Kategoriarkiv: 1994-2004 Trädet

Legenden om gudaleken (1994)

Det var en tidig morgon för tre miljoner år sedan. De stora gudarna hade skapat en värld att leka i några miljarder år tidigare, men nu hade så lång tid gått att lekarna var slut. Det var tråkigt, och gudarna började att bråka med varandra. Detta ledde inte till något allvarligt; eftersom alla gudarna var lika starka kunde ingen av dem besegra någon annan.

Detta fick följden att alla blev arga på varandra, och gick mest för sig själva. Alla utom Ljuspunkt och Mörker: de var bästa vänner, och fann ständigt nya lekar. Alla de andra gudarna isolerade sig i sina boningar; de vägrade att försonas med varandra, och blev allt mörkare till sinnes. Att nedlåta sig till att leka med de andra var inte längre tänkbart.

En dag fick Ljuspunkt en idé. Han berättade för Mörker, som tyckte att det var en fullkomligt fantastisk lek som hans vän hade kommit på. De gjorde upp reglerna tillsammans, och samlade sedan alla de andra gudarna.

Först hade ingen velat komma, men gudarna var väldigt nyfikna, så till slut dök de upp i alla fall. Ljuspunkt och Mörker ställde sig på en stor klippa, och berättade om sin nya lek.

“Som ni alla vet har vi uttömt lyckan med att vara gudar. Det är inte särskilt stimulerande, att veta allt, att kunna göra allt. Därför har vi uppfunnit en ny lek. Säkert har de flesta av er antagit djurform i någon lek, och sedan bara blivit less på det eftersom det inte tillförde något nytt, det är ändå ert eget sinne med en lite annorlunda kropp. Men tänk om man inte bara antog djurets form, utan också djurets sinne! Vi skulle då glömma alla våra kunskaper och krafter, och verkligen bli djuret, samtidigt som vi fortfarande har potentialen att utvecklas mot våra gamla jag! Det skulle bli en tävlan mellan oss om vem som först uppnådde sitt gudajag igen. Och för att vi inte skall tillföra för mycket intelligens till djuret delar vi upp våra jag i flera olika individer, kanske hundra, och flyttar sedan delarna till en ny kropp när en gammal dör.”

Gudarna fann att det var en spännande lek, och började genast göra upp planer, och skryta om att det minsann var de som skulle vinna. Spiral, som var en av de mer eftertänksamma gudarna frågade:

“Men tänk om ingen av oss klarar av att utvecklas så långt att vi minns våra gudajag ‑ vad händer då? Då är vi ju fast i djurskepnaden…”

Ljuspunkt hade inte tänkt på det, men fann snart på råd.

“En av oss måste förbli i sin gudaform så att han kan upplysa oss om något går fel.”

“Ja, men vem skulle det vara”, frågade Spiral.

Ljuspunkt tittade ut över de församlade gudarna. Ingen sade något på en lång stund; alla ville vara med i leken. Då klev Demiurgen fram.

“Jag kan stanna”, sade han. Demiurgen var en enslig gud som alltid hållit sig för sig själv, även när gudarna var unga och lekte tillsammans.

Gudarna var nöjda med svaret. Istället ställdes en annan fråga: vilket djur skulle de använda?

“Det djur som jag bedömer ha största möjligheterna för vår lek ser… på något parodiskt sätt ut lite grann som vi, men det viktigaste är att de har utomordentliga griporgan och en relativt stor hjärna. De kallas visst Människor.”

“Åh, nej, de är för fula!”, utropade den impulsive Stormvind.

“Det tänker du inte på när det är din egen kropp”, svarade Mörker.

Alla gudarna samtalade och rådslog, och till slut bestämde de sig för att genast börja leken. Demiurgen skulle fungera som domare, och kontrollera att allt gick enligt reglerna.

Så försvann alla gudarna från jordens yta, även Demiurgen, som skulle hålla sig dold för att inte av misstag upplysa någon. Istället började en annan ras blomstra; människan utvecklades sakta från att vara en apa till en halvgud som med lavinartad skicklighet byggde upp en helt annan civilisation än den gudarna avsett från början. Istället för att utveckla anden, utvecklades teknologin. Det var visserligen ett steg mot gudarnas stora kunskap, men den andliga sidan åsidosattes, och de viktiga kunskaperna förblev okända. Något hade gått fel. Leken hade utvecklats i helt fel riktning. Ändock fanns inga spår av Demiurgen.

Vad hade hänt? Hade Demiurgen övergett gudarna? Eller hade det hänt honom något? Kanske var det så att han förstått att det inte hade gått enligt planerna, och försökte upplysa människorna. Kanske de inte förstod honom. Kanske försökte han då ta mänsklig gestalt så att han lättare skulle kunna tala till dem. Kanske de ändå inte förstod honom. Kanske dödade de honom i tron att han var en demon. Kanske han försökte fler gånger, och grät av vanmakt varje gång de började tillbe honom istället för att lyssna på vad han egentligen sade. Kanske människorna inte ville förstå honom. Kanske verkade allt hopplöst och dömt att misslyckas. Kanske han gav upp.

Eller så har han kanske slutligen funnit ett sätt…

Chadwells dröm (1995)

Ett intensivt vitt ljus tonas ut, och vi befinner oss i en stor marmorsal. Den är utsmyckad med pelare, valvbågar, statyer och reliefer. En liten pojke i femårsåldern kommer gående mot oss. Han är klädd i gammaldags kläder: kortbyxor, hängslen och en rutig skjorta; allt i mörka jordfärger. I sin hand bär han ett gammalt leksaksflygplan i trä.

Pojken stannar upp och tittar sig omkring och lägger samtidigt huvudet på sned. Han har ett ganska neutralt ansiktsuttryck; möjligtvis kan man ana att han är lite misstänksam.

När han inte ser något särskilt, verkar han nöjd, och börjar gå framåt medan han leker med flygplanet.

Då hörs plötsligt prassel från en liten papperspåse. Det får pojken att upptäcka en man som sitter på en bänk längre bort i salen. Mannen är runt 60 år och är klädd i en mörk, uppknäppt rock, handskar, hatt och en halsduk. En käpp står lutad mot armstödet på bänken.

Pojken går fram och sätter sig bredvid mannen på bänken. Han är ganska kort och når inte riktigt ner till golvet. Han dinglar lätt med benen, och tittar sedan upp på mannen.

“Hej”, säger han.

Mannen tittar trött på pojken, och svarar.

“Hej.”

Pojken ser sig lite nyckfullt omkring, så som barn brukar, och tittar sedan upp på mannen igen. Han funderar en stund och säger sedan:

“Du är magister Chadwell, va?”

Mannen reagerar lite snabbare nu, och tittar på pojken. Han funderar ett ögonblick och svarar sedan eftertänksamt:

“Jaa. Det brukar jag i alla fall vara”

“Är du inte det nu då?”

“Jag vet inte. Kanske inte helt.”

Mannen tittar rakt fram igen och pojken gungar ännu mer med benen. Han tittar ömsom på sina fötter och ömsom på Chadwell. Plötsligt verkar han komma på en fråga.

“Är du fortfarande lärare?”

Chadwell tittar på pojkens fötter och svarar lite svävande.

“Nej… jag slutade för… femton år sedan.”

“Varför då?”, undrar pojken nyfiket.

Chadwell tittar sakta rakt ut i fjärran och funderar innan han svarar.

“Någon dog. Eller var det kanske något som dog?”

“Vad då?”

“En fjäril. Tror jag…”

Chadwell tittar återigen på pojken, och verkar själv förvånad över sitt svar.

Det är tyst en stund och det enda som hörs är Chadwell som suger på en karamell. Pojken sneglar avundsjukt på honom. Chadwell märker det och frågar:

“Vill du ha en karamell?”

“Ja tack!”, svarar pojken och lyser upp.

Chadwell tar fram en påse ur fickan och öppnar den innan han sträcker fram den. Pojken kikar ner, och tycks välja noga innan han plockar upp en kristallisk brun klump, som han nöjt stoppar i munnen, och suger på några gånger innan han frågar:

“Det är kandisocker, va?”

“Ja. Det är svårt att få tag i nuförtiden…”

“Ja, det är synd…”

Chadwell avbryter plötsligt och häftigt:

“Synd?! Vad vet du om synd?!”

“Jag vet i alla fall att socker är synd!”, svarar pojken trotsigt.

Det blir tyst, och båda fokuserar sin uppmärksamhet någon annanstans i ett försök att ignorera vad som just sagts. Sakta tinar spänningen mellan dem och de kastar förstulna blickar mot varandra.

Pojken suger lite extra på karamellen och frågar sedan:

“Var är vi egentligen?”

“I din dröm, tror jag.”

“Men varför är vi är då?”

“För att Gud skapade oss.”

Pojken tänker just ställa en fråga, när en stor, dov kyrkklocka långsamt börjar klämta. Chadwell reser sig upp och tittar sig oroligt omkring, som om han väntade sig att någon skulle komma. Han går ut på golvet framför bänken, och rör sig i en snäv cirkel medan han bekymrat tittar uppåt. Mot klockorna, kan man anta. Klockan slår tolv slag innan den tystnar. Chadwell stannar upp och se bestört på pojken

“Var det där tolv slag?”

“Jag tror det, men jag räknade inte så noga.”

“Herregud, då måste vi skynda oss!”

Chadwell griper tag i pojkens arm och drar honom med mot en nedåtgående trappa. Kvar på bänken blir leksaksflygplanet.

“Vi måste skynda oss!”, manar Chadwell stressat till den förvånade pojken.

De kommer ner i en sal som liknar den de kom från. I andra änden finns dock en stor port. Chadwell pekar mot den och säger:

“Där är utgången, skynda dig!”

Han släpper pojken och springer mot de kraftiga trädörrarna. Pojken följer efter men får då syn på någon som ligger på en bänk och sover. Det är en man i 25‑års åldern som enbart är klädd i ett par skinnbyxor av indiansk design, med fransar på sidorna. På den bara överkroppen har ett avancerat mönster målats med svart och röd färg.

Pojken stannar nyfiket upp och granskar honom fascinerat.

“Vem är det där?”, frågar han Chadwell och pekar på mannen.

Chadwell stannar upp och vänder tillbaka.

“Scchhh! Det är han som drömmer oss!”

“Jag trodde att det var jag som drömde?!”

“Det gör du också, men det är han som har skapat din dröm!”

Chadwell försöker få pojken med sig mot porten, men han verkar mer intresserad av mannen på bänken.

“Jag trodde du sa att Gud skapat allt?”

“Åh, det gör han, varje sekund!”

“Vad menar du?”

“Du skulle ändå inte förstå. Kom nu!”

Chadwell tar pojkens hand, och börjar gå mot porten igen. Pojken vrider sig dock lös och går mot mannen.

“Nej, vänta… Vad skulle hända om jag väcker honom?”

“Jag vet inte, men det är inget jag råder dig till!”

Pojken kommer fram till mannen och betraktar honom fundersamt.

“Han ser så overklig ut, som om han inte riktigt fanns här. Tror du att han är en ängel?”

“Nej, det är han inte.”

“Jag vill röra vid honom, men jag vet inte om jag vågar försöka… Tänk om vi bara försvinner!?”

“Nå, då skulle vi i alla fall inte ångra oss…”

“Så du tycker att jag ska väcka honom?”

“Nej.”

“Men om vi inte gör det så får vi aldrig veta…”

“Veta vad då?”

Pojken sträcker fram sin hand och rör vid mannens panna. I beröringspunkten börjar vitt intensivt ljus stråla ut. Ljud av fågelvingar i en flock som lyfter hörs.

Allt försvinner i en tyst explosion av ljus.

Vad jag minns angående det levande mönstret (1996)

Det var som om ett mörker tagit form runt mig den där natten då jag djupt inne i spegeln såg Mönstret första gången. Det svepte förbi mina ögon på ett ögonblick, och försvann sedan bortom pyramidens fjärde hörn. Det hade en underlig effekt på mig, för efteråt tycktes jag se det överallt: i min frukost, i böcker, i mina fingeravtryck; jag var besatt av de fina linjerna, cirklarna och färgerna.

Jag trodde att Mönstret var universums dolda urverk. Tyvärr förstod jag inte vad det innebar, så jag höll tyst och frös ner mig själv för säkerhets skull. Dessvärre fanns dess väsen redan inom mig, och rörde upp bortglömda minnen för att i kaoset kunna slinka ut obemärkt.

Jag frågade mig vem var jag att neka Mönstret dess rättmätiga existens? Jag, som råkat absorbera dess ande genom att skymta de böljande trådarna och dess svepande vågor bakom den blanka spegelytan i Calliopes hall den där kvällen; kunde jag ha rätt att hålla något så kraftfullt och vackert fångat inom mig?

Den frågan besvarades åt mig då jag överförde en liten del av dess komplicerade struktur till ett skissblock medan jag sov. Det var då jag förstod vad det ville. Dess mål var att komma ut ur min trånga kropp och sprida sig så att fler kunde se sanningen.

Jag kunde inte annat än göra Mönstret till viljes, så jag målade det. Stort, för att ingen skulle se helheten ‑ och smått, för att ingen skulle se delarna. På så sätt lyckades jag hålla det under kontroll även utanför mig själv.

Till slut insåg jag att jag var den enda som förstod. Så, en gryning, när jag dansade med mig själv på en platta av marmor, förvandlades jag sakta till de svaga, blåvita strålarna i Mönstrets oändliga magnetfält. Jag svävade fram över det absolut kalla golvet, och dess väldiga avgrund.

Då kändes plötsligen allt väldigt uppenbart; det var inte universums urverk som fanns inom mig, utan mitt eget väsen.

Problemen med att kyssa en älva (1996)

En varm och klar sommardag satt jag ute vid en äng och betraktade ett gammalt och kraftfullt träd. Jag visste att det bodde ett väsen i trädet, och jag mediterade i hopp om att få kontakt med vad det nu än var. Jag fokuserade blicken på trädet, och mitt synfält smalnade sakta av tills den gröna massan var allt som existerade för mig. En svag, ljum bris fick löven att röra sig sakta och jag upptäckte plötsligt att ett av dem rörde sig tvärtemot de andra. I lövets vajande rörelser syntes så plötsligt en liten figur. Först var det bara som ett litet ljussken, inte större än lågan på en tändsticka, men sedan öppnades en smal tunnel från Någon annanstans, och en smärtsamt hjärtbrytande vacker liten älva kom fram.

Hennes förtrollande ansikte var månljust silver, och hennes nakna kropp var av strålande sol. Hon log sött och svävade på sina vingar av regnbågsgnistrande kristall. När hon närmade sig, kände jag hur hon doftade av färska smultron, socker och grädde. Det svallande blodröda håret blänkte fagert i solskenet, medan det, som om det hade varit levande, sakta rörde sig i vinden. Hennes perfekta läppar frambringade en sång som var så behagfull att allt jag ville var att flyga med henne för all evighet! Och när hon kysste min panna trodde jag att jag skulle slitas itu av upprymdhet och extas.

Jag ville kyssa henne tillbaka, men hon var så liten, knappt två tum, och så bräcklig att fjärilsvingar kunde krossa henne. Vanmakt fyllde mig; jag grät tårar klara som källvatten, och älvan smakade oavsiktligt på dem då de föll ner i den klarblå blomma hon just landat på för att dricka dess gyllene nektar. Jag önskade att jag visste hur jag skulle bära mig åt för att få kyssa henne, om än bara för en enda gång. Då tittade hon upp på mig, och såg min olycka. Hon flög graciöst upp till mitt högra öra, och viskade några ord innan hon, återigen leende, svävade tillbaka in ljusskenet från tunneln i lövet.

Därefter blev allt mörkt ett ögonblick, och i nästa sekund satt jag på ängen och betraktade trädet igen. Jag mindes vad älvan hade sagt mig, och jag visste att jag nu hade kunskaper om något som ingen annan människa någonsin fått veta före mig.

Jag visste hur man kysser en älva.

Kända fakta rörande Andreij Chezenkovs beryktade anteckningsböcker (1996)

Andreij Chezenkov kom skrikande till världen 1947, och skrikande lämnade han den 1974, då han dog i en bilolycka. Däremellan hade han dock varit ganska tyst. Först när han var död visade det sig att han faktiskt hade haft något att säga.

I hans skrivbordslådor hittades en mängd anteckningsböcker (närmare bestämt trettiofyra stycken), fyllda med texter om partikelfysik. De innehöll även en stor mängd välskriven poesi. Mannen som fann böckerna var en av Andreijs få vänner, och han insåg vilken kraft det bodde i de geniala essäerna.

Att hitta ett förlag som ville publicera, var inte svårt; snarare tvärt om. Ryktet hade spridit sig om vad som fanns i texterna, och i några dagstidningar påstod man att i slutet av den nionde boken fanns en matematisk formel, en ekvation som beskrev universums skapelse.

Vännen som funnit de, till det yttre, ganska oansenliga anteckningsböckerna, fotostatkopierade tjugo av dem innan han fick slut på papper. Det var då sent på kvällen, och han kunde inte köpa nytt förrän nästa dag. Han tog med sig kopiorna hem, men lämnade oturligt nog kvar originalen på sin arbetsplats, eftersom han tänkt fortsätta kopiera dem dagen därpå.

Den natten satt han vaken, och läste, något som han upplevde vara sanningen om allt, och han påstod senare att han hade lyckats förstå meningen med livet. Om det var sant eller inte, är svårt att säga, men däremot är det bevisat att det fanns detaljerade beskrivningar för hur man skulle bära sig åt för att förstå, och framför allt, visualisera, de fjärde, femte, sjätte och sjunde dimensionerna (de andra nitton nämndes bara i förbigående.)

Andreijs vän, som inte var särskilt beläst, och därför inte kunde misstänkas för att hitta på, lyckades sedermera genom hypnotisk terapi minnas brottstycken av texter som rörde “Hyperrymden” (ett mångdimensionellt rum som enligt vissa forskare omsluter vårt universum.) Han kunde också förmås att läsa upp såväl långa rader av komplicerade ekvationer, som oerhört välskrivna dikter och prosapoem.

Vad hade hänt med anteckningsböckerna under natten då vännen satt hemma och läste, är det väl än i dag ingen som riktigt kan förklara. Teorin om spontan självantändning avvisades, och man ansåg allmänt att någon helt enkelt tagit sig in i byggnaden och bränt upp böckerna. Allt som återstod var emellertid bara aska.

Vad som hände med kopiorna, skulle under normala omständigheter inte förefalla särskilt övernaturligt, men i det här fallet är det många som tror att det var fråga om någon sort av gudomligt ingripande. Om det var ödet, eller bara tankspriddhet orsakad av att ha suttit uppe hela natten och läst, som gjorde att vännen slängde kopiorna i soporna, och istället tog med sig de gamla dagstidningarna han egentligen tänkt slänga, är omöjligt att veta.

Mannen själv hävdade senare, då han återhämtat sig från den psykos han drabbades av då han kom till sitt kontor och upptäckte vad som hänt, att han hela tiden på väg till jobbet, visste att han hade slängt kopiorna; han beskrev en trans‑liknande känsla, och sade sig handlat utan egen vilja.

Trots många försök att minnas, genom hypnos och andra, mer okonventionella metoder, har mannen inte lyckats minnas mer än ett fåtal sidor av korta stycken och lösryckta fraser. Det enda helt kompletta materialet är några dikter, och sju av de förut nämnda matematiska formlerna (som fortfarande studeras av forskare över hela världen).

Eftersom böckerna hela tiden blev mer och mer avancerade, har en mängd rykten uppstått om vad som fanns i de fjorton volymer mannen aldrig läste. Många anser att där fanns en ekvation som sammanfattade hela universums existens. En känd författare har också hävdat att universum skapades i samma ögonblick som Andreij löste ekvationen. Några forskare som jobbat med de bevarade formlerna, säger att han förmodligen har formulerat en teori som beskriver “Supersträngarna” och hur de kan vara materia, energi och tid, samtidigt. Eftersom ingen verkligen har läst böckerna kan man dock anta att samtliga rykten är osanna.

Vännens tillstånd har förvärrats, och han befinner sig numera på en privatklinik för mentalsjuka, där han desperat försöker hitta en portal till ett annat universum.

Böckerna och deras innehåll verkar sålunda vara förlorade för mänskligheten.

Var Andreij själv befinner sig återstår att se.

Från speglarna: En fjärran röst (1996)

En kväll när jag skulle gå och lägga mig, såg jag ett underligt ljussken komma från hallspegeln. Först trodde jag att det var något som reflekterades i den, men när jag gick närmare såg jag att det var något inne i spegeln som lyste. Förvånad rörde jag vid den hårda ytan för att se om det kunde vara någon sorts synvilla, men upptäckte bara att ljuset omöjligt kunde komma någonstans utifrån spegeln.

Förbryllad tog jag några steg tillbaka för att betrakta fenomenet, och då började det plötsligt började röra sig inne i spegeln. Jag hade ingen aning om vad det kunde vara, och försökte desperat hitta en naturlig förklaring till vad som hände. Ljuset växte i intensitet, och jag tog ytterligare ett steg tillbaka; det var som om något närmade sig inifrån spegeln.

Jag kände en underlig smak som jag då inte riktigt kunde placera, men som jag i efterhand kommer ihåg som söt lakrits; en speciell sort som jag alltid åt som barn. Samtidigt började jag känna ett tryck i öronen, och jag var tvungen att svälja för att kunna höra igen. När jag hade gjort det upptäckte jag att ett svagt hummande ljud fick spegeln att vibrera svagt.

Skakningarna fick min spegelbild att verka suddig och jag kände hur jag själv började skälva. Ljudet, liksom ljuset, ökade i styrka, och jag kände hur vibrationerna fick mina bröstvårtor att styvna mot nattlinnet.

Ljuset stannade till sist upp, och jag fick intrycket av att det var alldeles framme vid spegelns yta. Någonstans bakom det kompakta surrande ljudet hörde jag ett svagt krasande, som om någon satt och karvade försiktigt i spegelglaset.

Plötsligt kände jag hur mina hårstrån reste sig upp; luften verkade laddad med elektricitet, och den ring av järn som hängde runt min hals i ett läderhalsband, svävade rakt ut i luften framför mig. Bredvid det vita ljuset glittrade små olikfärgade blixtar som bildade underligt komplicerade mönster.

Jag funderade ett ögonblick på att springa efter min kamera, men hann inte förrän nästa fenomen inträffade: en mycket smal stråle av total avsaknad av ljus sträckte sig sakta ut från spegeln. Den växer sig drygt en meter ut, och stannar sedan upp som om den väntade på något.

Spetsen, som inte var tjockare än en nål, svällde plötsligt upp, och strålen vidgades till en sorts tratt. Hela objektet var svart och att urskilja några detaljer var omöjligt. Luften runt den fyrtio centimeter breda konen verkade vrida sig, och perspektiven på allt jag såg runt det svarta mörkret verkade helt förvridna.

Jag upptäcker plötsligt att jag andas kort och ryckigt; jag känner mig så yr att jag måste luta mig mot väggen, och trots att jag försöker ta djupa andetag tycks jag inte få i mig någon luft.

Då känner jag plötsligt något som liknar en smekande hand på mitt sköte; jag antar att det i själva verket var vibrationerna från den allt starkare tonen som nu verkade ha nått sin kulmen. Handen fick mig att känna mer lust än någonsin förut, förmodligen för att skakandet kom åt varje liten del av mitt pulserande kön.

Jag förlorade snabbt förmågan att kunna koncentrera mig på vad som hände med spegeln när vibrationerna förde mig allt närmare extas, och lyckades bara fånga en glimt av allt som visade sig inne i mörkret på den svarta konen.

Trots att det här hände för flera år sedan vet jag fortfarande inte om det var en mycket sällsynt fluktuation i kvantrymden, eller ett medvetet försök att överföra någon sorts budskap.

Det enda jag minns av vad jag såg är en sammanfattning av universums historia; jag såg hur rum och tid skapades i begynnelsen, och jag såg hur universum byggdes upp till vad det är idag. Efter det följde nog universums framtid, och kunskap om högre sanningar än så; men det såg jag inte eftersom jag var förlorad i en lång orgasm som var tusen gånger kraftigare än allt annat jag någonsin upplevt. Det var som om tiden stod stilla för ett tag, och jag tyckte mig höra Ithel viska något om en inbjudan till mig.

När jag så småningom kom till sans igen, låg jag framför spegeln i hallen och flämtade våldsamt medan hjärtat försökte sakta ner sin vansinniga hastighet. Jag var blöt av svett, och jag antar att min kropp var några grader för varm.

Spegeln såg ut som den brukade, och av ljusskenet eller den svarta tratten syntes inte ett spår. Jag gick utmattad och lade mig, och morgonen därpå hade jag glömt alltihop.

Det tog drygt tre veckor innan jag mindes vad jag varit med om. Jag fick av en slump syn på solen som blänkte i spegeln, och då sköljde minnet tillbaka över mig.

Jag vet som sagt fortfarande inte vad det var som hade hänt, eller ens om det var sant; kanske var det bara en konstig dröm, eller en hallucination? Kanske var det en fråga om själv‑suggestion? Eller var det faktiskt fråga om ett övernaturligt fenomen?

En sak vet jag i alla fall säkert.

Jag kommer aldrig att kunna betrakta en spegel igen utan att undra om någon betraktar mig.

Acedia (1998)

Vi ser en öde stad. En man kommer in i bild. Han ser utmärglad ut och är klädd i en lång rock. Han betraktar staden med plågad blick. Han hör något bakom sig. Inget där. Han går vidare.

Återigen hörs något bakom honom. Där står en kvinna och stirrar på honom. Han stirrar tillbaka. Han erbjuder henne pengar. Hon går fram till mannen och slår ner honom. Bryr sig inte om pengarna utan stjäl hans anteckningsblock och river ur sidor som blåser bort.

Mannen gnuggar sig om näsan och långa trådar av slem och blod rinner ut. Han ser på sina händer: jord har fastnat i slemmet. Han blundar intensivt, tycks höra ett ljud och ser upp på något som verkar vara en övervakningskamera. Han försöker kräkas men får inte upp något förutom lite vatten.

Vi ser myror i närbild. Mannen, som fortfarande ligger ner, stirrar på myrorna. Han tittar upp. Han ser sig själv stå bland mängder av folk på en myllrande gågata.

Plötsligt är gågatan tom och öde. Han tar upp en apelsin ur fickan och river loss skalet för att äta den. En spruta växer då oväntat fram ur den och samtidigt ser han någon springa förbi långt borta. Han slänger apelsinen mot figuren.

Han kommer in på en kyrkogård och ser en man med gasmask och lortig/blodig, bar överkropp, gräva i jorden. Han sliter av masken och det visar sig vara mannen själv.

Han tittar upp och befinner sig i en hiss som går uppåt.

Han befinner sig i en kyrka. Han stannar vid altaret och stirrar på Jesus och korset.

Plötsligt står han som det enda upplysta i ett stort mörker. Han ser kvinnan komma fram till honom. Hon har med ett stort mörkt tygstycke som hon täcker mannen med. Han faller till golvet.

Hon drar undan tyget från huvudet. Han är plötsligt klädd i vitt och skriker i ångest och skakar okontrollerat. Hon täcker honom med tyget, tänker efter ett ögonblick, tar tag i tyget och springer iväg.

Nu är svartklädd igen; han skakar epileptiskt på golvet. Vi ser kvinnan komma tillbaka. Hon har en kamera och tar bilder av honom. Vi ser flashar av ett krucifix.

När anfallet är över ligger han svettig och andfådd på ett helt vanligt trägolv. Han har bar överkropp som på kyrkogården.

Han sätter sig upp och vi ser att han sitter vid en gammal skrivmaskin. Han börjar skriva. Vi ser texten “VISITA INTERIORA TERRAE RECTIFICANDO INVENIES OCCULTUM LAPIDEM” knattras fram.

Adiafora (1998)

Mörker…

En man står i mörkret och ser uppåt. Sakta närmar sig något som lyser upp hans ansikte; det är en kvinna som svävar några meter ovanför honom, lysande och klar som en ängel. Han sträcker inbjudande fram handen och efter en lång tvekan tar hon den i sin.

Hela tiden viskar en neutral röst en latinsk vers: “In paradisum deducant angeli; in tuo adventu suscipiant te martyres et perducant te in civitatem sanctam Terra.

Då deras händer möts fylls vi av varmt vitt ljus.

Mannen berättar: “Jag såg hur himlen sträckte sig mot mig där jag stod. En hand, mjuk som sammet, smekte min kind, och jag såg hennes ansikte. Hon var en strålande ängel vid min jord.”

Rosorna växer höga. De vajar för vinden. I luften hörs en sorgsen musik. En kvinna skriker.

“Jag är en människa! En människa; fattar du det? Fattar du det?!”

En ytterdörr slås igen, och någon avlägsnar sig på en grusgång.

Ljudet av en plåtdunk hörs, och en klar vätska regnar över rosorna.

Plötsligt brinner rosorna.

Vrål som från helvetets plågande eldar hörs i vinden.

“Hon rörde mig där i katedralens mörker… Vi gifte oss… Hon kysste mig… Så kommer vi hit, och hon är som förändrad. Säger att hon är en människa här… För helvete, jag har ju sett hennes vingar!”

Kvinnan står på en stor kyrkogård. Hon är klädd i en vit klänning. På ryggen blöder hon från två stora sår. Där vingarna förmodligen suttit. Hon gråter. Bönfaller.

“Ta mig upp igen!”

Mannen ser på henne; han hånar henne.

“Kallar du dig människa? Då ska du få lära dig vad det innebär att vara människa!”

Han sliter av henne klänningen och släpar henne naken över jordig åkermark.

Rep och knopar; kvinnan är bunden knästående på ett golv. Ett gnyende undslipper hennes förbundna mun.

“Vi människor kan inte undfly vårt lidande genom böner! Vi måste bita ihop och uthärda!”

Mannen dricker mörkgul vätska ur en missfärgad flaska och lämnar henne ensam.

Hon snyftar i sin ensamhet tills mannen återkommer och böjer sig viskande ner till henne.

“Du behöver bara förneka Honom, så är du fri.”

Kvinnan ser tårögd upp på mannen som ler mot henne; en skallra skakar i närheten.

Han tar fram en spruta han haft nerstoppad i byxorna. De innehåller en vit vätska som han injicerar i henne innan han försvinner i mörkret.

Hon ler nervöst, och faller sedan skakande ihop i smärtor.

Mannen återvänder och ser i panik hennes tillstånd.

“Herregud! Vad har jag gjort?”

Ett spädbarn ligger där kvinnan låg. Det skriker oupphörligt. Mannen gräver en grop i jord våt av det hällande regnet. Barnet skriker, mannen gräver. Barnet, mannen, skriker, gräver.

“Det tjänar ingenting till. Det är mig fullkomligt likgiltigt”, muttrar mannen.

Han drar ner kvinnans nakna, döda kropp i gropen.

Mannen ser ner i graven och säger tyst till sig själv:

“Det är fullbordat.”

Svarta remsor blåser i vinden. De är fastknutna vid ett primitivt träkors. Graven är igenfylld.

Mannen i trädet (1998)

En gång, på den tiden då galenskap lika gärna kunde vara ett tecken på visdom som ett tecken på sjukdom, satt en man högt uppe i ett lummigt träd. Folk som passerade ropade till honom och undrade vad han gjorde och vad han såg. Det enda han emellertid svarade var att han ville bli lämnad ifred.

Till en början var detta vad man gjorde, alla tänkte att mannen snart skulle tröttna, ta sitt förnuft till fånga och klättra ner ur trädet. Men när dagarna blev till flera veckor spreds ryktet om honom, och alla sade att han var ett orakel.

Folk färdades långväga ifrån för att få se den vise mannen som satt i ett träd för att utröna sanningen om världen. Man ropade till honom och bad honom tala till dem, men han satt bara där outgrundligt tyst och tog ingen som helst notis om dem därnere.

Kyrkoherden kom också till honom för att tala om religiösa ting. Vad betydde trädet? Sonade han kanske begångna synder däruppe, som Jesus på korset; eller ämnade han bli ett pelarhelgon som Simon Stuliten? Mannen svarade inte, och någon av de äldre bönderna mumlade något om en ekorre i världsträdet Yggdrasil som hade burit budskap mellan världarna i de gamla Asalegenderna. Prästen avfärdade mannen i trädet som en galen hedning och byborna började kalla mannen för Ratatosk.

Veckorna fortsatte att rinna förbi och mannen blev allt magrare och ynkligare där han klamrade sig fast i grenarna. Alla undrade om han åt något däruppe eller om han ämnade att svälta sig till döds. Man försökte övertala honom att komma ner, åtminstone för att äta något, men man fick som vanligt inget svar.

En natt försökte två druckna drängar klättra upp i trädet, men de kom inte längre än halvvägs förrän mannen tömde exkrement och urin över dem så att de svärande fick klättra ner och springa därifrån. De talade senare om hur mannen hade suttit och sugit och gnagt på trädets stam.

En annan natt svepte en kraftig storm över bygden och då fick en bonde som letade efter en bortsprungen gris syn på hur mannen låg nere på marken under trädet. Förvånat tittade bonden på mannen som sakta satte sig upp och såg sig omkring. Därefter började han försiktigt att med stela leder och svaga muskler klättra upp igen. Folket i trakten hade roligt ganska länge efteråt när de talade om hur Ratatosk hade blåst ner ur sitt träd under ovädret.

När hösten kom gulnade löven och det var frost i gräset varje morgon. Alla var säkra på att mannen skulle klättra ner nu när löven började falla. Man väntade tålmodigt, och samma dag som den första snön föll hörde man hur en rosslande röst ropade däruppe i det nakna trädet. Det var mannen som försökte säga något. Folk kom springande för att få höra vad han ville. Det visade sig att han med svag röst bad om ett rep. Han behöver hjälp att ta sig ner, antog man och en av männen därnere hämtade ett rejält rep. Han klättrade upp till den utmärglade och blåfrusne mannen för att ge honom repet. Mannen tackade och sade att han nu klarade sig själv. När han återigen satt ensam i trädet började han till de församlades besvikelse att surra fast sig vid trädstammen. Han tänkte uppenbarligen stanna kvar däruppe hela vintern. Folk suckade och ryckte på axlarna. Vad kunde de göra?

Snön blev djupare och kylan allt strängare. Mannen i trädet försvann under en tjock snödriva. Folk glömde att den stora vita knölen i trädet var en människa. Det berättades visserligen historier framför de öppna spisarna om en galning som trodde att han var en ekorre och bodde i ett träd, men ingen tänkte på att dessa historier faktiskt var sanna.

Så när våren kom och några barn hittade mannens av fåglarna renätna skelett fastbundet i trädet, mindes man bara diffust vad som hade hänt sommaren innan. Prästen sökte länge efter ett namn i sina kyrkoböcker eftersom ingen tycktes minnas vad han hade hetat. Han fann dock inget spår av mannens identitet, så man skrev helt enkelt Ratatosk på det oansenliga vita träkors som restes över mannens grav.

Det hade varit många närvarande vid begravningen, och bänkarna i kyrkan hade inte räckt. Alla som hade hört det talas om mannen i trädet var där. Kanske hoppades de in i det sista att någon sorts förklaring skulle uppenbara sig för dem.

Så skedde emellertid inte. Vad mannen i trädet haft för sig förblev en gåta. En känd konstnär kom från en avlägsen stad för att själv försöka förstå mannens avsikt. Han klättrade beslutsamt upp till repet som fortfarande hängde kvar, och satte sig för att vänta på en uppenbarelse. När han tre dagar senare somnade och föll ner ur trädet, bröt han foten och åkte svärande hem till staden igen.

Sex år senare knäcktes trädet på mitten av ett häftigt snöoväder. En bonde gjorde ved av det och berättade sedan gärna historien om Ratatosk medan han njöt av värmen framför den öppna spisen.

Huset (1998)

Det var en gång ett enkelt trähus. Det var byggt av till synes bastanta väggar, och alla som passerade huset tyckte att det verkade trevligt och fint. Men allt eftersom färgen lossnade i stora flagor förlorade det sin charm och man kunde se hur träbalkarna hade börjat ruttna. En dag gick det plötsligt att se människor därinne i huset. Det var mycket småväxta personer som tycktes stå och hålla upp väggarna och taket så att de inte skulle rasa. De stod där och pressade sina darrande muskler mot de buktande väggarna utan att kunna göra något annat. Alla som passerade borde ha undrat hur de gjorde när de sov; men ingen av dem därutanför brydde sig om vad som hände inne i huset.

Men så en dag gav en av männen plötsligt upp och släppte taget om sin vägg. Den störtade genast samman i en hög på golvet. Mannen betraktade det halvruttna virket och tycktes fundera över något. Sedan samlade han ihop brädorna och klättrade upp på taket. De övriga männen klagade över hans extra tyngd men kunde inte göra något åt det. Mannen började bygga ett underligt format torn av den raserade väggen. Han sågade, spikade och snickrade tills han hade slut på byggmaterial. Då klättrade han ner på marken igen och satte sig för att betrakta sitt torn.

De andra bad honom att han nu skulle komma och hjälpa till att stötta taket i huset, men han log bara och sade att han väntade på att något fantastiskt skulle ske. De andra mumlade men kunde ändå inte övertala honom. Han satt lugnt och betraktade huset medan han gnolade på en sång.

Först när det kort därefter började blåsa upp till storm reste han på sig och log mot de andra. Han förklarade att de snart skulle få se det storslagna med hans torn. Vinden tog i och det började knaka överallt i väggar och fogar och svetten lackade på männen därinne som försökte hålla emot.

Plötsligt fick vinden fäste i tornets underliga vinklar och vrår. Ljudet av trä som knäcktes hördes och hela huset tycktes lätta. Männen kastade sig undan för att inte krossas av allt trä som föll ihop, och så övergick huset till att vara en utspridd hög med plank.

Mannen som sett på spektaklet hälsade de andra välkomna och tog dem alla i hand när de stapplade fram mot honom.

“Vad ska vi göra nu?”, undrade de.

“Bränna resterna av huset och sedan grilla korv över glöden”, svarade han skämtsamt och började tälja en grillpinne.

De andra såg förvånat på honom. Då räckte han fram kniven till den som stod närmast honom.

“Jag har marshmallows också”, sade han och log.

Rapport från en döende svan (1998)

Det är kallt här i viken. Isen har börjat lägga sig och det finns inga löv på träden. Maten börjar tryta och jag har börjat misströsta. Vintern är snart över mig med sin stränga kyla och jag undrar om det är möjligt för mig att överleva i det här klimatet. De andra svanarna har gett sig av för länge sedan, men jag tänkte att jag skulle stanna för att se vad vi missar varje gång vi far härifrån.

Inte mycket kan jag säga nu. Kanske jag hinner flyga ner jag också? Det vore så skönt att slippa denna evinnerliga kyla. Problemet är att jag inte hittar vägen själv. De andra tog med sig vår enda karta…så vad ska jag nu ta mig till?

Jag har hört legender om hur folk av vår art har klarat sig på nordliga breddgrader förr, men aldrig träffat någon. Så jag vet inte om dessa berättelser bara är… legender. Jag har talat med några av de andra fåglarna som brukar stanna, och de säger att jag inte ska oroa mig. Jag som är så stor borde väl inte ha några problem att hitta mat, säger de. Men jag är orolig över just det faktum att jag är mycket större än dem; det betyder att jag måste äta så mycket mer än dem också.

För att ingen ska behöva undra över mitt öde skriver jag därför här på svältens rand detta budskap till er: Stanna inte över vintern. Det finns ingen mat, du fryser bara ihjäl.

Schaktarbete (1998)

Amanda Blüm satt på räcket ner mot det djupa schaktet.

“Skicka mig en skruvmejsel”, bad ett huvud som skymtade genom en lucka invid trappen.

“Vad är det för fel?”, frågade hon.

“Det sitter en minnesfraktal i en av kabbala-loberna.”

Väktaren (1999)

I begynnelsen fanns tomhetens perfekta tillstånd. Allt var för evigt böjt bakåt mot den stora hemligheten. Där, vid silverporten, fanns ett väsen vid namn Lerijazad. Hon liknade kanske en ängel och vaktade den eviga begynnelsen så att bara de som hade tillstånd kunde resa iväg. Hon log alltid när hon vinkade av de resande men i hemlighet avundades hon dem.

Hon visste inte vad som fanns på andra sidan av porten och ingen av de resande kom någonsin tillbaka ut för att berätta. Därför frågade hon alla som hon såg passera utanför porten om någon visste vad det var hon egentligen vaktade. Ingen kunde svara henne förrän en dag då en mycket gammal man stödd på en vandringsstav och klädd i slitna grå kläder dök upp och talade med henne.

“Vem är du?”, frågade Lerijazad som tyckte sej känna igen mannen, och innan han hade hunnit svara frågade hon: “Kan du säga vart den här porten leder? Ingen av dom som reser vill berätta nåt för mej trots att jag är så vänlig och tar farväl när dom far.”

Mannen mumlade något obegripligt för sej själv innan han svarade.

“Jag är Nerardnav. Jag kan visa dej vart porten leder”, sa han och mumlade återigen för sej själv. Därefter började han leda henne bort från porten, men hon protesterade:

“Vem ska vakta porten när jag är borta?”

“Det finns alltid en väktare vid portarna.”

“Men är inte jag väktaren?”

“Kanske. Minns du när du först kom till porten?”, frågade mannen.

“Nej…”, svarade hon tveksamt. “Det var så länge sedan.”

“Du hade varit ute på en lång resa”, sa mannen och lade ena armen över hennes axlar.

“Var hade jag varit?”

“På resa i omedelbarheten. Följ mej så ska jag visa dej”, sa mannen med ett brett leende och så begav de sej båda ut på en mycket lång vandring.

Efter många strapatser närmade de sej en port som liknade den de lämnat långt bakom sej. Men denna port gick inga resande in i. Till Lerijazads förvåning kom skepnader gående ut genom den, för att sedan försvinna längs den väg de själva kommit på.

Framför portarna stod en varelse och hälsade på alla de anländande.

“Det är Dazajirel”, viskade Nerardnav. “Håll dej tyst så kan hon inte se dej.”

Dazajirel talade ett underligt språk, men Nerardnav tycktes förstå vad hon sade för han översatte åt Lerijazad.

“Hon frågade vem jag är, och undrar om jag vet vart alla som går in genom porten är på väg. Ingen av dem säger ett ord till henne, trots att hon alltid tar vänligt farväl av dem.”

“Men hon hälsar dem ju välkomna…!? De kommer ut ur porten!”

“Det ser så ut, ja.”

Nerardnav bytte några ord med Dazajirel och vände sej sedan till Lerijazad.

“Nu min flicka ska du gå in genom den där porten.”

“Men jag har aldrig… jag kan inte…”

“Det kan du visst”, sa Nerardnav, och till sin egen förvåning gjorde Lerijazad som han sa.

Hon kastade en blick tillbaka och såg hur Dazajirel motvilligt följde med den gamle mannen bort från portarna som sakta slog igen bakom henne.

Rapport angående MÄOG-vätskor (2000)

Genom rören till den kubikmeterstora tanken flyter den grönaktiga Mäog‑vätskan fram, till en början i en fluid form. Omgiven av genomskinlig plast och tusentals små elektroder i den specialdesignade tanken antar den dock snart en högre viskositet. Myriader av elektrokemiska impulser korsar vätskan med mycket höga hastigheter. Detta får, genom processer vi ännu inte riktigt förstår, en holistisk varelse att uppstå, ett medvetande; vätskan börjar tänka. Den saknar dock sinnesintryck och kan därför aldrig utan hjälp förstå världen utanför sej själv. Och eftersom vätskan är i konstant rörelse förändras och förvanskas hela tiden signalvägarna så att den aldrig kan tänka på samma sak eller minnas någonting mer än ett par sekunder.

Den är en existens, som tack vare de syntetiska neokloroplasterna i dess substans, liknar mirakulöst nog både oss och växterna. Det är relativt lätt att uppfatta ett omisskännligt mönster som inte kan vara något annat än tankar i detta konstgjorda liv. Frågan är bara: vad tänker den på under detta tidiga stadium? Kan den ha något som den uppfattar som jag? Tror den sej vara Gud eftersom den enligt sin egen uppfattning är det enda som existerar? Är dess definition av världen dess kropp? Vad betyder de vilda, högfrekventa EKG‑vågor som vi kan avläsa? Drömmer den eller begrundar den ett mycket invecklat problem?

När vätskans volym når sitt maximum på 998 liter (två liter upptas av ett komplicerat rotsystem som distribuera vatten, näring och mineraler) ökar både tankevågornas komplexitet och motstridighet. Olika fält i vätskan tycks bekämpa varandra eller samarbeta i böljande oförutsägbara mönster. Ibland tycks små stormvirvlar uppstå i den centrala regionen, det är som om den försöker kompensera för sin oförmåga att minnas mer än några ögonblick genom att låta den mest lättåtkomliga regionen ständigt tänka på samma sak så att de andra områdena kan ägna sej åt annat tills de när som helst kan återkomma för att fråga vad de höll på med. Vätskan har alltså utvecklat, tänkt fram, den bästa metoden för att hålla samma tankar medvetna och vid liv en längre tid. Kan det vara ett bevis för logisk intelligens?

Många undrar om den har någon form av tidsuppfattning? Den förnimmer ju inga rörelser så den enda relativa jämförelsen den kan ha är dess egna tankars hastighet. Kan det till och med vara så att eftersom den saknar alla begrepp om rymd använder tiden som ett längdmått? “Den gamla tanken ligger därborta medan jag tänkt mej ändå hit.” Ett normalt minne smetar ut vår existens i tiden, vi drar liksom en utsträckt kropp genom tidsdimensionen. “Vi har existerat för en stund sedan och vi gör det nu”, tänker vi. Men eftersom minnet är kort hos vätskan saknas denna utsträckning (i dess medvetande) och förflyttningen i tiden ter sej mer som en fysisk förflyttning i rummet. När vi rör oss i rummet smetas vi ju inte ut längs den sträcka vi förflyttar oss, vi befinner oss enbart på ett ställe, en punkt. Med samma resultat misstolkar vätskan sin brist på minnen sin rörelse i tiden inte som en utsträckt kropp utan som en punktform. Den kan därför, utan att använda rumsdimensioner, tänka: “Jag är inte därborta längre utan endast här”.

Eftersom denna brist på minne får vätskan att upprepa sej med oregelbundna mellanrum och återkomma till grundläggande logik utan att kunna ta sej högre i sin utveckling, har vi utvecklat ett komplicerat bihang till rotsystemet som är i fast form och borde kunna användas som minne. Till detta har vi använt de prelaterala loberna hos tre olika sorters primater. Detta experiment slog mycket väl ut, och vätskan lärde sej snabbt hur den skulle utnyttja dessa tre minnesbank. Den har till och med organiserat ett system för hur de olika delarna fungerar. Den bank vi kallar A tycks användas för det snabba och korta närmandet eftersom den arbetar snabbast; den något långsammare bank C tycks innehålla information om vätskans “personlighet” eller rudimentära “jag”. Enhet B, som är den långsammaste, tycks följaktligen användas för långtidsminne. Vätskan börjar nu visa tecken på utveckling och något som vi börjar ana är tankar i flera led. Den börjar dra slutsatser och erfarenheter som lagras i minnesbank B. Den har också utvecklat en mer distinkt metod för sitt sätt att tänka som inte är så slumpmässig som tidigare. Vätskan tycks arbeta mot ett mål.

För att överhuvudtaget få kontakt med vätskans medvetande måste man själv sända in impulser i den. Detta måste ske en viss tid efter installationen av minnesbankarna, annars kollapsar hela medvetandefältet och vätskan dör. Varför vet ingen ännu. Kanske har den skapat sej en så egen världsbild att den inte klarar av den komplikation och omvälvning som de främmande signalerna utgör. För första gången dyker något upp i dess värld som den själv inte skapat. Det måste vara som en uppenbarelse. Ett mirakel som uppstår ur ingenting. Om den nu är intelligent och logisk, skulle den då kunna resonera sej fram till att det måste finnas något mer än den själv eftersom något måste ha skapat signalen? Eller skulle den anta att den själv, utan att riktigt veta hur, har skapat den oväntade signalen. När man efter hand sänder allt mer avancerade signaler brukar vätskan i regel godta att dessa impulser har något annat upphov än den själv. Detta stärker oftast vätskans “jag”, eftersom det nu finns något att särskilja sej själv ifrån; “den främmande signalen” och “jag”.

Vi förstår att vätskan analyserar den information vi ger den, men vet inte riktigt om vätskan någonsin förstår dess innebörd. Det är lätt att följa hur impulserna först uppfattas och sedan repeteras av vätskan. Den tänker alltså exakt samma sak som vi har sänt den. Därefter börjar den vända och vrida på signalen och plocka sönder den i småbitar som sakta sprids ut i dess sinne och liksom rinner ut i sanden utan att vi får veta om budskapet uppfattades. Denna procedur upprepas några gånger innan vätskan slutar bry sej om våra signaler. Antingen anser den att: “Herrens vägar är outgrundliga”, eller så bestämmer den sej väl för att signalerna bara är inbillning eller störningar som inte har nån betydelse.

Och detta är för tillfället så långt vi har kommit i forskningen om den underliga Mäog‑vätskan. Efter detta stadium slutar det som finns i tanken att utvecklas som väsen (fast det är möjligt att de fortsätter utveckla sin personlighet). Så länge vi inte kan få dem medvetna om världen runt dem kan vi inte få dem att ta nästa steg. Vi jobbar på detta och kommer snart att kunna återuppta experimenten. Tills dess finns alla vätskor som inte självdött bevarade i frusen form (de syntetiska cellerna i vätskan klarar temperaturer på ner till 2,4 K innan de förstörs). Vätskorna får nämligen enligt lag inte dödas eftersom de räknas som medvetna varelser. Man debatterar också huruvida man ska kalla dem levande; medvetande behöver som bekant inte betyda liv och tvärt om. Dessutom är det en väldigt kostsam procedur att framställa de syntetiska neokloroplasterna i de enorma mängder som behövs till varje Mäog‑viskositet.