Legenden om gudaleken (1994)

Det var en tidig morgon för tre miljoner år sedan. De stora gudarna hade skapat en värld att leka i några miljarder år tidigare, men nu hade så lång tid gått att lekarna var slut. Det var tråkigt, och gudarna började att bråka med varandra. Detta ledde inte till något allvarligt; eftersom alla gudarna var lika starka kunde ingen av dem besegra någon annan.

Detta fick följden att alla blev arga på varandra, och gick mest för sig själva. Alla utom Ljuspunkt och Mörker: de var bästa vänner, och fann ständigt nya lekar. Alla de andra gudarna isolerade sig i sina boningar; de vägrade att försonas med varandra, och blev allt mörkare till sinnes. Att nedlåta sig till att leka med de andra var inte längre tänkbart.

En dag fick Ljuspunkt en idé. Han berättade för Mörker, som tyckte att det var en fullkomligt fantastisk lek som hans vän hade kommit på. De gjorde upp reglerna tillsammans, och samlade sedan alla de andra gudarna.

Först hade ingen velat komma, men gudarna var väldigt nyfikna, så till slut dök de upp i alla fall. Ljuspunkt och Mörker ställde sig på en stor klippa, och berättade om sin nya lek.

“Som ni alla vet har vi uttömt lyckan med att vara gudar. Det är inte särskilt stimulerande, att veta allt, att kunna göra allt. Därför har vi uppfunnit en ny lek. Säkert har de flesta av er antagit djurform i någon lek, och sedan bara blivit less på det eftersom det inte tillförde något nytt, det är ändå ert eget sinne med en lite annorlunda kropp. Men tänk om man inte bara antog djurets form, utan också djurets sinne! Vi skulle då glömma alla våra kunskaper och krafter, och verkligen bli djuret, samtidigt som vi fortfarande har potentialen att utvecklas mot våra gamla jag! Det skulle bli en tävlan mellan oss om vem som först uppnådde sitt gudajag igen. Och för att vi inte skall tillföra för mycket intelligens till djuret delar vi upp våra jag i flera olika individer, kanske hundra, och flyttar sedan delarna till en ny kropp när en gammal dör.”

Gudarna fann att det var en spännande lek, och började genast göra upp planer, och skryta om att det minsann var de som skulle vinna. Spiral, som var en av de mer eftertänksamma gudarna frågade:

“Men tänk om ingen av oss klarar av att utvecklas så långt att vi minns våra gudajag ‑ vad händer då? Då är vi ju fast i djurskepnaden…”

Ljuspunkt hade inte tänkt på det, men fann snart på råd.

“En av oss måste förbli i sin gudaform så att han kan upplysa oss om något går fel.”

“Ja, men vem skulle det vara”, frågade Spiral.

Ljuspunkt tittade ut över de församlade gudarna. Ingen sade något på en lång stund; alla ville vara med i leken. Då klev Demiurgen fram.

“Jag kan stanna”, sade han. Demiurgen var en enslig gud som alltid hållit sig för sig själv, även när gudarna var unga och lekte tillsammans.

Gudarna var nöjda med svaret. Istället ställdes en annan fråga: vilket djur skulle de använda?

“Det djur som jag bedömer ha största möjligheterna för vår lek ser… på något parodiskt sätt ut lite grann som vi, men det viktigaste är att de har utomordentliga griporgan och en relativt stor hjärna. De kallas visst Människor.”

“Åh, nej, de är för fula!”, utropade den impulsive Stormvind.

“Det tänker du inte på när det är din egen kropp”, svarade Mörker.

Alla gudarna samtalade och rådslog, och till slut bestämde de sig för att genast börja leken. Demiurgen skulle fungera som domare, och kontrollera att allt gick enligt reglerna.

Så försvann alla gudarna från jordens yta, även Demiurgen, som skulle hålla sig dold för att inte av misstag upplysa någon. Istället började en annan ras blomstra; människan utvecklades sakta från att vara en apa till en halvgud som med lavinartad skicklighet byggde upp en helt annan civilisation än den gudarna avsett från början. Istället för att utveckla anden, utvecklades teknologin. Det var visserligen ett steg mot gudarnas stora kunskap, men den andliga sidan åsidosattes, och de viktiga kunskaperna förblev okända. Något hade gått fel. Leken hade utvecklats i helt fel riktning. Ändock fanns inga spår av Demiurgen.

Vad hade hänt? Hade Demiurgen övergett gudarna? Eller hade det hänt honom något? Kanske var det så att han förstått att det inte hade gått enligt planerna, och försökte upplysa människorna. Kanske de inte förstod honom. Kanske försökte han då ta mänsklig gestalt så att han lättare skulle kunna tala till dem. Kanske de ändå inte förstod honom. Kanske dödade de honom i tron att han var en demon. Kanske han försökte fler gånger, och grät av vanmakt varje gång de började tillbe honom istället för att lyssna på vad han egentligen sade. Kanske människorna inte ville förstå honom. Kanske verkade allt hopplöst och dömt att misslyckas. Kanske han gav upp.

Eller så har han kanske slutligen funnit ett sätt…

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.