte, men tack ändå.”

Anna verkar inte bry sej om vad jag sagt utan beställer två sexor Tequila.

“Ska vi dansa?”, frågar hon sedan vi tömt glasen.

“Det finns väl ingenstans att dansa här?”

“Dom har ett dansgolv nere i källaren.”

Vi hämtar Martin och Nina och tar oss vingligt nerför trapporna till dansgolvet och hör att de av någon underlig anledning har lyckats hitta en Nick Cave skiva och spelar låten “Papa Won’t Leave You, Henry”.

Så vi raglar ut bland de blixtrande lamporna och utför någon sorts avantgardistisk‑surrealistisk dans till musiken. Jag och Anna rör oss tätare och tätare ihop tills hon slutligen håller om mej och rör skrevet mot mitt ben. Jag böjer ner huvudet och kysser henne, kysser henne och kysser henne länge, länge.

Till slut märker vi att dom spelar en helt annan låt och fåraktigt leende lämnar vi stället åt dess öde. Martin och Nina verkar också ha försvunnit.

Gatorna är som vanligt fyllda med folk som är för fulla eller för unga för att komma in någonstans. Det skriks och skränas på hög volym. Men det ger vi fullkomligt fan i.

Hemma hos mej går vi utan vidare omsvep in i sovrummet och knullar försiktigt med varandra. Jag är full och kan hålla på länge, vilket hon gillar. Hon stönar, eller jämrar sej, på ett sätt som jag av någon anledning finner väldigt gulligt.

Till slut orkar vi inte längre och kryper ner tillsammans under täcket.

Jag känner rummet snurra runt mej en stund innan jag somnar som en stock.

Förmodligen ler jag i sömnen hela natten.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.