Hur det kommer bli (Brev till Rittva) (2001)

Jahaja. I morse vaknade jag medan jag drömde att jag läste en insändare som jag hade skrivit i tidningen: “En älg kan äga hur många aktier som helst den är ändå bara en älg.”

Jag hörde att du ska på föräldramöte. Det går visst utför med dej också. Ja, snart får du köpa dej en käpp, själv har jag redan sett ut ett fint exemplar. Och basker. En rosa basker måste du köpa. Det är kanske jag som ska ha käppen, det har män i min ålder. Tanter i din ålder har basker.

Börja betala med mynt och kuponger. Jag får skaffa ett checkhäfte. Det finns väl ingen som använder checkar idag. Då ska jag ha det. Det ska jag. Checkhäfte. Fast jag lär väl sakna täckning och förtroende. Förtroende är viktigt om man skriver checkar. Det är som att skriva egna pengar. Man måste vara tät och trovärdig. Men med den pension jag kommer att få räcker det nog inte ens till att köpa en penna. Då måste man låna pennor i butiken. Och så darrar man lite på manschetten och texten blir svårläst och snorhyveln i kassan slår in fel belopp och så får man för lite växel. Eller så är man lite skumögd och ser inte vad tusan man får tillbaka. Så måste man stå och räkna och sen klaga och undra hur dom lär ut aritmetik i skolorna nuförtiden. Annat var det minsann när jag var en osnuten slyngel då fick man lära sej att räkna lärarnas rapp med linjalen. Det var tider det. Inte som nu när man inte ens har råd med en penna och ännu mindre med ett checkkonto. Om man har tur kanske man får lite växel. Fast då lär det förstås vara hål i fickan. Och inte har man råd att låta laga det. Och inte kan man göra det själv. Och nån fru lär man inte ha. Och har man det är hon säkert ändå död. Det gäller att gå igenom pappersinsamlingen på nätterna och samla kuponger om man inte ska svälta ihjäl.

Sen behöver man en näsduk också. Så att man kan hosta och harkla och väsa och skrämma slag på dom yngre som tror att man är på väg att trilla av pinn. Dra lite blodigt slem ur näsan och sen förklara vilka krämpor man har. Klaga lite på gikten och ryggen och pipandet i öronen och pipandet i luftrören och klickandet från dom konstgjorda delarna i hjärtat och så knäna och lederna och njurarna och den stackars levern som nog låter en veta att man lever.

Och skrynkligheten bara ökar och man ser hur flickorna man kände en gång plötsligt är gamla gnälliga kärringar, antingen i långa kappor eller i moderna kläder som är helt fel på dom. Fast dom förstår inte bättre. Det är lätt att skylla på att man inte förstår, världen var så mycket enklare förr. Jag begriper ingenting längre. Fast det kanske jag aldrig gjort. Men som världen ser ut nu finns det nog ingen som helt fullt förstår sej på den.

Det var så mycket lättare när tyskarna var fienden. Nu finns fienden överallt. Plötsligt är nazisterna nya och plötsligt är terrorismen ny. Jag tror mer att det är samma jävla gamla slagsmål fast med nya tillhyggen. Men det får man väl inte säga. Är du inte med oss är du mot. Nu har dom rätt att titta på oss hela tiden för att se till att vi inte ställer till nåt bus. När jag var ung fanns det ingen som trodde att 1984 nånsin skulle bli sanning, men nu sitter vi här och gamla tanter kan inte ens i sin egen lägenhet klä sej i leopardklänningar, dunboor och lösgarnityr med huggtänder utan att nån förfasas över detta och skickar en rapport till myndigheterna som får senilförklara henne och ta in henne för tvångsvård och korrigerande beteendeträning.

Snart blir vi väl förda till en fabrik där vi kallas produktionsenheter och får sitta och trycka på knappar dagarna i ända och ingen vet vad vi gör för ingen bryr sej om oss gamla. Vi mutas och betalas med kålsoppa och hamburgare fullproppade med kemikalier som håller oss lugna. Utom på fredagskvällarna då dom spänner fast oss i sängarna och utövar hypnosterapi med något som vi tvekar inför att kalla televisionsapparat.

Och om man till slut lyckas rymma med nån gnällig men gullig kärring, om man flyr till nån gammal skogskoja man lyckats komma ihåg, smolkas kanske segerns sötma då man inser att ingen jagar en eftersom man ändå är på väg att trilla av den där jävla pinnen. Man kanske hinner sätta lite potatis och driva upp lite dill och gräslök, men några chips lär man aldrig hinna få i sej. Det säger sej ju självt. Och halvvägs genom sommaren lär batteriet i hörapparaten ta slut så att man får sitta och gasta för full hals om man råkar ha nåt att säga till den där kärringen man har med sej. Hon kallar en tjurgubbe och man tror att hon tycker att man är viril för sin ålder. Men naturligtvis tycker hon mest att man är tjurig.

Fast hon kanske får för sej att bli närgången ändå och då är man så slut av att hacka i potatislandet att man inte kan värja sej. Och om det kommer så långt har man satt sin sista potatis. Då ska man ränna iväg till nån kyrka och skämma ut sej med giftermål på sin ålders höst, då man egentligen hade tänkt sitta i sin ensamhet och vara lite lagom vresig. Kanske traska iväg till nån annan lagom vresig gubbe som bor en halvmil bort och få en kopp kaffe och klaga på att det inte går att få färska vetelängder på affären längre. Och sen grämer man sej för att man inte får ro ut och fiska för att den där trots alla skrynklor ganska söta kärringen är orolig att man ska falla i. Och då är måttet rågat, ska man inte få fiska längre, är det åldergräns på det, gastar man och går ut och tjurkastar med kastspöet trots att det blåser full storm och draget blåser in i buskar och träd längre bort på stranden.

Jag ska få upp en fiskjävel och visa kärringen om det så är det sista jag gör, tänker man. Reven trasslar in sej och kepsen blåser till sjöss och man svär alla förbannelser man kan men det hjälper inte och till slut blir det mörkt och man har fortfarande inte fått nån ordning på trasslet och då tänker man att det här är en passande summering av mitt liv. En jävla röra som inte går att reda ut.

Sen sätter man sej på en kall stenjävel och halvt stelfrusen och blöt och stirrar ut över det där kalla mörka jävla vattnet och väger för och nackdelar mot varann. Vattnet är jävligt blött och därinne har väl kärringen eldat i spisen så det är varmt och gott. I vattnet får man kramp. Hos kärringen får man en kram.

Det var då jävlar, tänker man och skulle ha dragit handen genom håret om man hade haft nåt kvar, ska man inte ens få dränka sej i fred. Fy faan säger jag, säger man högt så att vattnet ska höra och sen går man in till kärringen och dricker kaffe.

Sen endera dan när man precis har varit och hämtat posten dör man knall och fall på köksgolvet.

Slut. Ajö.

Laban.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.