Jordgubbar (1998)

En tidig morgon åt jag jordgubbar till frukost. Det verkade vara det enda rätta. Jag satt där vid frukostbordet och doppade dem i vispad grädde. Det var som om jag visste att de skulle bli för gamla på eftermiddagen och att det var lika bra att göra slut på dem genast. Jag hade kastat mig upp ur sängen och efter en omväg via toaletten gått direkt till kylskåpet där de röda bären låg i en djup tallrik. Jag hade ställt dem på bordet och med hjälp av en elvisp tillredde jag grädden i en bunke. Sedan satt jag bara där och åt; njöt av varje tugga, blundande, uppfylld av deras smak. Jag kände knappt stolen under mig, det enda som existerade var skålarna framför mig och jag själv. Välja, gripa tag, doppa, lägga på tungan, tugga, svälja och upprepa. Det kunde ha pågått i all evighet, eller åtminstone tills jordgubbarna tog slut, om inte något oväntat hade inträffat.

Jag hörde plötsligt hur något krasade inne i jordgubben jag just bitit i. Förvånad stelnade jag till och försökte känna efter med tungan vad det kunde ha varit. Jag satt stilla en stund och undrade om det kanske funnits kvar något löv eller en bit av någon stjälk. För att få klarhet i vad det verkligen varit spottade jag ut den mosade rödvita salivblandade sörjan i tallriken. Jag såg inget som kunde ha gett ifrån sig något krasande, så jag petade försiktigt i massan med pekfingret. Det fanns inget där. Misstänksamt gick jag igenom hela den blöta klumpen men kunde ändå inte hitta något som inte hörde dit.

Nedslagen av detta faktum kunde jag inte få mig att äta fler jordgubbar, utan sköt uppgivet skålarna ifrån mig. Kanske hade det varit något i grädden, tänkte jag och rörde om i bunken med vispen för att se efter. Ingenting. Kanske fanns det som hade krasat i någon av de andra jordgubbarna också, tänkte jag då, och hämtade en gaffel som jag mosade de kvarvarande jordgubbarna med. Ingenting.

Vad ska jag nu göra med alla dessa oätbara jordgubbar, tänkte jag efter att ha funderat en stund. Kanske jag kan göra saft, kom jag på efter några sekunder. Jag letade i skafferiet och hittade några tomma flaskor och socker. Jag fyllde flaskorna med saften jag pressat ur jordgubbarna och sötade sedan rikligt med socker. Sedan ställde jag in flaskorna i den gamla jordkällaren som låg bakom huset jag bodde i. Där stod andra flaskor och när jag läste på etiketterna såg jag att det stod “Hemgjord Jordgubbssaft” på dem. Någon har haft samma problem som mig, tänkte jag och tog med mig en av de andra flaskorna till köket.

Jag tog fram ett glas och hällde upp lite saft eftersom jag kände mig en aning törstig. Jag tog en djup klunk och upptäckte då att saften jäst och förvandlats till jordgubbsvin. Förvånad tog jag ytterligare en klunk och bestämde mig för att det var riktigt gott. Glas på glas försvann nerför strupen och när flaskan var tom hade jag glömt allt om det underliga krasandet.

Då dunsade det till i brevlådan och morgontidningen hade kommit. Jag gick en aning vingligt iväg och hämtade den. I den stod det att ökad efterfrågan på jordgubbar hade pressat upp priset med 150% sedan en ung kvinna börjat sälja receptet på hembryggt jordgubbsvin. Det var en stor färgbild på henne i tidningen, så jag klippte ur den och satte upp den på kylskåpet. Hon log ett vackert leende mot mig, och jag log tillbaka.

Därefter gick jag och la mig igen. Det kändes hemskt onödigt att vara uppe så tidigt på morgonen. Jag suckade, fortfarande leende, och kastade en blick på klockan bredvid sängen. Sedan somnade jag nog ganska omedelbart.

Jag drömde om mysigt leende och mycket coola små fåglar som jazzade till bra musik och drack jordgubbsvin ur sugrör med mig i trädgården en solig sommardag för fem år sedan.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.