Lukas och Loppan – en saga (1998)

Det var en gång en liten pojke som hette Lukas Lorentzson. Han bestämde sig en vacker höstdag för att gå på promenad. Hans mamma sa att det var kallt ute, så han tog på sig sin jacka, mössa och halsduk innan han öppnade dörren och gav sig av längs en stig i skogen. Det var lite kyligt i luften, men det var bara friskt tyckte Lukas och tittade på alla de färgglada löv som singlade ner från träden.

Plötsligt kom någon gående längs stigen. Det var en liten gumma med ett stort randigt paraply. Hon såg lite bekymrad ut, så Lukas frågade:

– Hur är det fatt?

– Ack ack ack, sade gumman uppgivet. Min lilla hund Loppan har sprungit bort och nu kan jag inte hitta den igen.

– Oj oj, sade Lukas. Det var inte roligt. Jag kanske kan hjälpa dig leta?

– Åh, tack, sade gumman som blev glad över att få hjälp.

– Var såg du hunden senast, undrade Lukas.

– Hon sprang efter några fåglar därborta, sade gumman och pekade.

Lukas och gumman begav sig mot buskarna medan de ropade:

– Loppan! Hallå! Loppan, var är du?

Medan de gick omkring där bland träden och letade som bäst dök det upp en flicka som Lukas kände sedan tidigare. Hon hette Ninni Nääsroth och var kompis med Lukas storasyster Lisa, och båda var över 14 år gamla. Det är jättegammalt tycker Lukas. Ninni var alltid klädd i konstiga kläder. På huvudet hade hon en toppluva som var så lång att den hängde ner till fötterna och hennes jacka var alldeles vit och fluffig som ett stort vitt moln. På benen hade hon över ett par gula galonbyxor spänt fast svarta knäskydd.

– Vad är det ni ropar om, frågade hon och Lukas förklarade problemet med den bortsprungna hunden.

– Ja men jag såg en hund för bara en liten stund sedan, sade Ninni. Den sprang mot den lilla bäcken därborta. Den kanske var törstig. Om ni vill kan jag följa med och visa er.

De begav sig alla tre iväg till bäcken, men där fanns inga spår av hunden. Lukas tittade sig omkring och ropade:

– Loppan! Loppan!

De lyssnade en stund men hörde inget annat än vinden som blåste i träden.

– Varför heter hunden Loppan, frågade Ninni.

– Därför att hon brukar hoppa som en när hon är glad, förklarade gumman och såg ledsen ut. Hon saknade sin hund så mycket att ögonen tårades.

Lukas tänkte efter. Hur skulle de kunna hitta hunden? Kanske kunde de jama högt så att hunden trodde att de var katter och kom för att jaga dem? Eller kanske han kunde de hitta några ben att locka hunden med? Eller om de hade en boll att leka med: alla hundar gillar att leka med bollar, i alla fall alla hundar som Lukas kände.

Då hördes ljudet av en cykel och Jocke, Lukas bästa kompis, dök upp mellan träden. Jocke hade alltid häftiga kläder och fick ha keps på sig när han ville, även om det var kallt ute. Nu när han kom cyklande hade han ett par rallyglasögon på sig som han fått av sin farbror när han fyllde år. Jocke gick i samma klass som Lukas och under sommarlovet hade de byggt en hemlig trädkoja tillsammans.

– Hej Lukas, ropade Jocke. Din mamma sa att du var här, så jag cyklade hit.

Jocke lade ifrån sig sin cykel och kom fram till de andra.

– Vad gör ni egentligen, frågade han.

– Vi letar efter Loppan, sa Lukas.

– Det är hennes hund, sa Ninni och pekade på gumman.

– Den har sprungit bort, sa gumman.

Jocke kliade sig i huvudet och sade sedan:

– Jag kan fara runt på min cykel och spana lite om ni vill.

– Bra idé, sade Lukas. Då fortsätter vi leta här.

Så fortsatte de ropa och tittade under buskar och bakom stora grästuvor. Ninni råkade kliva på sin långa mössa och snubblade rakt över en myrstack. Hennes jacka blev alldeles full med barr, men hon bara skrattade och sade att det var tur att det var så kallt att myrorna inte var ute.

Plötsligt klev två herrar klädda i gröna skogskläder och stora gummistövlar fram ur snåren. De höll båda i långa kikare och runt halsen hängde stora kameror. Den ene tecknade med ett finger för munnen att de skulle vara tysta.

– Sccch, viskade den andre. Ni måste vara tysta, annars skrämmer ni den rödgröna steppfinken!

– Vad då för något, undrade gumman nyfiket.

– Steppfinken! Det är en väldigt sällsynt fågel med ett fantastiskt fotarbete. Den har setts här i närheten, sa den ene mannen.

– Ni förstår, vi är fågelskådare, sa den andre mannen.

– Jaha, sade Lukas. Vi letar efter en hund som heter Loppan. Har ni sett den?

– Nej tyvärr, sade den ene mannen. Men vi har mest tittat uppåt hela dagen.

– Ja, sade den andre mannen. Man blir alldeles stel i nacken av att stå så. Kanske vi ska hjälpa dem att leta efter deras hund, sade han till sin vän.

– Ja, det kanske vi ska göra, svarade den förste mannen. Vi har ju våra fantastiska fågelskådningskikare… Dem ser man jättelångt med!

De båda männen började spana med sina kikare och de andra fortsatte att leta. Jocke kom tillbaka på cykeln och sa att han inte hade sett det minsta spår av Loppan. Den lilla gumman var rädd att de aldrig skulle hitta hunden, men Ninni tröstade henne och sade att den nog snart skulle dyka upp igen.

Då kom Lisa, Lukas storasyster, gående. Hon hade långt mörkt hår och hade svept in sig i en lång svart kappa. Runt henne fladdrade ändarna på en sjal som hon knutit runt halsen. Lukas tyckte att hon var snällast i världen, kanske med undantag av mamma förstås.

– Det är väl inte så att ni går här och letar efter en liten bortsprungen hund, frågade hon och log.

– Jo, sade Lukas, hur kan du veta det?

– Tja, sade Lisa hemlighetsfullt. Jag kanske till och med vet var ni borde leta. Följ med mig så ska ni få se.

De gick allihop, utom Jocke som cyklade förstås, hem till Lukas hus.

– Nu ska ni få se, sade Lisa och öppnade dörren.

Ut kom en lurvig liten trasselsudd springande, hoppande och skällande om vartannat. Det var den lilla gummans hund.

– Loppan! ropade gumman lyckligt och klappade och kramade hunden som viftade på svansen och såg minst lika lycklig ut över att få återse sin matte.

– Jag hittade den ute på gården, sade Lisa. Den hade nog ramlat i bäcken för den var alldeles blöt och frös så jag tog in den i värmen och torkade den.

Gumman kopplade hunden och lyfte sedan upp den i famnen.

– Tack allihopa för att ni var så snälla och hjälpte mig att leta, sa gumman med ögonen fyllda av glädjetårar. Om ni inte hade hjälpt mig hade jag nog fortfarande gått därute i skogen och letat.

Alla sa att det bara hade varit roligt att hjälpa till och innan Lukas och Jocke begav sig av mot sin trädkoja för att starta en detektivbyrå, hade Lukas mamma bjudit dem alla på varm choklad och nybakade bullar.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.