Laban och apan (1999)

Laban satte sej upp. Något hade väckt honom. Han vred på sej ett varv i sängen och ville återvända till sin dröm. Det hade varit något med en blond flicka på en krog. Då hördes ljudet igen och han satte sej upp. Han lade huvudet på sned och lyssnade. Där var det igen. Någon som krafsade på dörren. Sömndrucken tänkte han efter vem det kunde vara. Klockan var ändå mitt i natten. Varför krafsar han, tänkte Laban, varför ringer han inte på om han vill in? Andlöst låg han och lyssnade. Krafsandet fortsatte.

“Vad fan är det frågan om”, mumlade han irriterat och satte sej upp. Han gick fram till dörren och pressade ögat mot kikhålet. Därute satt en liten figur, knappt högre än en halv meter. Det var lite svår att se vad det var, men Laban associerade skepnaden med en liten gibbonapa.

Vad gör han här, undrade Laban. Har han rymt? Varför ger han sej på min dörr? Laban skiftade fot. Vad skulle han ta sej till? Den lilla skepnaden därute i trapphuset skulle snart väcka upp alla grannar och dom skulle tro att det var hans apa. Då skulle han minsann få höra att det var förbjudet att ha husdjur och alla de arga kärringarna på våningarna ovanför och under skulle skriva på listor för att få honom vräkt.

Laban gäspade trots sin penibla situation. Vad skulle han ta sej till? Apan bara krafsade och krafsade. Samtidigt hade den börjat gnälla ynkligt. Plötsligt hördes ett ljud från våningen under.

Det måste vara en av kärringarna, tänkte Laban panikartat och öppnade dörren med ett ryck. Apan smet in och medan fotstegen obönhörligt kom uppför trappan stängde han dörren så snabbt och försiktigt han kunde. Han tittade ut genom kikhålet och såg att det mycket riktigt var en rynkig gammal tant i blommig morgonrock som hade kommit upp och blängde surt på de stängda dörrarna. Hon lyssnade noga med huvudet på sned. Eftersom inget hördes lommade hon sakta och misstänksamt ner till ner till sin egen våning.

Laban andades ut, men drog snart efter andan igen. Ett krasande ljud hördes från vardagsrummet. Han sprang genast dit och fick syn på apan som hände i taklampan och flinade uppnosigt. Hade Laban inte vetat bättre hade han kunnat tro att apan skrattade åt honom.

Jaha, tänkte Laban, vad ska jag nu ta mej till? Han gick fram till apan som snabbt hoppade utom räckhåll och satte sej uppe på gardinstången. Laban tänkte efter. Han var ju tvungen att fånga in apan innan den lyckades förstöra något.

“Vill du ha något att äta”, frågade han därför och backade mot köket. Apan verkade nyfiken och följde på behörigt avstånd efter. Laban öppnade sakta kylskåpet och funderade över vad apor egentligen äter. Han fingrade på några gamla grönsaker, men fäste sedan blicken på en fruktskål som stod på köksbordet. I samma ögonblick som apan själv fick syn på den förföriskt upplagda frukten ringde det på dörren. Laban ryckte till av förvåning och apan kastade sej in i skydd under en soffa.

Undrande över vem det nu kunde vara gick Labans snabbt fram till dörren och öppnade utan att titta i kikhålet. Därutanför stod en man i vita och svarta kläder. Han var blek i ansiktet och såg mycket irriterad ut.

“Min apa har rymt”, sa han. Kanske för tusende gången den här kvällen. “Har du sett honom?”

“Jaa”, började Laban men mindes sedan apans plågade blick då den hade suttit där utanför dörren. “Eller vad menar du med apa förresten?”

“Ett litet ludet djur med lång svans. Just den här ser väldigt intelligent ut, men är i själva verket väldigt dum. Rymmer hela tiden och vet inte själv sitt eget bästa. Den måste tillbaka till cirkusen annars överlever den inte.”

“Jaså”, sa Laban skeptiskt. “Men tyvärr har jag inte sett nån apa härikring. Hör med tanterna en våning ner, dom brukar ta hand om alla möjliga sorters djur.”

Mannen tackade och begav sej neråt när Laban plötsligt tillade:

“Du, dom där tanterna, dom brukar ofta stjäla små djur och låtsas som ingenting. Gå och hör med dom. Och lita inte på dom när dom säger att dom inget sett. Förmodligen är det dom som har din apa och försöker låtsas som inget. Dom kanske till och med försöker skylla ifrån sej och säga att dom sett den nån annanstans. Pressa dom bara lite så erkänner dom nog.”

Laban log och mannen tackade.

“Hoppas du hittar honom”, sa Laban vänligt och stängde dörren.

När han kom tillbaka in i köket satt apan i fruktskålen och smorde kråset. Den tittade oroligt upp men Laban log och sa:

“Ta för dej bara. Du är säker nu.”

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.