Ett schaktspel (2004)

Det kändes som om jag föll handlöst. Allt flög uppåt och sedan stod jag stilla på botten av något som påminde om en missilsilo.

Först ville jag inte ta mej upp, och sen verkade det omöjligt. Jag insåg att jag var schaktets fånge.

Först förlorade jag min vilja i ett töcken av undergivenhet.

Sedan förlorade jag mina önskningar i en dimma av rädsla.

Sist förlorade jag mina mål i ett moln av uppgivande.

Jag var förintad.

Ibland klättrade jag och ofta föll jag. Ibland kom jag upp till kanten innan jag drogs ner igen.

Stundom försökte jag prata, men det fanns ingen som lyssnade.

Titt som tätt fick jag idéer, men det fanns ingen som trodde på dom.

Ett par gånger kände jag mej glad och ville sjunga, men ekot bullrade så jag var tvungen att sluta.

Högt däruppe såg jag stjärnorna snurra omkring medan jag låg där i mörkret och inte kunde sova. Jag lärde känna dom rätt bra.

Såklart blev jag pilsk ibland, särskilt när jag drömde om en flicka jag var lite förtjust i, men jag tordes inte röra vid mej själv av rädsla för att det skulle komma någon och se mej.

Vid ett tillfälle hittade jag en penna i fickan. Med den skrev jag meddelanden till den omvärld jag visste skulle hitta mej en dag. Det slutade jag med efter ett tag när jag insåg att ingen skulle förstå eller ens läsa mitt klotter.

Framtidslös kände jag inte bara hur jag föll. Jag kände också hur jag förföll till multande partiklar och jag önskade mej först en kremering. Sen önskade jag att jag åtminstone kunde lämna nåt spår efter mej här i världen. Ett fint skelett nånstans på ett museum i framtiden. Det vore nåt. Men förmodligen skulle jag bara säcka ihop i jorden och försvinna lika spårlöst som det andra alternativets aska. Nu vet jag inte hur jag vill ha det.

En dag fick jag en sten i huvudet och tänkte att här kan det börja rasa när som helst. Det fick mej att börja fundera på om jag inte borde försöka ta mej upp. Kanske var det meningslöst att sitta i det där hålet.

Kanske kunde jag ta mej upp om jag bara försökte ordentligt.

Jag var tvungen att fokusera på schaktet och dess väggar. Vad betydde dom egentligen för mej? Var det kanske så att jag klamrade fast vid dom för att jag kände mej trygg och beskyddad av dom. Skulle jag kunna återvända till ytan om jag verkligen kände behov av det?

När jag hade benat ut situationen för mej själv visste jag vad jag skulle göra. Vad jag behövde göra. Vad jag var tvungen att göra.

Det började med att jag letade fram mina mål bland molnen.

Sedan upptäckte jag mina önskningar i dimman.

Och när jag därefter återfann min vilja i töcknet kände jag hur något förändrades inom mej.

Jag var mej själv igen.

Allt stod klart för mej.

Och när jag insett detta kändes det som om jag svävade.

Allt sjönk runt mej och plötsligt hade schaktet fallit undan och jag stod uppe på marken igen.

Jag skriver besvärjelser. Jag binder min oro. Jag renar mej från ett öde som inte är mitt. Jag besvärjer livet.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.