Genom gränslandet (1998)

Det började sent en mörk och småkylig midsommarkväll.

Jag hade tagit mig ner till tvättstugan i källaren på det höghus där jag bodde. Det var ett slitet och övergivet hus som snart skulle rivas, så det var bara fyra lägenheter som fortfarande var bebodda.

Det rasslade i avloppsrören och det droppade från vattenledningarna i taket på korridoren som ledde ner i källaren. De flesta lamporna var trasiga så jag bar alltid med mig en ficklampa när jag skulle ner och tvätta.

Jag hade just startat den slamrande tvättmaskinen när jag hörde ett ljud i korridoren utanför. Jag öppnade dörren och gick ut för att se vad det kunde vara.

Jag visste att barn ibland kom hit för att leka och jag tänkte att det kunde vara några sådana. Därför blev jag något förvånad när jag såg fem långa skepnader stå mitt framför mig i mörkret.

De stod tysta och såg på mig utan att röra sig. De verkade granska mig noggrant och jag fick en underlig känsla av lätta spindelben som kittlade min hjärna.

Om deras verkliga utseende kan jag inte säga något eftersom de var iklädda långa röda särkar smyckade med silverblanka sömmar i avancerade mönster. Runt deras nackar hängde halsband med ockulta symboler tillsammans med små snidade figuretter som jag antog föreställde några av deras mörka gudar.

När en av dem närmade sig mig kände jag en doft slå emot mig. Det var som en doft av krossade nötter blandat med en stickande nyans av ammoniak. Under de invecklade vecken i särken såg jag ett par blanka, vattniga ögon stirra mot mig.

Ett sorts surrande, inte helt olikt en spinnande katt, hördes från varelsen och den höjde en arm mot mig. Dess hand var torr och flagnad som om den blivit brännskadad. Jag noterade att längst ut på fingrarna fanns något som mer liknade klor än naglar.

Skräckslaget försökte jag förstå vad den ville mig. Var ljudet den frambringade ett försök att kommunicera med mig? Jag såg på mina egna händer och sträckte fram en av dem som ett futilt försök till hälsning.

Varelsen förstod mig inte utan tycktes tveka under det röda, frasande tyget. Den slängde fram och tillbaka med huvudet och surrandet steg i intensitet.

Jag tog sakta några steg bakåt och detta tycktes vara en signal till de övriga varelserna att sluta upp runt den som kommit fram mot mig. De föll in i surrandet och jag kände hur jag nu för första gången blev verkligt rädd.

Deras surranden fick mig att associera till en blandning av de australiensiska instrumenten didjeridoo och bullroarer.

Jag backade vidare in till tvättstugan och stängde dörren. Jag vred om det halvt sönderfallna låset och såg mig omkring efter något annat att barrikadera dörren med.

Även om den trasiga torktumlaren var tung lyckades jag släpa den till dörren samtidigt som jag såg handtaget tryckas ner. Brummandet utanför fortsatte, men de lyckades inte få upp dörren.

Med fumlande händer letade jag fram mobiltelefonen för att ringa efter hjälp. Jag slog numret till polisen men fick bara klickanden och skrapande ljud till svar. Huset var gammalt och byggt av tjock betong; tvättstugan låg dessutom längst ner, flera våningar under markytan. Det fanns helt enkelt ingen mottagning.

Utanför rummet hörde jag hur surrandena rörde sig fram och tillbaka i korridoren. De visade ingen avsikt att bege sig bort.

Jag undrade vad de ville mig och kände mig nästan gråtfärdig. Då hörde jag en viskande röst från ventilationstrumman i taket.

“Jimmy! Jimmy, är det du?”

Jag kände igen röstens ägare. Hon hette Maia, och var en ung färgad kvinna med rastaflätor som bodde på våningen ovanför mig.

“Maia? Vad är det som händer?”, frågade jag desperat.

“Jag vet inte. Har du också sett de rödklädda djävlarna?”

“De är här utanför!”

“De finns i hela huset… Jag gömde mig i ventilsystemet för att komma undan. Nu hittar jag inte ut.”

“Vänta, jag ska försöka få loss gallret, så kan vi ta oss ut tillsammans.”

Jag hittade en gammal rostig mejsel i en låda och lyckades få bort gallret framför ventilen.

Maia hade gråtit och när jag tog mig in i det överdimensionerade schaktet slog hon armarna omkring mig.

“Jag trodde att jag var ensam”, sade hon med gråten i halsen.

“Jag också. Du vet inte vad som hänt med de andra?”

“Nej. Jag väcktes av skrik från dom i 27:an men sedan blev det tyst.”

“Vet du vad dom vill?”

“Nej. De bara kom in genom dörren och stirrade på mig. De lät konstigt och sträckte fram armen mot mig. Jag trodde att det försökte skada mig så jag flydde undan dem och gömde mig här. Sen har jag bara krupit runt och gråtit.”

“Det är okej. Jag blev ganska rädd själv.”

Jag tröstade henne en stund och sedan började vi sakta krypande försöka hitta ut.

Det dröjde inte länge förrän jag fick ont i knäna och när jag stannade för att vila såg jag fläckar av blod på Maias tunna byxor.

“Det är inte så farlig”, sade hon när hon märkte vad jag sett.

“Vi måste binda omkring något innan det blir värre.”

Jag tog av mig mina strumpor och knöt dem om hennes knän innan vi fortsatte.

Plötsligt hörde jag hur hon stannade upp och lade en hand på mig så att jag skulle stanna. Jag höll andan och lyssnade.

Någonstans under oss hördes ett svagt brummande som sakta blev starkare och starkare. En av de rödklädda varelserna kom närmare och närmare i korridoren under oss. Vi låg blickstilla för att inte ge ifrån oss något ljud.

När surrandet stannade upp under oss såg jag Maias ögon vidgas av rädsla. Varelsen under oss tycktes röra sig fram och tillbaka under oss som om den sökte efter något.

Plötsligt tystnade surrandet och ersattes av ett svagt klickande läte som pågick i några sekunder innan surrandet återkom.

Därefter fortsatte varelsen bort från oss i korridoren. Maia och jag tittade på varandra och fortsatte en bit under tystnad.

En stund senare insåg jag att det var i det närmaste omöjligt att hitta ut i ventilsystemets till synes oändliga labyrinter. Vi stannade och vilade medan jag sade:

“Vi måste försöka ta oss tillbaka till min lägenhet. Där kan vi använda telefonen och ringa efter hjälp. Där har jag vapen så att vi kan försvara oss medan vi väntar. Okej?”

Maia nickade.

“Okej.”

Efter över en halvtimmes obekvämt krypande i de hårda aluminiumtrummorna kom vi fram till ett galler genom vilket jag såg korridoren där min lägenhet låg. Det verkade inte finnas några varelser i närheten så att jag skruvade snabbt loss gallret och hoppade ner på golvet. Maia kom strax efter och vi sprang mot min dörr.

Då upptäckte jag att nyckeln låg kvar nere i tvättstugan.

Jag svor och berättade för Maia.

“Vi kanske kan ta oss upp till mig?”, frågade hon, men i samma ögonblick hördes ett av de infernaliska surrandena runt hörnet.

Jag grep tag i Maias hand och drog med henne in i den tomma lägenheten till höger om min. Försiktigt stängde jag dörren och låste den.

“Vad ska vi göra?”, undrade Maia.

“Det finns ett sätt att ta sig mellan lägenheterna”, berättade jag. “Jag upptäckte det när de byggde om fläktsystemet ovanför spisarna. Köken ligger mot varandra, så att spisarna står vid samma ventil. Det är bara en tunn aluminiumplatta mellan; det blir inga problem att ta sig igenom.

Medan Maia höll utkik vid dörren bröt jag sönder fläktsystemet och använde mejseln för att ta mig genom plåten.

Till slut stod vi i min lägenhet och hjälptes åt för att dra en byrå framför dörren.

Sedan tog jag upp telefonen och ringde 112. Det gick fram några signaler innan någon lyfte på luren i andra änden. Det var tyst ett ögonblick och jag sade:

“Hallå? Är det någon där?”

Det var tyst ytterligare en stund innan jag plötsligt hörde det ohyggliga surrandet från andra änden av linjen.

Jag slängde på luren och stirrade på Maia.

Hon såg på mig med tårfyllda ögon.

“De är där också”, konstaterade hon.

Jag nickade.

Jag tog ett djupt andetag och försökte ringa till en av mina vänner.

Efter ett tiotal signaler hörde jag återigen det ångestfyllda brummandet.

Jag försökte fler nummer, men överallt möttes jag av surrandet.

Jag tittade ut genom fönstret men såg inget förutom en tom och övergiven gata.

Maia slog på tv:n. Den visade bara flimmer, och på radion fanns det bara störningar.

Vi visste inte vad vi skulle säga eller göra, så vi satt tysta och stirrade framför oss.

Flera timmar gick och vi var tvungna att äta. Jag märkte att maten smakade unket, som om den var för gammal. Vattnet i kranen hade inte gått att dricka på flera år, och vårt största problem skulle, om varelserna lämnade oss i fred, bli att få tag på vätska.

Tiden gick och monotonin bröts bara ibland, och allt mer sällan, då vi hörde surrandet från en varelse som passerade förbi utanför dörren.

Efter några dagar var maten och vattnet slut.

Vi bestämde oss för att försöka ta oss ner till bottenvåningen där det låg en liten kvartersbutik. Det kanske fanns något att äta där.

Vi packade en ryggsäck med kläder ifall vi blev tvungna att helt lämna huset och delade upp ammunitionen till de två automatpistoler som jag ägde mellan oss.

Ingen varelse hade synts eller hörts på flera dagar så vi kände oss relativt säkra när vi begav oss neråt i huset. Vi passerade lägenhet 27 där familjen Johnson bott. Dörren stod öppen så vi gick in för att se om det fanns någon av dem kvar. Det var helt tomt, så vi fortsatte neråt.

Vi såg inte till vare sig varelser eller människor, så när vi kom ner till kvartersbutiken krossade vi en ruta och tog oss in. Törstiga plundrade vi kylen med dricka och fyllde på vårt trytande vätskeförråd.

När vi sedan försökte äta något fann vi till vår besvikelse att all mat var möglig. Vi öppnade modfällda några konserver och fann till vår lättnad att de hade undgått den allmänna förruttnelsen.

Vi packade på oss så många konserver vi kunde och fyllde på med så många drickaflaskor vi kunde.

“Vi måste få tag på något fordon så att vi kan ta oss härifrån”, sade jag.

“Johnsons jeep står i ett garage inte långt härifrån”, sade Maia. “Vi kanske kan hitta nyckeln…”

Vi återvände till den tomma lägenheten och hittade nycklarna efter en stunds letande. Därefter tog vi oss utan problem till garaget där bilen stod. Det var en stor fyrhjulsdriven Cherokee.

Tillbaka vid butiken fyllde vi den med alla konserver vi kunde hitta. Vi tog också andra saker som kunde vara bra att ha, som toalettartiklar och batterier, ficklampor, tändvätska, tändstickor och mycket annat.

När vi var klara satte vi oss i bilen och körde till närmaste bensinmack. Där fyllde vi bilens tank, samt fem 25‑liters dunkar som vi hittade. Jag tog också med en välutrustad verktygslåda och några flaskor med olja.

Medan jag lastade allt bak i bilen hörde jag plötsligt Maia skrika till:

“Lyssna! Jimmy, lyssna!”

Hon hade slagit på radion och en skrapig röst hördes långt borta bland alla störningar.

“…i New Mexico… flyktingar… alternativ… enligt NASA har mycket få… och regeringen… hopplöst… störningar…”

Motorvägen var helt öde när vi några minuter senare begav oss västerut.

Jag kände hur tårarna trängde fram i mina ögon.

Vi var i alla fall inte ensamma längre.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.