Från speglarna: En fjärran röst (1996)

En kväll när jag skulle gå och lägga mig, såg jag ett underligt ljussken komma från hallspegeln. Först trodde jag att det var något som reflekterades i den, men när jag gick närmare såg jag att det var något inne i spegeln som lyste. Förvånad rörde jag vid den hårda ytan för att se om det kunde vara någon sorts synvilla, men upptäckte bara att ljuset omöjligt kunde komma någonstans utifrån spegeln.

Förbryllad tog jag några steg tillbaka för att betrakta fenomenet, och då började det plötsligt började röra sig inne i spegeln. Jag hade ingen aning om vad det kunde vara, och försökte desperat hitta en naturlig förklaring till vad som hände. Ljuset växte i intensitet, och jag tog ytterligare ett steg tillbaka; det var som om något närmade sig inifrån spegeln.

Jag kände en underlig smak som jag då inte riktigt kunde placera, men som jag i efterhand kommer ihåg som söt lakrits; en speciell sort som jag alltid åt som barn. Samtidigt började jag känna ett tryck i öronen, och jag var tvungen att svälja för att kunna höra igen. När jag hade gjort det upptäckte jag att ett svagt hummande ljud fick spegeln att vibrera svagt.

Skakningarna fick min spegelbild att verka suddig och jag kände hur jag själv började skälva. Ljudet, liksom ljuset, ökade i styrka, och jag kände hur vibrationerna fick mina bröstvårtor att styvna mot nattlinnet.

Ljuset stannade till sist upp, och jag fick intrycket av att det var alldeles framme vid spegelns yta. Någonstans bakom det kompakta surrande ljudet hörde jag ett svagt krasande, som om någon satt och karvade försiktigt i spegelglaset.

Plötsligt kände jag hur mina hårstrån reste sig upp; luften verkade laddad med elektricitet, och den ring av järn som hängde runt min hals i ett läderhalsband, svävade rakt ut i luften framför mig. Bredvid det vita ljuset glittrade små olikfärgade blixtar som bildade underligt komplicerade mönster.

Jag funderade ett ögonblick på att springa efter min kamera, men hann inte förrän nästa fenomen inträffade: en mycket smal stråle av total avsaknad av ljus sträckte sig sakta ut från spegeln. Den växer sig drygt en meter ut, och stannar sedan upp som om den väntade på något.

Spetsen, som inte var tjockare än en nål, svällde plötsligt upp, och strålen vidgades till en sorts tratt. Hela objektet var svart och att urskilja några detaljer var omöjligt. Luften runt den fyrtio centimeter breda konen verkade vrida sig, och perspektiven på allt jag såg runt det svarta mörkret verkade helt förvridna.

Jag upptäcker plötsligt att jag andas kort och ryckigt; jag känner mig så yr att jag måste luta mig mot väggen, och trots att jag försöker ta djupa andetag tycks jag inte få i mig någon luft.

Då känner jag plötsligt något som liknar en smekande hand på mitt sköte; jag antar att det i själva verket var vibrationerna från den allt starkare tonen som nu verkade ha nått sin kulmen. Handen fick mig att känna mer lust än någonsin förut, förmodligen för att skakandet kom åt varje liten del av mitt pulserande kön.

Jag förlorade snabbt förmågan att kunna koncentrera mig på vad som hände med spegeln när vibrationerna förde mig allt närmare extas, och lyckades bara fånga en glimt av allt som visade sig inne i mörkret på den svarta konen.

Trots att det här hände för flera år sedan vet jag fortfarande inte om det var en mycket sällsynt fluktuation i kvantrymden, eller ett medvetet försök att överföra någon sorts budskap.

Det enda jag minns av vad jag såg är en sammanfattning av universums historia; jag såg hur rum och tid skapades i begynnelsen, och jag såg hur universum byggdes upp till vad det är idag. Efter det följde nog universums framtid, och kunskap om högre sanningar än så; men det såg jag inte eftersom jag var förlorad i en lång orgasm som var tusen gånger kraftigare än allt annat jag någonsin upplevt. Det var som om tiden stod stilla för ett tag, och jag tyckte mig höra Ithel viska något om en inbjudan till mig.

När jag så småningom kom till sans igen, låg jag framför spegeln i hallen och flämtade våldsamt medan hjärtat försökte sakta ner sin vansinniga hastighet. Jag var blöt av svett, och jag antar att min kropp var några grader för varm.

Spegeln såg ut som den brukade, och av ljusskenet eller den svarta tratten syntes inte ett spår. Jag gick utmattad och lade mig, och morgonen därpå hade jag glömt alltihop.

Det tog drygt tre veckor innan jag mindes vad jag varit med om. Jag fick av en slump syn på solen som blänkte i spegeln, och då sköljde minnet tillbaka över mig.

Jag vet som sagt fortfarande inte vad det var som hade hänt, eller ens om det var sant; kanske var det bara en konstig dröm, eller en hallucination? Kanske var det en fråga om själv‑suggestion? Eller var det faktiskt fråga om ett övernaturligt fenomen?

En sak vet jag i alla fall säkert.

Jag kommer aldrig att kunna betrakta en spegel igen utan att undra om någon betraktar mig.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.