Kategoriarkiv: 1993-2002 Väsen

Väsendet (1993)

PHUI NG’AHG GWYLHY TWAL GHESH

Om det hela var en effekt av mina hallucinationer, eller verkligen inträffade är jag inte kapabel att avgöra. Ty även om det för mig kändes helt verkligt ända till de sista timmarna, då allt mer liknade en mardrömslik dimma, vet jag att sådant som jag upplevt inte kan hända. Trots detta förnuftets förnekande bär jag svårförklarliga bevis på min kropp, och framför allt i min själ.

Många av de som avvisat mig som antingen lögnare, eller sinnessjuk har bara ryktesvägen hört talas om mina upplevelser, och på så sätt bara siktat toppen på isberget, och en mycket förvanskad sanning.

Därför framlägger jag nu sanningen, både för mig själv och för den som själv önskar bilda sig en uppfattning, istället för att lyssna till andras åsikter, och ofta felaktiga slutsatser. Detta är sanningen så som jag uppfattar den, och händelser som jag upplevde, vare sig de utspelades i mitt sinne eller i verkligheten, och jag har varken lagt till eller ändrat något, trots att mina minnesbilder är svaga från händelsernas klimax.


Mitt namn är Richard Stone, och jag härstammar från en klan i England som på 1000‑talet ursprungligen bildades av nordiska krigare, och en av den tidens högst uppsatta klanledare, Grayhawk.

Denne Grayhawk försvann med hela sitt följe under en resa där man försökte finna en väg till länder bortom och nedan Miklagård, länder som han hade hört viskas skulle ruva på hemligheter som Gudarna en gång gömt undan människorna för att skona dem undan den yttersta domen, Ragnarök.

Om dessa fakta är relevanta eller inte i denna redogörelse, lämnar jag till var och en att bedöma, men för mig innebär de att hela min världsbild svajar.

Min farfar, sir James Stone, var en känd arkeolog, liksom min far, Jack Stone. Därför var det naturligt att jag följde i deras fotspår, även om jag ibland var ytterst ovillig att tillbringa mitt liv med att gräva gropar med små skyfflar och borstar. Ty det var vad jag tillbringade en lång tid av min utbildning till. Det var för att ge mig tålamod, sade alla jag beklagade mig inför, det var en arkeologs viktigaste egenskap.

Till slut var jag tillräckligt gammal för att själv ansvara för en utgrävning, och tack vare mina kända förfäder fick jag privilegiet att helt fritt välja vad jag ville undersöka.

Jag undrar än idag om det var slumpen eller ödet som viskade till mig då jag först hörde talas om de mönstrade granitblocken som blåst fram i Gobi‑öknens södra del, över vilken Himalayas enorma klipp‑massiv reser sig.

Naturligtvis väcktes min nyfikenhet av att de flygfoton där man upptäckt stenarna, visade att det inte var fråga om någon sorts markbeläggning, som en amatör kunde ha gissat, utan tydde snarare på att det i själva verket var ett tak, trots att det hade legat tiotals meter under sanden innan en storm hade avslöjat vad som dolde sig under bergsmassivets mäktiga skugga.

En expedition bestående av mig, min gode vän Timothy Hawkshire, och tio andra män som jag knappt kände skulle sålunda undersöka det underliga fenomenet och rapportera hem till England varje vecka.

Entusiastiska över vårt uppdrag var vi angelägna att komma iväg snarast möjligt, så vi utrustade oss med lätt tillgängliga verktyg, och ordnade så att de mer känsliga och avancerade instrumenten skulle sändas till oss så snart de kunde tillhandahållas.

Vi reste med flyg till en stad i utkanten av den väldiga öknen, där vi fick ortsbornas råd att fortsätta färden med kamel i stället för bil. När vi dock fick det tvivelaktiga nöjet att stifta bekantskap med en kamel, insåg vi bilens överlägsenhet, både i fråga om doft och bekvämlighet, ignorerade vi deras råd och valde ut tre starka bilar i vilka vi stuvade vår packning, och gav oss iväg. Kameluthyrarna försökte skrämma upp oss med vidskepligt prat om hur sandens ande skulle stoppa oss, men eftersom vi var bildade män brydde vi oss inte om deras hotelser och varningar, utan fortsatte vår resa mot den underliga stenbyggnaden, och dess mörka hemligheter.

Vi funderade alla över dess innehåll, och vi hoppades att den skulle innehålla mer än det fåtal skatter man hittade i pyramiderna i Egypten. Det visade sig att ingen av oss hade rätt, och ändå hur alla hade det.

Dagarna gick, och det visade sig att det inte bara var gammal vidskepelse vi hört från kameluthyrarna. Ty sanden var överallt, i kläder, i utrustning, ibland i maten, men framför allt var den i bilarnas motorer, och det försenade oss avsevärt när vi med jämna mellanrum var tvungna att stanna och rensa motorrum och luftintag.

Vi lät oss dock inte nedslås, utan kämpade tålmodigt på. Det gick åt mycket mer vatten än vi räknat med i denna infernaliska hetta, så vi var tvungna att hushålla med de dyrbara dropparna tills vi kunde fylla på förråden, och det kunde dröja länge enligt den vägbeskrivning vi fått från biluthyraren. Vi förvånades över hur varmt det egentligen var, trots att solen inte var särskilt stark. När jag i efterhand fick veta att Gobi‑öknen är en kall öken, förstärkte det mina tvivel på vad som var verkligt och vad som var mina feberdrömmar. Hettan måste ha berott på att vi alla var drabbade av någon sjukdom som gav hög feber.

Till slut kom vi fram till vårt mål. Väl där blev vi något besvikna, eftersom vi hade väntat oss en mäktig syn när vi såg stentaket. Istället hade ytterligare en storm nästan dolt stenarna under en slöja av stoft, och bara ett hörn av granit skymtade fram under sanden. Trots alla vedermödor var vi alla glada över att äntligen ha kommit fram till vårt mål. Vi lämnade bilarna och rusade fram till den underligt ristade stenen för att undersöka den. Det visade sig att ingen av oss lyckades tyda de ålderdomliga tecknen, inte ens Timothy, som var vår expert på gamla språk och ristningar kunde läsa texten. Han tyckte sig dock känna igen den från någon av de förbjudna böcker som fanns inlåsta i Universitetets mörka källarkorridorer.

Jag förvånades över hans kunskap om dessa böcker, men han förklarade att han bara läst dem i syfte att lära sig de underliga språk på vilka de var skrivna. Vi avslutade alla tolkningsförsök, och började slå upp vårt läger. Timothy och jag hade ett varsitt tält i egenskap av expeditionsledare, medan de andra tio männen delade på två större tält.

Den följande veckan ägnades åt att gräva. Vi frilade en yta på ungefär sju, åtta kvadratmeter av taket, och grävde omkring fem meter ner i marken längs byggnadens vägg. Vi kunde först inte hitta någon förklaring till varför väggar och tak var slitna som av vatten, men antog sedan att det hela berodde på sandens slipande effekt. Om detta antagande var rätt tvivlar jag på nu, men då verkade det vara helt logiskt.

Några dagar senare nåddes vi av budet att Universitetet hade härjats av brand, och därför inte hade råd att sända den dyrbara utrustning vi hade önskat. De hade däremot med kamelbud sänt boken Codex Diogana som Timothy bett dem skicka, trots att den egentligen var förbjuden. Vi fick också påfyllning av vårt vattenförråd. Dessvärre smakade vattnet beskt och var en aning grumligt. Men vi hade inget val, så vi drack det ändå.

Hela gruppen började känna sig trötta och hängiga, om det nu berodde på hettan vi inbillade oss, eller det dåliga vattnet. Många hade haft mardrömmar sedan vi kom fram, och nu började också jag konfronteras med de nattliga fasorna, som vid den här tiden mest bestod av mörka skuggor och tänder insmorda i gulrött slem.

Utgrävningarna fortsatte utan att vi hittade någon ingång eller öppning, och detta gjorde oss modfällda.

Nästa dag såg jag de andra i gruppen för sista gången, undantaget Timothy. Det var då allt hände.

Jag kände mig ovanligt matt på morgonen, och övervägde att avbryta undersökningarna, men insåg att den här chansen inte skulle återkomma. Därför arbetade jag vidare, trots att jag blev yrare allt eftersom dagen gick, tills det blev kväll. Jag hade ingen aptit, och hade svårt för att koncentrera mig på något. Det sista normala som hände var när Timothy försökte prata med mig om texten på stenarna. Han försökte tydligen förklara att han nästan hade löst det underliga chifferartade språket, men jag förstod honom knappt. Han gav mig några piller och ett glas vatten att skölja ner dem med. Sedan somnade jag och sov djupt ända tills drömmarna började.

Först var jag en fågel som landade på ett bergskrön, och spanade ut över dalen under mig. När jag sedan skulle flyga vidare, hade jag förlorat min förmåga att tyst och mjukt glida fram genom luften och jag rullade nerför bergssidan. Jag föll ner i ett hål i marken, och hamnade i ett litet stenrum, med tecken som liknande de Timothy försökte tolka. I drömmen mötte jag honom och han berättade vad det stod ristat överallt. Trots att han pratade engelska förstod jag honom inte, jag tror att han pratade baklänges. Sedan började blod rinna ut genom murbruket mellan stenblocken i väggarna. En del av väggen slets undan med sådan kraft att jag kastades ner på golvet.

Här kom ett avgörande ögonblick. Antingen drömde jag det bara, eller så väcktes jag av att ett par händer som kraftigt skakade mig samtidigt som ett hysteriskt kacklande skratt ekade i mina öron.

Sakta slog jag upp mina dimbeslöjade ögon och tyckte mig stirra in i ansiktet på en av arbetarna som jag tror var Benjamin Franco. Jag tror att det var han, men jag är inte säker, ty hans ansikte var svärtat och så förvridet av ett fullständigt sinnessjukt leende, att jag var tvungen att ta hjälp av färgen på håret, som stripigt hängde ner över de panikslagna ögonen, för att kunna gissa vem det var.

Hans händer höll mig i ett obehagligt fast grepp och skakade mig fram och tillbaka medan han frambringade sitt kusliga skratt. Jag förmådde inte göra något, utan befriades först när några av de andra männen kom och tog bort honom. De var tvungna att binda honom för att han inte skulle skada sig själv eller någon annan.

Jag hade nu kraftig feber, men klev ändå upp för att undersöka vad som hade hänt.

Det visade sig att Benjamin och en annan arbetare vid namn Peter Eidhage, som kom från Sverige, på egen hand hade brutit upp ena väggen på byggnaden, för att mitt i natten själva lägga beslag på de skatter som kunde finnas bakom dessa ingångslösa väggar. En tredje arbetare som inte hade velat vara med under deras privata lilla expedition hade sett dem gå ner fyra eller fem timmar tidigare. Sedan hade bara Benjamin kommit upp, och det verkade som om hans kropp hade lämnat kvar sin själ där nere i det okända mörkret. Han hade därefter sprungit rakt till mitt tält, med det otrevliga skrattet på läpparna.

De som kände Benjamin bättre än mig berättade att han var en lugn och sansad människa som i hela sitt liv hade levat enligt förnuftet, och de ansåg att vad som än fanns därnere kunde det inte förklaras med ett mänskligt förnuft. Detta fick till följd att alla vägrade gå ner för att söka efter Peter. Timothy lät vi sova eftersom han det senaste dygnet varit vaken och arbetat på chiffrets lösning.

Därför tvingades jag, trots min feber hämta en lykta och rejäla kläder, så att jag skulle kunna söka rätt på den försvunne mannen.

Man föreslog att jag skulle ta med en av de pistoler vi tagit med som självförsvar, men jag avböjde med tanke på att templet, eller vad det nu var, hade stått tomt och varit begravt under sanden de senaste hundra åren, kanske ännu längre.

Jag tog däremot med mig en förbandsrulle, eftersom templets konstruktörer kanske hade gillrat fällor, och det var förmodligen något sådant Peter råkat ut för.

Trots detta darrade mina ben när jag gick fram mot det uppbrutna hålet i väggen. Naturligtvis skyllde jag detta på min feber, men det var inte hela sanningen. Hålet i väggen var ungefär en meter brett, och sextio till sjuttio centimeter brett. Jag höll upp lyktan och tittade mig omkring. Jag gillade definitivt inte vad jag såg. Rummet var utformat på exakt samma sätt som rummet jag drömt om tidigare. Jag svepte lyktan över ena väggen, och fann bilder av groteska humanoida varelser, med stora betar till tänder, och en kontrasterande smal och senig kropp, överhöljd med en trasig kappa. Allt med en motbjudande realism. Jag undrade ur vems galna fantasier dessa bilder sprungit.

Jag vände mig funderande om och fick då syn på en metallring i golvet. Den var, liksom allt annat täckt med underliga tecken, och tillverkad i en underlig svart metall som jag inte kände igen. Ett tunt lager sand låg mellan den sönderslagna väggen och järnringen, så jag antog att den öppnade en lucka, genom vilken de båda männen förmodligen gått ner.

Jag böjde mig ner och greppade tag i den förvånansvärt tunga ringen. Sakta drog jag i den, dock utan att rubba den. Jag ökade mitt grepp och tog i med alla krafter min feberdrabbade kropp kunde uppbringa, och nu lyckades jag dra med ett stort stenblock upp ur golvet. Jag föste blocket åt sidan medan jag uppmärksammade att det inte bildades några skrapmärken i golvet, så som det normalt borde bli av en ojämn sten av den tyngden. Jag reste mig upp och höll på att tappa balansen av yrsel, men återfick snart herraväldet över min kropp. Jag sänkte ner lyktan i hålet och fick syn på en i det närmaste osliten spiraltrapp som försvann ner i ett skumt schakt. Jag klev ner genom den trånga öppningen och steg sakta ner i de uråldriga hemligheterna.

Det var ohyggligt varmt, och denna gång var det inte min feber som fick mig att tro det, utan själva väggarna var heta, liksom de ur stenen huggna trappstegen. Jag gladde mig åt mina rejäla skor eftersom stegen inte bara var varma, utan de var dessutom skrovliga och ordentligt vassa.

Jag fortsatte nedåt i vad som verkade vara flera timmar, men som i själva verket förmodligen inte var mer än högst tjugo minuter.

Och medan svetten klistrade fast mina kläder på kroppen, ångrade jag att jag inte hade tagit med en vattenflaska.

Jag kom så småningom ner till trappens slut, och fann där ett rum med väggar som helt skilde sig från de dekorerade jag sett förut. Dessa var helt kala, och bar inte ett märke från något huggjärn eller någon färg. Rummet var omkring tio kvadratmeter stort, och den enda ingången var den jag kommit ifrån. Mitt på golvet stod ett slags altare i svart sten, formad som en perfekt kub.

Jag gick fram mot altaret, och skymtade något på det samtidigt som jag gjorde en makaber upptäckt; bakom altaret låg Peters livlösa kropp. Att han var död gick det inte att ta miste på. I hjärttrakten stack ett par revben ut genom den grå skjortan, och han var täckt med koagulerat blod. Jag noterade att ingen utomstående hade tillfogat honom denna skada, eftersom skjortan var i det närmaste hel, och de vita benen stack utåt, istället för inåt.

Jag vände äcklad bort blicken, och såg istället närmare på altaret. På dess översida låg ett par handskar utan fingrar, tillverkade av små mattsvarta metallbitar av samma sort som ringen jag sett förut. De var skickligt ihopfogade enligt samma princip som ödlefjäll. Från handskarnas översida stack något som liknade tre spikar ut.

Jag plockade försiktigt upp en av dem. Den var lätt och rasslade tyst när jag rörde vid dess glatta yta. Den var inte heller så stel som jag hade trott, jag hade närmast tänkt på en riddarrustnings otympliga handske, utan den var smidig och följsam.

En plötslig impuls fick mig att ta på mig de underliga handskarna, och genom en slump, eller om det var ödet som återigen spelade sitt illvilliga spel, passade de perfekt på mina händer. Trots att det var så varmt härnere, var handskarna behagligt svala, och det kändes skönt, nästan drömlikt underbart att ha dem på sig.

Jag knöt och öppnade handen ett par gånger bara för att känna hur det kändes. Det var fantastiskt, en nästan euforisk känsla, ända tills jag kände hur något rörde sig på handens översida. Jag trodde först att det kunde vara någon insekt mellan handen och handsken, men den tanken jagades på flykten då de tre spikarna på vardera handske trycktes genom min hand och sköt en smärta utan like genom mig.

Jag skrek högt av den intensiva smärtan medan blodet rann ut genom fingeröppningarna och fläckade golvet med blodröda stänk. Efter att ha tumlat runt några minuter, förblindad av smärta, lyckades jag tänka klart igen. Jag stod på knä framför altaret och blodet rann ymnigt ut mellan fingrarna. Jag insåg att jag var tvungen att på något sätt hejda blodflödet och höll därför upp händerna över huvudet. Blodet rann då ut vid handleden och letade sig i små rännilar ner längs armen.

Efter en stund slutade blodet att rinna, och smärtan övergick i en malande värk. Jag tog ner mina händer och granskade dem. Handskarna var smetiga av blod, och spikarna som tidigare stuckit upp på översidan, genomborrade nu mina händer, och gjorde det omöjligt att ta av handskarna. Jag rörde försiktigt på fingrarna, och fann att det inte var några problem; spikarna hade alltså missat alla senor och uppenbarligen alla viktiga blodådror. Var det rena slumpen eller… hade rörelserna jag kände varit en sorts inställning av spikarna?

Blöt av svett och blod reste jag mig sakta upp för att undvika yrselanfall. Istället för att stappla runt för att återfå balansen, började benen svaja under mig av de underliga känslor som genomfor kroppen. Först kände jag mig ohyggligt tung och förmådde inte flytta benen, och allt i mitt sinne var svart och dystert. Sedan lyfte tyngden från mina axlar och jag uppfylldes av styrka och stolthet. Jag sträckte på mig och fyllde lungorna med luft som tidigare varit varm och unken, men nu var frisk och klar. Mina ben slutade värka och det kändes som jag lättade. Kristallklara bubblor uppenbarade sig i mitt synfält, och en efter en sprack de tyst i ett färgsprakande fyrverkeri. När bubblorna var slut växte plötslig ett träd i renaste glas upp ur golvet, och längst ut på en gren slog en blomma ut. Jag förvånades inte över dessa underliga händelser i mitt euforiska tillstånd, utan plockade istället blomman och slickade försiktigt på den klara ytan. Det var en smak jag aldrig kommer att glömma, men trots det kan jag inte beskriva den, eftersom den var allt annat än jordisk. Jag stoppade blomman i min skjortas bröstficka, och reflekterade inte över att trädet nu var borta.

Jag sjönk sakta ner till marken och återfick både min normala tyngd, och mitt normala sinne. Istället koncentrerades mina känslor till en enorm upprymdhet centrerad i bröstkorgen. Min blick föll på Peters döda kropp, och revbenen som stack fram. Jag genomfors av en våg av skräck när jag anade vad det betydde. Jag kunde inte hålla tillbaka ett ofrivilligt skrik när jag såg att han på vardera handen hade tre blodiga sår i samma form som spikarna i handskarna. Desperat försökte jag slita av mig handskarna, men lyckades bara få såren att blöda igen. Den mäktiga känslan i bröstkorgen bara växte och den fick mig att glömma all fruktan. Istället kände jag hur min kropps samtliga muskler sakta började spännas, utan att jag själv ville det. Hjärtat började att slå kraftigare, och jag hörde dunkandet i mitt huvud öka. Armarna vändes uppåt och jag fann mig stå bredbent med huvudet böjt bakåt. Musklerna sträcktes till bristningsgränsen, och hela tiden bankade hjärtat snabbare i en allt mer frenetisk takt. Mina käkar pressades samman och jag tyckte mig känna smaken av blod. En enorm kraft rasade inom mig och hotade att slita sig lös, upprymdheten började nu åtföljas av en ökande smärta i bröstkorgen, mitt hjärta slog i en vansinnig hastighet, som jag uppskattar till 200 slag i minuten. Trots smärtan i kroppen av de extremt spända musklerna kände jag en, inte fysisk, men väl psykisk upphetsning, och jag var tvungen att låta den energi som växte inom mig komma ut, annars skulle jag gå under. Svetten rann i strömilar över mina hårt sammanpressade ögon, och min kroppstemperatur ökade till över 40 grader.

Plötsligt visste jag hur jag skulle göra och i det ögonblicket släppte fördämningarna och energin forsade ur mig genom mina båda händer. Min bröstkorg sjönk ihop till sitt vanliga omfång, samtidigt som lederna började mjukna. Kraften rann ur mina armar på ett behagligt sätt, och jag kunde öppna ögonen.

Jag såg på mina händer. Istället för mina fingrar stack decimeterlånga skarpa klor ut ur handskarna, starkt lysande som om de var formade av ren energi. Runt det klara ljuset från klorna rann för en kort stund vita blixtar i en stilla ström ner till golvet där de försvann.

Jag kände mig oerhört lycklig, vare sig jag bara drömde detta eller inte. Mitt ansikte klövs av ett brett leende, och trots att jag upplevde mig som svävande i tyngdlöshet, kände jag en obeskrivbar känsla av att vara oerhört närvarande. Det var som om min kroppskontroll hade ökat. Jag kan naturligtvis inte svara för om det berodde på min sjukdom, eller verkligen var någon sorts bieffekt av de svarta handskarnas märkliga kraft, som nu strålade ut i form av långa klor från handens översida.

Jag var inte längre yr, och jag kände det som om min feber hade försvunnit. Det verkar i efterhand ganska otroligt, men jag kände det så vid den tidpunkten. Jag återvände till mitt vanliga logiska tänkande, och insåg att lyktan hade fallit omkull och slocknat, men som tur var lyste mina nyvunna klor upp mörkret omkring mig.

Jag tittade mig omkring och fann att nedgången jag kommit ner genom inte längre var den enda öppningen i stenväggarna. En liten och smal dörr hade öppnats i den motsatta väggen, och jag gick nyfiken och förundrad närmare. Jag trängde mig igenom den smala öppningen, och fann mig stå i en lång och vidsträckt korridor, kantad av pilastrar och valvgångar. Golvet var här slitet och nött, till skillnad från de tidigare delarna av templet som varit så gott som oanvända.

Medan jag gick längs korridoren, upptäckte jag att de vita blixtarna längs klorna hade försvunnit. Korridoren varade i en evighet, och dess monotona sträckning avbröts endast av nedåtgående trappor i varierade längder. Till slut kom jag fram till en korsning, där alla gångar såg likadana ut. Full av tvivel och misstänksamhet valde jag den högra gången. Jag hamnade i en korridor som snart mötte en ny korsning. Återigen valde jag höger. En korridor, och en ny korsning. Jag anade nu vad jag gett mig in på. En labyrint. Mina tankar vandrade till den grekiska legenden om labyrinten på Kreta som beboddes av den fruktade människotjuren Minotaurus.

Det var förmodligen här som jag utförde mina sista förnuftiga handlingar nere i templet. Jag tyckte mig känna igen en sandfläck på golvet varje gång jag kom till en korsning, och drabbades av en oroväckande tanke. För att se om min idé stämde tänkte jag lägga ett av de småmynt jag hade i fickan, på golvet. Då ställdes jag inför ett problem. Jag vågade inte röra vid de skarpa, strålande klorna, jag var rädd att de skulle vara farliga.

Jag försökte påminna mig om den insikt jag vunnit tidigare, och försökte sedan reversera effekten. Jag kände hur jag blev varmare igen, och plötsligt märkte jag hur de märkliga ljusklorna, som jag kom att tänka på dem, drogs in i mina händer. Kvar var bara metallhandskarna och mina vanliga fingrar.

Jag plockade snabbt upp ett mynt ur min ficka och lade det i den gång jag kom från. Sedan gick jag i gången rakt fram. Efter bara några minuter skymtade jag en korsning. När jag kom fram besannades mina farhågor: myntet låg i den gång jag kom från. Då valde jag istället vänster gång, med resultatet att jag kom tillbaka till korridoren som markerades av myntet. Detta var ett underligt fenomen eftersom jag inte hade passerat någon korsning på vägen hit; ändå mynnade två de två andra gångarna här.

Jag kände paniken klättra runt mitt hjärta, och jag sprang desperat in i den återstående högra gången. Skräckens kniv drevs in i mitt bröst när jag kom till en korsning igen och fann myntet liggande i korridoren jag kom från. Mina ögon fylldes med tårar av hopplöshet.

Jag ställde mig på knä och gömde huvudet i mina armar.

Det var då jag fann lösningen. Full av iver reste jag mig och sprang in i korridoren markerad med myntet, gången jag hela tiden kommit från. Jag tog mig genom den långa korridoren och närmade mig en korsning. Oroligt sökte jag efter myntet, och när jag inte fann det fylldes jag av triumf.

Jag vände mig och gick tillbaka samma väg som jag nyss kommit, och jag kände inte längre igen mig. Korridoren var längre än någon tidigare, och samtidigt kunde jag av någon outgrundlig anledning ta längre och längre steg, tills jag slutligen hoppade fram som i en dröm. Då kändes det också som en, men jag tror nu snarare att det var en egendomlig hallucination som störde min upplevelseförmåga.

Plötsligt förändrades väggarna omkring mig. Det var som om världen runt mig blinkade till runt mig, och under en sekund var det som om jag hade hoppat fram genom en överfylld operationssal. Sedan försvann visionen och väggarna var normala runt mig igen. Mina tankar blev allt svårare att hålla ordning på, och det blev mer en lek att rytmiskt hoppa fram längs den dystra pelarkorridoren.

Ett dovt klagande kvinnoskri, fyllt av ångest fick mig att stanna upp en stund. Då hörde jag en nynnande röst och hoppande steg närma sig. Jag rynkade konfunderad på pannan, men nynnade sedan obekymrat med i sången jag nu kunde höra genom väggarna. Jag fortsatte framåt, men nu gående.

En viskning från golvet fick mig att rycka till. Jag kunde inte se någon, utan återupptog mitt nervösa gnolande. En ny viskning kom nu från den ena väggen och den besvarades genast av den andra. Sedan började taket sakta att fnittra, allt medan fler och fler röster blandade sig i det viskande samtalet. Rösterna steg och takets fnitter övergick till ett hysteriskt skratt; allt blandades till en vansinnig kakafoni av oväsen som jag utan att lyckas försökte stänga ute genom att hålla för mina öron. När rösterna steg över vad jag förmådde uthärda, vrålade jag med mina lungors fulla kraft att de skulle sluta. Det gjorde de också, med sådan tvärhet att mina öron började värka.

Efter att ha gått i knappt en minut slutade äntligen den långa och kalla korridoren, och jag kom in i ett rum som liknade det där jag hade funnit handskarna, med den skillnaden att detta höll en behagligare värme. Det torkade blodet längs mina fingrar och armar hade börjat skavas bort av mina rörelser, och jag försökte nu gnida bort resten med mina kläder.

Då upptäckte jag med blandad fasa och förtjusning att på en liten tron vid ena väggen satt en mumifierad humanoid kropp, som hade en slående likhet med den ristade figuren i det första rummet jag hade kommit in i, uppe vid markytan. Varelsen var längre och smalare än en människa, och dess armar var i längre och smalare proportioner än en vanlig arm, samtidigt som detta kontrasterades av de överdimensionerade betar som stack upp ungefär sju centimeter från dess slemmiga tandkött. Från dess huvud hängde fjäderliknande hår ner, och hela den sällsamma uppenbarelsen var klädd i en söndertrasad nunnekåpa.

Arkeologen i mig skulle ha jublat över detta fynd, men nu tycktes varelsen mig mer motbjudande än intressant. Jag såg en ny dörr som jag gick fram till och öppnade, eftersom jag kände en stark motvilja inför den isande korridoren jag hade kommit genom.

Då hörde jag plötsligt ett svagt knarrande från den mumifierade kroppen. Jag såg dess hand röra sig, och jag dess förtorkade senor dras över varandra för att frambringa det ohyggliga ljudet. Skrikande störtade jag in genom den öppna dörren och slängde kraftigt igen den efter mig.

Jag kom in i en kolsvart korridor, vars luft var kall och rå, längre fram hörde jag dessutom vatten som droppade från taket. Jag kände en motbjudande olustkänsla sprida sig genom mig, och även om mina tankar vid denna tidpunkt hade reducerats till motsägelsefulla känslor, undrade jag hur det kunde vara så vått. För trots att jag var långt nere under markytan, befann jag mig i en öken.

Mina fingrar fuktades medan jag trevade mig fram längs den kalla väggen. Runt mig tycktes jag höra ljud som skrapade och rasslade, blandat med ett bakomliggande mullrande, som ekot från ett blixtnedslag. Jag önskade att jag hade ljus, och i samma ögonblick började det pirra i mina nävar. Jag mindes handskarnas sällsamma kraft, och genast lät jag de skinande ljusklorna skjuta ut från mina händer. Ett mjukt sken kastades på väggarna och reflekterades av dess väta. Medan jag gick längs den underliga gången tyckte jag mig höra klickande ljud från väggen. Det lät som klor som slog an sten, men trots att jag fylldes med onda aningar avfärdade jag det som råttor.

Gången kom till en korsning och jag valde att gå framåt. Efter tio meter svängde korridoren till höger och vidgade sig från att ha varit två meter bred till att vara ett fem meter brett och runt tjugo meter långt långsmalt rum. På den vänstra väggen var stora glasrutor fästade på väggen, och för första gången överväldigades jag av yttersta skräck. Ty bakom dessa fanns målningar av varelser som hade vissa drag jämförbara med den förtorkade mumien jag mött tidigare. Dessa var emellertid helt oskadda och deras utseende överträffade till och med Hieronymus Boschs fantasier om helvetets härskaror. Det mest skrämmande i dessa tre meter höga målningar, som uppenbarligen avbildade varelserna i deras normala storlek, var den oerhörda realismen och den perfekta framställningen av alla tre dimensionerna hos motivet.

Jag ryggade tillbaka och skulle just vända mig om och gå, när jag först hörde ett skärande ljud och sedan ljudet av krossat glas längst bort i rummet. Mitt hjärta fördubblade sin hastighet, och mina ögon vidgades av förundran när jag såg en läderartad och kloförsedd hand sträckas ut genom det krossade glaset för att sedan gripa tag i glasrutans kant. Jag kunde inte förmå mig att stanna kvar trots min nyfikenhet. Det hade inte varit målningar i alla fall, och även om jag inte kunde föreställa mig dessa vidunder levande, ville jag inte se dem eller deras slemdrypande käftar. Jag vände mig och sprang tillbaka längs den väg jag kommit.

Jag hann emellertid inte längre än till fyrvägskorsningen förrän jag hörde klickande av klor mot golvet i gången framför mig. Jag såg en skepnad närma sig i mörkret. Snabbt dök jag in i gången till vänster och försökte ljudlöst springa bort från klickandena, som nu när jag visste vad som orsakade dem äcklade mig, och fyllde mitt hjärta med förtvivlan.

Plötsligt tycktes mörkret framför mig få fast form och slå mig till marken. Jag hade sprungit rakt mot en vägg utan att märka det. Jag hörde de kloförsedda fötterna stanna intill mig samtidigt som jag omfamnade mörkret och svimmade.

Jag vaknade upp liggandes på mage på ett mycket obekvämt stengolv, och endast ett avlägset sken skingrade det annars så täta mörkret i det rum jag befann mig i. Jag hade fortfarande en konstig känsla av att inte vara fast förankrad i verkligheten.

När jag vände mig på rygg för att försöka ta mig på benen igen, upptäckte jag skepnader i mörkret runt mig. När starka nävar tog stadiga tag i mina ben och armar skrek jag högt som om jag vore vansinnig. Det kanske jag var också. Jag sprattlade och vred mig för att komma ur skuggornas fasta grepp, men lyckades bara trötta ut mig själv. Jag kände en mjuk knöl av svamp eller något växtartat tvingas ner i min mun, och min hals brann som av eld när jag var tvungen att svälja den för att kunna andas. Proceduren utfördes totalt sju gånger och min mun och hals smärtade så olidligt att det upptog hela mitt sinne.

Då hörde jag denna Vox Magna Gravis, en dov söndertrasad röst som från andra sidan graven. Det var uppenbarligen så att en av de fördömda varelserna som omgav mig hade talat, och jag förstod inte ett ord. Jag hörde ytterligare en Sacra (magisk formel), och insåg att detta språk aldrig skulle kunna talas av människor, eftersom de saknade de annorlunda talorgan som dessa varelser uppenbarligen var utrustade med. Orden var rytmiska och försatte mig nästan i trans, då en ny smärta sköt genom min strupe i exakt samma ögonblick som varelsens mässande röst nådde sitt crescendo. Med en känsla av att ha fått struphuvudet bortslitet släpptes jag lös och kunde häva mig upp i knästående ställning. Jag hade inte skadats till det yttre, men jag hostade upp blod. Min mage knöt sig och medan rummet gled omkring under mig började en ström av varmt slem rinna ur min mun, och trots att jag långt senare antog att jag spydde, var det inte så då, utan det var en skön upplevelse, nästan befriande.

Till slut kunde jag resa mig upp igen. Jag tittade mig omkring, men kunde bara se sju mörka och förvånansvärt smidiga skepnader röra sig på klickade klor runt mig. En av dem stannade framför mig och sträckte ut sin arm mot mig. Den yttrade något på sitt underliga språk, och till min häpnad förstod jag vad den sa; det var ett namn, förvridet men ändå igenkännbart. Den gravlika rösten hade sagt Grayhawk. Varelsens ögon glimmade till i mörkret när den vände sig bort. Jag försökte stammande säga något, men istället för de försiktiga frågor jag tänkt ställa, frambringade jag ett ljud som förvånade mig själv. Min röst lät lika dov som den de dansande bestarna runt mig frambringat, och jag talade deras språk i stället för mitt modersmål.

Varelserna avslutade sitt cirklande runt mig och började dra sig mot den öppning varifrån det svaga skenet kom. Nästan utan vilja följde jag med dem, det var som en självklarhet. De mumlade en monoton ramsa som även jag föll in i och mässade med hög röst.

Vi gick genom en lång korridor från vars andra ände det allt starkare skenet kom. Medan vi färdades längs korridoren började mina sinnen uppföra sig underligt. Det började med att mitt synfält trycktes ihop till en långsmal remsa över en svart bakgrund. Sedan flöt allt ihop, för att sedan återgå till normal syn. Då såg jag att jag gick på väggen istället för golvet, som änglademonerna jag följde. Då jag försökte hoppa ner på golvet igen, slog jag mig i huvudet och upptäckte då att jag hela tiden gått på golvet och slängt mig mot väggen istället.

De svala korridorerna hade nu upphört och den vi gick i blev bara varmare och varmare. Jag slogs plötsligt av att det var onödigt att ha min varma skjorta på mig, så jag slet av mig den och slängde den till golvet. Jag hade just beslutat mig för att byxorna också var onödiga, när vår makabra procession stannade upp. Framför oss vidgades korridoren till ett långsmalt rum likt det där varelserna hade lurat bakom sina glasskärmar. Detta rum avslutades dock med en gigantisk ornamenterad port, förmodligen tillverkad i samma svarta metall som både ringen till luckan vid markytan, och mina underbara handskar. Mitt i mellan portens båda halvor satt en väldig kristallklar vit juvel infattad, och det var den som utsände det sken som väglett oss hit. Jag tittade frågande på mina följeslagare, och en av dem gjorde en gest som visade att jag skulle gå fram till juvelen.

Utan att egentligen veta vad jag skulle göra gick jag därför fram för att lösa denna övernaturliga variant på den gordiska knuten. Jag försökte tänka men övergav sedan den vanskliga idén och tog istället helt enkelt och högg mot den vackra juvelen med mina lysande klor, på samma sätt som juvelens medeltida företrädare hade huggits isär med ett svärd.

Juvelen flammade upp likt en supernova, och utstrålade ett ljus så intensivt att jag var tvungen att vända bort blicken. Sedan försvann den ädla stenen i en tyst implosion, och portens tunga dörrar började sakta glida upp med ett dovt dånande. Jag försökte urskilja mina underliga bröder bakom mig. Jag uppfattade dem inte längre som de bestar jag först tyckte att de var, utan kände här snarare samhörighet med dem. Jag lyckades dock inte se dem tydligt eftersom nästan allt ljus hade försvunnit med juvelen.

Jag vände mig mot porten igen och fann att en annan ljuskälla nu kastade sitt ljus över oss. Genom glipan mellan de sakta uppsvängande portarna silade ett starkt ljus, som trots sin intensitet inte var bländande. Porten öppnades och stod nu på vid gavel. Allt jag kunde se var renaste vitt ljus. Darrande steg jag över tröskeln. Mina bröder följde i tystnad efter. Jag uppmärksammade att rummet saknade temperatur, men det reflekterade jag över först när mina minnen började komma tillbaka sedan allt var över.

Det var dessutom omöjligt att avgöra hur stort rummet var till en början, eftersom allt man såg var ljus. Jag började gå rakt fram i rummet med varelserna efter mig. Ibland tyckte jag mig passeras av strömlinjeformade ljussken som var något svagare i intensitet än det alltäckande vita skenet, och då kunde jag även känna en svag vind passera mig. Jag vände blicken uppåt och kunde hundratals meter ovan mig urskilja stora molnmassor som tumlade runt varandra, antingen i strid eller i lek.

En mörkare fläck började framträda långt framför oss medan vi sakta närmade oss den. Vi hade förmodligen gått över trehundra meter in i rummet, och hade säkert lika långt kvar när jag såg att det var en gigantisk svart kub vi närmade oss.

Plötsligt upptäckte jag att i motsats till det rena vita ljuset runt oss var golvet mönstrat med det djupaste svart. Mönstret bildade en sjuuddig stjärna med en liten cirkel i varje udd, och en i skärnings punkten för alla linjerna. Alltihop omgavs av en inneslutande cirkel vars diameter var drygt åtta meter. Här tog en av varelserna till orda och talade direkt till mig. Han instruerade mig om vad jag skulle göra och jag ställde några frågor om detaljer jag inte förstod. Och hela tiden talade jag med mitt nya förbättrade talorgan, och vi förstod varandra, trots att vi talade på det underliga språk som sedan skulle visa sig omöjligt att med mänskliga alfabet fästa på papper så att någon kunde förstå det. När jag visste vad vi skulle göra ställde sig de sju varelserna i de små omgivande cirklarna, medan jag ställde mig i stjärnans mitt.

Med mässande röster började mina bröder att recitera långa entoniga Sacras, och vände sig alla ifrån mig. De sträckte sina armar åt det håll de stod vända, och ökade styrkan i sina invokationer.

Min kropp var obehagligt varm, men trots det svettades jag inte, och hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag märkt hur torra och flagnade mina läppar var. Jag brydde mig inte om detta, utan uppfylldes återigen av känslan av att fyllas av makt så starkt att jag kände det som om jag hade lyft från marken.

Varelsernas mässande hade nu nått en hysterisk ton, och samtidigt som marken skakade till, hördes en dånande knall så starkt att jag började blöda näsblod. Sju juveler infattade i hållare av svart metall uppenbarade sig i en cirkel runt oss, och jag visste att det nu var min tur. Mitt hjärta hade dubblerat sin hastighet och min kroppstemperatur var långt över det normala när jag släppte ut min psykiska energi genom nävarna, och återigen tände de regnbågsskimrande klorna på mina händer. Mina följeslagare hade nu övergått till att frambringa ett monotont bakgrundsljud. Själv skrek jag ut den kraftfulla formel jag tidigare hade lärt mig. Jag vände mina klor mot den första juvelen och avslutade versen med att vråla: “Asumanio“.

En kraftig blixt slog ut från mina klor och träffade juvelen som exploderade. Ett susande ljud hördes och följdes av ett dån som fick golvet att skaka. Jag upprepade formeln, men vände mig nu mot den andra juvelen. Denna gång avslutades versen med “Bragnohr“. Juvelen krossades av de utskjutande blixtarna. Denna gång såg jag vad som orsakade susandet och dånet: från ett av de i taket cirklande molnen föll en meterstor svart kub ner och krossade golvet. Jag upprepade versen fyra gånger till och avslutade med de olika namnen “Chingalin“, “Dehgahl“, “Erlich” och “Fhergahn“. För varje namn krossades en juvel, och en svart kub föll.

Så återstod den sista juvelen, som var något större än de andra. Jag tog ett djupt andetag och påbörjade recitationen av den sista Sacran, och denna gång följde mina bröder med i versen. “Phui ng’ahg Gwylhy twal ghesch! Aiwass tfhgah Rlyeh chtang to creshet nwiqy, clei wazs nai nagh tfhgah fyauwh! Uaaah!

Marken skakade medan juvelen krossades och försvann i intet. Inget block föll denna gång utan den otydliga molnmassan från vilken de hade fallit dök istället ner mot den gigantiska kuben och uppslukades av den. I tystnad betraktade vi kuben. Ett dovt vrål från kubens inre fick mig att som i trans bryta cirkeln, och trots varelsernas skräckslagna protester springa mot den svarta monoliten.

Jag sträckte fram mina armar som för en omfamning och kastade mig mot kuben med brödernas skrin ringande i öronen.

Jag mötte mörkrets dotter.

Hennes svartmålade läppar mötte mina, och vi föll tillsammans.


Två veckor efter att jag hade gått ner i templet, hittade Timothy mig irrande tjugo mil från lägret, totalt uttorkad och nära döden. Han berättade senare att en sandstorm hade täckt över tempelnedgången, och de hade ännu inte återfunnit den. Det är nog bäst så, för även om Timothy avfärdade min historia som hallucinationer, finns ett oemotsägligt bevis.

Fastnaglade på mina händer bär jag fortfarande de svarta handskarna.

Gotisk romantik (1994)

Anno Domine 1611

I.

Ett passionerat stön av smärta blandat med blod och saliv undslapp hennes hårt sammanpressade tänder. Hennes vackra ögon blänkte av fuktiga tårar som i små rännilar letade sig nerför hennes kinder. Försiktigt lade jag handen på hennes panna, och konstaterade att febern vägrade ge med sig. Jag slätade till hennes vita, spetsprydda nattlinne (som jag tagit på henne efter det att jag badat henne då hon hade tagit sig igenom det förnedrade stadiet med tömning av exkrement och urin) och reste mig sedan från stolen där jag suttit och betraktat hennes ansikte ömsom fåras av smärta och ömsom mjukna i glädje över den förändring som genomfor hennes kropp. Jag lämnade det svagt upplysta rummet och lät henne föda sig själv i ensamhet.

På den tredje dagen efter vår kyss satte jag mig i salongen och väntade. Framåt kvällen hörde jag långsamma steg komma nerför trappen, och jag tittade upp från tidningen jag läste. Där stod hon vid trappans fot och stödde sig mot räcket lätt framåtböjd. Hon var mycket svag. Hon var klädd i den utsökt eleganta klänning jag lagt fram åt henne, och hennes mörkröda, nästan svarta hår var fuktigt av blod och hängde tungt runt hennes benvita ansikte och hals. Även om hon var svag hade hon orkat tänka på sitt utseende; hon hade bara missat några små fläckar av torkat blod på kinderna när hon hade tvättat ansiktet. Hon tittade på mig med bedjande mörka ögon.

“Hjälp mig, jag dör”, viskade hon förtvivlat.

Jag lade undan tidningen och gick fram till henne.

“Älskade, du är redan död. Precis som du önskade!”

Jag omfamnade henne och kysste henne; min tunga kände hennes nya tänder. De var lika vassa som Aileens en gång var (Aileens död 1586 smärtar mig ännu). Hennes läppar sökte sig ner mot min hals, men jag hejdade henne. Hon tittade upp på mig, och jag var nära att förlora mig i hennes ögons mörker. jag log och sade:

“I kväll förtjänar du det bästa som finns att dricka; det är ändå din nya födelses dag.”

Jag tog hennes hand och ledde henne ner i källarvalven under herrgården. I ett av rummen satt en ung tjänarinna i vit klänning bunden på en stol: När hon fick syn på oss flämtade hon till under sin munkavle, och försökte skrika. Ögonen började tindra på min älskade, och hon gick ivrigt fram till flickan, likt ett barn som just fått en ny leksak. Hon bred på huvudet och log mot mig:

“En jungfru!”, skrattade hon.

Jag log tillbaka, och lämnade rummet. Det är viktigt att ingen stör när man dricker för första gången.

När hon kom tillbaka upp till salongen hade hon fått en nästan mänsklig färgton i ansiktet, och hon gick rakryggad och stolt fram till mig med lätta steg. Hennes haka och läppar var röda av livsvätska, och när hon kysste mig märkte jag att hon sparat en munfull åt mig.

“Jag vill…jag menar, kan våra kroppar fortfarande…?”

Jag förstod vad hon menade, och svarade:

“Självklart, vi har utvecklats framåt, inte bakåt.”

Jag lade fler vedträn i den gemytligt sprakande öppna spisen, och bredde sedan ut en stor och lurvig fäll framför den.

Vi sov inte mycket den natten.

II.

Månen var full, och det var jag också. Full av glädje över att mitt liv äntligen hade rett ut sig. Jag hade funnit mitt hjärtas dam, vi behövde inte bekymra oss om pengar, och det väsen jag lärt känna under namnet Döden, skulle vi inte behöva möta förrän vi självmant ville det. Jag var äntligen lycklig.

Bakom mig hördes dämpade steg, och jag vände mig om. Där stod hon, klädd i utsökt svart so framhävde hennes bleka hy. Hennes blick mötte min.

“Marqz, min älskade…”, viskade hon leende.

“Carmina, jordens fagraste mö”, svarade jag och lade mina armar runt hennes midja. “Jag har låtit tjänstefolket köra fram kärran. Skall vi ge oss av?”

Vi tog på oss ett par eleganta svarta kappor och ett par passande hattar, väl valda för att skugga våra ansikten. Vi tog även på oss ett par tunna läderhandskar för att undvika frågor om våra spegelblanka, glasartade naglar.

Inne i staden tänkte jag besöka min vän Caspar och presentera Mina för honom. Vi lämnade därför hästarna utanför värdshuset han ägde, och gick in. Därinne satt ett flertal män och drack under ett lågmält sorlande. Jag fattade Minas hand och ledde henne till våningen ovanför. Jag knackade på dörren till Caspars rum, men fick inget svar.

“Jag hör någon därinne”, sade Mina.

Jag lyssnade, och lyckades höra några svaga oidentifierbara ljud inne i rummet. Hon hör redan bättre än mig, tänkte jag, och kände på dörren. Den var olåst. Inne i rummet syntes tecken på strid; ett bord var omkullvält, en stol och en bokhylla likaså. halvt dold under bokhyllan låg en man jag inte kände igen, och bakom skrivbordet låg Caspar. han blödde kraftigt från ett sår i bröstkorgen som förmodligen härrörde från ett knivhugg. Jag böjde mig ner mot min döende vän. Han hostade blod, och lyckades bara får fram några svagt viskade ord innan han slöt ögonen för gott:

“Elisabet…Csejthe har…brevet…bakom stenen…”

Förbluffad reste jag mig upp och tänkte undersöka den andra kroppen, då jag hörde tumult från bottenvåningen. Av ropen att döma var det ordningsmakten som kom. Jag insåg att det inte var så bra att bli funnen i ett rum med två nyligen mördade män, så jag drog med mig Mina till fönstret för att fly den vägen. Då insåg jag vad Caspar menat med “bakom stenen”. Han hade en gång visat mig hur man flyttar en av stenarna i väggen så att man kommer åt ett litet lönnfack bakom den.

Jag sade åt Mina att klättra ner medan jag undersökte om det fanns något i lönnfacket. Och mycket riktigt, där fanns ett brev och en liten läderpung. Jag stoppade på mig föremålen, och kastade mig ut genom fönstret i samma stund som några miserabelt klädda bönder stormade in i rummet. Jag landade smidigt på gatan nedanför, och sprang sedan snabbt till hästspannet där Mina väntade.

På vägen hot min herrgård drev jag hästarna till deras yttersta efter som jag visste att byborna nu skulle följa efter oss. De hade bara väntat på ett tillfälle att köra bort mig. Det hade de nu.

Tidens sand rann fortare än jag anat.

III.

Åter igen hände det. Jag var jagad av okunniga människor. Ironiskt nog hade jag inte gjort något den här gången, jag var helt oskyldig; men att försöka övertyga ett uppbåd av vad som verkade vara en hel by, var lönlöst.

Min älskade Carmina och jag hade i all hast packat några kläder, och begett oss iväg från herrgården där både Mina och jag hade återfötts. Jag hann knappt ta farväl av mina trogna tjänare innan jag hörde ljudet av lynchmobben som kom tågande genom naten, bärande facklor och viftande med vapen. Mina och jag satte av i galopp genom skogen.

När vi hunnit ungefär två kilometer stannade vi upp för att lyssna efter eventuella förföljare, och då såg jag ett svagt sken på natthimmelen. Gården stod i lågor. Tyst förbannade jag byborna, ty gården hade varit i mina förfäder ägo under en mycket lång tid tillbaka, och den hade alltid varit mig kär. Nu brann den, och med den alla vackra gamla porträtt, alla de dyrbara mattor, vaser och andra prydnadsföremål släkten samlat på sig under årens lopp. Turligen verkade ingen följa efter oss, så vi fortsatte genom skogen likt två skuggor på våra svarta hingstar.

Vi fortsatte hela natten, och vidare nästa dag; vi stannade endast för att låta hästarna vila och äta. Skymningen föll igen, och Mina började känna sig matt. Jag insåg att hon inte hade druckit på två dagar. Jag förvånades över att hon över huvudtaget kunde stå upp; själv hade jag varit tvungen att dricka flera gånger om dagen den första veckan. Hon var verkligen underbar denna blekhyade svarta ros.

Efter bara någon timme fann vi ett litet torp där en bonde bodde med sin hustru, två söner och en dotter. De storvuxna sönerna försökte slå ner oss, och den vidskepliga kvinnan hotade oss med kors när vi kom in. Vi övermannade dem lätt med vår överlägsna styrka, och drack oss otörstiga. När vi var klara och skulle ge oss iväg, föreslog Mina att vi skulle ta med oss dottern.

“Hon är nästan giftasvuxen, och nu när bröderna inte kan försörja henne kommer hennes far att tvinga henne till första bästa karl”, sade hon. “Vi kan inte lämna henne till ett sådan öde. Dessutom”, fortsatte hon med ett listigt leende, “dessutom kanske jag blir törstig på vägen, eller hur?”

Hon var ett geni.

Det visade sig att den stackars flickan var rädd för hästar, så hon tvingades motvilligt klänga sig fast intill Minas rygg när vi fortsatte genom natten.

När det började gry slog vi läger och gjorde upp en eld för att jaga bort den råa morgonluften. Flickan skakade av kyla, så jag gav henne Minas extra kappa.

Det började bli dags att bestämma vart vi skulle ta vägen härnäst. Plötsligt mindes jag brevet jag funnit hos min mördade vän Caspar. Omständigheterna hade hindrat mig från att undersöka det tidigare. Förvånad såg jag att kuvertets framsida bar mitt namn i vackert snirkliga bokstäver. Jag öppnade brevet och fick ut ett litet papper med tätskriven, prydlig text. Jag tittade närmare på bokstäverna, och då kände jag en svag, men mycket bekant doft.

Brevet var skrivet i blod.

Csejthe, den 18:e januari 1611

Marqz, du måste hjälpa mig! Csejthe har genomsökts av min kusin Gyorgy Thurzo, och han och hans soldater fann naturligtvis de kroppar jag så oförsiktigt lämnat efter mig. Det var, som du sade att det skulle vara, några bänder som hittade fyra kroppar utanför murarna som vargarna inte hunnit göra slyt på. Jag och hela mitt hov ställdes inför rätta. Tjänstefolket fördes till fängelset i Bitche, där de sedan halshöggs och kremerades. Ilona Joo och Thorko brände de levande.

Under förhören vägrade jag att vittna, eftersom allt jag sade vändes mot mig. Det beslutades att jag skulle muras in i mitt rum på slottet, eftersom jag är adlig och inte får dräpas. Så skedde också, men vad de inte visste var att det fanns en lönndörr i min kammare.

En natt smet jag ut och fångade en av pigorna som arbetade i köket. Jag skar ut hennes tunga, och låste in henne i mitt ställe. Lönndörren blockerade jag så att ingen någonsin skulle kunna öppna den igen. Förhoppningsvis kommer ingen någonsin att upptäcka bytet; ingen av vakterna såg någonsin mitt ansikte, och pigan lär inte säga så mycket…

Jag har tagit mig till stugan där du bodde innan Ferencz dog. Jag kan inte resa öppet ifall någon skulle känna igen mig. Kan du komma hit och ta mig med till din herrgård?

Jag ber dig som en vän, skynda dig; du måste hjälpa mig!

Om du beslutar dig för att komma: var försiktig, det går fortfarande rykten om den “bleke adelsmannen” som strök omkring här mellan 1588 och 1600.

Vi drack rätt mycket, eller hur?

Med hopp om hjälp, er vän Elisabet Bathory.

IV.

Det var en kylig gryning, och dimman var just på väg att lätta. Carminas mörkröda hår glänste av fukt där hon satt framför elden tillsammans med den unga blonda flickan vi, utan att egentligen veta varför, hade tagit med oss. Flickan satt försjunken i kontemplation och begrundade ‑ eller beundrade ‑ Carminas underbara ansikte. Själv satt jag i det tredje hörnet på den triangel vi bildade runt elden. I händerna höll jag brevet från Elisabet.

En stormflod av halvt bortglömda minnen sköljde över mig i en strid ström. Elisabet var den första jag gav mitt blod åt; det var två långa år av melankoli efter det att Aileens vansinne ledde till hennes död. När jag träffade Elisabet 1588 var hon 28 år och gift med Ferencz Nadasdy ‑ känd som Ungerns svarte hjälte. hon hade levt som människa två år längre än mig, och jag tyckte då (det var innan jag träffade min älskade Carmina) att hon var den vackraste kvinna jag någonsin sett.

Ferencz var sällan hemma, så jag gjorde mig snabbt bekant med den undersköna grevinnan, och bjöd hem henne till min gård där jag gjorde henne till en bloddrickare. Vi blev mycket goda vänner, men inte mer eftersom hon föredrog dödliga, unga flickor, vars blod hon aldrig fick nog av. Därför stannade hon hos Ferencz på slottet Csejthe.

Jag bodde i en stuga inte långt från slottet, och förblindad av svartsjuka dräpte jag svarte hjälten år 1600. Jag lämnade Ungern och reste hem till herrgården i nordvästra Rumänien. Jag trodde att Elisabet skulle hata mig för mitt tilltag, men det visade sig att hon istället var tacksam mot mig. Hon körde ut barnen hon fött innan hon blev en bloddrickare, och kunde äntligen ägna all sin tid åt sina vackert morbida passioner och begär. Jag varnade henne att hon förr eller senare skulle bli upptäckt ‑ det blir vi alltid ‑ och nu hade det alltså skett. Brevet i mina händer var ett ljudlöst rop på hjälp.

Jag lyfte blicken som förirrat sig in i eldens dansade lågor och såg på Mina. Plötsligt såg jag Aileens anletsdrag över Minas för en kort sekund, och sedan försvann de. Genast virvlade tankarna runt som fallna löv i en höststorm. En tanke kom för mig, men den verkade för absurd. Jag funderade en stund och beslutade sedan att försöka finna tanketrådens slut. Kanske fanns det någon sanning fastknuten där?

“Mina, när föddes du…som människa”, frågade jag.

Hon tittade upp från de hypnotiska flammorna, och hennes dimmiga ögon avslöjade att hon varit djupt inne i tankarnas rike.

“När föddes du första gången?”, upprepade jag.

“1586, på sommaren. Femte juni”, svarade hon.

Det var samma dag som Aileen hade dött. Väldiga vågor slog i mitt hjärtas hav. Var det sant det jag trodde?

Hon avbröt mina tankar med mjuk röst:

“Jag är törstig, älskade”, sade hon till mig.

Flickans ögon vidgades av skräck och hon försökte resa sig upp. Mina var snabbare. Hon tog tag i flickans huvud och höll fast henne.

“Du har stirrat på mig hela morgonen”, väste hon fram mellan hårt sammanbitna tänder. “Nu stirrar jag på dig. Hur tycker du att det känns?”

Flickan stirrade vettskrämd på Minas vassa tänder, och sakta började silverblänkande tårar rinna längs hennes kinder. Mina böjde sig sakta fram och kysste bort en av tårarna.

“Var inte rädd”, sade hon mjukt, “jag ska inte göra dig illa.”

Hon släppte flickan och satte sig tyst ner igen.

“Marqz”, suckade hon, “jag vill jaga.”

V.

Dagen hade just grytt. Det verkade bli en vacker dag; inte ett enda moln befläckade den klarblå himmeln, och solen kändes behagligt varm efter att ha uthärdat de kylslagna timmarna innan de första solstrålarna klättrade över horisonten.

Carmina var törstig, och ville jaga. Det var så mycket hon inte visste om sin nya tillvaro; man jag ar aldrig på dagen. Jag antog att hennes okunskap var mitt fel, och att jag hela tiden skjutit upp hennes upplysning med flykten som ursäkt. Det hade funnits många tillfällen, men nu var det dags för den första lektionen.

Jag berättade om hur hon fungerade sedan hon blivit en bloddrickare på ett ganska ostrukturerat och förvirrande sätt. Jag hade inte förberett mig, och Aileen skulle ha varit besviken över hur jag vanskötte ett så viktigt ärende. Jag repeterade för Mina det hon hade lärt sig av mitt uppförande innan vi bytte blod: konsten att dricka, inälvornas övergång till rudimentär utfyllnad, vårt bedövande salivs upphetsande verkan på både människor och bloddrickare. Jag berättade vidare om hur vi förlorar merparten av vår styrka under dagen; att vi behöver sova en till två gånger i veckan; om hur våra tårar blandade med vår saliv kan ge ett euforiskt och erotiskt rus; och slutligen berättade jag om vår eviga ungdom och extrema läkeförmåga. Allt medan Mina och den unga bondflickan satt stilla och andäktigt lyssnade på min undervisning. När jag talat färdigt, reste jag mig och gick bort till hästarna; jag ville ge Mina lite tid att begrunda vad jag sagt.

Den första lektion Aileen gett mig var så mycket vackrare och klarare än min förvrängda version. Minnet om hur Hennes anlete skymtat till över Minas hade börjat blekna i mitt minne, och jag insåg att det måste ha varit en hallucination ‑ Aileen hade vetat att vi inte jagar på dagen.

Jag gick tillbaka till min älskade. Hon tittade upp på mig med ett svagt leende och sade:

“Jag är fortfarande törstig.”

Det var tyst en stund medan jag försökte tänka ut en lösning. Då lade den unga flickan fram ett underligt förslag, hela tiden med ögonen blygt nedslagna mot marken.

“Lady Carmina”, sa hon, “om ni inte dödar mig, kan ni få dricka av mig.”

Förvånad stirrade jag på flickan, och såg att hon menade allvar. Det var första gången jag sett någon frivilligt bjuda ut sitt blod, och Mina såg lika förvånat ut som mig.

Mina vände sina mörka ögon mot mig, och jag nickade lätt. Vänligt leende reste hon sig och gick fram till den darrade flickan, och lade sina armar runt hennes smäckra kropp.

“Var inte rädd”, viskade hon intill hennes öra, “det gör inte ont.”

Samtidigt föste hon undan det långa blonda håret och blottade hennes hals. Flickan slöt ögonen och besvarade Minas omfamning. Mina kysste hennes hals, och bet försiktigt till. En rännil av blod letade sig ut genom glipan mellan flickans hals och Minas ena mungipa. Flickan stönade till, men inte av smärta.

Efter en stund slet sig Mina motvilligt bort från den blodiga halsen. Hon hade fått en svagt rosa nyans på sina kinder medan flickan hade bleknat avsevärt. Jag försökte lägga ett förband över såret, eftersom blodet har svårt att koagulera efter våra bett, men lyckades ganska dåligt. Flickan svajade betänkligt efter blodförlusten.

“Kommer jag att bli som er”, frågade hon osäkert.

“Nej”, svarade jag uppriktigt. “Det krävs betydligt mer än så.”

Flickan föll då på knä framför Mina.

“Låt mig då bli er tjänarinna”, bad hon desperat.

Ett leende av triumf bredde ut sig på Minas läppar, som om detta vore något hon hade planerat. Med en kall röst som jag visste var spelad sade hon:

“Nåväl, men kryp då inte omkring därnere i smutsen. Res dig upp och torka bort ditt blod från mina läppar!”

Flickan reste sig ostadigt upp och torkade bort blodet efter bästa förmåga. Hon arbetade noggrant, och när hon var klar neg hon instinktivt för sin nya härskarinna. Trots att hennes blusliv var täckt av blod verkade hon inte rädd ‑ hon såg snarare lycklig ut.

Mina sträckte fram handen mot flickans blodiga hals, och lade sedan den kladdiga handen på hennes panna. Därefter förrättade hon en makaber dop‑ceremoni.

“Adams första hustru, Lilith, övergav mänskligheten, och ställde sig, trots att hon själv var en människa, på demonernas sida. Därför, tjänarinna, skall du hädanefter kallas Lilith, och evigt åtnjuta mitt och min älskade Marqz beskydd.”

Hon lyfte bort handen, som lämnat ett rött handformat avtryck i Liliths panna.

“Tvätta dig nu, och gå sedan att vila.”

Flickan neg igen, och försvann till en bäck en bit in i skogen. Mina vände sig lyckligt till mig.

“Hur skötte jag mig”, och bländade mig med sitt bredaste leende.

“Du var underbar, som vanligt”, svarade jag och kysste henne.

Även om jag inte tycker särskilt mycket om solen, gav den en behaglig temperatur till den ljumma brisen, och vi satte oss intill en stor ek, vars blad just slagit ut, för att invänta skymningen.

“Hon är en jungfru”, sade Mina förtroligt.

Jag hade tänkt dåsa till en stund, efter som jag inte sovit på över en vecka, och emedan jag inte helt var vid medvetande grymtade jag något obegripligt till svar. Mina uppfattade tydligen inte detta, utan fortsatte:

“Hon var så sprudlande full av kraft! Hon smakade underbart!”

“Jaså?”, mumlade jag fram. “Hur gammal tror du hon kan vara?”

“Sjutton. Arma flicka… vid den åldern hade jag varit kvinna i flera år…”

Jag hann avbryta henne med en kort mening innan sömnen drog mig in i drömfurstens rike:

“Hennes bröder kanske vaktade henne noga.”

VI.

Drömsanden var grusig i mina ögon. Jag drömde.

Det var natt, och Mina, Lilith och jag hade just anlänt till en liten by. Vi var alla tre i behov av sömn, så vi tog in på ett litet värdshus i utkanten av bebyggelsen. Vi beställde man och vin till Lilith, som var hungrig, och satte oss vid ett så undanskymt bord vi kunde. Värdshusvärden pratade tystlåtet med några av de övriga gästerna, och de sneglade hela tiden åt vårt håll. En kraftig karl reste sig upp, och följde värdshusvärden fram till oss. Medan den storvuxne mannen ställde sig med armarna i kors, vände sig värdshusvärden mot mig och frågade:

“Skall inte herrn ha något? Eller frun?” Han gjorde en gest mot Mina, med ögon skinande av misstänksamhet. Från de övriga borden följde de andra, runt tjugo, gästerna misstroget samtalet. Jag insåg hur allvarlig situationen var. Mina och jag hade förmodligen klarat en konfrontation ensamma, men nu hade vi Lilith med oss. Så för att beveka männen beställde jag nonchalant två bägare vin. Mina stirrade på mig med stora ögon; jag förstod att hon var mycket nära att göra något dumt, så jag tog upp bägaren och tvingade henne med blicken att göra detsamma. Jag tömde bägaren, och efter en stunds tvekan gjorde Mina samma sak.

Värdshusvärden, och de övriga männen var tydligen nöjda (bloddrickare förväntas inte dricka vanligt vin), och uppmärksamheten vändes bort från oss. Jag tog med mig Mina och Lilith till vårt rum på övervåningen, och Mina och jag kastade upp vinet i ett tvättfat som vi sedan tömde ut genom fönstret. Vi lade oss sedan till ro i ett par rangliga träsängar.

Plötsligt var jag inte mig själv, utan hängde som en ande vid taket, och tittade ner på mig själv och Mina.

Utan förvarning hoppade några vanvettigt skrattande skuggor fram, och började driva grova träpålar genom våra sovande kroppar.

Jag försökte skrika men fick inte fram ett ljud. Då stod det plötsligt klart för mig att jag drömde, och i och med det konstaterandet svartnade den avskyvärda synen framför mig, och jag drogs bakåt som genom en mörk tunnel, tills jag slutligen vaknade.

Jag slog upp ögonen. Det var mörkt, och jag låg fortfarande under trädet där Mina och jag satt oss tidigare på dagen. Mina satt nu vid elden, och Lilith var fullt upptagen med att tillreda en nyfångad hare. Det doftade gott; jag brukade gilla hare innan jag fick smak för blod.

Jag borstade av mina kläder, och gick fram till elden.

Medan Lilith åt visade jag brevet från Elisabet för Mina.

“Det är från en gammal vän som behöver hjälp”, förklarade jag. “Vi måste resa dit.”

Mina blängde svartsjukt på mig och frågade sarkastiskt:

“Är du säker på att du inte menade ‘gammal flickvän’?”

“Du behöver inte vara svartsjuk”, replikerade jag, “det är snarare jag som borde vara det. Elisabet är lika ökänd för att vara lesbisk som för att vara bloddrickare. Vem vet vilka idéer ni två kan få när ni möts.”

Lilith slängde bister resterna av den halvätna haren i elden, och vände sig bort mot skogen. Elden fräste och sprakade när jag fortsatte:

“Tycker du inte att vi borde hjälpa henne? Vi har ju inget annat för oss. Se det som ett spännande äventyr: mörkrets prins och hans älskade rider i hemlighet till deras nödställda vän, medan alla jagar deras gäckande skuggor!”

Mina gav mig ett av sina underbara leenden, och mitt hjärta stod i lågor. Det var dags.

“Dessutom finns det en annan anledning.”

Mina tittade undrande på mig medan jag tog fram den lilla läderpungen jag tagit ur lönnfacket hos Caspar.

“Vi behöver en tredje bloddrickare som vittne till en ritual jag skulle vilja utföra med dig.” Jag öppnade pungen och skakade fram de två silverringar jag hade beställt av Caspar innan han dog.

Jag knäböjde framför Mina och fattade hennes hand. Jag såg henne djupt i ögonen och frågade nervöst:

“Carmina Thorzykj, vill du bli min maka?”

Hennes leende var obeskrivbart, och hennes ögon strålade av lycka.

“Ja, Marqz Nadrach, av hela mitt hjärta!”

VII.

[här saknas några sidor.]

VIII.

När elden hade slocknat, satte vi upp på hästarna och gav oss iväg i den månskensupplysta natten. De svarta träden sträckte sig upp mot den molnfria, stjärnbeströdda skyn, och kastade långa mörka månskuggor; ty den himmelska silverfrun visade hela sitt anlete i all sin prakt.

Vi var på väg mot staden Chactice, där Elisabet gömde sig, men först fanns det några saker att klara upp. Vi behövde pengar och utrustning, så jag beslutade mig för att ta med mitt lilla följe, och besöka min brorsons son John Nadrach. Förnamnet hade han tagit då han som ung studerade i England tillsammans med sin kusin Gregorius. Kusinen bor fortfarande kvar i England och är numera den enda grenen på Nadrachs en gång ståtliga släktträd som fortfarade bär frukt. John var nu en ålderstigen man runt 75, och han bodde ensam i en robust liten timmerstuga, ensligt belägen i en vidsträckt skog, långt från någon civilisation. Hos honom hade jag gömt alla de pengar och värdesaker jag samlat på mig under årens lopp. Han var allmänt betraktad som en kuslig eremit, men jag tyckte att han var en utomordentligt trevlig och pratsam man. Han hade dock en tendens att vilja berätta om hur det var förr, trots att jag är mer än 40 år äldre än honom, och han envisades hela tiden med att kalla mig pojkspoling, även om det är med stor hjärtlighet, eftersom jag fortfarande ser ut som jag gjorde när jag var 25.

Han har vetat om min hemlighet sedan länge eftersom jag var mycket släktkär; det var mina pengar som sedan länge lett Nadrachs förbi bondelivets smutsiga lerpölar. Naturligtvis bad både John och Gregorius mig att dela gåvan med dem, men jag förklarade helt enkelt att blod bara kan delas med någon av ett annan kön. Bland annat av den anledningen lät jag dem varken träffa Aileen eller Elisabet. Nu är det ingen fara längre, eftersom hans hjärta är för gammalt för att klara påfrestningarna förvandlingen medför.

Mellan åren då jag hade givit upp försöken att vinna Elisabet, och då jag träffade Mina, tillbringade jag en hel del tid hos John som delade med sig av sin kunskap. Bland annat lärde han mig att hjälpligt tala både franska och engelska, samt ett flertal akademiska ämnen.

Halvvägs framme mötte vi ett sällskap välklädda köpmän i en vagn. De eskorterades av två beväpnade vakter till häst. Vi satt av och Mina gick några steg framåt längs vägen. Vakterna red först, och Mina stoppade dem genom att låtsas ha ett viktigt meddelande till köpmännen. Styrkt av det kraftfulla blod hon druckit av Lilith tidigare, kastade hon de hjälplösa vakterna till marken. Snabbt krossade hon struphuvudet på den ena, och enkelt men effektivt knäckte hon den andres nacke. Hon hade onekligen vissa likheter med Elisabet, särskilt den kalla synen på vanliga människor.

Vi drack slösaktigt av de vettskrämda köpmännen, och plundrade dem sedan på juveler och guld; på så sätt skulle stråtrövare kanske få skulden istället för oss. Vi tog också med oss den starkaste av de sadlade hästarna så att Lilith skulle ha en egen häst att rida på.

När vi kom fram till stugan steg en mycket tunn rökslinga upp ur skorstenen. Det hade just grytt, och solen fick daggen i gräset att gnistra. John brukade alltid gå upp med solen, så jag och Mina gick fram till dörren och knackade på medan Lilith band hästarna. Ingen besvarade knackningarna, och en underlig känsla av déjà vu kröp över mig. Jag öppnade dörren och klev in i köket, som bestod av en vedspis, ett bord, några rangliga stolar och ett vackert målat skåp. Precis som det sett ut när jag var här senast. Jag ropade men fick inget svar. Full av oro gick jag in i rummet John använde som sovrum. Elden i kaminen hade falnat, men det var fortfarande varmt i rummet. I sin säng låg John. Han var klädd i mörka, eleganta kläder, och hans armar låg korsade över bröstkorgen. Hans ögon var slutna, och något som liknade ett fridfullt leende vilade på hans läppar.

John var död.

IX.

Jag har dödat många under min tid som bloddrickare, och döden berör mig inte längre. Trodde jag. När Aileen dog var jag nära att kasta mig ner i hennes grav och stanna där, förblindad av sorg och saknad som jag var. Det tog mig nästan två år att återhämta mig från sorgen ‑ saknaden har jag fortfarande kvar.

Nu hade mina två närmaste vänner dött ‑ och båda under samma vecka. Även om det var sex dagar sen Caspar blivit mördad hade jag ännu inte haft tid att sörja honom; och nu när jag såg Johns döda kropp klädd i hans finaste kläder (han måste ha anat döden och tagit på sig det bästa han hade) rann bägaren över. Blodröda tårar trängde fram ur mina ögon, och letade sig nerför kinderna. Ljudlöst grät jag ut min sorg.

När jag hämtat mig begravde jag honom utanför huset, och travade ett minnesröse av sten över graven. På köksbordet hade en sliten bibel legat uppslagen. Ett stycke hade markerats med bläck, och de latinska orden “vid min grav” stod skrivna i marginalen. Med tjock röst läste jag sorgset upp stycket, och lade sedan boken under några stenar i gravröset. Kanske kunde den ge honom skydd eller hjälp i eftervärlden.

Dystert öppnade jag lönndörren som ledde till husets dolda källare. Jag bar upp den stora järnbeslagna kistan i vilken jag förvarade mina undangömda ägodelar. Jag öppnade den och fyllde två stora börsar med mynt Den ena stoppade jag på mig själv, och den andra gav jag till Mina. Jag fyllde även en läderpung med dyrbara juveler. Sedan lät jag Mina plocka på sig de halsband, armringar och örhängen hon tyckte om, och det visade sig vara de flesta. Självsvåldigt gav hon dessutom två rikt utsmyckade dödligt vassa dolkar till Lilith, så att hon skulle kunna “försvara sig” (vad det nu skulle tjäna till). När vi var klara låste jag kistan, och lastade den på en kärra jag fann bakom huset.

Vi spände för två av hästarna, och efter att ha tagit ett sista farväl vid graven, begav vi oss mot Tirgu Mures, där Minas högt adliga familj bodde. Det var vår sista anhalt innan vi kunde bege oss till Ungern.

Medan jag satt och funderade över den senaste tidens händelser frågade Mina tankfullt:

“Vad ska vi egentligen göra i Tirgu Mures?”

“Tja”, svarade jag lite frånvarande, “eftersom vi inte kan släpa på den här kistan själva, tänkte jag hyra någon som kan frakta den till mina släktingar i England…”

“Är det säkert då? Tänk om budet ser vad som finns i, och behåller den själv?”

“Det är nog ingen risk, jag brukar vara rätt bra på att ‘övertala’ människor, det är en medfödd talang vi har. Sedan måste vi ju besöka din familj, och berätta…”

Hon avbröt mig hätskt.

“Min familj?!”, fräste hon fram. “Har du blivit galen? Jag lämnade dem ju för att aldrig behöva se dem igen! Jag hatar dem! De må vara av ädelt blod, men okunnigare och trångsyntare idioter går inte ens att hitta bland bönder, eller ens trälarnas lägsta skikt!”

“Men det är ändå din familj! Det är viktigt att hålla kontakten!”

“Aldrig – då besöker jag hellre något dårhushjon! Och hur har du själv skött dina kontakter med släkten; du vet ju inte ens om de lever eller är döda, särskilt inte de där som bor långt bort i något avlägset land västerut!”

“Du skall gå dit, om jag så ska släpa dig fram till porten”, väste jag hotfullt, men ångrade mig sedan genast. Vi hade just vårt första gräl.

Hon stirrade på mig några ögonblick, men tycktes sedan slappna av.

“Nåväl”, sade hon med en undergiven röst som jag visste var spelad, “om herrn befaller måste jag väl lyda.”

När vi kom fram till staden började det skymma. Jag lämnade Mina och Lilith utanför familjen Thorzykjs residens, och fortsatte sedan till handelskvarteren. Det dröjde inte länge förrän jag ordnat med leveransen av kistan och ett brev till min brorsons son Gregorius och resten av hans familj i England.

När jag kom tillbaka till Thorzykjs praktfulla hus, möttes jag av Mina och Lilith som kom ut genom dörren. Mina raglade fram stödd av Lilith som i andra handen höll en bloddrypande dolk. Mina var rosenröd i ansiktet och verkade vara i ett mycket upprymt tillstånd; det verkade som om hon var berusad.. Hon skrattade ljudligt, och när hon fick syn på mig ropade hon glatt:

“Älskling! Jag förlåter dig! Det var en utmärkt idé att gå hit i kväll!”

“Vad har hänt”, frågade jag oroligt, förvånade över hennes underliga tillstånd.

Jag tyckte definitivt inte om hennes svar.

X.

Mina vinglade fram till mig, och stödde sig mot mig. Hennes uppsluppenhet hade dock inte smittat Lilith, som sammanbitet torkade ren sin dolk och stoppade den i den dolde knivslidan under klänningen.

“Dom satt allihop och åt middag”, förklarade Mina fnissande i ett misslyckat försök att vara allvarlig, “när jag kom in och berättade, precis som du ville, vad som hänt mig, att jag blivit en bloddrickare! Jag sade att jag kommit för att döda dem, och då kallade de skräckslagna på vakten!”

Hon brast i gapskratt, som om detta vore oerhört lustigt. “Och medan Lilith dödade vakten…”

“Lilith…?”, frågade jag misstroget och såg på hennes oskuldsfulla ansikte. En ny glimt hade tänts i hennes ögon, och hon såg plötsligt inte så hjälplös ut längre.

“Ja, Lilith”, svarade Mina och smekte hennes kind, “hon var så duktig! Och, som sagt, medan hon skar upp halsen på vakten, dödade jag min imbecilla familj!”

Hon fnissade entusiastiskt.

“Dödade dem”, frågade jag bestört. “Allihop?”

“Javisst! Drack dem alla! Femton stycken ‑ och hälften var orörda!”

Herregud, tänkte jag, femton stycken ‑ på en kväll! Hon snubblade fram till vagnen, och jag var tvungen att hjälpa henne upp. Hon svajade fram och tillbaka, och jag undrade hur hon kunde vara berusad (vi kan inte dricka vanlig sprit, eftersom vi kastar upp det inom några minuter…).

Då förstod jag plötsligt anledningen till Elisabets omåttliga drickande. Både hon och nu Mina hade tydligen av en slump lärt sig något som jag inte haft en aning om; det verkade som om stora mängder blod intaget på kort tid helt enkelt framkallade en berusande effekt.

Jag satte mig bredvid Mina, och lät Lilith ta tömmarna när vi begav oss iväg från staden.

Så var det dags för uppbrott. Det var dags att lämna hela mitt tidigare liv bakom mig, med endast några få ömt bevarade minnen i packningen. Mina vänner var döda, och mitt hus var nedbränt av människor som helst av allt ville döda mig. Mitt land ville inte längre veta av mig, och min släkt fanns bara kvar i England. Mina hade druckit sig berusad på sin familjs blod.

Effektivt hade hela min bakgrund utplånats på en enda vecka. Allt var annorlunda nu. Lustigt hur livet kan stå still och stampa på samma punkt i flera år, för att sedan tvärvända på bara några dagar.

Trots de mörka molnen på min ödestyngda himmel, lyste ändå solen över mig. Mina var min sol, och var gång jag såg henne värmde hon min själ.

Jag undrar vad som hänt om jag inte haft henne vid min sida.

Vi har nu kommit till en liten by utanför Tirgu Mures. Det var i den här byn jag och min bror en gång föddes för så länge sedan. Han är död sedan länge, och det borde jag också vara. Jag borde vara begraven bredvid honom på kyrkogården utanför kyrkan där jag nu sitter; kyrkan där mor och far en gång gifte sig.

Jag vänder blad i min bok, och finner att jag skriver på sista sidan.

Mina och Lilith sitter i vagnen utanför och skrattar ljuvligt. Jag undrar vart ödet tänker leda oss, och vad som väntar oss under färden. Var min underliga dröm ett förebud om död, eller ett varsel om faror?

Jag tittar upp på den korsfästa Jesusfiguren framme vid altaret. Ett underligt sammanträffande gör att en förlupen solstråle genom en röd glasbit i det mosaikmönstrade fönstret får Jesusbildens haka att färgas röd. Röd som av blod.

Är det din vilja, frågar jag tyst i mitt sinne. Naturligtvis får jag inget svar. Jag tvivlar plötsligt på att någon överhuvudtaget fått ett svar av den tysta gestalten. En impuls får mig att ta av mig mitt eget krucifix, hänga det runt den dystra träfiguren, och kyssa dess hårda, kalla hals.

Raderna börjar ta slut, så jag tänker gömma min bok i katakomberna under kyrkan. Ingen går någonsin ner dit längre, och där kan mina förfäders skelett vaka över den med sina gapande tomma ögonhålor.

Plötsligt börjar kyrkklockorna att slå. En passande avslutning.

Carmina, Lilith och jag ska ge oss iväg.

Bort i natten, bort i mörkret.

Bort längs de sedan länge bortglömda, förbjudna vägarna.

Bakom kulisserna (1997)

Det var sent en eftermiddag, när jag först hörde ljudet av den grå katten som smugit sig in i mitt hus. Först undrade jag hur den tagit sig in, men sedan upptäckte jag något i ett av rummets hörn. Det såg ut som om själva väggen hade vikts undan och pressats ihop. Det var som om hålet som uppstått, inte fanns… Det var mycket förvirrande, jag kan inte ens försöka beskriva det. Det var en reva i verkligheten förstod jag senare, och det var därifrån katten hade kommit. Den var smutsig och trött, som om den flytt från någon eller något. Den satte sig ner och tittade på mig. Försökte den kanske kommunicera?

Just då förstod jag inte riktigt vad som höll på att hända. Jag trodde att jag hallucinerade, och bara stod mitt i rummet och stirrade. Jag kände mig helt förlamad. Vad skulle jag göra? Förväntade katten sig att jag skulle göra något?

Det tog ett tag innan jag kom mig för att ställa fram ett fat med mjölk till katten som girigt lapade i sig alltihop och verkade be efter mer. Det fick den, och då den druckit allt som fanns sprang den plötsligt in genom hålet, som sakta smälte ihop, som ett blixtlås, och försvann.

Jag satt bara och stirrade framför mig. Vad skulle jag göra? Kvar på golvet stod fatet, och intill kunde man urskilja några tassavtryck.

Efter några minuter av förnekande och förträngande hade jag bestämt mig för att jag inbillat mig alltihop. Jag började ställa undan fatet och mjölkpaketet.

Då skedde nästa incident.

Från bakom kylskåpet (det fanns inget utrymme där) hoppade en kvinna i min egen ålder, runt tjugofem, fram. Hon var klädd i svarta kommandokläder, och såg ut som om hon tillhörde någon amerikansk specialstyrka. Hon hade sitt långa mörka hår uppknutet i en hästsvans, och på huvudet bar hon ett headset, uppenbarligen kopplat till en komradio i bältet. I den svarta västens många fickor verkade det finnas några verktyg, elektriska apparater och magasin till den Heckler & Koch automatkarbin MP5A3 (lärde jag mig senare) som hon höll i händerna.

Hon kastade sig in i rummet, och när hon såg mig försökte hon ta skydd i dörröppningen.

“Ner!”, skrek hon och tecknade åt mig att kasta mig ner på golvet, precis som hon hade gjort.

Jag lydde hennes order, och försökte se vad hon gjorde runt hörnet. Hon höll i en liten dosa med en display på. Det verkade vara någon typ av scanner, för hon rörde den fram och tillbaka över rummet; som om hon sökte efter något.

“Vem är du?”, undrade jag.

“Sch”, väste hon och granskade sin scanner. “Är det någon mer här?”

“Nej”, svarade jag sanningsenligt.

“Har det varit någon mer här då?”

“Nej”, sade jag förvånat. Sedan kom jag att tänka på katten. “Jo, förresten, det var en katt som…försvann genom väggen.”

Jag kände mig fånig. Genom väggen? Det var ju bara inbillning hade jag ju nyss kommit fram till.

“En katt? Ja, jävlar. Han är uppfinningsrik. Fick han något av dig?”

“Eh, ja, mjölk.”

“Fan.”

Kvinnan stängde av sin scanner, och reste sig upp. Faran var tydligen över.

“Okej”, sade hon. “Det är inte så mycket att göra åt.”

“Vad är det som händer? Vem är du?”

“Inget du behöver bry dig om. Jag är ledsen att behöva förstöra Illusionen för dig så här, men det är snart fixat.”

Hon stoppade ner scannern i en ficka och tog upp en annan apparat ur en annan ficka.

“Det här tar vi bort på nolltid. Var inte orolig.”

“Vad då tar bort? Vad håller du på med?”

Jag föste undan hennes arm när hon försökte hålla apparaten mot mitt huvud.

“Du behöver inte vara rädd säger jag ju. Det tar bara några sekunder!”

“Du gör inget förrän du berättat vad du håller på med!”

“Vad då håller på med?! Det vet du mycket väl. Sluta vara så besvärlig.”

Hon höjde återigen handen med den lilla apparaten. Jag blev rädd och backade undan henne ut i hallen, där jag drog på mig skona och sprang ut innan hon hann stoppa mig. För tusan, hon hade ju ett vapen ‑ klart jag blev rädd!

Dessvärre blev jag ännu räddare när jag kom ut.

Eller ut, det var nog fel ord.

Jag trodde att jag skulle komma ut, men det gjorde jag inte. Det som alltid varit utsidan på mitt hus fanns inte längre. Det enda jag såg var baksidan på kulisser byggda av trä. Det var som att hamna inne i en stor filmstudio. Jag förstod ingenting. Vad var det som hände?

Där mina fönster borde ha suttit fanns stora bildskärmar, och runt dörren jag just kommit ut genom fanns en stor teknisk apparat, inte helt olik en sådan metalldetektor som finns på flygplatser. Vid den stod en man klädd i svarta kläder i samma design som kvinnans ‑ han saknade dock vapen och kommandovästen.

Mannen stirrade förvånat på mig.

“Men, stammade han fram. Du ska inte komma ut nu…?”

Ett ögonblick senare kom kvinnan ut.

“Lenina? Vad håller du på med”, undrade mannen.

“Delia har tappat bort Zaitao‑C… Jag ska hämta hem honom…”

“Men se vad du har ställt till med”, sade han och pekade på mig.

“Jag vet, hon ville inte reboota.”

“Men, men… Så här kan vi inte ha det! Klienter i kulisserna! För helvete, det är mot alla regler som finns!”

“Jag ska ta hand om det! Lugna dig lite, Deiwo!”

Kvinnan som verkade heta Lenina vände sig till mig och pekade in mot det som var innanmätet av mitt hus.

“Gå in dit, annars kan vi bryta kontraktet med dig!”

“Vilket kontrakt”, undrade jag förtvivlat.

“Vilket tror du?”, suckade hon.

“Jag har ingen aning! Snälla du, vad är det som händer?”

Hon tittade misstänksamt på mig, och vände sig sedan till mannen.

“Har hon inte skrivit på kontraktet?”

“Eh, nej, jag tror att det var hennes föräldrar som ordnade det…”

Lenina såg plötsligt förvånad ut. Hon stirrade på mannen.

“Är du säker?”, frågade hon honom.

“Jag tror det…”, svarade han.

Hon betraktade mig igen, nu en aning osäkert.

“Någon har i alla fall betalat för fem år av lycklig verklighet, så du måste gå tillbaka! Kan du inte hjälpa till lite, jag gör bara mitt jobb!”

“Vilket jobb?”

Lenina suckade.

“Förlåt. Men du ger mig inget val.”

Hon kastade sig fram och tryckte ner mig på marken. Jag kämpade för att komma loss, men hon var starkare. Hon tog fram apparaten hon hotat med förut, och tryckte den mot mitt huvud, och plötsligt stod jag i mitt vardagsrum igen.

Jag hade just varit i färd med att vattna blommorna när jag sett katten dyka upp, och nu fann jag att jag fortfarande höll på med detta. Allt jag just upplevt försvann från mig som en dröm man just vaknat upp ur. Men inte riktigt allt. Jag visste att det var något som var fel med utsidan på mitt hus.

Jag gick först fram till ett av fönstren och tittade ut. Jag såg samma vy som jag sett från fönstret de senaste tjugofem åren – det var inget fel på den. Därefter gick jag fram till dörren. Försiktigt öppnade jag den och tittade ut. Allt så ut som vanligt. Jag tog några steg ut, och hörde fåglar sjunga i träden utanför och kände hur en ljum bris smekte över mig. Allt var som det skulle.

Jag gick in igen, och bestämde mig återigen för att jag hade inbillat mig alltihop.

Resten av dagen passerade utan att något underligt hände, och när kvällen kom, gick jag och lade mig.

Några timmar senare vaknade jag av ett underligt ljud. Det lät som om någon snickrade i vardagsrummet. Sakta klev jag upp och smög fram till dörröppningen. Då fick jag i mörkret syn på två män klädda i svart arbeta med underliga verktyg vid väggen där jag sett katten försvinna genom hålet som inte fanns.

Jag ställde mig bakom väggen, och funderade på vad jag skulle göra. Hjärtat bultade, och jag andades djupt. Plötsligt mindes jag återigen allt som hänt mig under eftermiddagen. Till slut förstod jag vad jag var tvungen att göra.

Sakta tog jag mig i mörkret in i köket utan att någon av de mystiska byggnadsarbetarna upptäckte mig. Darrande gick jag fram till kylskåpet. Där verkade inte finnas något ovanligt. Jag sträckte fram ena handen mot den punkt där Lenina hade dykt upp tidigare under dagen.

Jag kände en pirrande känsla i hela kroppen, och plötsligt stod jag inte i mitt kök längre. Jag stod på utsidan av huset, och nu såg det ut som kulisser igen. Bakom mig fanns en sorts portal som inte såg ut att leda någonstans. Förmodligen ledde den till baksidan av mitt kylskåp.

Ingen hade upptäckt mig. Jag kände att jag var tvungen att få veta vad som hände mig, och sprang därför mot en utgång längre bort i det som verkade vara en stor studio, vars centrum utgjordes av utsidan av det jag trott var mitt hus.

Föga anade jag att detta var början på oändligheten.

Jag kom ut i en korridor. Fast i det här fallet räcker nog inte ordet till. Det var mer som en bred, ändlös gata med plastartade, futuristiska väggar upp till ett tak tio meter ovanför mig. Överallt fanns monitorer och displayer som blinkade ut sin information till det hundratal människor som jäktade fram i korridoren. Även om några personer bar helt vanliga kläder, var de flesta klädda i samma svarta kläder som Lenina haft (var det en uniform?). De saknade däremot, som tur var, den militära utrustning hon burit.

Utan att veta vart jag skulle ta vägen, gick jag ut i korridoren, och sveptes med av dess stressade tempo. Jag hann kanske tvåhundra meter innan någon upptäckte att jag inte hörde hemma där. Två vakter som iakttagit mig en stund var på väg mot mig. Jag kunde inte se genom det mörka glaset i deras hjälmar, men kunde inte annat än anta att de såg bistra ut. Vakter har en tendens att alltid göra det. De var, förutom hjälmarna, klädda i skottsäkra västar och bar någon sorts gevär. I bältet hängde något som liknade batonger. Och de var på väg mot mig.

Då fick jag syn på ett bekant ansikte bredvid mig. Det var Lenina. Hon grep diskret tag om min arm och ledde mig mot en portal i väggen. Den ledde i sin tur vidare till en mindre korridor, och när vi kom fram till en dörr tryckte hon in mig i ett litet, sparsamt möblerat rum. Vakterna stannade ute i korridoren och försvann sedan ur sikte.

Dörren slog igen och hon försökte lugna ner sin andning.

“Vad tror du att du håller på med?”, väste hon ilsket fram. “Om vakterna hade hittat dig hade de tagit in dig till en av rehabiliteringscellerna, och det kan jag garantera att du inte skulle gilla!”

“Vad då?”, svarade jag ganska ynkligt och defensivt.

“Hur kom du ut igen?”, sade hon och ignorerade min fråga.

“Det var några som höll på med hålet i väggen…hemma… Jag gick in bakom kylskåpet…”

“Fan! Om ledningen får höra det här är jag illa ute”, mumlade hon för sig själv. “Okej, jag måste ta dig tillbaka. Följer du med eller måste jag tvinga dig?”

Jag funderade ett ögonblick.

“Om du berättar”, sade jag sedan.

“Va?”

“Jag följer med om du berättar”, sade jag så trotsigt jag förmådde.

Lenina verkade tänka efter, och tittade sedan på mig med en av sina hopplösa suckar.

“Okej, en kort genomgång, och sedan går vi tillbaka?”

“Ja. Vad heter du egentligen?” Jag tyckte att jag kände igen henne från något annat sammanhang.

“Lenina Del Rio. Jag är egentligen säkerhetsvakt i kulisserna, och du hamnade i mitt sista uppdrag innan jag ska få gå över till ett bättre betalt jobb som säkerhetsagent i verkligheterna.

Det är så här. Du kanske inte minns det just nu, eftersom vi har blockerat ditt minne av det, men den verklighet du lever i är en fabricerad verklighet som du, eller i ditt fall, dina föräldrar, köpt av det företag jag jobbar för. Allt du sett i din verklighet har, med få undantag, varit skådespelare och statister, kulisser och dekor.

Du såg ju hur utsidan på ditt hus såg ut? Vi byggde upp det eftersom du tillbringar så mycket tid där, att det var enklast för oss att ha det i studion. Utanför dörren står en port som förflyttar dig dit du ska när du går ut.

Och, ja, som du verkar ha börjat förstå, dina vänner är inte dina vänner. Robert till exempel: han spelas av Diminishj Crayon. Carolyn heter i det civila Belinna Wayborn…”

Jag kan inte beskriva hur chockad jag var. Allt bara snurrade runt mig. Jag tror att jag höll på att svimma innan jag hämtade mig. Tusen frågor fyllde mig, men den som till slut kom över mina läppar var denna:

“Och vad heter jag egentligen?”

Lenina tittade på mig och fick plötsligt något medlidsamt och vänligt i blicken. Ett kort ögonblick log hon till och med.

“Marijana Carnivour III.”

Plötsligt var det något som lossnade i mig. Jag hade hela livet, eller två år som det visade sig vara, trott att mitt namn var Martina Reimann. När Lenina sa Marijana kände jag att hon hade rätt. Det var faktiskt så jag hette. Mina föräldrar, som jag plötsligt mindes som helt andra än jag trott, hade köpt fem år av lyckligt liv i en skyddad verklighet, och jag hade alltså varit där i två år. Andra fragmentariska, och obegripliga minnen dök upp.

“Det går åt en hel del teknisk utrustning”, fortsatte Lenina, “så det är inte billigt att vistas här. Om det kommer ut att det inte alltid funkar perfekt, kommer vi förlora kunder, och jag kommer inte bara få sparken, jag kommer att gå under. Därför vore det väldigt bra om vi kunde gå tillbaka till ditt hus. Okej?”

“Visst”, svarade jag utan att veta riktigt på vad. Jag var uppfylld av främmande minnen på väg tillbaka, och lät mig ledas av Lenina genom korridoren till studion och utsidan mitt hus. Runt det såg jag all underlig teknisk utrustning som skulle innesluta mig i Illusionen. Hon följde mig in genom porten utanför ytterdörren, och in i mitt vardagsrum.

“Marijana”, började hon men ändrade sig snabbt. “Martina menar jag; väggen är hel, och vi har flyttat nödutgången från kylskåpet så att du inte råkar hitta den igen. Jag kommer att reboota dig nu, och du kommer att glömma alltihop och vakna upp som vanligt i morgon.”

Hon plockade fram den lilla apparaten som hon använt förra gången. Den här gången höll hon den mot min panna utan att jag gjorde motstånd.

(Varför jag lät henne göra det kan jag inte riktigt svara på. Kanske ville jag tillbaka till min verklighet, eller så kanske jag bara trodde att jag var i en dröm, eller så kanske jag bara var apatisk och lät det hända, eller så kanske jag litade på henne av någon anledning, och kanske gjorde jag det bara för att mina föräldrar skulle vara nöjda.)

Allt svartnade framför mig medan jag kände en lätt beröring på kinden.

Nästa morgon vaknade jag utan att minnas något av vad som hade hänt under natten. Jag hade bara en underlig känsla av att något inte stämde. Robert, som jag var hemligt kär i kom förbi på förmiddagen, och jag reflekterade inte över det då, men han verkade bekymrad och en aning nervös. Jag gjorde choklad och dukade fram fikabröd som jag hade köpt dagen innan.

Han pratade om att han hade varslats om uppsägning och var orolig för sitt jobb. Senare förstod jag att det var sant, fast på ett annat sätt än jag trodde då. Jag tyckte synd om honom, och tyckte att vi skulle gå på bio eller något tillsammans.

Då blev han ännu mer nervös, och sa att vi borde ringa Carolyn, så att hon kunde följa med också. Jag blev besviken men sade inget. Nu vet jag att alla manus angående min tillvaro var tvungna att skrivas om när jag råkade upptäcka sanningen. Robert, eller Diminishj som han egentligen hette, var helt värdelös på att improvisera, och utan manus, var han rädd att han skulle göra bort sig, och förlora jobbet.

Vi ringde Carolyn, som egentligen hette Belinna, och åkte till bion. Carolyn var uppenbarligen mer erfaren än Robert, och hanterade situationen exemplariskt.

Under dagarna som följde såg jag allt mindre av Robert. Efter en vecka hördes vi bara vid per telefon. Carolyn och jag träffades som vanligt, ända tills en eftermiddag två veckor senare, då vi skulle titta i affärer tillsammans.

Jag satt och väntade på ett café där vi alltid brukade fika. Hon var lite sen, så jag tog upp den tidning jag köpt tidigare under dagen. Jag slog upp första sidan, och såg att något var fel. All text bestod av ett enda ord. Jag bläddrade vidare, och fann samma fel; hela tidningen bestod av ett enda ord upprepat tusentals gånger: Zaitao‑C. Zaitao‑C.

Plötsligt mindes jag allt. Nödutgången bakom kylen, Lenina och kulisserna. Jag tittade mig desperat omkring för att se om någon iakttog mig. Men allt verkade som vanligt.

Jag lade undan tidningen, och granskade folket omkring mig. En grå gammal tant, en ung kvinna med en barnvagn och några ungdomar. Helt vanliga personer. Statister, som jag fick lära mig senare.

Jag satt och kände kallsvetten ett par minuter. Vad skulle jag göra?

Först när Carolyn kom in i caféet hade jag bestämt mig.

“Har du väntat länge”, frågade hon medan hon satte sig.

“Nej”, svarade jag, “inte mer än ett par år…”

Carolyn tittade på mig. Anade hon något? Jag sträckte fram tidningen till henne.

“Titta i tidningen så får du se något intressant”, sade jag och försökte låta normal.

Hon såg förvånat på mig innan hon tog upp tidningen. Hon läste, och såg återigen på mig, nu med stora ögon. Därefter föll blicken på en spegel som hängde på väggen intill oss.

“Ska vi gå nu?”, frågade jag med så neutral röst som möjligt.

“Ja”, svarade hon tvekande. “Visst. Vi har mycket att göra.”

Jag stoppade ner tidningen i väskan, och vi gick ut. När vi kommit en bit längs gatan viskade jag till henne:

“Kan någon höra oss?”

“Nej.”

“Jag vet vad som händer mig, Belinna.”

Hon stelnade till men svarade inte, så jag fortsatte.

“Om du hjälper mig kan jag se till att varken du eller någon annan förlorar sina jobb. Förstår du mig?”

“Vad ska jag göra?”

“Jag vill komma ut till er bland kulisserna.”

Belinna stannade upp, och fortsatte sedan medan hon försökte se så oberörd ut som möjligt.

“Är du galen?”, väste hon mellan tänderna.

“Nej. Jag vill att du tar mig med ut i kulisserna för gott. Annars kommer du aldrig att kunna jobba igen… Jag gillar inte att hota dig, men jag menar allvar.”

“Men du kan inte vistas där ute utan ett jobb… Det är förbjudet!”

“Då får du väl ordna ett jobb då?”

Belinna gick tyst länge, och verkade fundera.

“Okej. Låtsas att du får huvudvärk och gå hem. Ta tabletter, eller vad du nu brukar göra. Men gör det som om det var sant, du bevakas hela tiden. Under tiden ska jag se vad jag kan göra.”

“Försök inte lura mig bara. Och det är ingen mening att försöka reboota mig. Det har någon redan försökt två gånger.”

“Jag kommer tillbaka i natt när du sover. Var beredd. Fundera ut om det är något du vill ta med dig, men packa inte eller gör något annat liknande misstänkt. Då är det kört. Du övervakas hela tiden.”

“Kan jag ringa Diminishj?”

“Varför ska du det? Telefonen är naturligtvis buggad. Du kan prata med honom senare om du måste.”

“Okej”, svarade jag och fejkade min huvudvärk så att vi kunde avbryta vårt planerade varuhusbesök.

Jag gick hem, och kände mig både nervös och förväntansfull. Jag funderade över vad mitt nya liv skulle innebära och föra med sig.

När jag lagt mig onanerade jag under täcket och somnade sedan ganska snart.

Jag väcktes av en hand på min axel. Jag slog upp ögonen och såg i förbigående att klockan var över tre på natten. När jag upptäckte vem som väckt mig blev jag något förvånad. Jag hade tänkt att det skulle vara Belinna som kom och hämtade mig, men den som stod bredvid min säng var ingen annan än Lenina Del Rio.

Hon gjorde tecken åt mig att vara tyst och följa efter henne.

“Ska du ta med något?”, viskade hon försiktigt.

Jag nickade och gjorde tecken åt henne att vänta. Det enda jag verkligen ville ha kvar var några smycken, två halsband och ett armband, som jag fått av mina föräldrar ‑ mina riktiga föräldrar ‑ så jag hämtade dem och följde sedan Lenina ut genom den nya nödutgången i hörnet bakom en stor krukväxt i vardagsrummet.

Vi kom ut i studion där mitt hus stod uppbyggt, och fortsatte in genom en mindre dörr än den jag gått ut genom under mitt tidigare besök i kulisserna.

Sakta och hela tiden orolig att vi skulle bli upptäckta, tog Lenina oss genom några smala korridorer fram till en rad dörrar. Hon gjorde ett tecken med handen framför en av dem, och den gled ljudlöst upp.

Hon föste in mig i det halvskumma rummet och jag hörde dörren stängas direkt bakom mig. Först trodde jag att jag var ensam, men sedan såg jag att någon satt bakom ett bord. Det var naturligtvis Belinna.

“Okej, Marijana, din lilla utpresserska”, sade hon sarkastiskt. “Jag har ordnat allt. Du kan stanna här som du vill. Jag har lyckats administrera bort dig ur din beställning, och dessutom fixat ett jobb åt dig. Du ska vara vakt på avdelning RTY‑76. All information finns i din dator. Du kommer ändå inte ha råd med något bättre så jag ordnade bara den här enrumslägenheten till dig. Datorn känner redan igen din röst, och de viktigaste möblerna ingår i hyran.

Låt mig nu slippa se dig igen. Du förstår, så fort du börjat jobba, är det jag som har en hållhake på dig. Du har tagit dig hit på ett falskt tillstånd och saknar därigenom helt spårbara släktingar. Ingen kommer att hjälpa dig om du hamnar i problem. Du är helt ensam. Det kommer du snart att inse. Kom inte till mig och be om hjälp igen.

Du har tio minuter på dig att ångra dig. Om du gör det ska du gå tillbaka till ditt hus samma väg som du tog dig hit via. Jag kommer i så fall att ta bort alla ändringar och allt blir som förr. Men det måste som sagt ske inom…nio minuter.”

Hon reste sig upp och gick mot dörren.

“Synd att det skulle bli så här”, sade hon uppgivet, “jag tyckte faktiskt om att spela Carolyn.”

Därefter lämnade hon mig ensam i vad som var min nya lägenhet.

Först satt jag bara och kände efter om jag verkligen hade gjort rätt val, och när jag insåg att jag hade valt rätt, slogs jag av hur annorlunda Belinna uppträdde jämfört med Carolyn. Trots att de var samma person tänkte jag redan på dem som två olika individer.

När jag väl var säker på att jag nu var i rätt verklighet, började jag undersöka min lägenhet.

Den bestod av ett litet kök som knappt rymde ett köksbord, och ett rum som inte heller var särskilt stort. Där fanns som sagt bara det viktigaste: en säng, ett bord, några stolar, en tresitssoffa, en vägg‑tv, en garderob och en byrå vilka båda innehöll några enkla, svarta kläder i samma stil som jag sett överallt i kulisserna.

Jag satte mig framför datorn för att läsa den information Belinna sagt skulle finnas där.

Inom mig pirrade en underbar känsla av spänning.

Genom gränslandet (1998)

Det började sent en mörk och småkylig midsommarkväll.

Jag hade tagit mig ner till tvättstugan i källaren på det höghus där jag bodde. Det var ett slitet och övergivet hus som snart skulle rivas, så det var bara fyra lägenheter som fortfarande var bebodda.

Det rasslade i avloppsrören och det droppade från vattenledningarna i taket på korridoren som ledde ner i källaren. De flesta lamporna var trasiga så jag bar alltid med mig en ficklampa när jag skulle ner och tvätta.

Jag hade just startat den slamrande tvättmaskinen när jag hörde ett ljud i korridoren utanför. Jag öppnade dörren och gick ut för att se vad det kunde vara.

Jag visste att barn ibland kom hit för att leka och jag tänkte att det kunde vara några sådana. Därför blev jag något förvånad när jag såg fem långa skepnader stå mitt framför mig i mörkret.

De stod tysta och såg på mig utan att röra sig. De verkade granska mig noggrant och jag fick en underlig känsla av lätta spindelben som kittlade min hjärna.

Om deras verkliga utseende kan jag inte säga något eftersom de var iklädda långa röda särkar smyckade med silverblanka sömmar i avancerade mönster. Runt deras nackar hängde halsband med ockulta symboler tillsammans med små snidade figuretter som jag antog föreställde några av deras mörka gudar.

När en av dem närmade sig mig kände jag en doft slå emot mig. Det var som en doft av krossade nötter blandat med en stickande nyans av ammoniak. Under de invecklade vecken i särken såg jag ett par blanka, vattniga ögon stirra mot mig.

Ett sorts surrande, inte helt olikt en spinnande katt, hördes från varelsen och den höjde en arm mot mig. Dess hand var torr och flagnad som om den blivit brännskadad. Jag noterade att längst ut på fingrarna fanns något som mer liknade klor än naglar.

Skräckslaget försökte jag förstå vad den ville mig. Var ljudet den frambringade ett försök att kommunicera med mig? Jag såg på mina egna händer och sträckte fram en av dem som ett futilt försök till hälsning.

Varelsen förstod mig inte utan tycktes tveka under det röda, frasande tyget. Den slängde fram och tillbaka med huvudet och surrandet steg i intensitet.

Jag tog sakta några steg bakåt och detta tycktes vara en signal till de övriga varelserna att sluta upp runt den som kommit fram mot mig. De föll in i surrandet och jag kände hur jag nu för första gången blev verkligt rädd.

Deras surranden fick mig att associera till en blandning av de australiensiska instrumenten didjeridoo och bullroarer.

Jag backade vidare in till tvättstugan och stängde dörren. Jag vred om det halvt sönderfallna låset och såg mig omkring efter något annat att barrikadera dörren med.

Även om den trasiga torktumlaren var tung lyckades jag släpa den till dörren samtidigt som jag såg handtaget tryckas ner. Brummandet utanför fortsatte, men de lyckades inte få upp dörren.

Med fumlande händer letade jag fram mobiltelefonen för att ringa efter hjälp. Jag slog numret till polisen men fick bara klickanden och skrapande ljud till svar. Huset var gammalt och byggt av tjock betong; tvättstugan låg dessutom längst ner, flera våningar under markytan. Det fanns helt enkelt ingen mottagning.

Utanför rummet hörde jag hur surrandena rörde sig fram och tillbaka i korridoren. De visade ingen avsikt att bege sig bort.

Jag undrade vad de ville mig och kände mig nästan gråtfärdig. Då hörde jag en viskande röst från ventilationstrumman i taket.

“Jimmy! Jimmy, är det du?”

Jag kände igen röstens ägare. Hon hette Maia, och var en ung färgad kvinna med rastaflätor som bodde på våningen ovanför mig.

“Maia? Vad är det som händer?”, frågade jag desperat.

“Jag vet inte. Har du också sett de rödklädda djävlarna?”

“De är här utanför!”

“De finns i hela huset… Jag gömde mig i ventilsystemet för att komma undan. Nu hittar jag inte ut.”

“Vänta, jag ska försöka få loss gallret, så kan vi ta oss ut tillsammans.”

Jag hittade en gammal rostig mejsel i en låda och lyckades få bort gallret framför ventilen.

Maia hade gråtit och när jag tog mig in i det överdimensionerade schaktet slog hon armarna omkring mig.

“Jag trodde att jag var ensam”, sade hon med gråten i halsen.

“Jag också. Du vet inte vad som hänt med de andra?”

“Nej. Jag väcktes av skrik från dom i 27:an men sedan blev det tyst.”

“Vet du vad dom vill?”

“Nej. De bara kom in genom dörren och stirrade på mig. De lät konstigt och sträckte fram armen mot mig. Jag trodde att det försökte skada mig så jag flydde undan dem och gömde mig här. Sen har jag bara krupit runt och gråtit.”

“Det är okej. Jag blev ganska rädd själv.”

Jag tröstade henne en stund och sedan började vi sakta krypande försöka hitta ut.

Det dröjde inte länge förrän jag fick ont i knäna och när jag stannade för att vila såg jag fläckar av blod på Maias tunna byxor.

“Det är inte så farlig”, sade hon när hon märkte vad jag sett.

“Vi måste binda omkring något innan det blir värre.”

Jag tog av mig mina strumpor och knöt dem om hennes knän innan vi fortsatte.

Plötsligt hörde jag hur hon stannade upp och lade en hand på mig så att jag skulle stanna. Jag höll andan och lyssnade.

Någonstans under oss hördes ett svagt brummande som sakta blev starkare och starkare. En av de rödklädda varelserna kom närmare och närmare i korridoren under oss. Vi låg blickstilla för att inte ge ifrån oss något ljud.

När surrandet stannade upp under oss såg jag Maias ögon vidgas av rädsla. Varelsen under oss tycktes röra sig fram och tillbaka under oss som om den sökte efter något.

Plötsligt tystnade surrandet och ersattes av ett svagt klickande läte som pågick i några sekunder innan surrandet återkom.

Därefter fortsatte varelsen bort från oss i korridoren. Maia och jag tittade på varandra och fortsatte en bit under tystnad.

En stund senare insåg jag att det var i det närmaste omöjligt att hitta ut i ventilsystemets till synes oändliga labyrinter. Vi stannade och vilade medan jag sade:

“Vi måste försöka ta oss tillbaka till min lägenhet. Där kan vi använda telefonen och ringa efter hjälp. Där har jag vapen så att vi kan försvara oss medan vi väntar. Okej?”

Maia nickade.

“Okej.”

Efter över en halvtimmes obekvämt krypande i de hårda aluminiumtrummorna kom vi fram till ett galler genom vilket jag såg korridoren där min lägenhet låg. Det verkade inte finnas några varelser i närheten så att jag skruvade snabbt loss gallret och hoppade ner på golvet. Maia kom strax efter och vi sprang mot min dörr.

Då upptäckte jag att nyckeln låg kvar nere i tvättstugan.

Jag svor och berättade för Maia.

“Vi kanske kan ta oss upp till mig?”, frågade hon, men i samma ögonblick hördes ett av de infernaliska surrandena runt hörnet.

Jag grep tag i Maias hand och drog med henne in i den tomma lägenheten till höger om min. Försiktigt stängde jag dörren och låste den.

“Vad ska vi göra?”, undrade Maia.

“Det finns ett sätt att ta sig mellan lägenheterna”, berättade jag. “Jag upptäckte det när de byggde om fläktsystemet ovanför spisarna. Köken ligger mot varandra, så att spisarna står vid samma ventil. Det är bara en tunn aluminiumplatta mellan; det blir inga problem att ta sig igenom.

Medan Maia höll utkik vid dörren bröt jag sönder fläktsystemet och använde mejseln för att ta mig genom plåten.

Till slut stod vi i min lägenhet och hjälptes åt för att dra en byrå framför dörren.

Sedan tog jag upp telefonen och ringde 112. Det gick fram några signaler innan någon lyfte på luren i andra änden. Det var tyst ett ögonblick och jag sade:

“Hallå? Är det någon där?”

Det var tyst ytterligare en stund innan jag plötsligt hörde det ohyggliga surrandet från andra änden av linjen.

Jag slängde på luren och stirrade på Maia.

Hon såg på mig med tårfyllda ögon.

“De är där också”, konstaterade hon.

Jag nickade.

Jag tog ett djupt andetag och försökte ringa till en av mina vänner.

Efter ett tiotal signaler hörde jag återigen det ångestfyllda brummandet.

Jag försökte fler nummer, men överallt möttes jag av surrandet.

Jag tittade ut genom fönstret men såg inget förutom en tom och övergiven gata.

Maia slog på tv:n. Den visade bara flimmer, och på radion fanns det bara störningar.

Vi visste inte vad vi skulle säga eller göra, så vi satt tysta och stirrade framför oss.

Flera timmar gick och vi var tvungna att äta. Jag märkte att maten smakade unket, som om den var för gammal. Vattnet i kranen hade inte gått att dricka på flera år, och vårt största problem skulle, om varelserna lämnade oss i fred, bli att få tag på vätska.

Tiden gick och monotonin bröts bara ibland, och allt mer sällan, då vi hörde surrandet från en varelse som passerade förbi utanför dörren.

Efter några dagar var maten och vattnet slut.

Vi bestämde oss för att försöka ta oss ner till bottenvåningen där det låg en liten kvartersbutik. Det kanske fanns något att äta där.

Vi packade en ryggsäck med kläder ifall vi blev tvungna att helt lämna huset och delade upp ammunitionen till de två automatpistoler som jag ägde mellan oss.

Ingen varelse hade synts eller hörts på flera dagar så vi kände oss relativt säkra när vi begav oss neråt i huset. Vi passerade lägenhet 27 där familjen Johnson bott. Dörren stod öppen så vi gick in för att se om det fanns någon av dem kvar. Det var helt tomt, så vi fortsatte neråt.

Vi såg inte till vare sig varelser eller människor, så när vi kom ner till kvartersbutiken krossade vi en ruta och tog oss in. Törstiga plundrade vi kylen med dricka och fyllde på vårt trytande vätskeförråd.

När vi sedan försökte äta något fann vi till vår besvikelse att all mat var möglig. Vi öppnade modfällda några konserver och fann till vår lättnad att de hade undgått den allmänna förruttnelsen.

Vi packade på oss så många konserver vi kunde och fyllde på med så många drickaflaskor vi kunde.

“Vi måste få tag på något fordon så att vi kan ta oss härifrån”, sade jag.

“Johnsons jeep står i ett garage inte långt härifrån”, sade Maia. “Vi kanske kan hitta nyckeln…”

Vi återvände till den tomma lägenheten och hittade nycklarna efter en stunds letande. Därefter tog vi oss utan problem till garaget där bilen stod. Det var en stor fyrhjulsdriven Cherokee.

Tillbaka vid butiken fyllde vi den med alla konserver vi kunde hitta. Vi tog också andra saker som kunde vara bra att ha, som toalettartiklar och batterier, ficklampor, tändvätska, tändstickor och mycket annat.

När vi var klara satte vi oss i bilen och körde till närmaste bensinmack. Där fyllde vi bilens tank, samt fem 25‑liters dunkar som vi hittade. Jag tog också med en välutrustad verktygslåda och några flaskor med olja.

Medan jag lastade allt bak i bilen hörde jag plötsligt Maia skrika till:

“Lyssna! Jimmy, lyssna!”

Hon hade slagit på radion och en skrapig röst hördes långt borta bland alla störningar.

“…i New Mexico… flyktingar… alternativ… enligt NASA har mycket få… och regeringen… hopplöst… störningar…”

Motorvägen var helt öde när vi några minuter senare begav oss västerut.

Jag kände hur tårarna trängde fram i mina ögon.

Vi var i alla fall inte ensamma längre.

Sanningens apostlar (1998)

Kapitel: 12345

1. Hur Jocelyn kom i systrarnas händer, samt hennes uppväxt

Det var smitta i den lilla irländska byn. Det var varken pest eller kolera, utan en ny sorts sjukdom som vållade galenskap, svarta varbölder, smärtor i magen och blod i avföringen. De flesta som insjuknade blev så vansinniga att de var tvungna att bindas eller låsas in för att inte skada sig själv eller sin omgivning. Detta förbryllade byns läkare som inte kunde förstå vad det var för plåga som hade decimerat befolkningen med mer än tre fjärdedelar. Han konsulterade alla sina böcker och skrev till dem som var mer lärda än honom själv. Men alla frågor han ställde återkom obesvarade.

Den desillusionerade prästen i byns fattiga kyrka predikade om att den yttersta dagen närmade sig och att nu var tiden inne för bot och bättring. Ingen som bodde i trakten omkring byn hade dock sett det minsta tecken på att domedagen var i annalkande. Man ansåg då allmänt att det bara var den lilla byn som var på väg att möta sin dom.

Byborna beklagade högljutt sig och sitt arma öde och isolerade sig på sina gårdar. De som drabbades släppte lös djuren och lade sig i sina sängar i väntan på att smittan skulle föra dem till det eviga himmelriket. De dog dock sällan i stillhet eftersom smärtan och galenskapen som följde de varande bölderna fick den sjuke att begå ohyggliga våldsdåd mot både sig själv och sin familj. Ingen förstod varför deras gud skulle kalla hem dem med en sådan avskyvärd och smärtsam metod; hade de förargat honom på något sätt? Var smittan kanske ett straff för begångna synder?

De enda som hade klarat sig undan denna straffdom var nunnorna i det lilla katolska kloster som låg några kilometer från byn. Där levde runt trettio nunnor strikt sysselsatta med att tjäna herren och sköta sina dagliga sysslor i trädgården och på fälten. Klostret var självförsörjande i allt, utom kött, och de märkte därför inget av hur byn höll på att dö ut förrän sent en natt när en främmande kvinna desperat bankade på porten. Hon var havande, och ropade bönande till dem så att nunnorna, som inte förstod hennes underliga språk, ändå fattade att något hade gått galet med hennes barn och att hon nu skulle till att föda. De tog hand om den utmattade hästen som stod spänd för den vagn hon tycktes ha anlänt i och bar in kvinnan i sjukstugan.

Hon var mager och utmärglad och hennes läppar var torra som om hon inte hade fått vatten att dricka på flera dagar. Så fort hon kom in i värmen svimmade hon i den bädd de ställt i ordning åt henne. De medelmåttigt läkekunniga nunnorna tog av henne kläderna och förberedde födseln med varmt vatten och annat de kunde tänkas behöva. Ingen av dem hade någonsin varit med om något liknande och det rådde stor oro bland de närvarande.

Efter några minuter vaknade kvinnan upp och tycktes ansättas av så svåra värkar att hon skrek rakt ut av smärta. Hon var blöt av svett och grät häftigt medan blod rann ur hennes sköte. Nunnorna gjorde sitt bästa för att lindra smärtan med kalla omslag på hennes panna och en av dem hämtade en flaska päronbrännvin som de tvingade henne att dricka för att få lindring.

När en timma av skrik och smärta hade gått tycktes plågorna minska något och kvinnan andades lugnare medan tårarna fortsatte att rinna. Hon höll hela tiden i handen på en av nunnorna. Utan framgång försökte hon kommunicera med systrarna men det enda de tycktes förstå var att hon talade om döden och Gud. Hon pekade på sin svullna mage och upprepade namnet Jocelyn flera gånger. Flera av nunnorna grät och vred sina händer i oro. De äldre sade att öppningen var för trång för att ett barn skulle kunna komma ut, och att detta aldrig kunde gå väl.

Snart återkom smärtorna och kampen började igen. Kvinnan skrek hysteriskt och tecknade med fingret att de skulle skära barnet ur henne med en kniv. Hennes smärta var så ohygglig att man sände efter den skarpaste kniven från köket. På gränsen till panikslagna utsåg nunnorna vem som skulle hålla i kniven och den syster som fick uppdraget såg blek i ansiktet på kvinnan och frågade om det verkligen var vad hon ville.

När kvinnan nickade och pressade ihop ögonen tog man ett hårt lindat tygstycke och tryckte in det mellan hennes hårt sammanbitna tänder. Utifrån sina knappa kunskaper i mänsklig anatomi skar nunnan försiktigt ett primitivt kejsarsnitt över kvinnans mage. Blodet rann och kvinnan klagade om möjligt ännu värre. Av rädsla att skada barnet hade nunnan dock skurit för grunt och var tvungen att skära ytterligare några gånger innan hon kom tillräckligt djupt för att nå barnet.

Det var nu bara fyra nunnor kvar i rummet. De andra hade inte kunnat uppbringa styrka nog att stanna. Alla förstod att kvinnan skulle dö. Hon tystnade plötsligt och låg bara våldsamt skakande på de blodindränkta lakanen. En av systrarna fick tag på ett par små blåaktiga ben och drog sakta ut barnet ur kvinnans buk. Det ljud som uppstod skulle komma att hemsöka deras minnen många nätter framöver.

Kvinnan tycktes sjunka ihop och låg sedan helt stilla på bordet. Hennes ögon var glansiga när de tomt riktades framåt i hopp om att få se en glimt av barnet hon burit inom sig så länge. Kraftlöst försökte hon lyfta huvudet men lyckades inte. Allt hon såg innan blicken stelnade framför henne var nunnornas bestörta ansikten.

Det var ett flickebarn som hängde där upp och ner i nunnans händer. Flickan var svagt blå över hela kroppen och varken skrek eller andades. De daskade häftigt till henne flera gånger för att få liv i hennes lilla kropp medan nunnan med kniven skar av navelsträngen.

Ingenting hände trots att de gjorde allt i sin makt för att få barnet att vakna till liv. Flickan verkade lika död som sin mor. Så till slut var de tvungna att ge upp; det fanns inget mer de kunde göra.

Snabbt hämtades vigvatten och de döpte den döda flickan till Jocelyn för att hennes själ skulle komma till himmelriket utan problem. För säkerhets skull bestämde man sig för att lägga tillbaka hennes kropp i hennes mor och sedan sy igen så att hon skulle kunna räknas som ofött barn om dopet hade kommit försent.

Så skedde och de lämnade kvinnans kropp i sjukstugan för att begrava den dagen därpå. De höll mässa för de döda och bad för deras själar. Några av dem försökte utröna varifrån hästen och vagnen hade kommit från men fann inga spår. De undrade var kvinnans make fanns och varför hon hade talat ett så underligt språk. De undrade också varför hon inte fått hjälp hos läkaren i byn. För att få svar på dessa frågor beslöts att tre av systrarna skulle ta sig till byn så fort begravningen var över.

När det sista ljuset släcktes och nunnorna låg i sina celler var det få som kunde somna på en gång. De flesta tänkte på vad som hade hänt och vad herren hade menat med att ordna det så.

Strax efter midnatt hördes ett underligt ljud eka genom klosterkorridorerna. Det var som om skrovlig metall hade dragits mot en stor kyrkklocka, och därefter följde ett brusande som av vatten i en våldsam fors. När det tystnade hördes dämpade röster som viskade långt inne i klostrets labyrintiska centrum.

De äldsta systrarna möttes viskande utanför dörren till tempelrummet där altartavlan stod. Därinne hördes tassande ljud som från många par nakna fötter. Enstaka viskningar hördes ibland men det gick inte att förstå vad de sade.

Sakta sköt de upp dörren för att se vad som fanns därinne och möttes då av tystnad och tomhet. De gick in bland bänkarna och såg inget ovanligt förrän en av dem uppmärksammade att det fanns ett par tunna strängar blod i dopfunten.

Medan de undersökte detta kom en av noviserna inspringande och babblade nervöst om att det var någon som rörde sig inne i sjukstugan. Dörren hade varit låst och ingen hade svarat när hon frågat om vem som var därinne.

De rusade alla iväg mot sjukstugan och när de närmade sig dörren hörde de ett nytt ljud. Med andan i halsen lyssnade de till ett gråtande spädbarn. Dörren gick nu att öppna och de klev allesammans in i rummet, oroligt spanande efter det eventuella väsen som kunde ha varit därinne och frambringat ljudet.

Då såg de plötsligt en rörelse bland lakanen som täckte den döda kvinnans lik. Systrarna korsade sig och mumlade böner medan de långsamt närmade sig sängen. De lyfte försiktigt på de grå tygstyckena och såg Jocelyn lyfta sina små nävar för att skydda sina tårfyllda ögon mot det plötsliga ljuset.

“Det är ett mirakel!”, utropade de och prisade herren för hans godhet och barmhärtighet. Efter några ögonblick av religiös eufori tog de med Jocelyn upp till köket och gjorde i ordning en flaska som hon kunde dricka ljummen komjölk ur. De ordnade med några trasor som de knöt runt henne och lät sedan en av de yngre nunnorna, syster Marie, ta henne med sig till sin cell så att hon skulle få sova tryggt.

När de vaknade nästa morgon var Jocelyn det enda beviset på vad som hänt under natten. Blodet i dopfunten var borta och nunnorna hörde aldrig mer några oförklarliga viskande röster i tempelrummet. Syster Marie förklarade att Jocelyn hade sovit lugnt hela natten och sedan druckit resten av den varma mjölken när de båda hade vaknat av morgonringningen.

Under klostret, som var mycket gammalt, fanns långa slingrande gångar fyllda med valv och håligheter där systrarna brukade begrava sina döda. Dit bar man, efter det att frukost och morgonsysslor hade avklarats, kvinnans lik och genomförde en kort begravningsceremoni innan hennes sista vilorum täcktes av en tunn stenplatta.

Tio år senare stod det klart att Jocelyn var ett underligt barn. Nunnorna hade försökt ta hand om henne så gott de kunde och hon led ingen fysisk nöd. Tvärt om, hon var både reslig och vacker. Det fanns alltid mat i klostret även när omgivningen svalt. Hon var heller aldrig sjuk, något som förvånade nunnorna som alla drogs med olika krämpor i det dragiga klostret. Den lilla byn i närheten var i det närmaste öde och Jocelyn träffade aldrig några andra barn. Hon var tystlåten och den enda hon talade till var syster Marie som hade ersatt hennes riktiga mor. Alla andra möttes bara av tysta blickar när de försökte säga något till henne. Några av de äldre krävde respekt och försökte slå henne så att hon skulle få något vett i kroppen och tala till dem, men lyckades bara dra tårar till hennes ögon.

Systrarna kände bara till klosterlivet, så det var som nunna Jocelyn fostrades. Hon inkorporerades i deras lilla samhälle så att de till slut betraktade henne som en av dem. Hon utförde tyst sina sysslor och tycktes vara en av de flitigaste att be vid altaret. Man såg henne ofta knäböja i sin ensamhet, ofta sent om kvällarna, framför de vackert utsirade bilderna. Ibland kunde de höra hur hon viskade eller grät inne i tempelrummet, men när de gick in upphörde ljuden och de möttes av Jocelyns speciella blick.

Många vek då undan och såg åt något annat håll, för hennes blick var verkligen speciell. Det var inte en tioårings blick. Den var genomträngande och skarp, som om hon var mycket intelligent och visste många saker, vilket hon förmodligen gjorde eftersom hon ägnat många timmar åt studier av både bibeln och andra lärda skrifter som fanns i biblioteket. Trots detta fanns det också ett mörker eller en sorg i hennes ögon, och man sade allmänt att det var saknaden efter modern som fick henne att se så sorgsen ut. Hon spanade ofta ut genom fönstren som om hon väntade på att få se någon komma.

Syster Marie berättade aldrig vad hon talade med Jocelyn om, och även hon blev allt mer fjärran sitt vanliga jag. Hon började tala om de svåraste teologiska problemen inom religionen och ofta hördes upprörda diskussioner mellan henne och Jocelyn genom celldörren. Hon visade prov på en imponerande kunskap om den heliga skriften, och många av de andra systrarna hade svårt att följa med i hennes resonemang. Man frågade var hon hade lärt sig all denna kunskap och hon svarade med en i det närmaste överlägsen ton att alltihop fanns i deras bibliotek för den som orkade läsa.

Genom en slump upptäckte en av systrarna sent en natt att det var någon som sjöng nere i katakomberna. Hon tog sig försiktigt ner och fann Jocelyn sjunga med klar och mycket vacker stämma vid sin moders grav. Detta pågick många nätter och ingen hade hjärta att avbryta den unga flickans himmelska sång. En av systrarna frågade till slut Marie om hon kunde be Jocelyn sjunga för dem vid nästa mässa. Marie hade stirrat förvånat på henne och fick till slut veta att man hade hört Jocelyns sång i katakomberna. Utan att svara hade hon återvänt till den cell hon delade med Jocelyn.

Då den påföljande mässan började hade ingen av dem infunnit sig. Först när den närmade sig sitt slut slogs dörrarna upp och Jocelyn tågade in tätt följd av Marie. Båda såg sammanbitna ut och gick med blicken fästa på korset fram till altaret. Där vände de sig om och granskade under tystnad de förfärade nunnorna. Om någon annan av systrarna hade gjort detsamma hade reaktionen blivit en hårdhänt bestraffning, men nu satt de alla där, tysta och väntade andäktigt på vad som skulle hända.

Jocelyn såg upp på Marie och drog ett djupt andetag. Sedan började hon sjunga. Det var som om en ängel hade stigit ner och tagit ton. Det var så att systrarna grät. Texten var visserligen på latin, och de flesta hade ganska dåliga kunskaper i språket, men de förstod att det handlade om himlen. Sången hade melodier och klanger som gjorde systrarna redo att helgonförklara den unga flickan. Jocelyn tycktes se detta i deras ögon, och plötsligt log hon på ett sätt nunnorna aldrig hade sett förut. Hon log ett illvilligt och föraktfullt leende.

Sången började ändra karaktär, och utan att de märkte det hade Marie tagit upp den mörkare andra stämman. Det var nu inte en text om himlens fröjder, utan ord som purgatorium och inferno dök upp i textraderna. Skalorna vandrade på ett helt annat sätt än systrarna var vana, och de kände sig obehagliga till mods. Sången blev så främmande för dem att de kände rysningar längs ryggraden och såg sig oroligt omkring för att se om tonerna hade lockat till sig några övernaturliga väsen. Jocelyn och Marie ökade intensiteten i sin underliga sång och några av de yngsta nunnorna skrek gråtande till och flydde ur tempelrummet. De äldsta sprang skräckslagna upp för att med våld tysta sången. Det behövdes dock inte eftersom Jocelyn och Marie tystnade med sina underligt överlägsna leenden på läpparna. De stirrade på den vettskrämda församlingen några ögonblick innan de under tystnad marscherade ut ur rummet.

Denna ohyggliga incident fick nunnorna att sända bud efter biskopen. Vi har en häxa i vårt kloster, skrev de, en ond demon som måste fördrivas. Under tiden satt Jocelyn och Marie inspärrade i sin cell. De skrattade och talade till varandra därinne, men ingen kunde höra vad de pratade om. Man sade att Jocelyns far hade varit djävulen och att hennes mor hade varit en häxa på väg till en ohelig sabbat. Allehanda rykten gick om flickan och man mindes underligheterna runt hennes födsel; hon hade faktiskt varit död och sedan återuppstått… Kanske någon demon hade besatt henne under vistelsen i dödsriket?

När biskopen anlände med sitt följe några dagar senare visades han till celldörren där Jocelyn och Marie satt inlåsta. Då hördes plötsligt Jocelyns röst tala på latin, och medan nunnorna viskade osäkert till varandra om vad som sades, verkade biskopen chockad. han beordrade alla att lämna honom ensam och åtlyddes endast motvilligt av de nyfikna nunnorna.

När kvällen närmade sig och biskopen ännu inte kommit tillbaka från cellen gick några av systrarna upp för att se vad som hade hänt. Dörren stod halvt på glänt och när de tittade in i cellen såg de biskopen i djupt samspråk med Jocelyn och Marie. Han såg upp på nunnorna och bad dem i förbigående att komma med mat innan han fortsatte samtalet.

Under trettio dagar stannade biskopen i klostret. Och hela tiden talade han med Jocelyn och Marie. Nunnorna som redan hade upphört att betrakta Jocelyn som ett barn, fick nu se biskopen göra detsamma. De brottstycken av konversationer som systrarna hörde låg på en sådan nivå att de själva inte kunde förklara allt de hade hört. Redan första dagen förklarade biskopen att det inte var nödvändigt att låsa Jocelyn och Maries cell längre, och att de varken var demoner eller häxor.

Kurirer med paket började dyka upp efter en dryg vecka, och när en av systrarna tog sig mod att fråga vad de innehöll fick hon veta att det var böcker från själva Vatikanen som biskopen sänt efter. Stora mängder bläck och papper förbrukades också, men allt som skrevs tog biskopen med sig när han reste.

Han förklarade för nunnorna att de skulle ta god hand om Jocelyn eftersom hon var ett mycket speciellt barn. Om hon inte hade varit en flicka hade han genast tagit henne med sig till påven, dit han nu själv begav sig med alla de lånade böckerna.

Systrarna försökte förgäves få reda på vad som hade sagts inne i cellen, men de var till slut tvungna att ge upp. Jocelyn och Marie upphörde att komma till mässorna, men i övrigt återgick allt till det normala igen.

En månad senare fick de veta att biskopen och hans män hade blivit dödade i ett överfall på vägen till Rom.

Med åren blev Jocelyn och Marie allt mer dystra till sinnes. De träffade bara de andra nunnorna vid måltiderna då de båda mest satt och stirrade ner i maten. Det verkade inte finnas någon livslust i någon av dem. De verkade inte ta någon notis om dygnets rytm längre, och kunde lika ofta ses vandrande omkring i klostrets labyrintiska inre om nätterna som på dagarna. Ibland stannade de flera dagar nere i kryptorna bara för att under nästa vecka ligga nerbäddade i sina sängar. Alla de andra tyckte att detta var mycket underligt, men eftersom biskopen hade gett sin välsignelse lät man dem hållas.

Kvinnorna lämnades i fred och snart tänkte nunnorna inte på hur deras underligt bleka och allt magrare systrar ibland bara kunde stanna upp och stå som fastfrusna i flera sekunder innan de plötsligt tycktes upptäcka var de var och åter röra sig. Nunnorna upphörde att reflektera över sångerna och ropen som ibland hördes ut genom celldörren; de tycktes förtränga det underliga rabblande av långa latinska texter som alltmer tycktes fylla de båda kvinnornas tillvaro.

Ingen tänkte närmare på dem förrän en dag då de plötsligt gick utanför klosterväggarna för första gången på över tio år. De bar båda på ett varsitt knyte, och försvann utan ett ord genom klosterporten. Ingen såg till dem på över en vecka, och alla trodde att de gett sig av för gott. Men efter några dagar dök de ändå upp i sällskap med två smutsiga zigenarkvinnor och en ung man i slitna men hela bondekläder.

Det lilla följet marscherade utan ett ord till förklaring direkt in i cellen där de stannade flera dagar. Rop och skrik som av svåra plågor hördes från ljusa kvinnoröster och från mannen tycktes osammanhängande mumlanden höras. När några av nunnorna sent en kväll såg mannen stappla hålögd och yrande ut från cellen försökte de tala med honom, och fråga vad det var som pågick. Mannen stirrade först oförstående på dem och sedan blev hans blick iskall medan han viskade:

“Era systrar förstår tillvaron alltför väl. De är kalla som två av herrens änglar. Jag står inte ut längre. Jag måste bort!”

Han stapplade ut ur klostret och nästa morgon hittade de honom liggande död för egen hand utanför murarna.

Detta fick systrarna att samlas utanför den låsta celldörren. De bankade på den och begärde att få komma in. Det var tyst därinne ett tag men sedan hördes hur reglarna drogs undan. Det var Marie som öppnade, och till nunnornas förfäran var hon naken och i ett förfärligt skick. Hon var sjukligt mager och kroppen var täckt av koagulerat blod, ärr och blåmärken. Hon stod och darrade i dörröppningen några sekunder innan föll hon ihop på golvet och skakade av gråt.

I rummet, som var ganska stort, fanns två sängar vid motsatta väggar. Mellan dem stod ett bord och två stolar. Vid en tredje vägg stod en stor bokhylla fylld med böcker från biblioteket. På bordet låg allehanda redskap, knivar, nålar och spikar utspridda. Där stod också några små skålar. Vissa var fyllda med rötter och andra med en grönaktig sörja fylld av små svarta klumpar. Den ena sängen, och en del av golvet intill, var täckt med brunrött intorkat blod. På den andra halvan av golvet låg en mängd små målade kort utspridda i ett mönster som ritats upp med ett ljust vitt pulver.

På väggen ovanför bordet hängde en stor tavla målad på ihopfogade träplankor. I mitten hade ett stort krucifix spikats fast, och runt det hade ett vidsträckt och öde landskap målats. Ytterligare spikar ledde trådar i olika geometriska former över målningen, och omkring dem hade komplicerade mönster och för nunnorna okända symboler målats. På tavlans ena kant hade en stor mängd bedjande ansikten målats.

I den andra sängen låg Jocelyn. Hon var naken men täckt av blänkande svett. Hennes kropp, som darrade i feberfrossa, var ännu värre däran än Maries. Förutom alla småsår och märken efter nålstick hade hon blålila märken runt halsen som om hon hade varit nära att bli strypt och långa infekterade skärsår längs handlederna. Sängkläderna under henne var missfärgade av blod och den gröna sörjan från skålarna på bordet.

Nunnorna bar chockade ner de båda kvinnorna till sjukstugan där de tvättade dem, lade om deras sår, och bäddade ner dem i varsin sängar. Jocelyns höga feber höll i sig hela natten och även om hon inte gick att få kontakt med var hon inte heller medvetslös. Ibland mumlade hon något otydbart och vred sig varv på varv mellan lakanen. Marie föll utmattad i sömn så fort hon kom i säng.

När det började ljusna tidigt på morgonen föll Jocelyn i en djup medvetslöshet och om hon inte hade varit så het hade man kunnat tro att hon låg död där i samma bädd som hennes mor legat på under sina sista timmar i livet. Marie var för svag för att tala, men såg varje gång hon vaknade efter om Jocelyn fortfarande levde.

Dagen därpå gick Jocelyns feber ner och hon vaknade upp en stund innan hon föll i vanlig sömn. Marie var svag och kunde inte få i sig något annat än lite vatten. Hon ville inte svara på några frågor, och när systrarna undrade vart de båda zigenarkvinnorna tagit vägen sade hon bara något diffust om att de hade gett sig av.

När de båda hade återfått en del av sin styrka kom en av de äldsta nunnorna in till dem i sjukstugan. Hon förklarade för dem att det inte fick pågå sådana saker i ett kloster. Tack vare biskopen hade de hittills haft överseende med underligheterna, men nu var gränsen nådd. Antingen var de tvungna att förklara vad alltihop gick ut på eller så fick de lämna klostret genast.

“Då måste vi säga farväl nu”, sade Jocelyn till nunnan. Detta väckte emellertid protester från Marie.

“Men vi kan inte lämna själarna därnere!”

“De kommer att finnas kvar när vi kommer tillbaka”, svarade Jocelyn övertygat.

Sedan hade hon på darrande ben rest sig upp och dragit på sig sin kåpa.

“Kom nu Marie, det blir kanske bäst såhär trots allt.”

De packade mat i sina knyten och fick några mynt när de begav sig av från klostret för andra gången i Jocelyns liv. De var svaga och stödde sig på varsin vandringsstav när de med oväntat tomma ögon och allvarliga miner stängde porten bakom sig.

Ingen av nunnorna i klostret fick någonsin se sina underliga systrar igen.

2. Om Jeremias egenheter, och byns gradvisa förfall

Enligt legenden föddes Jeremias av en högboren kvinna som överfallits i skogen och våldtagits av tio förrymda straffångar. Han föddes halt och lytt och skrämde sina äldre syskon med sitt groteska yttre. Därför adopterades han bort till en bonde redan vid späd ålder. Det visade sig dock ganska snart att han trots sitt utseende var både intelligent och lugn till sättet. Han lärde sig att tala snabbare än bondens egna jämnåriga barn, och då han var fyra läste han snabbare än bondens hustru som hade gått i skola vid unga år. Han var lite klent byggd och inte lämpad för slitet på gården, så bonden såg till att han fick gå i skola och lära sig saker och ting. Bonden var ganska klok och förstod att Jeremias skulle komma att bli en mycket lärd man så snart han vuxit upp.

Medan åren gick tycktes de värsta deformeringarna i hans kropp och ansikte växa bort, och när han kom upp i tonåren såg han nästan normal ut. Han fick inte många vänner, men det berodde nog inte på hans utseende, det var många i byn som såg ännu värre ut, nej det var för att han visste så mycket att man var rädd för att tala med honom. Man visste att han hade läst alla böcker som fanns i skolan och resten av byn, och man visste att han brukade låna böcker från klostret i närheten. Men samtidigt var man nog lite stolt över honom. Fast på avstånd förstås. Man sade att Jeremias han kommer nog att läsa till präst och innan vi vet ordet av blir han väl utnämnd till biskop.

En gång när han var femton trodde man att han hade blivit galen. Det var en sommar när det var ovanligt hett och inte hade regnat på flera veckor. Det var dammigt och torrt i hela landet och varken folk eller kreatur orkade arbeta ordentligt i värmen. Då hade Jeremias kommit utrusande ur gården och ropat: Vatten! Vatten! Folket på gården förstod inte vad som tagit åt honom eftersom han alltid var så lugn och behärskad. Att se honom illröd i ansiktet och skrikande med fäktande armar skrämde dem på något sätt. Man tänkte att han ansattes av någon sjukdom och när han rusade ut i redskapsboden för att hämta en spade trodde man att all lärdom slagit runt i hans huvud. Jeremias brydde sig inte om att gårdsfolket försökte stoppa honom utan började energiskt gräva en grop utanför ladugården med sina smala seniga armar. Gropen bredde snart ut sig till ett dike och man förstod att han ämnade gräva runt hela ladugården. Han svarade inte på deras frågor utan fortsatte med spadtag efter spadtag medan svetten rann i floder över hans bleka skinn. Först tänkte några av drängarna stoppa honom med våld, men sedan kom man fram till att han förr eller senare skulle tröttna. Därför lät man honom hållas. När kvällen kom och nymånen sakta tog sig upp över horisonten stod Jeremias fortfarande därute och grävde. Bekymrade gick man till sängs och undrade vad det var som fått honom till detta underliga dåd.

Några timmar före gryningen vaknade man av ett fruktansvärt dån och regnet piskade ner som om det ville förgöra allt i sin väg. Man tände några ljus och såg hur vattnet redan börjat forma rännilar i det smattrande ovädret. Blixtarna slog ner och dånet hördes direkt efter när de plötsligt såg en man komma springande mot gården. Man släppte in honom och han flämtade fram att floden som låg i närheten var nära att svämma över och att flera gårdar uppströms redan drabbats av översvämningar. Det blev fart i huset och alla klädde snabbt på sig och begav sig ut på gården. Man förstod vad Jeremias hade hållit på med. Han hade försökt dika runt ladugården så att djuren inte skulle drunkna. Man hämtade spadar och hackor och sprang ner för att fortsätta grävandet. Då fann man Jeremias liggande nere i det halvt vattenfyllda, halvt färdiga diket. Han var medvetslös men andades och man bar honom in i huset och tog honom till hans rum. Han var blåfrusen av det kalla vattnet och man värmde honom och hämtade en flaska brännvin för att få liv i honom. När han kvicknade till yrade han några ohörbara ord och försökte resa sig upp. Han darrade i hela kroppen och han lade sig inte ner förrän man hade försäkrat honom att drängarna nu hade gjort klart diket och att djuren skulle klara sig.

Ryktet om Jeremias förutsägelse spred sig snabbt och alla ville att han skulle spå om deras framtid. Jeremias sade dock att han inte var någon spåman eller siare. Han hade bara slumrat till en stund efter lunchen och drömt om hur en fruktansvärd översvämning hade svept bort hela ladugården och dränkt alla djuren. Detta hade gripit honom med så stort allvar att han känt sig tvungen att gräva diket. Han hade inte velat förklara eftersom han tänkte att ingen skulle tro honom.

Även om man tänkte att det kanske bara var en slump så höll sig folket på gården plötsligt mer på avstånd från honom än förut. Det var bara bonden som kallade de andras prat och viskningar för vidskepelse och sade åt dem att vara glada över att gården hade klarat sig.

Jeremias själv visste inte vad han skulle tro, och sökte efter liknande berättelser i de böcker han kunde komma åt. Det verkade överlag förekomma färre uppenbarelser nu än förr i tiden. Han hittade i bibeln en mängd uppteckningar av hur man skådat visioner av änglar, himlen och allsköns djävlar, men ingenstans stod det något om besök från ovan i någon av de nyare böckerna. Så utan att få någon förklaring ur sina böcker funderade han länge över det som hade hänt. Han gav sig av på långa promenader och kunde ibland vara borta flera dagar. Ibland gav han sig av till nunneklostret och ibland ännu längre.

När han efter en sådan lång utfärd på flera dagar kom tillbaka till byn såg de han mötte hur skräckslagen och utmattad han verkade, och de frågade honom om vad som hade hänt. Han stirrade då på dem och sade med skälvande röst: “Det har jag lovat Gud att inte tala om för er”. Han stapplade fram mellan husen och såg djupt i ögonen på alla han mötte. Väl hemkommen gick han, trots att det var mitt på dagen, till sängs och drog täcket över huvudet. Där stannade han i flera dagar och lät bara pigorna komma med mat och vatten till honom. Alla övriga drev han ut med spänd röst och oroligt melankolisk blick.

Byborna väntade på att något dramatiskt skulle hända, kanske skulle det komma ett nytt regnoväder, eller så kanske någon annan katastrof skulle inträffa. Men dagarna gick och inget tycktes hända, så man glömde bort Jeremias underliga hemkomst.

En av pigorna som gav honom mat stannade och pratade med honom varje gång hon kom med kvällsvarden. Hon trivdes i hans sällskap och de talade om allt möjligt tillsammans. Hon lärde sig snabbt att om hon frågade varför han låg till sängs hela dagarna utan att vara sjuk blev hon utkörd. Genom att undvika detta ämne blev hon kvar längre och längre för varje gång. Till sist delade de sängen en natt och dagen därefter sade Jeremias att han nu inte kunde stanna inne längre.

Han träffade ofta pigan och de gick ofta tillsammans i skogen. Alla möjliga rykten gick om att de snart skulle komma att gifta sig, men Jeremias bara skrattade och avfärdade dessa rykten med en handviftning.

När de så småningom tröttnade på varandra och började bråka gick de skilda vägar. Pigan berättade då hånfullt för sina vänner om Jeremias syner. Hon sade att han skulle komma att bli en profet när han blev äldre. Dessa syner var ofta av ganska enkel art. Hon kunde ibland gå med honom på vägen när han hälsade på någon som var osynlig och växlade några ord med någon som hon varken kunde höra eller se. Han hade också berättat att han träffat en sorts skepnad som han i brist på bättre namn kallade ängeln, och en gång hade hans döda mor besökt honom. Ibland kom det människor han inte kände som bara ville tala om något intressant en stund och han fick alltid berätta om vilket år det var. De reagerade alla på olika sätt när han berättade det för dem. Ibland fick han ett intryck av att de väntade på något. Ibland berättade de i gengäld om saker som skulle ske. Det var svårt att veta ifall de talade sanning, eftersom de händelser de talade om låg så långt in i framtiden att ingen av dem inträffat ännu.

Dessa historier gjorde Jeremias än mer märklig i bybornas ögon. De ansatte honom återigen för att få honom att berätta om deras framtid. Han förklarade lugnt att pigan hittat på dessa historier, och att han inte visste mer om framtiden än någon annan. Men byborna framhärdade och till slut orkade han inte säga emot dem. Så när någon frågade: ” Vad kommer att hända mig?”, sade han alltid: “Du kommer att dö”.

En vecka efter midsommar samma år uppträdde det första fallet av den underliga smittan som skulle komma att förgöra byn.

Några veckor efter Jeremias sjuttonde födelsedag kom en man i grå kappa gående genom byn, stödd på en lång vandringsstav. Han hade långt vitt skägg och alla som såg honom stannade upp i sitt arbete med skörden för att se på honom där han långsamt tog sig fram utan brådska. Han log mot dem han passerade och hälsade med en nickning på dem som stod närmast vägen. Nyfiket konstaterade man att han var på väg mot gården där Jeremias bodde.

Jeremias stod och lagade ett nät som de använde för att fiska i den lilla sjön som låg en bit utanför byn. En av drängarna ropade till honom att det var en man som sökte honom. “Han säger sig vara din farbror”, sade drängen. Jeremias som knappt visste något om sitt ursprung släppte allt han hade för händer och sprang fram på gården. Där stod den gamle mannen och log mot honom när han kom.

“Jeremias, min pojk, så roligt att se dig igen!”, utbrast mannen.

“Förlåt, men har vi träffats förr?”, undrade Jeremias förvånat.

“Javisst, men låt oss inte tala om det nu. Hur har du det här på gården?”

“Jodå, jag har det väl bra”, svarade Jeremias anspråkslöst. “Men jag saknar någon som är mer lärd än folket här i byn. Det finns så många saker jag vill tala om.”

Mannen nickade och kliade sig i skägget. Folk som såg dem stå där mitt emot varandra på gården viskade till varandra om hur lika de var.

“Vem är du egentligen?”, frågade Jeremias som om han hade hört deras undringar.

“Jag är din farbror, mer än så kan jag inte säga nu. Men kom, låt oss gå in och svalka oss lite. Jag har något viktigt att berätta för dig.”

De båda männen gick in på Jeremias rum och satt där hela dagen och talade. Först när kvällen kom gick de ut och åt kvällsvard med resten av folket i huset. Den gamle mannen var på gott humör och skrattade och berättade roliga anekdoter som han upplevt under sina år som pilgrim. Gårdsfolket fattade tycke för den gamle mannen och bjöd honom att stanna en tid på gården. Mannen tackade men sade att han skulle bege sig iväg redan nästa morgon. Den till en början enkla måltiden utvecklade sig snart till en smärre fest och alla förlustade sig och några som var spelkunniga tog fram sina instrument och det sjöngs och dansades till sena natten. Ingen märkte dock att Jeremias försvann så snart han hade ätit upp sin mat.

Tidigt nästa morgon såg man den gamle mannen och Jeremias stå på gården och ta avsked av varandra. Mannen räckte en läderpung till Jeremias och skyndade sig sedan därifrån, som om han fått nya krafter av den överdådiga maten kvällen innan.

Jeremias var som vanligt förtegen om vad mannen hade sagt till honom och sade bara att: “Nu måste vi se upp så att smittan inte kommer till vår gård.”

Några veckor efter skörden fick man höra att värdshuset inne i byn brunnit ner under mystiska omständigheter, och att pigan som Jeremias varit samman med var svårt brännskadad. Folk höll sig mest på sina egna gårdar av rädsla för att bli smittad, men Jeremias ville ändå bege sig för att träffa flickan. Först vägrade de andra att släppa iväg honom och sade att han inte skulle få komma tillbaka om han gick in i byn där smittan härjade som värst. Jeremias sa att han skulle ta med sig förnödenheter så att han klarade sig en vecka och vänta i skogen för att se om han blivit sjuk innan han kom tillbaka. Det gick man med på och han gav sig av.

Det visade sig att flickan låg på dödsbädden när han kom. Hon hade fått sprit för att döva smärtorna i de öppna såren, men trots det grät hon och bad till Gud att göra slut på hennes lidande. Prästen var där och smorde henne och läste välsignelser över henne. När han var klar bad Jeremias att få tala i enrum med flickan. Motvilligt lämnade hennes föräldrar rummet och han reglade dörren efter dem. De lyssnade utanför dörren men hörde bara Jeremias röst som ett svagt mummel. Det verkade som de samtalade en stund därinne och sedan blev det tyst i flera minuter. Då hördes plötsligt ett kvävt skrik från flickan och föräldrarna bankade på dörren och sade åt honom att genast öppna. Han gjorde som de sa och när de stormade in i rummet var flickan död.

“Vad talade ni om?”, frågade hennes far.

“Det kan jag tyvärr inte tala om. Hon sade dock att hon älskade er innan hon dog”, svarade Jeremias och började gå därifrån.

“Varför skrek hon?”, undrade fadern.

“Jag vet inte. Kanske döden gjorde väldigt ont?”

“Du gjorde väl inget med henne?”, frågade fadern oroligt medan hans hustru grät vid den döda dotterns säng.

Jeremias såg på honom en lång stund innan han sade:

“Nej. Jag frågade om hon skulle vilja återvända från dödsriket om hon kunde.”

“Vad är det för prat? Skulle du kunna återuppväcka de döda?”

“Nej, men om jag någon gång lär mig den konsten vill jag veta vad hon skulle ha önskat.”

“Du är en underlig pojk, Jeremias. Ibland tror jag inte att du är riktigt klok.”

Jeremias ryckte på axlarna och lämnade huset. När han kommit ut på gården hörde han en röst som ropade på honom. Det var flickans far som kom efter honom.

“Jeremias”, frågade han andfått. “Vad svarade hon på din fråga?”

En vecka senare kom Jeremias tillbaka till gården utan att vara smittad och förklarade för bonden som en gång adopterat honom att han tänkte ge sig av på en resa. Han ville söka kunskap i städerna och hos lärda män över hela landet, sade han. Detta var något som bonden hade förutsett och han gav honom pengar så att han skulle klara sig åtminstone en tid framöver. Han tog farväl av gårdsfolket och tidigt en morgon gav han sig iväg söderut.

Man hörde inget från honom på tre år. På det fjärde kom ett slitet brev daterat två månader tidigare där han kort berättade att han rest genom hela landet och så gott som hela Västeuropa. Nu ämnade han dra vidare österut.

Det dröjde sju år innan nästa brev anlände. Det stod att han hade träffat visa män av en helt annan kultur än den europeiska och att han hade lärt sig många underbara ting om livet och världen. Han skrev att han ämnade komma hem igen om några år.

Efter ytterligare fem år dog byns präst av smittan och en ny anlände i hans ställe. Han kunde berätta en underlig historia om en man han träffat då han fick möta påven i Vatikanen. Det visade sig snart att den mannen var Jeremias.

Prästen berättade att alla adepter hade fått en audiens hos påven och han välsignade dem enligt alla traditioner. Med påven följde hans vanliga stab av kardinaler och medhjälpare. Men det som slog den blivande prästen var en av dem som hela tiden höll sig i bakgrunden. Alla de övriga var klädda i färggranna och praktfulla kläder medan denne man bar en enkel grå kåpa i grovt tyg. Den verkade sliten och var lappad på många ställen. Han tänkte att en man i påvens tjänst skulle kunna få finare och nyare kläder än så. Efter mottagningen frågade han de andra eleverna och de präster som hade varit närvarande om vem mannen i den grå kåpan var. Ingen av prästerna visste något säkert, det enda de hört om honom var att han hette Jeremias och hade anlänt några månader tidigare med en begäran om audiens hos påven. De hade talat och sedan dess hade mannen följt honom som en skugga. Enligt ryktena hade han även följt med in i de avspärrade delarna av det stora biblioteket och man sade att mannen antingen var en ny apostel eller en stor profet.

Några dagar senare fick adepterna återigen komma inför påven då han skulle läsa en mässa. Jeremias var också närvarande i sin grå kåpa. Han hade verkat mager och utmärglad och han hade lagt sig till med ett långt stripigt skägg. Efter påvens mässa skulle Jeremias tala. Ett förväntansfullt mummel spred sig i salen medan han gick fram till altaret. När han sedan började tala satt alla andäktigt tysta och lyssnade på vad han hade att säga.

“Jag ska berätta för er historien om Kah‑Lath‑Ra. Det var en präst i det forntida egypten. Han sökte svaret på om de döda någonsin återvände till de levandes land. Han reste därför till Nilens västra sida där de dödas land låg och ingen bebyggelse fanns. Han satte sig där att vänta på att någon skulle ge sig till känna. Men han väntade förgäves. Det kom ingen varelse vare sig död eller levande till honom där han satt. Han tänkte därför att han själv måste ta sig till dödsriket för att få kontakt med någon av de döda. Han återvände hem för att fundera ut hur den resan skulle gå till. Det var inte helt lätt eftersom han ville vara säker på att kunna återvända och berätta om sina upptäckter. Åren gick och han blev äldre och äldre, allt mer desperat och frågan om hur man skulle återvända från dödsriket upptog all hans tid. Han började misströsta och talade med sina kollegor om att det borde ha dykt upp några döda vid det här laget om det bara hade varit möjligt. Till slut dog han och begravdes tillsammans med sin farao.

Men berättelsen slutar inte där. När jag för många år sedan började resa runt världen för att söka kunskap och förståelse fick jag en vision. En av Guds änglar kom ner till mig en natt och förklarade att sanningen om Guds skapelse en dag skulle avslöjas. Men, sade han, det skulle dröja länge, så länge att vi alla skulle vara döda vid det laget. Men, fortsatte ängeln, ni kommer ändå att få uppleva det. Det vi kallar själ är något så enkelt som ett informationsfält. En sorts ande som visserligen inte är oss, men ändå minns allt om oss. För att visa vad han menade bad han mig att ordna en människokropp så skulle han låta den sedan länge döde Kah‑Lath‑Ra få återvända till de levande igen.

Det tog mig emot och det dröjde länge innan jag uppfyllde ängelns begäran och stal en kropp som nyss avlidit. Jag åkallade ängeln och jag kände en underlig stickande känsla i hela kroppen, som om jag stacks med hundratals nålar. Jag svimmade av smärtan och när jag vaknade hade även den döde framför mig vaknat till liv. Han satt upp och talade förvirrat till mig på egyptiska, som jag bara kan några få ord av. Det visade sig att det verkligen var den egyptiske prästen som återuppstått.

Jag frågade ängeln om hur det gått till men han sade att det skulle ingen människa förstå till fullo förrän om tusen år. Han berättade istället att Gud var på vandring och att han lämnat världen med en serie lagar som skulle styra över den i hans ställe. Det enda som behövs för att besegra döden är att tyda dessa lagar och förstå hur världen är beskaffad.

Då frågade jag ängeln om han själv förstod dessa lagar och om det var möjligt för människor att förstå dem. Han svarade då att han själv en gång varit människa.

Jag försökte tala med egyptiern om livet bortom detta, men vi hade för svårt att förstå varandra så jag fick inte veta något om hur himmelriket var inrättat. Han sade att han skulle återvända till sitt hemland och han lyckönskade mig innan han försvann ut i natten som om jag hade drömt alltihop.”

Jeremias tystnade för några ögonblick och såg ut över de mycket skeptiska åhörarna. De tycktes alla undra vem den där bedragaren var som hade lyckats lura påven med sådant prat. Man skruvade oroat på sig och såg mot påven som om man ville att han skulle stoppa denna hädande predikan. Han såg dock lugnt på Jeremias och ingen annan tordes säga något. Jeremias tog då fram en liten läderpung ur sin klädnad och ur den plockade han fram en liten blank rektangel av svart kristall. De närvarande hade då känt en stickande känsla över hela kroppen och de som satt på de främsta bänkarna tycktes svimma. Jeremias och påven stod dock kvar. Den blivande prästen, som suttit på en av de bakersta raderna, berättade att han tyckte sig se hur luften dallrade ovanför stenen, som om den hade varit väldigt het, och sedan hade ett mörker uppenbarat sig i dallringen, som om en mörk skepnad var på väg att materialisera sig därinne. Han hade uppfyllts av skräck och sprungit ut genom dörren. När de andra kom ut ett par timmar senare ville de inte tala om vad som hade hänt därinne.

Enligt ryktena hade Jeremias lämnat Vatikanen några månader senare.

Fyra år gick i byn som till slut var helt öde. Det var bara tre gårdar i trakten som fortfarande var befolkade; en av dem var den Jeremias kom från. Där hade de klarat sig utan ett enda fall av smittan som efter så många år envist tycktes hänga kvar i själva jorden runt byn.

Det var vår och man höll på med sådden när en grå och gänglig skepnad kom gående upp mot gården stödd på en lång knotig stav. Man stannade förvånat upp och ropade, av rädsla för smittan, till honom att han skulle stanna och säga vem han var.

Mannen stannade upp och såg förvånat på dem. Han var mager och hade ett långt slitet skägg som fick honom att likna mannen som utgett sig för att vara Jeremias farbror.

“Känner ni inte igen mig?”, ropade mannen förvånat. “Det är ju jag, Jeremias!”

Man lät mannen komma närmare och såg att det verkligen var Jeremias som hade kommit tillbaka. Man tog in honom och gav honom mat och dryck och lät honom raka sig och han frågade om man kunde värma vatten till ett bad. Det ordnades och han sköt undan alla nyfikna frågor med en önskan att få vara ifred och vila en stund innan han berättade allt som hänt honom.

Då kom en av drängarna in och ropade att smittan hade kommit till gården. Alla blev genast skräckslagna och drängen berättade att en av männen i drängstugan hade fått stora bölder på ryggen och att han nu bara satt och skrattade på sin säng.

När Jeremias hörde detta klev han upp ur badet och drog på sig sina kläder. Med myndig röst sade han åt alla som hörde honom att ge sig av om de ville fortsätta att leva. Själv tog han sin packning på ryggen och gav sig av utan att ta sig tid att säga farväl till alla.

Hans yngre fosterbror Simon hann ikapp honom i skogen en stund senare. Med sig hade han en packning på ryggen.

“Vart tänker du bege dig?”, frågade brodern.

“Långt bort”, svarade Jeremias. “Mycket längre än du kan föreställa dig.”

Brodern tycktes fundera länge och hårt där de gick i skymningen.

“Jag vill följa med dig”, sade han till slut.

Jeremias stannade upp och såg på honom.

“Jag önskar att jag hade varit gammal nog när du gav dig av förra gången”, sade brodern, “för då hade jag följt med dig redan då.”

Jeremias fortsatte att betrakta honom, men sade inget.

“Och nu har jag ju ändå ingenstans att ta vägen…”, fortsatte brodern.

Jeremias vände sig utan ett ord om och började gå medan han tecknade åt brodern att följa med.

“Om du ska följa mig måste jag berätta om världen för dig, Simon”, sade han. “Du kan börja med att glömma allt du lärt dig ur bibeln eller i kyrkan. Vi ska bli sanningens apostlar.”

3. Om Jezebels sena ankomst, och om byns undergång

Kvällen då byns värdshus brann präglades av en ovanlig aktivitet. Smittan gjorde att det knappt var någon som besökte värdshuset längre. Det hade tidigare alltid varit fyllt av folk som ville utbyta skvaller och svinga en bägare. Paret som ägde inrättningen hade dock lagt undan pengar och kunde fortsätta att hålla öppet i väntan på att affärerna skulle gå bättre igen. Byn hade innan smittan varit under tillväxt, men nu krympte den och alla planer på att bygga ut värdshuset fick vänta. Köket som alltid varit välfyllt ekade nu tomt och de hade varit tvungna att avskeda kocken. Rummen på övervåningen stod alltid tomma eftersom inga resande längre passerade genom byn. Det var bara öl, vin och sprit det var gott om. Och det var i princip det enda de sålde då någon av byborna inte stod ut med isoleringen längre och vågade sig dit för att dränka sitt elände och prata en stund om vad som hände på hans gård.

När en reslig herre i fina kläder och hans följe med åtta beväpnade vakter på eftermiddagen anlände till häst och beställde mat, fick man brått att leta fram vad som kunde finnas i matkällaren. Värdshusvärden och hans fru fick själva ställa sig och laga till vad de förmådde. Männen såg slitna ut och hästarna var utmattade som om de hade rest mycket långt. De hade suttit tysta tills de fick maten och åt sedan snabbt och girigt som om de hade svultit under flera dagar. När ölen så småningom lossade deras tungor började de tala som alla druckna män gör. De skrattade och frågade varför det inte fanns några andra besökare i lokalerna. Och var fanns alla unga flickor?

Värdshusvärden berättade hur det stod till med smittan men försäkrade att det inte fanns någon anledning till oro. Männen såg plötsligt skräckslagna ut och frågade med darrande röst var de befann sig. När de fick veta namnet på byn reste de sig kvickt och gav några mynt till värdshusvärden innan de drev på sina slitna hästar för att snabbt komma bort från byn. Betalningen hade varit mer än nog, men glädjen av att få ha besökare hade nog ändå varit störst tyckte värdshusvärdens fru medan hon städade upp efter det hastigt avresta följet.

Drygt en timme senare kom en flicka i tio-års åldern klädd i trasor försiktigt gående in i värdshuset. Hon hade långt mörkt hår och var ganska blek och mager. I sin ena hand bar hon en lång stav som hon använde för att känna sig för med. Hennes ögon var helt vita och tycktes sakna synliga pupiller. Hon sade att hon var blind och att hon inte hade några pengar. Kunde det ändå inte vara möjligt att få litet bröd och vatten att stilla hungern med? Kvinnan i huset gav flickan det som blivit över från de tidigare gästerna och hon åt med flottet från det grillade köttet rinnande över hakan. Hon ville dock inte förklara vad hon gjorde alldeles ensam i byn utan sade bara att hon var på väg till en kusin med ett viktigt budskap. Hon tackade innerligt för maten och gav sig sedan av.

När det hade blivit mörkt hördes det hur en häst med vagn stannade utanför och en av drängarna från trakten kom in. Han verkade vara på gott humör och beställde in en bägare öl. Han satte sig vid ett bord och inte långt därefter kom pigan som Jeremias hade varit tillsammans med in och satte sig vid samma bord. De var tydligen mycket kära.

Det var efter det som saker och ting började bli underliga.

En av dörrarna på övervåningen öppnades plötsligt och en man i kritvita kläder och lika vitt hår, långt som en kvinnas, kom gående nerför trappen. Han stirrade tomt framför sig och munnen rörde sig trots att inga ord hördes. När han stod mitt på golvet stannade han plötsligt upp som om han var fastfrusen. Utan att röra sig iakttogs han av de fyra andra personerna i värdshuset. Ingen av dem vågade säga något och de var alla säkra på att mannen var ett spöke eller en ond ande. Pigan drog fram ett litet krucifix som hon hade i ett halsband och samtidigt började den vite mannen att skratta våldsamt.

Då slets dörren upp och allas blickar riktades dit. I dörröppningen tyckte de sig se en man i en mörk kåpa med en huva som täckte ansiktet. Han pekade med långa knotiga fingrar inåt rummet, och när de såg mot platsen där den vite mannen hade stått fann de att han var borta. Bestörta såg de återigen mot den kåpklädda mannen i dörröppningen. Även han var försvunnen.

Pigan skrek hysteriskt och fick fram några ord om att: “Han bara försvann, mitt framför ögonen på mig! Jag såg det! Han bara löstes upp! Det var den onde själv!” Den stackars drängpojken försökte trösta henne men förmådde inte göra mycket mer än att hålla om henne.

Ett skärande högt ljud drog genom rummet och plötsligt sprakade gnistor ut från den ena väggen. Det slamrade högt som av järn och plåt som slogs mot varandra och ett högt dån överröstade flickans skrik. En stark vind svepte ut från ingenstans och pressade ihop alla möbler i bortre änden av rummet. De stackars personerna i rummet kastades omkull när de förgäves försökte ta sig ut genom dörren. Ett skarpt ljus strålade ut ur väggen och där syntes plötsligt människor komma gående. De strålade som av silver och var långa och resliga. I det kaos som rådde märkte de dock plötsligt att männen som kom gående i ljuset alla såg exakt likadana ut; de var exakt lika den vite mannen som hade kommit ut från övervåningen och sedan försvunnit. Männen tycktes blekna bort efter några sekunder och ljuset blev så skarpt att det inte gick att se något.

När synen hos de fyra skräckslagna människorna återvände såg de två människor ligga medvetslösa på golvet. Det var en man och en kvinna. Båda var nakna och kvinnan verkade vara gravid i nionde månaden. Värdshusvärden gick sakta fram för att se om de levde och lyckades väcka mannen som snabbt kom på fötter. Han var flera huvuden längre än värdshusvärden och mycket välbyggd. Han hade långt mörkt hår precis som kvinnan, och de var ohyggligt vackra och hade inga som helst skavanker eller missbildningar på kroppen. Det visade sig att de talade ett språk som ingen av de närvarande förstod men efter en stunds ivrigt gestikulerande med teckenspråk hade de förstått att kvinnan snart skulle föda och att de var på väg till nunneklostret som låg i närheten.

Värdshusvärdens fru gav dem några kläder och de tackade trots att de var alldeles för små. Hennes make undrade varifrån de kommit, och om de rent av var ett par av himlens änglar som kommit på besök. De verkade dock inte vara intresserade av att kommunicera längre, de talade bara med varandra på sitt underliga språk, så han fick aldrig något svar.

När mannen helt oväntat grep tag i den unge drängen och knäckte hans nacke blev de övriga så chockade att de inte förmådde röra sig. Mannen gav sig då på värdshusvärden och pressade ner honom mot golvet. Med en knyck var även han död. Kvinnan såg vad som hände hennes make och sprang ut mot köket. Där hann mannen ifatt henne och när han grep tag i henne svepte hon ner en av lyktorna som hängde i taket. Lågorna fick snabbt fäste och slickade väggen. Kvinnan skrek och vred sig våldsamt i mannens grepp, men han lyckades slita åt sig en kökskniv med vilken han skar upp hennes hals. Med skriket bubblande i halsen föll hon till golvet medan mannen lämnade henne åt sitt öde. Den gravida kvinnan bevakade flickan som under tumultet slitit åt sig en planka från ett av de trasiga borden. Med den vevande framför sig som ett vapen grät och skrek hon förbannelser över det underliga paret.

Det tog bara några sekunder för mannen att avväpna flickan och slå henne medvetslös med träplankan. Han klev fram mot henne och böjde sig ner då kvinnan plötsligt ropade något åt honom. Det hördes röster utanför. De lämnade då flickan och gick ut genom dörren. Fem unga män närmade sig och pekade mot röken och eldslågorna som nu vällde ut ur de bortre delarna av värdshuset. Paret fick syn på drängens häst och vagn och mannen lyfte upp kvinnan i den. Männen som närmade sig visste tydligen vems vagnen var eftersom de började springa med tydlig avsikt att hindra dem. Mannen gjorde tecken åt kvinnan att åka och hon lämnade dem alla bakom sig genom att driva på hästen så mycket hon förmådde.

Vad som därefter följde är fortfarande oklart. I den häftiga brand som uppstod hittade man sju döda kroppar. Den unga flickan blev visserligen svårt bränd men hade på något sätt tagit sig ut innan värdshuset förvandlades till en rykande hög aska.

Vagnen som försvunnit återfann man några dagar senare vid klostret på andra sidan skogen. Kvinnan var död men barnet levde mirakulöst nog och uppfostrades av nunnorna.

När den unga flickan dagen därpå dog av sina brännskador anlände den blinda flickan som besökt värdshuset kvällen innan till hennes föräldrar. Hon frågade efter flickan och tycktes förskräckt när hon fick veta att hon var död. Hon berättade att hon hade haft ett viktigt meddelande, men att allt nu var förgäves. Hon vägrade berätta vad det var för ett meddelande och vem som hade sänt det.

Flickan tycktes inte rädas smittan och flyttade in i ett litet torp en bit utanför byn som nyligen hade övergivits. Folk blev först förvånade och undrade hur en fattig blind flicka skulle kunna klara sig alldeles själv. Snart gick dock ryktet om att hon hade sålt ett halssmycke i rent guld och hon kom ibland till gårdarna och köpte matvaror. Det sades också att hon var mer som en vuxen till sättet och inte alls som den lilla flicka hon egentligen var. Man viskade också om att hon hade begåvats med något annat sätt att se eftersom hon rörde sig såpass obehindrat som hon gjorde utan att kunna använda sina missbildade ögon.

Det kom så småningom fram att hon hette Jezebel. Hon gick mellan gårdarna och handlade och verkade efter bara några månader känna alla vid namn. Ibland kunde hon hälsa på någon som hade stått helt still för att se om hon skulle upptäcka honom. När man frågade hur hon kunde veta att de var där svarade hon gåtfullt att: “Ni kan inte dölja era hjärtslag”.

Hon blev snart väl förtrogen med flickorna på de gårdar hon besökte och hon brukade sticka till dem örter och rötter som hon sade skulle ge olika effekter på dem och deras män. Detta stämplade henne som häxa, men ingen brydde sig om att undersöka detta eftersom alla gillade den hjälp hon gav dem.

Först sju år efter att hon hade flyttat in i byn kom prästen till henne för att utröna vissa rykten som cirkulerade. Hon var dock så älskvärd och trevlig och kunnig inom de bibliska lärorna att han gick därifrån först flera timmar senare. Han bjöd in henne till prästgården på middag och diskuterade allt mellan himmel och jord. Prästen berättade om hur han led av tvivel över sitt värv nu när hela hans församling föll i bitar och till och med hans fru hade lämnat jordelivet. Han kände sig desillusionerad och orkade inte vara Guds ställföreträdare i en by som straffats så hårt för något han inte ens visste vad det var.

Jezebel erkände att hon visserligen brukade dela ut läkeörter och salvor till folket i byn, men att dessa var beredda av Guds egna växter. Prästen ansåg inte att detta var något hädiskt utan bad henne istället förklara de rykten om att hon mot en viss summa pengar erbjöd sig att tillfredställa mäns syndfulla lustar på de mest otuktiga sätt. När hon inte svarade på detta tillade han: “Jag har levt så länge utan en kvinna, och det finns vissa vätskor som även en kyrkans tjänare behöver dränera”.

Därefter syntes Jezebel ofta besöka prästgården, och lika ofta hade prästen något ärende till hennes torp.

Tre år senare, då Jezebel var tjugo, märkte man att hon var gravid. Alla förstod hur det låg till och man sade att prästen nu borde äkta flickan så att han inte skulle bli far till en oäkting. Jezebel påstod att det inte alls var prästen som var barnets far. Vem det var ville hon dock inte säga. Ingen trodde dock på detta och några av de mer moraliska församlingsborna ämnade skriva till biskopen om prästens otuktiga leverne.

Då började det gå rykten om en lång och kraftig man som hade setts stryka omkring torpet om nätterna. Ibland hördes ljudet av hästar trots att varken Jezebel eller prästen ägde någon. Nyfiket frågade man vem som brukade besöka henne om nätterna men hon vägrade envist att berätta.

Några av bönderna bestämde sig för att smyga sig fram till torpet en natt för att utröna vilka de mystiska besökarna var. Så en kväll när det rapporterades att man sett flera ryttare rida genom byn smög man sig dit. Man hade räknat till fem hästar och två av drängarna hade smugit ända fram till stugan. Då hade det hörts skrik och tumult och bönderna hade rusat fram för att se vad som hände.

När de återvände hem var de ovanligt tystlåtna och berättade inte för någon annan om vad som hade hänt. Den ene drängen hade inte kommit hem och den andre hade drabbats av fallandesjukan. Dagen efter återvände några av männen beväpnade med högafflar och knackade på dörren. En okänd kvinna i slitna kläder öppnade och de bad att hon skulle återlämna den saknade drängen. Hon sade att där fanns bara hon själv hennes syster och Jezebel som låg till sängs med hög feber.

Männen trängde in i stugan och fann att det mycket riktigt inte fanns någon annan än de tre kvinnorna därinne. Då gav de sig på de båda okända kvinnorna med våld och kallade dem häxor och krävde att de skulle berätta var de gjort av den saknade drängen. Jezebel som var både gravid och svårt sjuk hade de hjärta att lämna ifred, men de båda andra slog de blodiga och våldtog innan de slog sönder möbler och inredning. Därefter tog de sig till prästen för att tvinga honom att utfärda en anklagan över Jezebel och kvinnorna som alldeles tydligt var häxor. Prästen vägrade och männen förklarade då att de skulle ordna upp saken själva. De ägnade resten av dagen åt att samla ihop folk på gården och beväpna dem. När det började skymma tände man facklor och ämnade bränna ner Jezebels hus till grunden.

Just som man var på väg kom någon springande och sade att han hört hästar närma sig. I samma ögonblick stormade ett trettiotal beväpnade ryttare fram ur skogen. Den följande striden blev kort och fullständigt förödande för de desperat kämpande bönderna. Ryttarnas yxor, spjut och svärd dräpte dem effektivt och inte en enda av ryttarna själva blev skadade av böndernas primitiva vapen. Kvinnor och barn drevs ut ur husen som antändes och brändes till aska.

Efter den dagen var det ingen som gick i närheten av Jezebels hus. Ingen träffade henne heller efter det, även om det sades att prästen besökte henne ibland. Hon köpte inte längre mat från någon gård och eftersom hon inte odlade något själv, antog man att hon nu fick mat från något annat håll. Det spekulerades om vilka ryttarna hade varit, men de hade saknat både sköldar, färger eller baner. Den ende i närheten som hade så många soldater i sin tjänst var en hög adelsman som bodde ett tiotal mil norrut. Men man kunde inte förstå varför han skulle ha för intresse av Jezebel. Många gissade därför att det varit krigare ur djävulens egna legioner som häxorna kallat upp till jorden för att hämnas.

När prästen några år senare blev galen av smittan och dog fann man de mest groteska saker i prästgården. Alla rum hade målats svarta från golv till tak och underliga avgudabilder hade skulpterats i lera och målats i starka färger. På golven hade ockulta symboler ritats upp och över dem låg djuroffer av olika art utspridda. I källaren hittade man sju döda kvinnor som uppenbarligen plågats till döds, och i det största av rummen på andra våningen låg en naken kvinna framför något som verkade tjänstgöra som altare. Hon låg med slutna ögon och mumlade rytmiskt någon sorts ohelig formel och tycktes inte märka männen som kommit in i rummet. Det var som om hon hade sjunkit djupt in i ett transtillstånd och när man försökte väcka henne började hon att skrika högt och skärande. Männen backade skräckslaget inför intensiteten i hennes skrik, och när hon plötsligt ställde sig upp såg de något i hennes ögon som de senare inte kunde förklara. De svor att hon hade varit besatt av djävulen själv. Kvinnan hade stirrat på dem några ögonblick innan hon hade skrattat och sagt åt dem att springa. Sedan hade hon sjunkit ihop på golvet och gett upp andan.

Jezebel sades ha fått ett barn, men man var inte säker på om det var en pojke eller en flicka. Barnet syntes ibland i skogen kring torpet och en gång när några ungar hade lekt i närheten hade barnet dykt upp och önskat vara med. Ungarna visste inte vem det främmande barnet var utan de lekte alla tillsammans hela dagen. När de kom hem och berättade att det underliga barnet de lekt med kunde förvandla sig till olika djur, förstod deras föräldrar att det var Jezebels barn de talade om. Då straffade de sina barn med riset och skrubbade dem hårt med rotborsten under förmaningar att de aldrig fick leka med det barnet igen.

Byn fortsatte att avfolkas och till slut fanns det bara tre gårdar som fortfarande var bebodda. Det var prästgården, Jezebels torp och Jeremias fosterföräldrars gård.

Den nye prästen försökte så gott han kunde hålla modet uppe, men det var svårt när församlingen krympte så. Han besökte ofta Jeremias gård och försökte att ingjuta hopp i de modstulna bönderna som var säkra på att smittan skulle komma före nyåret.

Besöken hos Jezebel blev dock ganska få. Prästen kände sig alltid illa till mods när han talade med henne och trots att hon sades ha ett barn såg han det aldrig. Hon var varken elak eller avvisande mot honom, och han såg inga som helst tecken på de häxkonster man anklagat henne för. Ändå var det något onaturligt med den döda blick hennes vanställda ögon producerade. Han kände sig märkligt iakttagen och stannade som regel bara några minuter vid de fåtaliga besöken. Han fick intrycket att hon skrattade bakom hans rygg och han var livrädd för att smaka på något som hon bjöd på. Han lade också märke till den underliga doft som genomsyrade den lilla stugan, men kunde inte komma på vad som åstadkom den.

Prästen höll inte längre några mässor i kyrkan utan åkte istället varje söndag till Jeremias gård där de höll högmässan. En dag, ungefär två månader innan Jeremias kom hem från sin långa vandring, dök Jezebel upp lagom tills prästen skulle börja predika.

Vad som hände finns återberättat i två versioner.

Enligt prästen hade Jezebel kommit in ledd av sitt barn och gått rakt fram till prästen. Där hade hon berättat att de som befann sig på gården var märkta av döden och att det nu bara var lite mer än två månader innan hela byn skulle vara försvunnen och bortglömd. Hon pekade ut tre av de närvarande och sade att de var de enda som skulle överleva smittan om de inte gav sig av nu. Hon hade sedan talat om för prästen att han borde skriva ner allt som skett i trakten de senaste tjugo åren eftersom det var viktigt att allt fanns bevarat. Efter detta hade hon sagt farväl och ingen av dem såg henne igen.

Men enligt böndernas egna anteckningar, som man hittade på gården långt efter det att alla var döda, hade Jezebel kommit ridande på en enorm svart get och insmord i underligt stinkande salvor och blod hade hon kastat förbannelser över dem och förolämpat dem. Därefter hade hon rivit ner korset de hängt upp på väggen och vällustigt flugit runt rummet och utnyttjat det sexuellt. Hon skulle också ha förfört prästen, tvingat honom att kyssa hennes bakdel och sedan gett sig iväg genom ett av fönstren åkallande satan och alla hans djävlar.

Prästen lämnade trakten drygt två månader senare eftersom han var den enda levande själen som fanns kvar i byn. Han skrev verkligen ner en del av det som skildrats ovan och resten har hämtats från de böcker som fördes i nunneklostret. Byn växte snart igen och det dröjde över tvåhundra år innan någon återigen bodde i trakten.

4. (Fragment)

En dag hörde herr Hans Hermann Broch hur en röst talade till honom.

Han såg sig omkring men där fanns ingen. Det var som om rösten hade kommit ur tomma intet. Hans Hermann visste inte vad han skulle tro. Var det inbillning eller drev någon gäck med honom? Försökte någon lura i honom att det var herrens änglar som talade till honom?

Herr Broch var nämligen djupt troende. Många av hans bekanta i Lübeck tyckte att han var lite väl religiös, till och med för att vara prästvigd. Han var fyrtio år gammal, hade inte varit närmare en kvinna än en meter och levde till punkt och pricka enligt bibelns lära.

(Ofullbordat…)

5. Sanningens ewangelie

Begynner med det följande:

På det första mötet war det trenne apostlar: Prestinnan, Profeten och Hexan. Wad som skedde war tjent j förveg av min herre Ieremia och den oheliga hexan Isebel.

Mig, wilken det åligger att teckna deras lerdom, på det att allmenheten må taga del av deras kunskap, kallas Simon och tjenar profeten Ieremia.

Ner wi lemnade hus och hem att undfly smittan war nattetid ingången. Att hasta j mörkret tycktes oss otrefligt och wi såg ljus bland treden. Där fann wi Isebel ock hennes avkomma. Iagh sade: låt oss ej förledas av hexan; låt oss gå widare. Ieremia sade då: låt oss stanna her över natten ock tala med henne.

Hexan bjöd fram bröd ock win, ock Ieremia åt ock prisade winet. Låt tjenaren eta också, sade hexan. Han eter best han will, sade Ieremia. J förstone antog iagh att hexan dolt hemliga örter j brödet, men då min hunger blev för stor, ock Ieremia tyktes opåverkad, åt efen iagh av brödet.

Ner pass en timme gått hördes folk wid dörren. In kommer två av Iesu qvinnor, draperade j svarta klednader. De såg klena ut och iagh fruktade att de hade smittan. Hexan war inte redd, utan bjöd in efen dem, ock gav dem att eta.

Den ena nunnan war ung, j min egen ålder, ock hade welsignats med en engels anlete. Den andra war eldre men tycktes endå lyda under den yngre, wars namn war Ioselyn. Den eldre war Mari.

De åt tysta ock drack rikligt. Sedan sade hexan att hon tjent till lång tid wad som skulle ske, och Ieremia sade att han sett ett wegskäl wid detta möte. De drack mer och war tysta. Sedan frågade hexan: wad hende med de två zigenarkvinnorna som emnade besöka er? Ioselyn sade: de gick icke att redda.

Iagh frågade wad de talade om, och hexan gav mig en ondskefull blick. Tjenare talar ner de tillfrågas, sade hon. Ieremia sade: Beretta för mig wad ni uppteckt, så skall jag tala om wad jag funnit.

Detta tilldrog sig innan iagh ålades att skrifa denna berettelse, ock jag sändes ut att samla wed. Wad de dryftade kommer att framgå j ett senare stycke. Iagh återvende senare med en famn wed ock de war mycket druckna. Hexan och Ieremia låg samman j hennes seng och Mari sov på golvet. Ioselyn wankade av ock an j rummet och tycktes ansettas av svåra plågor. Wad fattas, frågade iagh.

Ock Ioselyn sade: Iagh har gått j skuggan av döden, ock talat med andar ock de döda. Men det ger mig ingen ro att de fortfarande tycks leva. Iagh undrar om det er möjligt att korsa grensen mellan lif och död, men de tycks icke bry sig om mina frågor. De svermar runt något de kallar Avgrunden ock talar om dess ljus ock önskar komma ner j den. Iagh har prövat många sett att nå in till dem men misslyckats.

Då sade iagh: Ieremia har talat om werden. Han seger att den icke er wad den ser ut att wara. Han har talat om att Gud fader icke skapade werden. Han seger att det war en menska. Han har svurit att hitta denna menska innan han dör. Om någon er så mektig att han kan skapa werden borde han kunna hjelpa dig j ditt sökande.

Ioselyn sade: Då iagh berettade om min moder j dödsriket talade han om en kvinna han tjende som dog av brand. Hon emnade söka en weg tillbaka om hon kunde. Ieremia misstenker att hon bar hans barn då hon mötte sin olycka. Han har icke kunnat sleppa tanken på henne och har under långa resor funnit att det werkligen er möjligt att återvenda från döden. Så denna kvell har wi bestemt att söka sanningen tillsammans. Sanningen om werlden, dess tillkomst ock om döden.

Hon sporde sedan om iagh war skrifkunnig. Iagh sade att jag tjenligt beherskade denna konst, ock hon sade: tag då denna bok ock skrif om det som sker under wårt sökande. Lemna de första tre sidorna tomma ock börja sedan med denna kvell.

Ner wi nesta dag skulle ge oss iveg packade even Isebel. Skall hexan följa med oss, frågade iagh. Isebel er ingen hexa, sade Ieremia, hjelp henne ta hand om barnet istellet. Då såg iagh wad som tycktes mig wara ett litet flickebarn, men som iagh senare förstod borde kallats Antikrist. Det såg ut som en flicka, men hexan kallade det en gosse, ock jag wet ennu icke huru barnets kön war bestemt. Dess namn war Asgai Gigaei efter någon hednisk guddom, ock av detta gick ej heller könet att utlesa. Den ondska iagh senare såg j barnet gjorde det onaturligt könlöst, men j denna berettelse emnar iagh betrakta det som en pojke.

Vart emnar wi oss Ieremia, sporde jag. Han svarade: På en lång resa. Tag nu farvel av trakten her. Du kommer nog aldrig att se den igen. Jag tenkte på allt som hent, ock iagh sörjde mina syskon ock föreldrar, ock mina wenner. Ieremia war egentligen min fosterbroder men han war så mycket eldre en mig, ock iagh fick svera mig som tjenare för att få följa honom då han gav sig af.

Ner wi skulle gå såg iagh att hexan leddes av sin son ock att hon hela tiden war nera att snubbla på rötter ock sten på stigen. Retsamt sade iagh: Se dig för hexa så att du icke faller ner j småtrollens hålor! Ieremia sade: Vet hut! Ser du icke att hon är blind? Och då såg iagh hur hennes ögon war hwita ock sjuka. Mörkret j stugan hade hindrat mig att se hur det war ställt med henne kvällen innan.

Ieremia, som var eldst med sina tre dussin och ett år, blev wår ledare och wid hans sida styrde Iocelyn ock Isebel. Iahg ock Marie war blott och bart tjenare ner allt kom omkring. Om barnet Asgai fanns icke mycket att säga. Han tycktes endast tala med sin moder.


Ner Ieremia undrade om wad som får oss att wilja lefa:

Ieremia sade: Om skaparen er en menska måste han tjenna till de plågor det för med sig att wara menska. Warför utsetter han oss endå för dem? Om wi inte har något mål, wad er det då som får oss att fortsetta? Wad er det wi måste uppnå innan wi kan lemna jordelifet? Wad gör det så motbjudande att taga sig av daga innan wår utmetta tid er slut?

Isebel sade: Det finns många skäl till plågor, men det finns också många skel till fröjd. Glöm ej så enkla saker som det bröd ock win wi förterde igår kvell, och glöm ej den kalk du sedan delade med mig i sengen. Glöm ej en qvinnas werme eller sång ock dans.

Och Ioselyn sade: Det wiktigaste er endå tjerleken. Iesu Christ lärde detta ock tjerleken till allt erbjuder ett band som binder dig till lifet.

Men, sade Ieremias, er icke detta band en boja? Tynger icke denna tjerlek till plikter ock skulder?

Icke om tjerleken er god, sade Ioselyn.

Men kan tjerleken vara annat en god? sporde Isebel.

Tjerleken kan vendas mot sig sjelv, sade Ioselyn. Om den blir ett sjelvendamål kan den surna som en kanna mjölk. Den blir då ett gift som förter kannan det lever i.

Och Ieremia sade: Men om iagh aldrig finner tjerleken, har iagh då inget skel att lefa?

Man behöver inte elska för att förlusta sig, sade Isebel (som den otuktiga hexa hon war).

Elskade du henne mycket, hon som dog, undrade Ioselyn.

Ieremias svarade: Ja. Even om vi icke kom sams hela tiden var hon nog min enda riktiga tjerlek. Hon hette Elzjbet. Hon war med en annan, men ner hon dog war hon åter min.

I klostret såg wi inga men förutom biskopen, sade Ioselyn. Iagh kende icke till den fysiska tjerleken fören iagh en gång fann Mari i union med enhörningen. Hon lerde mig konsten, men iagh finner den icke serskilt intressant. Det er en onödig syssla ock iagh förstår warför den bara bör nyttjas inom ektenskapet.

Åt detta skrattade Isebel ock sade åt Ioselyn att hon hade mycket att lera om lifet. Ieremia återvende till emnet.

Att sitta her och samtala med er ger mig nöje. Men vari ligger sjelva den mekanism som gör att detta er nöjsamt, medan annat er plågsamt? Er det vissa av skaparen utvalda sysslor som belönas med denna lyckotjensla, eller er det något wi weljer sjelva?

Wad det en er så werkar det annorlunda på andra sidan. Av de sjelar på andra sidan iagh försökt kontakta, har icke en enda verkat lycklig över sin tillvaro. Ock det skremmer mig. Om wi har så lite att gledjas över her på jorden, wad har wi då att se fram emot om döden er ennu verre?

Kanske det der ljuset de talar om, det som de kallar Avgrunden, kanske det kan vara den retta himlen, föreslog Ieremia. Kan det då wara en plats av ren lycka? Kan det vara det som er målet wi strevar mot?

Iagh will icke se efter förren iagh wet att iagh kan återvenda i sekerhet, sade Ioselyn.

Wi har alla sett hemska syner, sade Isebel, ock ingen av dem har gett oss någon anledning till hopp och tillförsikt. Werlden er dock formbar och om wi griper den hårt j rötterna kan wi omforma den efter wårt eget behag. Ja, hör mitt högmod; det er icke någon synd! Werlden er wår att forma precis som menskan som frambringade dess nuvarande skepnad.

De tre talade länge, men j korthet: Ieremia wille finna en mening med tillvaron, Ioselyn wille finna en weg att wandra mellan dödsriket ock de levandes werld, medan Isebel tycktes hysa en önskan att ta kontroll över både sjel ock materia j werldsalltet.


Isebel sporde en dag varför Ioselyn stendigt gick kledd i svart, hon hade ju lemnat sitt kall som nunna.

Ioselyn sade: Iagh ber svart för att visa min sjels synder.

Isebel sade då: Dina synder sitter i huvudet, icke i din sjel.


Om kvellen låg Ieremia ock Isebel ofta samman i otukt. Iagh talade ofta med Ioselyn om detta. Hon såg med oro på deras gerningar, ock sade att det icke kunde vara rett. Vi merkte också att Mari ock gossebarnet tycktes komma överens på ett mycket lågmelt sett. De gick ofta undan och talade. Vi fann dem ofta i ferd med att skera upp små djur de fångat i snaror (som pojken visade ovanlig talang för).

Ioselyn sade att något skett med Mari, de hade alltid kommit sams ock nu grälade de stendigt.


Sellskapet blev allt tjervare till humöret. I stellet för en grupp var vi nu tre. Asgai och Mari fortsatte med sina underligheter och Isebel var omettlig i lust och förderv med Ieremia. Endast iagh sjelv och Ioselyn höll oss rena till kropp, sinne och sjel.


(Fortsättning följer…)

Jezebels levnadshistoria (2002)

När människorna vid en tid blivit egensinniga, och följde irrläror och inte längre förstod att de var en del av den allomfattande moderns stora plan, sände hon en dotter att föra dem tillrätta igen. Detta var Jezebel.

1. JEHVA och skapelsen

Till att börja med fanns JEHVA och hon var allt. Hon var rymden och tiden och allt som rörde sej och var avskilt från varann. Hon var själva existensen. Hon var sin egen tid och allt var nu fast tiden gick. Hon var oändligheten och evigheten och ingenting.

Och plötsligt fullkomnades och inträffade IRYA och tiden och rummet sattes i rörelse. JEHVA växte. Hon kom till medvetande och fann sej vara världen. Hon var rörelse och kraft, och hon formade sitt kött till änglar så att de skulle tjäna henne och vara henne till nytta. I hennes kropp, av hennes kropp färdigställde de platser att befinna sej på. Detta är naturen i den stora alltomfattande modern. Runt henne slingrade sej en orm som var hennes hud och världens kant.

Och ormen dräptes, och en del av hennes kropp lösgjorde sej, föll i onåd och följde sin egen väg, skapade sej sin egen plats och sina egna planer. Hon som födde sej själv och dräpte ormen var Zebotha. Hon lockade till sej några änglar och tog dem till tjänare och kallade dem demoner.

Och när den stora moderns kropp var redo framfödde hon en gryning till sin avbild. Eva sattes till jorden för att uppfylla den med JEHVAs sanna ansikte och form och sprida hennes namn och lära. Hon sändes till jorden för att uppfylla den mäktiga moderns stora plan. Alla som föddes, och som kommer att födas, dör en dag, men de bevaras i moderns goda minne för att i apokalypsen förstå syftet med allt och ingå i den stora planen.

Det skall komma en tid då världen förbereds på fullbordandet. Den ofödda dottern skall födas bland kvinnorna på jorden. Zebotha ska återvända och vandra bland kvinnorna på jorden och en stor kamp kommer att utspela sej mellan kontrahenterna. Den ofödda dottern skall fullkomnas och upphöjas så att hon kan sluka världen. Då träder den stora planen i kraft och allt skall vara fullbordat.

2. Jezebels födelse och försvinnande

På den tiden då vårt land styrdes av Härskarinnan, hon vars namn ej må nämnas på det att historien skall glömma henne, förföljde man den alltomfattande moderns prästinnor och dräpte deras barn. Detta skedde då Härskarinnan bekände sej till Zebotha, en hednisk religion som hängav sej åt hor och synd och som förkastade den eviga moderns lära. Härskarinnan ämnade i sin grymhet utrota den oändliga moderns döttrar genom att döda alla barn under tretton år.

Och det var vid denna tid då en av moderns fromma prästinnor, Josefin, fann sej välsignad med gåvan och bar i sitt sköte det barn som skulle komma att leda oss alla. Josefin var fattig och ägde inget då hon vigt sitt liv att predika moderns lära. Hennes systrar i klostret samlade sina tillgångar för att hon skulle kunna föras i säkerhet. Härskarinnans soldater sökte regelbundet igenom alla kloster och tempel tillägnade den stora modern för att inga fler prästinnor skulle kunna födas.

Hon fördes in till staden Scarabem och lämnades ensam i den fattiga änden av staden där hon lyckades få husrum i ett fallfärdigt skjul på bakgården till ett värdshus. Där födde hon under svåra plågor sin dotter och tvagade henne i vatten och kallade henne Jezebel.

Samma natt väcktes hon av en ung flicka som arbetade på värdshuset. Hennes namn var Mina, och hon sade att soldater var på väg, att någon hade berättat att det fanns en moderns prästinna gömd i skjulet. Josefin flydde med sin dotter och när soldaterna kom stack de skjulet i brand som hämnd för att värdshuset hade hyst en flyende prästinna.

Josefin begav sej ut i vildmarken för att undgå upptäckt. Hon tiggde och fick hjälp av många kvinnor men jagades bort av lika många som var rädda för att straffas av Härskarinnans soldater. Till något kloster kunde hon inte bege sej, inte med sin lilla dotter, och hon kunde inte lämna bort henne, ty hon älskade det nyfödda lilla livet mer än sitt eget liv.

I många år irrade hon omkring mellan byar och städer i den vidsträckta. Och genom den stora moderns försyn lyckades hon överleva och hålla sin dotter vid liv.

Jezebel var en tyst och allvarlig flicka utan lekkamrater, ständigt hungrig och rädd att bli upptäckt av soldaterna.

När så Jezebel fyllde tretton och skulle invigas och bli en fullvuxen kvinna begav sej Josefin till byn Magala där hon hade några vänner hon litade på. Ceremonin som skulle utföras på vännernas gård förbereddes hela dagen och på kvällen verkade allt som det skulle. Inga tecken fanns att soldaterna var dem på spåret och Josefin började känna förtröstan. Äntligen skulle hon kunna återvända till sitt kloster med sin dotter.

När så mörkret och natten hade fallit och endast eldriten återstod av ceremonin sade Jezebel att hon var mycket törstig av den ansträngande ceremonin och gick till gårdens brunn.

Josefin blev orolig efter några minuter och sprang efter sin dotter. Hon stod då inte att finna. Mörkret hade uppslukat henne. Folket på gården sökte efter henne hela natten och i gryningen tvingades de inse att hon var försvunnen.

Josefin grät floder och sade att Härskarinnans soldater hade funnit Jezebel och tagit henne med sej under natten. Hon skrek och klagade att hennes dotter var död. Tröstlös och galen av sorg grät hon i tre dagar och tre nätter. På den fjärde dagen tystnade hon plötsligt. Därefter såg man hur hon sprang tvärs över gården och kastade sej med huvudet före ner i brunnen där hon drunknade innan någon hann komma till undsättning.

3. Jezebel återvänder och sprider den stora moderns lära

På det femtonde året efter sitt försvinnande återvände Jezebel till sina hemtrakter. Hon var inte död. Hon samlade istället i ett hemligt läger lärjungar och prästinnor som följde den stora moderns lära.

Jezebel var nu mycket vis och lärd och kvinnor samlades i stora skaror runt henne under de följande två åren. De äldsta lärjungarna kallades apostlar och var sju till antalet: Salomé, Ismene, Inanna, Hekate, Pelene, Maya och Ninlil.

På sin trettioårs-dag samlade hon alla lärjungarna och talade till dem. Hon sade att det nu var dags att gå in i Scarabem och förkunna den stora moderns lära. Folket måste frälsas från Härskarinnans hednakult. Hon sade till lärjungarna att de nu kände de sju lärjungarnas olika tankar och idéer om hur man bäst skulle följa den stora moderns lära, och att de nu skulle välja den apostel som bäst passade henne. De troende och Jezebels följeslagare var vid den här tiden 429 kvinnor. Så delade lärjungarna upp sej: Salomé fick 101 lärjungar, Ismene fick 87 lärjungar, Inanna fick 67 lärjungar, Hekate fick 64 lärjungar, Pelene fick 51 lärjungar, Maya fick 50 lärjungar och Ninlil fick 2 lärjungar. Jezebel undervisade sina apostlar och de undervisade sina lärjungar.

Salomé var den blå aposteln och den som av Jezebel hade utsetts till hennes efterföljare. Hon var den mest lärda av de sju och en av dem som följt Jezebel allra längst. Ismene, den röda aposteln, delade Jezebels nattläger. Hon hade det vildaste hjärtat och var den mest hängivna av de sju. Hon var inte lika lärd som Salomé men hennes passion för läran lockade många lärjungar till hennes del av lägret. De övriga apostlarnas färger var: grön, gul, orange, rödbrun och svart.

I lägret talades mycket om den svartklädda Ninlil och hennes två lärjungar. Många ville att de skulle sändas bort, men Jezebel sade att de skulle stanna. Ismene sade att Ninlil var en hedning och tyckes kunna mer om Zebothas lära än om den stora moderns. Hon brydde sej också mer om världsliga njutningar än det av den stora modern påbjudna asketiska livet. Många hotade med att själva ge sej av om inte Ninlil lämnade lägret. Den som talade ivrigast i denna fråga var Ismene. Jezebel lugnade henne och talade länge om detta, och till slut accepterades Ninlil motvilligt av de andra. Jezebel tycktes fäst vid Ninlil som hade varit hennes vän längst av alla. Ninlil var den enda som trotsade och sade emot Jezebel. Detta var högst lärorikt, då deras samtal utkristalliserade Jezebels tal och slipade bort de tvetydigheter som fanns i den eviga moderns lära.

När allt så var förberett tågade Jezebel med sina följeslagare in i Scarabem där de tog kontroll över stadens heliga byggnader, särskilt Härskarinnans stora Zebotha‑tempel. Där förkunnade de den eviga moderns ord för dess församlingar.

Och med tiden kom stadens kvinnor att bekänna sej till Jezebels lära medan Zebothas hedniska lära försvann från staden. Detta spred sej över landet, genom byar och städer, tills endast Zebatem, landets huvudstad, återstod, ty där var Zebotha alltjämt den härskande gudinnan.

4. Jezebel konfronterar Zebotha

När så Jezebel med sina apostlar och lärjungar befann sej utanför den stora staden Zebatem kom en natt den mörka avfällningen Zebotha till Jezebels nattläger. Alla de andra sov men Jezebel kände den svarta närvaron och vaknade.

Jezebel kände genast igen henne som ormdödaren Zebotha, den oäkta dottern, och de gick undan lägret för att ingen skulle fyllas av Zebothas mörker.

Zebotha frestade henne och visade på alla nöjen och makt hon kunde ge Jezebel om hon bara tog plats vid hennes sida. Zebotha kallade Jezebel sin syster och att hon länge väntat på att få möta henne. Hon ämnade utmana och ta makten från den stora modern.

Jezebel ansåg dock att modern var det högsta och den rättmätiga härskarinnan av universum, varför ska hennes barn opponera sej mot den ordningen. Zebotha talade då med sedan länge bortglömda ord om hur den stora moderns plan en gång kommer att innebära undergång för oss alla. Något kommer gå fel och det är vi som måste ställa allt till rätta.

Jezebel sade att hon inte ämnade lyssna till detta hädiska tal från den onda ormdödaren, den som modern en gång redan straffat och lämnade därför Zebotha i mörkret.

När Jezebel återvände till lägret fylld av onda aningar såg hon demoner hålla hennes apostlar som fångar medan Zebotha elakt leende försvann in i nattmörkret med Jezebels älskade Ismene över axeln.

Jezebel rusade efter med väldiga steg och när de övriga lärjungarna hann i kapp stod hon framför en gigantisk eld och stirrade in i den. Därinne stod Zebotha och i mitten, som skyddad av en osynlig kupol låg Ismene.

Zebotha talade länge och försökte övertala Jezebel att sälla sej till hennes sida. Jezebel vägrade och vredgades.

Till allas förfäran klev då Jezebel rakt in i elden och vandrade mot Ismene. Alla skrek och grät och trodde att nu dör hon. De bad att hon skulle komma tillbaka ut ur lågorna och inte offra livet för Ismene.

Jezebel lyssnade inte på dem och tyckes märkligt oskadad av de rytande flammorna.

Zebotha såg detta och antog Ismenes skepnad och mötte Jezebel halvvägs ut i säkerhet. Jezebel såg först inte hennes trollkonster utan tog hennes hand och började vända tillbaka. Hon ansattes av många kval och underligt tal från den falska Ismene. Då såg hon att det inte var Ismene utan hennes spegelbild. Zebotha återtog sin skepnad och elden flammade upp med ett så starkt sken att de församlade därutanför var tvungna att titta bort.

När skenet tonat ner såg de Jezebel stå där med Ismene i armarna. De var båda i säkerhet och av Zebotha fanns inget spår.

5. Jezebel och templet i Zebatem

När dagen för det stora intågandet i Zebatem hade kommit kläddes apostlar och lärjungar i sina färger och de tog med sig sina få ägodelar och djur för att sprida den stora moderns lära i staden.

De tågade in från sju håll. Från sex håll de sex färgade apostlarna och deras lärjungar och från det sjunde endast Jezebel, Ninlil och hennes två svartklädda lärjungar Arina och Kesha.

Många välkomnade deras ankomst och gav dem mat och vin och många bekände sej till den stora moderns lära. En hord människor slog följe med dem på deras marsch rakt mot stadens mitt där det stora Zebothatemplet låg.

När de kom fram till templet stormade svarta Zebotha‑soldater ut ur templet och anföll Jezebel och hennes lärjungar. 300 av de trogna dödades på det stora torget som omgav templet och 100 av dem drevs på flykten. Apostlarna och några av de övriga greps och fängslades.

När Jezebel och Ninlil såg detta tänkte de först fly men Jezebel sade att hon inte kunde överge sin flock.

De fångades då också av soldaterna som frågade om hon var Jezebel, deras ledare. Jezebel ansattes då av tvivel och sade att hennes namn var Sinika. Ninlil såg besviket på henne medan vakterna förde bort dem. Jezebel ångrade sej då och sade att det faktiskt var hon som var Jezebel.

Jezebel fördes till en egen fängelsehåla medan de andra apostlarna sattes bakom lås tillsammans.

De fördes sedan efter tre dagar av umbäranden och plågor upp till härskarinnans tempel där de förhördes och dömdes. Jezebel sade att all skuld var hennes att apostlarna inte hade någon del i de beslut hon fattat.

Härskarinnan dömde så Jezebel att offras till Zebothas ära och var beredd att låta de andra gå fria om de aldrig nånsin försökte sprida det hon kallar den falska moderns lära igen. Missmodiga och skamsna föll de till föga och släpptes därför fria.

Jezebel fördes tillbaka till fängelsehålan i väntan på döden vid nästa offerhögtid. Salomé lyckades muta en vakt och släpptes in flera gånger under den följande veckan. Under denna tid dikterade Jezebel ett långt tal som Salomé skrev ner och lyckades smuggla ut.

På avrättningsdagen fördes Jezebel efter en hednisk ritual naken, så när som på en ögonbindel, och insmord i blod och vin som Zebothakultens seder föreskrev genom staden med en krona av horn på sitt huvud. Hon drevs tillsammans med andra offer utmattad genom de trånga gatorna av soldater med piskor och påkar.

En stor folkmassa följde processionen och i tumultet som uppstod i den labyrintiska staden tappade snart lärjungarna bort sej och när Jezebel närmade sej templet var hon ensam och utan någon vid sin sida.

Ensam fördes hon fram till galgen i centrum av härskarinnans helgade tempel. Prästinnorna lade snaran om hennes hals och utförde de sista ceremonierna.

Jezebel, som inte visste att hon var övergiven, ropade till sina lärjungar och gav dem instruktioner och berättade hemligheter som hon ännu inte hade yppat. Inte förrän i allra sista sekunden lyckas Salomé smita in i templet och se Jezebel gråtande stickas i buken med en lång dolk.

Hennes sista ord blev: Jag dör för era synders skull.

När Salomé återvände till resterna av lägret fann hon de andra apostlarna där. Ismene var galen av sorg och skrek och grät. Hon anföll Ninlil och anklagade henne för att orsakat Jezebels död. Ismene kastade sej över Ninlil och försökte döda henne. I tumultet och chocken hann ingen göra något förrän det var för sent. Men det var Ninlil som reste sej upp och lämnade med bestämda steg och hatfylld uppsyn Ismene liggande död framför de andras fötter.

Ismene begravdes på en hemlig plats av de andra och utropades till helgon och martyr innan de begav sej iväg för att undgå förföljelse av soldaterna.

När de nästa dag när de stannade för att vila fick de höra av en budbärare att härskarinnan, hon som ej får nämnas vid namn, var död. Det sägs att tre kvinnor klädda i svart ska ha tagit sej in i templet och offrat henne till Zebotha liksom Jezebel offrades.

Månader senare, när de återupptagit spridandet av den stora moderns lära, får de höra andra rykten. Det sägs att det var Ninlil, Arina och Kesha som dräpte härskarinnan, och det sägs att de har grundat ett nytt hemligt tempel i Zebatem, där de lär ut en ny lära.

Lärjungarna spreds efter hand över landet och de lyckades sakta men säkert sprida den oändliga moderns ord till alla och envar. Tålmodigt väntade de många år på att Jezebel åter skulle bli levande och därigenom uppfylla profetian om den ofödda dottern, hon som skall förebåda apokalypsen.