Kategoriarkiv: 1998-2005 Molnen

Darryl och de besvärliga sjömännen (1998)

En dag när jag vaknade upptäckte jag att huset var fullt av besvärliga sjömän. De var överallt. Det var mycket irriterande att klä på sig när de sprang omkring överallt. De flesta av dem drack mörk rom och sjöng sjömansvisor.

Hur ska jag bli av med dem, undrade jag. Kanske kan jag ringa Lucifer. Han är bra på den här sortens saker.

Lucifer sa att han skulle komma över så fort han hade ätit sin frukost.

Han hade, som alla andra demoner, en tendens att alltid anlända från den tredje lådan uppifrån i mitt skrivbord. Han hade röda horn på huvudet. Och en svart kostym. Han såg väldigt trevlig ut och hade en massa ballonger i fickan.

“Jag förstår ditt problem”, sa han tankfullt. “Ditt hus är infekterat av en sjöman.”

“Nej”, sa jag, “det är infekterat med sjömän.”

“Ja, det kan se ut så för ett otränat öga”, sa Lucifer, “men titta noga: det är samma sjöman som är loopad i tiden.”

“Jaha, men jag vill ha honom bort härifrån”, sa jag. “Mina vänner kommer över för att leka när som helst.”

“Okej”, sa Lucifer, “då ska vi inte slösa på tiden. Vi måste bygga en fälla. Du hämtar rep, så fixar jag ansjovis.”

Lucifer byggde en avancerad apparat för att fånga den loopade sjömannen. Han använde ansjovis som bete. På så sätt visste vi att ingen annan skulle bli fångad. Det är ett känt faktum att ingen utom sjömän gillar ansjovis. Tja, kanske katter. Men jag hade ingen katt.

Jag gömde mig bakom en stor byrå medan Lucifer smög iväg för att spana. Jag hade ett rep som jag skulle dra i när han gav signal. Det var ganska spännande.

Plötsligt hörde jag fotsteg som närmade sig.

“Dra!” Ropade Lucifer i mitt vänstra öra. Jag grep tag repet och drog och drog tills jag hörde ett krasande ljud från den fångade sjömannens nacke.

“Nu är han nog tillräckligt död”, sa Lucifer.

Plötsligt var alla sjömännen borta. I grevens tid, för nu hörde jag dörrklockan ringa.

“Tack så mycket Lucifer”, sa jag.

“Varsågod Darryl”, svarade han. “Ring igen ifall du får problem med fler loopade sjömän. Jag är ganska bra på rabiessmittade präster också.”

Han log och försvann sedan i ett litet rökmoln.

Jag lekte hela eftermiddagen med mina vänner. De upptäckte aldrig den hängde sjömannen som fortfarande dinglade från repet uppe vid taket.

Jordgubbar (1998)

En tidig morgon åt jag jordgubbar till frukost. Det verkade vara det enda rätta. Jag satt där vid frukostbordet och doppade dem i vispad grädde. Det var som om jag visste att de skulle bli för gamla på eftermiddagen och att det var lika bra att göra slut på dem genast. Jag hade kastat mig upp ur sängen och efter en omväg via toaletten gått direkt till kylskåpet där de röda bären låg i en djup tallrik. Jag hade ställt dem på bordet och med hjälp av en elvisp tillredde jag grädden i en bunke. Sedan satt jag bara där och åt; njöt av varje tugga, blundande, uppfylld av deras smak. Jag kände knappt stolen under mig, det enda som existerade var skålarna framför mig och jag själv. Välja, gripa tag, doppa, lägga på tungan, tugga, svälja och upprepa. Det kunde ha pågått i all evighet, eller åtminstone tills jordgubbarna tog slut, om inte något oväntat hade inträffat.

Jag hörde plötsligt hur något krasade inne i jordgubben jag just bitit i. Förvånad stelnade jag till och försökte känna efter med tungan vad det kunde ha varit. Jag satt stilla en stund och undrade om det kanske funnits kvar något löv eller en bit av någon stjälk. För att få klarhet i vad det verkligen varit spottade jag ut den mosade rödvita salivblandade sörjan i tallriken. Jag såg inget som kunde ha gett ifrån sig något krasande, så jag petade försiktigt i massan med pekfingret. Det fanns inget där. Misstänksamt gick jag igenom hela den blöta klumpen men kunde ändå inte hitta något som inte hörde dit.

Nedslagen av detta faktum kunde jag inte få mig att äta fler jordgubbar, utan sköt uppgivet skålarna ifrån mig. Kanske hade det varit något i grädden, tänkte jag och rörde om i bunken med vispen för att se efter. Ingenting. Kanske fanns det som hade krasat i någon av de andra jordgubbarna också, tänkte jag då, och hämtade en gaffel som jag mosade de kvarvarande jordgubbarna med. Ingenting.

Vad ska jag nu göra med alla dessa oätbara jordgubbar, tänkte jag efter att ha funderat en stund. Kanske jag kan göra saft, kom jag på efter några sekunder. Jag letade i skafferiet och hittade några tomma flaskor och socker. Jag fyllde flaskorna med saften jag pressat ur jordgubbarna och sötade sedan rikligt med socker. Sedan ställde jag in flaskorna i den gamla jordkällaren som låg bakom huset jag bodde i. Där stod andra flaskor och när jag läste på etiketterna såg jag att det stod “Hemgjord Jordgubbssaft” på dem. Någon har haft samma problem som mig, tänkte jag och tog med mig en av de andra flaskorna till köket.

Jag tog fram ett glas och hällde upp lite saft eftersom jag kände mig en aning törstig. Jag tog en djup klunk och upptäckte då att saften jäst och förvandlats till jordgubbsvin. Förvånad tog jag ytterligare en klunk och bestämde mig för att det var riktigt gott. Glas på glas försvann nerför strupen och när flaskan var tom hade jag glömt allt om det underliga krasandet.

Då dunsade det till i brevlådan och morgontidningen hade kommit. Jag gick en aning vingligt iväg och hämtade den. I den stod det att ökad efterfrågan på jordgubbar hade pressat upp priset med 150% sedan en ung kvinna börjat sälja receptet på hembryggt jordgubbsvin. Det var en stor färgbild på henne i tidningen, så jag klippte ur den och satte upp den på kylskåpet. Hon log ett vackert leende mot mig, och jag log tillbaka.

Därefter gick jag och la mig igen. Det kändes hemskt onödigt att vara uppe så tidigt på morgonen. Jag suckade, fortfarande leende, och kastade en blick på klockan bredvid sängen. Sedan somnade jag nog ganska omedelbart.

Jag drömde om mysigt leende och mycket coola små fåglar som jazzade till bra musik och drack jordgubbsvin ur sugrör med mig i trädgården en solig sommardag för fem år sedan.

En observation (1998)

Det är säkert femtio personer på festen som utspelar sej i en lyxig tvåplansvilla uppe i Erikslund. Men jag känner bara tre av dom.

Först mina två bandkompisar Martin, klädd i sin svarta triphop‑mundering, och Nina, som vanligt svart runt ögonen och klädd i grova kängor, slitna svarta jeans och en skinnjacka. Sen har Martin dessutom med sej sin tjej Linnea, som är klädd i en kontrasterande proper sommarklänning. Själv heter jag Lukas och är klädd i röd Kraftwerk‑inspirerad skjorta och svart kavaj.

Vi är alla helt malplacerade bland de övriga innemänniskorna, som, om vi hade varit i USA, hade varit cheerleaders eller footballspelare. Vi är dessutom fem eller kanske tio år äldre än alla andra.

Jag tror att det är nån sorts studentfest och vi är inbjudna i egenskap av att vara Linneas vänner. Det är hennes kusin som ordnat festen.

Runt mej går plastmänniskor omkring med glas och det står flaskor överallt. Musiken är hämtad direkt från topplistorna och pumpas ut på så hög volym att man måste skrika för att kunna konversera.

Klockan är snart elva och jag har druckit alldeles för mycket. Känner mej något frustrerad. Jag har hunnit förolämpa alla jag pratat med, och värdinnan, Linneas kusin (jag minns inte vad hon heter), har sagt åt henne att säga åt Martin att säga åt mej att jag måste lugna mej fyra gånger vid det här laget.

Jag har spillt ut bål och tappat chips över i stort sett alla golv. Jag har försökt hitta någon bättre musik och inför oförstående blickar undrat om nån vet var vinylerna står. Fick i alla fall nästan höra en halv låt från en samling med the Doors innan dom bytte tillbaks till Absolute Bullshit 77. Jag har ringt ett par porr‑nummer med livetjejer och sedan efter några stönanden lämnat luren till den som stod närmast och sa att det var till dom. Jag har dansat med obscena spastiska rörelser framför stereon, fingrat på och fått örfilar av några blonda hårdspacklade hycklerskor samt med fula ord ofredat några fina flickor som pratade om hästar. Jag har plockat fram kött ur frysen för att laga till någon schysst mat. Det var ganska kul eftersom så många var vegetarianer. Jag hann bara tina upp köttet i mikron innan de var på mej. Jag kunde inte komma med några bra argument för att äta döda djur så jag slet loss stora stycken rått kött med tänderna och morrade åt partyprinsessorna i deras glittriga pastellklänningar. Martin skrattade men tog köttet ifrån mej. Det var ändå inte särskilt gott.

Jag slog sönder en lampa i hallen när jag skulle ut och pissa i rabatten, men det var inte meningen. Jag ramlade i buskarna och fick fulla byxorna med tulpaner. Sen hittade jag en videokamera i vad som verkade vara Linneas kusins föräldrarnas rum. Jag visste vad som pågick på övervåningen, så med kameran i beredskap tog jag en kökskniv och dyrkade upp låset till toaletten. Därinne stod värdinnan på alla fyra och blev knullad av en av dom där fotbollskillarna jag nämnde. Innan nån av dom hann upptäcka mej och reagera hade jag hunnit få en del bra närbilder och sedan fick jag gott om tid på mej att ta mej nerför trappan medan de klädde på sej igen. Jag hann till och med ta bandet ur kameran och stoppa det i fickan. Kanske jag får tillfälle att visa det för Anna nån gång. Hon tycker om sånt har jag hört. Och jag tycker om Anna. Jag ska berätta mer om henne sen.

Efter allt detta satte jag mej i soffan där jag nu sitter och fyller på ett nytt glas bål från skålen på glasbordet framför mej. I och med detta skiftar jag dessutom smidigt och nästan omärkligt till presens.

Jag sveper snabbt i mej bålen och spottar ut något som måste vara en bit frukt. Då får jag plötsligt syn på killen från toaletten och tre andra killar som ser ganska uppretade ut, ja riktigt farliga faktiskt. Jag ler elakt mot dem. Jag förstår vad som kommer att hända och jag ser på något masochistiskt sätt fram emot det.

Killen böjer sej ner mot mej medan de andra väntar alldeles bakom honom. Jag vet vad han tänker säga så jag slår honom rakt i ansiktet. Jag känner hur han ramlar baklänges och jag anar svagt att jag kommer att ha jävligt ont i handen i morgon. Jag anar nog att jag kommer att ha jävligt ont på andra ställen också om jag inte rör mej snabbt.

Jag hoppar upp och kängar till en av de andra killarna som inte riktigt har fattat vad som händer. Någon skriker till i andra änden av rummet. Jag tar upp en golvlampa och slår sönder glasbordet. Golvet fylls av flisor och fruktbål. Och om det inte hade varit så jävla hög musik hade det varit dödstyst i rummet. Sen börjar folk skrika och gapa.

Plötsligt känner jag hur någon griper tag i mina armar bakifrån. Jag förmår inte göra motstånd utan släpas mot utgången. Som i en dimma märker jag knappt att Linnea tar på mej mina skor. Då förstår jag att det är Martin som genom att dra iväg med mej räddar mej från att krossas av killen som nu rest sej upp. Nina försöker hålla honom ifrån mej och jag ser hur han försöker döda mej med sina steroidstinna ögon. Han pekar på mej och skriker om nåt hemskt han ska göra med mej.

Vi tar oss ut från huset och jag försöker gå själv. Folk står fortfarande och skriker vid huset och jag skrattar och stapplar därifrån. Musiken försvinner medan vi går. Martin skrattar också, men Linnea är inte road. Jag inser att Nina har försvunnit.

“Var är Nina?”, sluddrar jag fram.

“Jag tror att hon skulle träffa Anna nere på stan”, säger Martin.

“Anna”, säger jag förvånat och tappar samtidigt balansen. Ett träd räddar mej och jag talar till det: “Anna Straczynski? Fan, då ska vi dit…”

“Ska inte du gå hem nu, Lukas?”, undrar Linnea.

“Hem? Nä, jag ska ta Anna… eh… jag ska tala med henne. Inte ta. Jag menar tala, prata. Jag sa fel. Jag ska snacka med henne.”

“Martin?”, säger Linnea och ser menande på honom. Hon tycker nog att jag är obehaglig. Hon gillar inte mej. Jag gillar inte henne. Martin står dock på min sida när han är på fyllan.

“Nej, det är ingen fara. Om Lukas vill prata med Anna så måste han väl få det.”

Linnea tar tag i Martin och de går undan en bit. Jag hör inte vad de säger men hon verkar upprörd. Jag lutar mej mot ett träd och spyr krampartat upp en geggig massa av fruktbål och chips. Fnyser, harklar mej och spottar. Ställer mej upp och mår plötsligt fint. Rättar till håret och märker att Linnea är på väg bort, medan Martin suckar och rycker på axlarna.

“Då går vi”, säger han irriterat.

“Är hon besvärlig?”

“Nejdå. Inte mer än vanligt.”

Det är ganska mycket folk när vi kommer in på baren. Ganska bra ställe. Håller lite klass och har bra öl. Nina och Anna sitter i en skinnsoffa en bit från ingången. Nina vinkar, Anna ler och vi försöker se coola ut. Jag fastnar med blicken på Annas kläder. Hon har en ganska kort klänning som är så mörkt röd att den nästan är svart. Hennes hår är kort, spretigt och svart. Utan att vilja det fastnar jag med blicken ett par mycket långa sekunder på hennes bröst. Hoppas att hon inte märkte det.

Jag ser henne i ögonen och ler. Hon ser road ut. Martin pekar förklarande att vi ska gå till baren, vilket vi också gör.

“Mysig klänning hon hade”, kommenterar Martin och beställer en Caffereys Stout.

“Anna ja… Har hon färgat håret eller ser hon ut sådär?”

“Nä jag tror det. Att hon har färgat det alltså.”

“Ser bra ut. Fan, hon ser jävligt bra ut.”

“Mmm. Hur gick det förra helgen? Hon var åkte hem tidigt då eller hur?”

“Hon skulle upp tidigt och jobba.”

“Jaha. Träffade du henne nåt mer sen?”

“Nä. Det kanske kan gå lite bättre nu.”

Jag känner mej okoncentrerad. Jag funderar på vad jag ska säga till Anna, men kommer inte på något. Får väl improvisera.

Vi tar våra glas och återvänder till sofforna. Flickorna ler mot oss. Har Nina berättat om vad jag gjorde på festen? Det vore skoj att inte bli utskrattad redan från början.

“Vad tyckte du om festen då”, frågar jag Nina för att sondera terrängen.

“Jorå. Eller, näe. Den var ganska tråkig tills du livade upp den. Jag kände knappt någon förutom er där.”

“Du är inte vegan, va”, frågar Martin Anna.

“Näe”, säger hon och ser leende på mej. “Nina berättade om köttincidenten.”

Åh nej, tänker jag. Martin flinar igen.

“Man kan se rubrikerna framför sej: Galen musiker går bärsärk på socitetsparty – äter rått kött och slår sönder inredningen. ‘Jag hade bara tråkigt’, försvarar sej mannen.”

“Ja men det var fan tråkigt”, säger jag uppgivet.

Nina och Anna skrattar. Vi dricker några klunkar under tystnad. Jag märker att Anna tittar på mej. Jag ser på henne och hon ser på mej. Tid förflyter men jag har ingen aning om i vilken mängd eller volym.

“Har ni sett den där danska filmen Nattvakten”, frågar hon till slut och kastar en kort blick mot Martin och Nina innan hon möter mina ögon igen. “Killarna som utmanar varandra att göra olika saker…”

“Ja just det”, säger Martin, “den ena går fram och kallar två mckillar för bögar, va?”

“Och den andra knullar sin tjej bland liken i bårhuset där han jobbar…”, fyller Nina i.

Jag märker plötsligt att båda flickorna är mycket berusade när Anna fortsätter.

“Det finns en variant av den leken. Den går ut på att man själv också måste våga genomföra utmaningen. Det blir mycket roligare då.”

Vi sitter tysta och vet precis vad Anna kommer att säga. Hon ser rakt på mej.

“Vilka vågar vara med?”

Jag kastar en kort blick på Martin. Sedan nickar vi båda två. Anna ler och viskar sedan något till Nina som nickar.

“Första utmaningen kommer från oss båda till er båda”, säger Anna. “Vi visar först, så gör ni sen. Okej?”

Ja, svarar vi med en plötslig känsla av obehag.

Anna kryper upp och sätter sej gränsle över Nina. Sedan kysser de varandra djupt och intensivt i över en minut. När de skiljs åt är de andfådda och ler elakt mot oss.

Nina torkar sej om munnen och gör en gest som antyder att det nu är vår tur. Anna ser mej rakt i ögonen. Det syns att hon är uppspelt och Nina är rosig om kinderna.

Jag sveper i mej resten av glaset och utan att se Martin i ögonen gör jag exakt samma sak med honom som Anna gjort med Nina.

När vi är klara reser jag mej upp, ser triumferande på Anna och går sedan till baren skakande av adrenalin. Utan att kunna tänka klart stirrar jag på flaskorna i baren och känner då plötsligt hur någon ställer sej tätt intill mej. Det är Anna.

“Hej. Får jag bjuda på något?”

“Det behövs inte, men tack ändå.”

Anna verkar inte bry sej om vad jag sagt utan beställer två sexor Tequila.

“Ska vi dansa?”, frågar hon sedan vi tömt glasen.

“Det finns väl ingenstans att dansa här?”

“Dom har ett dansgolv nere i källaren.”

Vi hämtar Martin och Nina och tar oss vingligt nerför trapporna till dansgolvet och hör att de av någon underlig anledning har lyckats hitta en Nick Cave skiva och spelar låten “Papa Won’t Leave You, Henry”.

Så vi raglar ut bland de blixtrande lamporna och utför någon sorts avantgardistisk‑surrealistisk dans till musiken. Jag och Anna rör oss tätare och tätare ihop tills hon slutligen håller om mej och rör skrevet mot mitt ben. Jag böjer ner huvudet och kysser henne, kysser henne och kysser henne länge, länge.

Till slut märker vi att dom spelar en helt annan låt och fåraktigt leende lämnar vi stället åt dess öde. Martin och Nina verkar också ha försvunnit.

Gatorna är som vanligt fyllda med folk som är för fulla eller för unga för att komma in någonstans. Det skriks och skränas på hög volym. Men det ger vi fullkomligt fan i.

Hemma hos mej går vi utan vidare omsvep in i sovrummet och knullar försiktigt med varandra. Jag är full och kan hålla på länge, vilket hon gillar. Hon stönar, eller jämrar sej, på ett sätt som jag av någon anledning finner väldigt gulligt.

Till slut orkar vi inte längre och kryper ner tillsammans under täcket.

Jag känner rummet snurra runt mej en stund innan jag somnar som en stock.

Förmodligen ler jag i sömnen hela natten.

Lukas och den försvunna hunden – en saga (1998)

Det var en gång en liten pojke som hette Lukas Lorentzson. Han bestämde sig en vacker höstdag för att gå på promenad. Hans mamma sa att det var kallt ute, så han tog på sig sin jacka, mössa och halsduk innan han öppnade dörren och gav sig av längs en stig i skogen. Det var lite kyligt i luften, men det var bara friskt tyckte Lukas och tittade på alla de färgglada löv som singlade ner från träden.

Plötsligt kom någon gående längs stigen. Det var en liten gumma med ett stort randigt paraply. Hon såg lite bekymrad ut, så Lukas frågade:

– Hur är det fatt?

– Ack ack ack, sade gumman uppgivet. Min lilla hund Loppan har sprungit bort och nu kan jag inte hitta den igen.

– Oj oj, sade Lukas. Det var inte roligt. Jag kanske kan hjälpa dig leta?

– Åh, tack, sade gumman som blev glad över att få hjälp.

– Var såg du hunden senast, undrade Lukas.

– Hon sprang efter några fåglar därborta, sade gumman och pekade.

Lukas och gumman begav sig mot buskarna medan de ropade:

– Loppan! Hallå! Loppan, var är du?

Medan de gick omkring där bland träden och letade som bäst dök det upp en flicka som Lukas kände sedan tidigare. Hon hette Ninni Nääsroth och var kompis med Lukas storasyster Lisa, och båda var över 20 år gamla. Det är jättegammalt tycker Lukas. Ninni var alltid klädd i konstiga kläder. På huvudet hade hon en toppluva som var så lång att den hängde ner till fötterna och hennes jacka var alldeles vit och fluffig som ett stort vitt moln. På benen hade hon över ett par gula galonbyxor spänt fast svarta knäskydd.

– Vad är det ni ropar om, frågade hon och Lukas förklarade problemet med den bortsprungna hunden.

– Ja men jag såg en hund för bara en liten stund sedan, sade Ninni. Den sprang mot den lilla bäcken därborta. Den kanske var törstig. Om ni vill kan jag följa med och visa er.

De begav sig alla tre iväg till bäcken, men där fanns inga spår av hunden. Lukas tittade sig omkring och ropade:

– Loppan! Loppan!

De lyssnade en stund men hörde inget annat än vinden som blåste i träden.

– Varför heter hunden Loppan, frågade Ninni.

– Därför att hon brukar hoppa som en när hon är glad, förklarade gumman och såg ledsen ut. Hon saknade sin hund så mycket att ögonen tårades.

Lukas tänkte efter. Hur skulle de kunna hitta hunden? Kanske kunde de jama högt så att hunden trodde att de var katter och kom för att jaga dem? Eller kanske han kunde de hitta några ben att locka hunden med? Eller om de hade en boll att leka med: alla hundar gillar att leka med bollar, i alla fall alla hundar som Lukas kände.

Då hördes ljudet av en cykel och Jocke, Lukas bästa kompis, dök upp mellan träden. Jocke hade alltid häftiga kläder och fick ha keps på sig när han ville, även om det var kallt ute. Nu när han kom cyklande hade han ett par rallyglasögon på sig som han fått av sin farbror när han fyllde år. Jocke gick i samma klass som Lukas och under sommarlovet hade de byggt en hemlig trädkoja tillsammans.

– Hej Lukas, ropade Jocke. Din mamma sa att du var här, så jag cyklade hit.

Jocke lade ifrån sig sin cykel och kom fram till de andra.

– Vad gör ni egentligen, frågade han.

– Vi letar efter Loppan, sa Lukas.

– Det är hennes hund, sa Ninni och pekade på gumman.

– Den har sprungit bort, sa gumman.

Jocke kliade sig i huvudet och sade sedan:

– Jag kan fara runt på min cykel och spana lite om ni vill.

– Bra idé, sade Lukas. Då fortsätter vi leta här.

Så fortsatte de ropa och tittade under buskar och bakom stora grästuvor. Ninni råkade kliva på sin långa mössa och snubblade rakt över en myrstack. Hennes jacka blev alldeles full med barr, men hon bara skrattade och sade att det var tur att det var så kallt att myrorna inte var ute.

Plötsligt klev två herrar klädda i gröna skogskläder och stora gummistövlar fram ur snåren. De höll båda i långa kikare och runt halsen hängde stora kameror. Den ene tecknade med ett finger för munnen att de skulle vara tysta.

– Sccch, viskade den andre. Ni måste vara tysta, annars skrämmer ni den rödgröna steppgöken!

– Vad då för något, undrade gumman nyfiket.

– Steppgöken! Det är en väldigt sällsynt fågel som har setts här i närheten, sa den ene mannen.

– Ni förstår, vi är fågelskådare, sa den andre mannen.

– Jaha, sade Lukas. Vi letar efter en hund som heter Loppan. Har ni sett den?

– Nej tyvärr, sade den ene mannen. Men vi har mest tittat uppåt hela dagen.

– Ja, sade den andre mannen. Man blir alldeles stel i nacken av att stå så. Kanske vi ska hjälpa dem att leta efter deras hund, sade han till sin vän.

– Ja det kanske vi ska göra, svarade den förste mannen. Vi har ju våra fantastiska fågelskådningskikare… Dem ser man jättelångt med!

De båda männen började spana med sina kikare och de andra fortsatte att leta. Jocke kom tillbaka på cykeln och sa att han inte hade sett det minsta spår av Loppan. Den lilla gumman var rädd att de aldrig skulle hitta hunden, men Ninni tröstade henne och sade att den nog snart skulle dyka upp igen.

Då kom Lisa, Lukas storasyster, gående. Hon hade långt mörkt hår och hade svept in sig i en lång svart kappa. Runt henne fladdrade ändarna på en sjal som hon knutit runt halsen. Lukas tyckte att hon var snällast i världen, kanske med undantag av mamma förstås.

– Det är väl inte så att ni går här och letar efter en liten bortsprungen hund, frågade hon och log.

– Jo, sade Lukas, hur kan du veta det?

– Tja, sade Lisa hemlighetsfullt. Jag kanske till och med vet var ni borde leta. Följ med mig så ska ni få se.

De gick allihop, utom Jocke som cyklade förstås, hem till Lukas hus.

– Nu ska ni få se, sade Lisa och öppnade dörren.

Ut kom en lurvig liten trasselsudd springande, hoppande och skällande om vartannat. Det var den lilla gummans hund.

– Loppan! ropade gumman lyckligt och klappade och kramade hunden som viftade på svansen och såg minst lika lycklig ut över att få återse sin matte.

– Jag hittade den ute på gården, sade Lisa. Den hade nog ramlat i bäcken för den var alldeles blöt och frös så jag tog in den i värmen och torkade den.

Gumman kopplade hunden och lyfte sedan upp den i famnen.

– Tack allihopa för att ni var så snälla och hjälpte mig att leta, sa gumman med ögonen fyllda av glädjetårar. Om ni inte hade hjälpt mig hade jag nog fortfarande gått därute i skogen och letat.

Alla sa att det bara hade varit roligt att hjälpa till och innan Lukas och Jocke begav sig av mot sin trädkoja för att starta en detektivbyrå, hade Lukas mamma bjudit dem alla på varm choklad och nybakade bullar.

Laban och apan (1999)

Laban satte sej upp. Något hade väckt honom. Han vred på sej ett varv i sängen och ville återvända till sin dröm. Det hade varit något med en blond flicka på en krog. Då hördes ljudet igen och han satte sej upp. Han lade huvudet på sned och lyssnade. Där var det igen. Någon som krafsade på dörren. Sömndrucken tänkte han efter vem det kunde vara. Klockan var ändå mitt i natten. Varför krafsar han, tänkte Laban, varför ringer han inte på om han vill in? Andlöst låg han och lyssnade. Krafsandet fortsatte.

“Vad fan är det frågan om”, mumlade han irriterat och satte sej upp. Han gick fram till dörren och pressade ögat mot kikhålet. Därute satt en liten figur, knappt högre än en halv meter. Det var lite svår att se vad det var, men Laban associerade skepnaden med en liten gibbonapa.

Vad gör han här, undrade Laban. Har han rymt? Varför ger han sej på min dörr? Laban skiftade fot. Vad skulle han ta sej till? Den lilla skepnaden därute i trapphuset skulle snart väcka upp alla grannar och dom skulle tro att det var hans apa. Då skulle han minsann få höra att det var förbjudet att ha husdjur och alla de arga kärringarna på våningarna ovanför och under skulle skriva på listor för att få honom vräkt.

Laban gäspade trots sin penibla situation. Vad skulle han ta sej till? Apan bara krafsade och krafsade. Samtidigt hade den börjat gnälla ynkligt. Plötsligt hördes ett ljud från våningen under.

Det måste vara en av kärringarna, tänkte Laban panikartat och öppnade dörren med ett ryck. Apan smet in och medan fotstegen obönhörligt kom uppför trappan stängde han dörren så snabbt och försiktigt han kunde. Han tittade ut genom kikhålet och såg att det mycket riktigt var en rynkig gammal tant i blommig morgonrock som hade kommit upp och blängde surt på de stängda dörrarna. Hon lyssnade noga med huvudet på sned. Eftersom inget hördes lommade hon sakta och misstänksamt ner till ner till sin egen våning.

Laban andades ut, men drog snart efter andan igen. Ett krasande ljud hördes från vardagsrummet. Han sprang genast dit och fick syn på apan som hände i taklampan och flinade uppnosigt. Hade Laban inte vetat bättre hade han kunnat tro att apan skrattade åt honom.

Jaha, tänkte Laban, vad ska jag nu ta mej till? Han gick fram till apan som snabbt hoppade utom räckhåll och satte sej uppe på gardinstången. Laban tänkte efter. Han var ju tvungen att fånga in apan innan den lyckades förstöra något.

“Vill du ha något att äta”, frågade han därför och backade mot köket. Apan verkade nyfiken och följde på behörigt avstånd efter. Laban öppnade sakta kylskåpet och funderade över vad apor egentligen äter. Han fingrade på några gamla grönsaker, men fäste sedan blicken på en fruktskål som stod på köksbordet. I samma ögonblick som apan själv fick syn på den förföriskt upplagda frukten ringde det på dörren. Laban ryckte till av förvåning och apan kastade sej in i skydd under en soffa.

Undrande över vem det nu kunde vara gick Labans snabbt fram till dörren och öppnade utan att titta i kikhålet. Därutanför stod en man i vita och svarta kläder. Han var blek i ansiktet och såg mycket irriterad ut.

“Min apa har rymt”, sa han. Kanske för tusende gången den här kvällen. “Har du sett honom?”

“Jaa”, började Laban men mindes sedan apans plågade blick då den hade suttit där utanför dörren. “Eller vad menar du med apa förresten?”

“Ett litet ludet djur med lång svans. Just den här ser väldigt intelligent ut, men är i själva verket väldigt dum. Rymmer hela tiden och vet inte själv sitt eget bästa. Den måste tillbaka till cirkusen annars överlever den inte.”

“Jaså”, sa Laban skeptiskt. “Men tyvärr har jag inte sett nån apa härikring. Hör med tanterna en våning ner, dom brukar ta hand om alla möjliga sorters djur.”

Mannen tackade och begav sej neråt när Laban plötsligt tillade:

“Du, dom där tanterna, dom brukar ofta stjäla små djur och låtsas som ingenting. Gå och hör med dom. Och lita inte på dom när dom säger att dom inget sett. Förmodligen är det dom som har din apa och försöker låtsas som inget. Dom kanske till och med försöker skylla ifrån sej och säga att dom sett den nån annanstans. Pressa dom bara lite så erkänner dom nog.”

Laban log och mannen tackade.

“Hoppas du hittar honom”, sa Laban vänligt och stängde dörren.

När han kom tillbaka in i köket satt apan i fruktskålen och smorde kråset. Den tittade oroligt upp men Laban log och sa:

“Ta för dej bara. Du är säker nu.”

Vänta på posten (1999)

Jag började vänta på posten redan innan jag klev upp ur sängen den där morgonen. Jag väntade nämligen ett viktigt brev från en bekant i Saltzburg. Vi hade talat om att han eventuellt skulle publicera min bok på det förlag han nyss startat. Han hade lovat att skicka besked så snart han läst igenom manuskriptet. Det var därför jag började vänta så tidigt, trots att jag mycket väl visste att posten inte brukade komma förrän nån gång på eftermiddagen.

Det var fint väder den där dagen. I alla fall tycks jag mej ha ett minne av att jag satt ute i trädgården och läste. Exakt vad det var jag läste är jag däremot lite osäker på. Det var varmt och jag orkade inte riktigt koncentrera mej. Jag minns att idéer svepte förbi mina halvslutna ögon som dimma tidigt om morgonen.

Det var då sanningen slog mej. Jag förstod hur hela spelet hängde samman. Jag tänkte att det här är ett påfund inte ens hin onde själv skulle kunna ha räknat ut. Det hela handlade om Guds system om individuell övervakning, om synd och ånger. Det var ett djävulsk påfund skapat för att hålla de arma människorna i schack. Jag tänkte att det här är ohyggligt, varför har ingen kommit på detta tidigare? Vår ignorans och naivitet (som endast överträffas av vår fantastiska fallenhet för maktmissbruk) hade hindrat oss att genomskåda den rysliga lögn och illusion som i århundraden hade presenterats som den enda sanningen.

Jag föreställde mej själv som en av himlens änglar och drog genast ett flammande svärd för att skära hål på kulissen. Jag ämnade sedan basunera ut vad jag hade sett och tala med människor om sanningar och lögner och det fängslande system av skuld och självförnekelse denne förment gode Gud tvingat på oss. Jag såg för mitt inre hur hans horder av predikande hycklare kom mot mej och viftade med sina kreativt skapade sanningar inbundna med andra lögner och historier i en tjock bok med svarta pärmar. De var rasande på mej och jag skrek för att alla vanliga människor skulle höra vad jag hade att säga. De anstormande lögnväktarna kastade sej över mej och försökte kväva mej med sin tyngd. Några kräktes blod över mej för att jag skulle drunkna.

Med andan i halsen reste jag mej upp och såg att jag hade väckts av en smäll från brevlådan nere vid vägen. Posten hade kommit. Jag vinkade åt brevbäraren, men satt kvar i stolen några minuter. Jag tror att jag ämnade betvinga min oro över att brevet skulle innehålla ett ihåligt beklagande om att min bok inte kunde ges ut pga dålig ekonomi. Jag försökte lugna mej; andades djupt och reste mej till slut upp.

Gruset knastrade under mina fötter och jag föreställde mej att det var jättelika klippblock som krossades mot varandra under min oerhörda tyngd. Jag hade glömt bort att jag skulle andas. Hade det inte skett av sej själv skulle jag nog ha kvävts och dött där på gruset innan jag hunnit öppna kuvertet. Men nu blev det alltså inte så.

Hela kuvertet sprack när jag skulle öppna det – så ivrig var jag. Papperet inuti var grovt och hade ett lyxigt tryck: Ludwig von Krügers Förlag.

Sakta sökte mina ögon genom texten efter det där lilla ordet…

TYVÄRR

…som de blivit så vana vid i den här typen av brev. Men av någon underlig anledning fanns inte det där ordet med.

Kunde det verkligen vara så att de tänkte publicera min text?

Jag stapplade först med blicken och gled och slingrade med ögonen så att jag plötsligt inte förstod ett ord. Sedan tvingade jag mej att smälta samman bokstäverna så att jag kunde uppfatta brevets innebörd.

Till slut förstod jag i alla fall vad brevet försökte berätta för mej. Jag skulle få publicera min bok till slut.

Jag satte mej i min stol igen. Tänkte efter vad allt detta betydde. Log litegrann för mej själv.

Snart får jag äntligen kalla mej författare.

Innanför skyltfönstret (2000)

Jag undrar om hon såg mej.

Hon var söt och glad. Mycket charmig.

Det blåste till precis då jag hade fått syn på henne och jag höll på att tappa halsduken. Det var vinter då. Jag tittade ner några ögonblick och när jag sökte efter henne längre fram på gatan där hon nyss varit på väg mot mej kunde jag inte se längre. Hon hade svängt och var på väg in i en klädaffär.

Jag ville inte ropa till henne, det var så många människor mellan oss. Hon gick in genom dörrarna och jag såg mej själv speglas i fönsterglaset. Jag fortsatte gå tills jag hade passerat affären men stannade sedan upp. Jag såg henne titta på kläder därinne.

Tänk om hon gick in bara för att undvika mej?

Jag fortsatte några steg men stannade igen. Ville tala med henne, träffa henne. Om hon hade sett mej borde hon anta att jag också såg henne. Då kan jag ju inte gå in. Jag kände mej pinsam och började gå igen. Jag längtade efter henne. Så jag stannade och gick tillbaka. Några sekunder till och det hade varit försent. Nu kunde jag gå in och säga lite skämtsamt att jag nog såg henne.

Hon log och verkade glad över att se mej. Jag kände mej plötsligt blottad på något sätt och började irra med blicken. Jag som alltid har kunnat se på henne utan att bli rädd. En skarp känsla av övergivenhet smetade ner insidan av lyckan att få träffa henne; jag ville att det skulle vara hon och jag. Vi bytte några triviala ord. Fast jag ville säga att hon är vacker och att jag tycker om henne.

Plötsligt var jag på väg därifrån. Jag kände mej tvungen att gå innan jag blev tråkig. Jag kom ut på gatan och fortsatte som om inget hade hänt. Det kändes faktiskt som om episoden aldrig hade ägt rum.

Jag undrar fortfarande om hon hade sett mej eller inte.

Kvällens händelser (2000)

Det var tre pojkar med varierande längd på skäggen som en kväll skulle ut på lokal. Men först satt de och drack sej modiga hemma hos den som hade kortast skägg och största förhoppningarna om att träffa en flicka. Där pratade de en stund om tidigare besvikelser innan de snart insåg att de borde undvika ämnet eftersom det var så deprimerande.

När de väl kom ut till lokalen bjöds på dans och dryck. Flickorna var söta och hade ganska lite kläder på sej. De dansade utmanande framför de skäggiga pojkarna, men det var också allt.

Pojken med störst förhoppningar och kortast skägg pratade med alla flickorna. Men det enda de sa till honom var: släpp mej, släpp mej.

Pojken med längst skägg och minst förhoppningar på att träffa en flicka, träffade en flicka. Hon ville nästan följa med honom hem, men hon ångrade sej i sista stund.

Pojken med näst längst skägg och näst minsta förhoppningarna om att träffa en flicka satt mest och såg på, oförmögen att göra annat. Han var nöjd ändå eftersom han ville bli konstnär och behövde lida lite innan det var dags att gå hem.

Och tillfällen att lida fanns det gott om under kvällen.

På vägen hem blev de retade av en yngre helt oskäggig pojke som kallade de skäggiga pojkarna för skäggiga gubbar. Flickan som tänkte följa med det längsta skägget hem retades också och försökte stjäla en tröja av den med kortast skägg och de största, vid det här laget dock fullständigt krossade, förhoppningarna om att träffa en flicka. Hon cyklade iväg med den yngre oskäggige pojken men lämnade som tur var tillbaka tröjan innan hon for.

De skäggiga pojkarna kände sej nedslagna av den misslyckade kvällen och tog en bulle hem. Fast enligt bullechauffören så var det ingen som sa bulle längre. Det var bara något som den yngre oskäggige pojken tutat i de äldre skäggiga pojkarna för att de skulle framstå som fån. Fast det det skötte de så bra själva, så det var alldeles onödigt.

Innan de skäggiga pojkarna skildes åt bestämde de att de skulle träffas nästa dag och göra om alltihop i hopp om att det denna gång skulle gå bättre. För kanske finns det nånstans tre söta flickor som bara väntar på att de tre skäggiga pojkarna ska komma i deras väg.

En något mörkare dag (2001)

Plötsligt var det tidigt på morgonen dagen efter. Det var en något mörkare dag en den föregående och jag kände mej lite nedstämd. Från ett vanligt C till ett A-moll skulle man nog kunna säga.

Jag upptäckte att jag låg i soffan och att alla lampor och en flimrande teve fortfarande stod påslagna. Framför mej på bordet såg jag ett halvt urdrucket vattenglas och jag svettades ymnigt eftersom den varma solen ganska enkelt pressade sej genom mina tunna och urblekta gardiner och vällde över mej med sin mjuka strålning.

När jag försökte sätta mej upp fann jag mej mycket yr i huvudet och att tänka var inte ens att tänka på, så att säga. Ögonen var igengrodda av nåt knastrigt jox och tungan smakade ludet, så där som när man varit ute på en rejäl fest kvällen innan. Vilket var precis vad jag hade varit.

På ren instinkt drack jag upp det varma, nästan sega, vattnet och grimaserade. Sedan kände jag att det var ganska meningslöst att vara vaken i det här tillståndet och bestämde mej för att sova ett tag till.

Dom primitiva delar av min hjärna som fortfarande fungerade någorlunda fick mej på nåt sätt att stappla in i sovrummet, som var svalt och skönt. På vägen drog jag av mej mina skrynkliga kläder och kröp naken ner under det mirakulöst sköna täcket.

Innan jag somnade vred jag mej runt ett par varv i sängen. Det är min personliga motsvarighet till hundars vana att trampa runt lite innan dom lägger sej ner. Jag har massor med såna där konstiga vanor. Mer om dom ska jag berätta senare.

Hursomhelst.

Dagen innan detta något tjorviga uppvaknande var en något ljusare dag. Inte rent luminöst utan på ett annat sätt. Ni kommer snart förstå vad jag menar.

Molnen bara svävar där och håller käften (2001)

En dag på jobbet får Rittva helt enkelt nog.

“Hallå hallå? Nähä, vad konstigt, ingen där”, säger hon och lägger tillbaka luren trots att det faktiskt är nån som skriker där i andra änden av linjen.

Istället vrider hon upp volymen på sin dator med en väl inövad knix med musen och ur högtalarna gastar ett bråkigt gothband sin refräng: “kill kill kill, death death death!”

Hon lutar sej tillbaka, tänder en cigarett och medvetet trotsande rökförbudet inne på kontoret lägger hon upp dom kängbeklädda fötterna på bordet. Arbetskamraterna vid dom andra datorerna ser storögt på detta självsvåldiga beteende men törs inte säga så mycket.

Det går redan allsköns rykten om Rittva på kontoret. Hon är jämt klädd i svart och är helt säkert allra minst en sån där farlig vänsterextremist som Expressen har skrivit om, och kanske till och med satanist, jo det måste hon vara, det förstår man ju så fort man hör vilken musik hon brukar lyssna på. Och det där långa svarta håret, inte kan det vara helt naturligt, så blek som hon är. Näe, hon är helt säkert nån sorts Häxmästare, det har vissa grötmyndiga bedömare längre bort i korridoren rapporterat om. Det gör dock inte så mycket vad folk säger tycker Rittva, bara hon blir lämnad i fred.

“Fy faan, ska det va så här”, suckar hon och kollar ut på dom mörkgrå molnen som tycks håna henne genom att bara sväva där och hålla käften. Suck. Hon försöker stirra på molnen ett tag, men telefonen bara ringer och stör hela tiden. Suck igen. Resolut reser hon sej till slut upp med ett rätt bestämt uttryck i sitt ansikte. Hon spänner ögonen i dom övriga existenserna inne i rummet.

“Okej, era pajasar, nu får ni lyssna lite här. Jag har tänkt sluta nu. Jag ger fan i den här skiten. Är det nån som följer med och tar en öl eller nåt?”

Alla i rummet sitter tysta och skrämda framför dom kallt lysande dataskärmarna och stirrar på henne. Några viskar försiktigt i sina headsets. Kanske med en kund, eller kanske med chefen. Det ger hon dock fullständigt fan i och trampar ut ur rummet med steg som om hon inte hade den allra minsta tanke på att nånsin återvända.

Ute i korridoren kan hon inte undvika att ett brett leende breder ut sej på hennes läppar.

När hon sedan står i kapprummet och hänger på sej sina ytterkläder, ja svarta dom också, kommer en dam precis ut från toaletten. När hon får syn på Rittva, som med en cigarett dinglande i mungipan svär över en ärm som trasslat till sej, kläcker hon ur sej ett ofrivilligt: “Herregud!”, och återvänder snabbt och instinktivt in i säkerheten bakom den låsta dörren.

“Hörru, Doris, hur är det med magen”, frågar Rittva lite sarkastiskt mot dörren.

“Eh… jo, tackar som frågar…”, kommer det tveksamt och dämpat genom dörren. “Det går så bra så. Ajö, hejdå.”

Doris vill tydligen avsluta samtalet ganska snabbt. Rittva känner sej dock lite illvillig så hon fortsätter konversera.

“Nu är det snart helg igen. Det är väl skönt.”

“Ja.”

“Och så är det ju en mässa i helgen.”

“Vad då för mässa? Är det teleteknikmässan du menar?”

“Nej för tusan, det är en häxmässa. Vi offrar barn till satan och umgås lite. Dricker choklad och knaprar havreflarn. Gör lampskärmar av hud. Du har inte lust att följa med?”

“Nej tack, jag har bokat tvättstugan hela helgen.”

“Jahaja. Hur är det med barnbarnen förresten?”

“Fin‑fint.”

“Det låter bra. Bor dom kvar ute hos…”

“Nej, dom har flyttat! Nu måste du gå. Hejdå.”

“Jaja, satan älskar dej också.”

Utan att ha särskilt bråttom lämnar så Rittva den obekväma rosafärgade betongklumpen (som så många med nöje kallar sin arbetsplats) åt sitt öde och fortsätter ner mot satan. Stan menar jag.

Det är kallt och småkyligt ute eftersom solen inte har haft chansen att värma upp Rittvas tillvaro på ganska länge nu. Dom där jävla molnen.

Jävla allting känns det som. Hon har inte haft några pengar, hon har inte varit ledig och har hon varit ledig har hon varit för trött för att orka göra nåt med några vänner.

Hon skulle vilja göra nåt annat. Frågan är vad. Ska man söka till nån skola måste det vara nåt man verkligen vill med tanke på dom skulder man drar på sej. Det måste vara nåt man verkligen vill så att man står ut också. Hur hon har stått ut så länge på jobbet är ett mysterium.

Ska det vara så svårt att hitta nån mening med hela helvetet?

Plötsligt känner hon sej på humör för att spexa lite. Hitta på nåt som inte hör hemma i det här alltför välordnade samhället. Slippa tänka på dom där uppkäftiga grå molnen. Frågan var bara vad hon ska ta sej till. På gatan strömmar myriader med folk omkring och verkar inte riktigt veta vad dom håller på med eller vart dom är på väg.

Rittva tycker sej nästan se hur dom allihop släpar på ett varsitt barr av något slag. Själv känner hon sej ganska nöjd över att just ha lämnat det insektslik hon blivit beordrad av högre instans att släpa till stacken.

Det är väl lika bra att ringa nån, tänker Rittva och ska just ta fram telefonen när hon passerar en affär.

“Men jävlar, nu kan jag passa på att handla lite istället”, säger hon till nån förbipasserande statist i hennes liv som inte ens behagar lyssna. Hm, så oförskämt.

Hon plockar åt sej en korg och spanar över butikens långa hyllrader med ett lätt kisande eftersom hon ser en aning illa. Av nån underlig anledning är det mest äldre tanter och farbröder inne på affären. Det får sin förklaring när hon ser att klockan inte är mer än kvart i tio. Det betyder att hon hade stått ut på jobbet i ungefär två och en halv timme. Och naturligtvis fyra år innan dess. Fyra jävla år!

Plötsligt och helt utan förvarning står hon framför en hylla med tandborstar och tandkräm. Prislapparna verkar helt sanslösa.

“Tjugi spänn för en tandborste!”, utbrister hon högt utan att tänka på det. “Det var det jävligaste. Vart är världen på väg egentligen?”

Prislapparna verkar sanslösa men inte helt lögnaktiga, så efter att ha funderat en stund muttrar hon: “Ja, dom lär ju inte gå ner i pris, så det är väl bäst att passa på”. Därefter greppar hon en näve och slänger ner i korgen. Inte konstigt att man aldrig har pengar med dom priserna, tänker hon och fortsätter runt i affären.

Känslan av att vilja spexa dyker upp igen, och när hon kommer till köttdisken är det klippt. Där ligger en tragedi och bara väntar på att få spelas.

“Freja!”, ropar hon med spelad bestörtning och böjer sej överdrivet gråtande ner över dom döda djuren som ligger helt uppstyckade och nakna. “Muuu! Muuuuuu!”, råmar hon uppgivet som om det var nån bekant som låg där.

Några andra kunder stannar häpet upp och Rittva stelnar till. Förvånat tittar hon på en förpackning innanlår och hejdar sedan det fejkade tårflödet.

“Oj, jag tog visst fel. Det var inte hon. Det är ingen fara. Det var nån annan. Jag trodde det var Freja. Jag kände henne.”

Åskådarna till spektaklet skingras motvilligt, dom vill gärna bli underhållna, underhållna men inte indragna i någons vansinne eller så.

Rittva ställer ifrån sej korgen. Folk tittar tydligen på vad som helst.

“Huga, här vill jag inte handla. Skrämmas sådär. Rena Auschwitz det här! Jag låter mej inte behandlas hursomhelst.”

När hon passerar kassan teaterviskar hon förtroligt till kassörskan att: “Det är nån som har dött därinne”, varpå det blir ett väldigt ståhej i kön.

Äntligen ute i den molniga men ändå ganska friska luften igen tänder hon en ny cigarett.

Sedan tar hon fram telefonen och bläddrar fram sin kompis PULKAN på displayen. Det blippar och piper lite oroväckande och Rittva lyssnar bekymrat på vad som händer i luren. En svag röst som styckats i lika små bitar som djurdelarna på affären tycks ha nåt att säga nånstans långt bort.

“HALLÅ? ÄR DET PULKAN?”, gastar Rittva och håller för det öra som inte är inblandat i samtalet. “HÖRS JAG?”

Hon kastar ett öga på den radiak‑gröna displayen för att se om det går att få nån form av information, men det är ju såklart förgäves.

“PULKAN? PULKAN, HÖR DU MEJ?”

“sk…ko…ps…rl…”, svarar nån kanske. I alla fall skulle man lätt kunna inbilla sej det. Fast det skulle lika gärna kunna vara: “ps…ke…tr…ks…”

“Det var då djävulen”, säger Rittva. “Det måste vara dom där jävla molnen som stör signalerna, ja det ger jag mej fan på.”

Hon ger upp och stoppar telefonen i fickan, hytter med nävarna och hojtar melodramatiskt:

“Satan satan, varför har du övergivit mej?”

Då hör hon en försiktig harkling och en röst bakom sej:

“Hrm. Men jag står ju här.”

Hon vänder sej om och får syn på en uppenbarelse i svart. Fastän många skulle ha tvekat att kalla det hon ser en människa, så är det nog trots allt precis vad det är. En pojke, inte så himla långt från tretti, precis som hon, och klädd i svart är han också, också precis som hon är. Han är dock rödhårig och en smula vanvårdad. Man skulle kunna säga att han har sett bättre dar. Över axeln hänger en väska, svart såklart, färgsatt med några röda pins föreställande hammaren och skäran och andra socialistiska symboler.

Tydligen var det han som hade talat till henne.

“Jaha minsann, det var värst”, säger Rittva roat och kisar lite för att se honom tydligare.

“Joru. Det kan man säga”, svarar den unge mannen.

“Har du eld”, undrar Rittva och drar fram en ny cigarett.

“Näe, men jag har lågskor.”

Det är tyst ett par sekunder medan olika signaler slussas omkring i dom bådas hjärnor och fastnar i köer och kör vilse och blir skickade mellan olika kontor och får översättas med en babelfisk innan dom till slut kommer fram dit dom ska.

Plötsligt ler dom mot varann och inser att dom båda två nån gång har misstagits för knarkare utan att det finns nån som helst sanning i det.

“Jag heter Laban”

Laban sopar fram näven och Rittva skakar omkring den lite.

“Ha! Rittva. Du kan fan kalla mej Rittva.”

“Ja, jag har hört talas om dej. Jag känner Paulina. Jag antar att det var henne du försökte ringa.”

“Jo, det var det nog. Fast det var störningar så inåt helvete. Hörde inte ett ord.”

“Nähä. Var det därför du stod och gastade?”

“Jo, korrekt.”

“Varför kallar du henne Pulkan egentligen?”

“Äh, det är en lång historia. Den får du höra nån annan gång. Det är en komplimang i alla fall.”

“Jaja, okej, en innestående berättelse. Det låter trevligt.”

“Har du lust och följa med? Göra mej sällskap en sväng? Jag tänkte se om jag hittar Pulkan.”

“Visst, det låter bra. Vart är vi på väg?”

“Framåt. Det är nåt på gång.”

“Ja, jag vet. Det känns i luften. Jag tror molnen tänker ställa till med nåt djävulstyg.”

“Ja, du tycker det också. Fantastiskt. Dom där molnen har förföljt mej hela morgonen. Dom går visst inte att lita på.”

“Nej, dom är sluga och gör som dom vill. Man gör bäst i att inte försöka reta upp dom alltför mycket.”

“Det är nog sant så som det är sagt. Hänger du med och handlar ett par svarta latexhandskar?”

“Lakritshandskar?”

“Latexhandskar. Jag tänkte ha dom på festen ikväll.”

“Jaha. Ja, det låter ju gott.”

“Näe, latex alltså.”

“Jaså, jaha. Jag tänkte jag också, det kan ju inte vara praktiskt.”

“Vad då?”

“Laktritshandskar.”

“Nä, hur skulle det se ut.”

“Ha!”

Återigen sätter Rittva igång att kisa, den här gången mot någon som ger sej till att vinka våldsamt längre bort på gatan. Laban följer hennes blickriktning och kisar ännu värre.

“Hallå, ser du nåt”, undrar Rittva.

“Näe, jag har inga linser.”

“Jag tror det är nån jag känner, men jag vet inte säkert.”

“Vänta, jag kan ta på mej mina brillor och kolla om du vill.”

“Ja, det är nog lika bra det.”

Laban drar ur en ficka upp ett par rejäla pansarglasögon och trycker fast över snoken.

“Det är en tjej.”

“Jaha, och mer?”

“Ja, hon vinkar.”

“Men det ser väl jag också. Hur ser hon ut.”

“Ja, jag vet inte. Jag kan inte förklara riktigt. Hon ser trevlig ut. Bekant på nåt sätt.”

Flickan närmar sej under denna konversation och verkar ropa något.

“Nu tjoar hon också”, refererar Laban.

“Ja, det kanske är bäst att jag tjoar tillbaka”, konstaterar Rittva och ropar lite på måfå.

Medan dom står och stirrar kommer kvinnan så nära att Rittva plötsligt utropar:

“Det är ju Belinda! Och cykel har hon också!”

“Det var värst”, instämmer Laban och så möts dom alla tre där mitt på gatan.

“Är ni helt blinda ni”, kräver Belinda helt oregerligt att få veta. “Jag har försökt få kontakt med er hur länge som helst.”

“Du får väl använda serafimsignaler istället”, föreslår Rittva listigt, men Laban har en ännu bättre idé.

“Eller kanske semaforsignaler?”

“Vad ni ska krångla till det jämt, ta på er brillorna i stället”, tycker Belinda och fortsätter: “Jag träffade Paulina förut, hon sa att hon letade efter dej. Det var nåt tjorv med telefonen. Men hon sitter kanske kvar på Gallan.”

“Jaja, hakar du på dit?”

“Nä, jag måste hem en sväng. Jag kanske kommer förbi sen.”

Det blir inget vidare tårdrypande avsked utan Belinda cyklar vidare utan några större känslostormar från dom inblandade.

Längre bort på gatan kan Rittva inte hålla sej lugn längre.

“Dom där jävla duvorna ska minsann ha sej en omgång. Traska omkring såhär mitt i vägen, va fan, har dom inte hört Televinkens trafikskola? Nästan mer planlösa än alla dom här pälslösa aporna som skuttar omkring överallt och är till besvär.”

Det är en kamp för Rittva och Laban att bana väg genom den flaxande kaskaden av ännu inte tillredd, falsk men billig, kycklingkebab.

“Satan, rabies, parasiter och salmonella”, utropar Rittva som om hennes och hela världens motgångar berodde på duvorna. “Vad har ni här nere att göra? Använd vingjävlarna för tusan! Fattar ni inte det så får ni skylla er själva!”

Hon dundrar fram över gatstenarna med sina klapprande kängor, inte så mycket i avsikt att skada dom små ohyrorna, som att skrämma livet ur dom.

“Sådärja”, säger hon när dom skingrat sej och flyttat hela tio meter längre bort. “Dagens motion också. Phew. Nu tar vi oss en fika.”

När dom kommer upp på restaurang Gallan finns det inte en person där. Det är helt tragiskt tomt, särskilt eftersom dom hade förväntat sej att hitta någon dom kände där.

“Hallå, vad är det här för trams”, utropar Rittva förnärmat. Det är som om hon tycker att alla har gömt sej för att reta upp henne. “Var är besättningen? Eller personalen eller vad det heter.”

“Vilka fasoner”, håller Laban med och kniper ihop ögonen så mycket han kan utan att blunda. Ändå ser han ingen. Det är tomt helt enkelt.

Rittva ser lite klarare, men det hjälper inte mycket. Det enda som finns att se är en övergiven kaffekopp och ett överfyllt askfat på ett i övrigt tomt bord.

“Är det nån utrymning kanske?”

“Brandövning förstås”, antar Laban.

“Men åh, vad jobbigt! Just idag av alla dar! Det är en konspiration.”

“Jamen självklart. Du har ju rätt. Det är säpo som ligger bakom alltihop. Det fattar ju vem som helst.”

Laban tar fram en svart skidmask som han överväger att dra över huvudet. Han fingrar längs kanten och tänker att han inte får skämma ut sej nu så här inför en trevlig dam.

“Snygg”, berömmer Rittva på fullt allvar och Laban rodnar lite.

“Äh, det är mamma som har stickat den. Jag fick en när jag fyllde år. Den kliar nåt förbannat men jag vill ju inte göra henne lessen. Och så kommer den väl till pass när säpo är framme och ska registrera. Du vet dom har automatiska kameror som fotar alla som har såna här.”

Laban pekar på sina socialistsymboler och ser sej sedan oroligt omkring efter linsen han vet betraktar honom.

“Det är som att vara med i en ondskefull version av Dolda kameran dygnet runt. Candid camera, my ass.”

“Candide, var inte det den här bedragaren som lurar kungen i den där pjäsen, vad heter den… det var nåt franskt trams…”

“Tartuffe menar du.”

“Ja, just det. Jaha. Äh, då föll ju det resonemanget.”

“Mm. Vi skiter i det här och gör nåt annat istället.”

Dom lämnar den öde Gallan åt sitt öde och fortsätter mot nya äventyr ute på gatan.

Utanför har molnen i sin outgrundliga tystnad plötsligt spruckit upp, och solen gassar ner över dom två svartklädda spökena. Rittva i sin långa svarta rock tycks pinas nåt evinnerligt.

“Vad jag svettas”, utbrister hon ungefär en gång i minuten och ser plågad ut. Stackars Laban har fått slut på vettiga saker att svara på detta uttalande för ungefär fem minuter sen. Han har i all stillsamhet föreslagit att hon ska ta av sej rocken men inte riktigt vunnit gehör för den idén. Misär misär, ska det vara så här?

“Men vad jag svettas!”

“Ja du, vad ska jag säga. Jag minns en gång när jag var i Stockholm och filmade. Nere i nån het jävla källarlokal. Det var några halvkändisar där som skulle spela gangstersyndikat och jag kånkade runt på en fet jävla Betakamera. Tung som ett as och så spänner man varenda muskel i hela kroppen för att vara stadig. Det flödade svett som om jag hade en kran i pannan. Fontänsvettning! Det var helt sanslöst. Jag har inte varit med om nåt liknande. Sen har jag nåra polare som varit i Indien, och jag fick i ett brev utförligt beskrivet hur mycket man svettas där. Typ fem liter i timmen. Om man inte får nån vätska i sej skrynklar man i hop som ett litet russin på nåra timmar.”

“Ha! Jag är ganska rädd för russin, skrynkliga små klot!”

“Dom är elaka, dom bits!”

“Ja jävlar.”

“God damned.”

Promenaden fortsätter men Rittva säger inget mer om sina svettningar. Det här har molnen planerat bra.

Laban ser däremot ut att gruva sej lite för nåt. Han ser ut som om han hade nåt att säga. Han grimaserar lite, eller efter en stund ganska mycket, och kläcker sedan ur sej repliken han grunnat på.

“Vad har du för färg på underkläderna?”

“Va? Hurså?”

“Nä, det är en raggningsreplik herr Dahlkvist, en kollega, har lärt mej.”

“Jaha?”

“Ja, du får inte ta illa upp. Jag är inte pervers eller så, jag ville bara pröva…”

“Så jag får agera försöksdjur?”

“Nja… Du är ju rätt trevlig också, så det gör ju inget om det funkar.”

“Nähä. Hm. Jaja, jag måste nog se efter då, annars kommer jag nog inte ihåg.”

Rittva gräver lite innanför byxlinningen och får upp nån sorts resår.

“Ja, det här är nån sorts rosor tror jag. Det var underligt, har jag såna trosor?”

“Om du inte vill ha dom får du väl lämna tillbaka dom, det kallas ånger. Ha!”

“Hm, vad är den där Dahlkvist för typ egentligen, komma på såna raggningsrepliker…”

“Han kan imitera en säl också.”

“Oj.”

“Joru.”

“Det var värst.”

“Visst serru.”

“Jaja. Nu ska vi inte stå här och dividera om påvens skägg. Nu glömmer vi det här så länge. Vi måste få tag på Pulkan innan det är försent.”

“Är det bråttom?”

“Näe, men det kan bli. Jag tar och ringer igen.”

Hon trycker på telefonens knappar igen, till synes på måfå, men uppenbarligen vet hon vad hon gör eftersom hon ser nöjd ut när hon sätter luren till örat.

Med allt mer rynkad panna lyssnar hon i luren och utropar efter en stund:

“Men Belzebub! Jag vet att man kan köpa telefonkort där dom säljs! Håll truten och koppla mej rätt kärring!”

Hon sansar sej något när den förinspelade rösten som berättar att hennes telefonkort snart är slut tystnar. Försiktigt som om hon var avlyssnad viskar hon till Laban:

“Nu ringer det i alla fall.”

Laban tar upp sin egen telefon och tänker efter om han ska försöka ringa nån. Fast det är väl inte lönt, Pizzan och Sirap är ju på sina skolor och Brus lär ju vara på jobbet. Han stoppar ner telefonen med tanken att han ska försöka senare. Om inget oförutsett händer förstås. Och det verkar vara en bra dag för oförutsedda händelser idag.

Precis som han tänker det säger Rittva uppgivet:

“Vilken bisarr dag det har varit. Molnen jävlas och allt är som upp och ner. Och inte svarar Pulkan heller. Jag kanske får sparken från det där jävla jobbet också. Egentligen vill jag ju det men man måste ju ha mannisar också.”

“Ja, det är allt en kamp det här med livet och tillvaron. Fast det skulle inte vara så jävligt om vi bara hjälptes åt litegrann. Nu stressar dom oss och hetsar oss att kämpa mot varann. Vad är det för jävla sätt egentligen?”

“Det är ett helvete. Man kanske skulle ta det här med satanismen på allvar så som världen ser ut. Då kanske man skulle få det bättre.”

“Ja, du skulle få det bättre, men alla andra då? Dom skulle ha det lika illa för det.”

“Hur ska vi kunna lösa det då?”

“Med socialism såklart. Det är därför jag har dom här”, säger Laban och pekar återigen på sina kära röda symboler på väskan.

Rittva nickar i samförstånd och sen ser dom sej omkring.

“Vad gör vi nu då”, undrar Laban nervöst medan Rittva gäspar stort.

“Nä, jag vet inte. Allt blev plötsligt så allvarligt. Jag måste kanske gå tillbaka till jobbet.”

“Varför då? Kan vi inte göra nåt roligt istället?”

“Jag har varit på spexhumör hela dan, men nu har det på nåt sätt runnit ur mej. Jag måste gå tillbaka. Får hitta på nåt om att jag inte mådde bra eller så.”

“Säg att du kräktes blod. Då är det ingen som vill argumentera.”

“Mm.”

“Men kan inte vi träffas nåt mer?”

“Det är väl en fest till helgen har jag hört. Vi kanske kan ses då?”

“Jamen det vore skoj.”

Laban skruvar på sej. Vill inte riktigt gå.

“Jag kanske kan ringa dej?”

“Ja, gör det. Ta mitt telefonnummer.”

Laban letar fram en orange penna och ett gammalt busskvitto. Rittva plitar ner sitt nummer och svär tyst när hon skriver fel ett par gånger.

När Laban stoppar ner pennan i väskan och lappen i plånboken ser han att hon stavat sitt namn med ryska bokstäver.

“Coolt”, säger han och kastar en kort blick på henne. Hon står också och skruvar på sej. Vill hon inte gå till jobbet eller vill hon inte lämna honom?

“Hm”, säger Laban.

“Ja, men vi får väl höras.”

“Absolut. Det gör vi.”

“Okej. Ja, hejdå.”

“Hej då. Ha det så bra.”

Rittva går och lämnar Laban strax utanför biblioteket. Han begrundar vad han egentligen sagt. Det blev lite mesigt där på slutet, men plötsligt kände han sej så nervös att det bara blev så. Inte mycket att göra åt, tänker han och går in för att låna sej en bok.

Rittva känner sej också lite orolig. Molnen har börjat hopa sej igen. Värmen har försvunnit. Det grå taket är tillbaka. Det var en kort respit från den döende höstens kalla grepp. Snart är det vinter och mörkt 20 timmar om dygnet.

En snabb blick på klockan säger att hon varit borta i två timmar. Det är precis en halv dag mitt i vintern. Kan hon säga att hon varit på lunch? Fast hon har ju inte ätit nåt så hon kommer få svälta om hon går tillbaka. Svälta nu eller svälta när jag blir arbetslös, tänker hon. Fast om jag är snabb kan jag klämma i mej en korv.

Molnen behöver inte äta minsann. Dom har det bra däruppe dom. Mår bra när det är lågtryck.

Rittva går fram till Hållplatsens grill.

“Pölsa och pommes frites, tack. Eller nej förresten, ge mej en korv istället, en sån där med fransk hud. Ja, franskt bröd då. Kokt. Vitlöksdressing. Och så fort som möjligt tack.”

I såna här ögonblick av brådska har det visat sej vara effektivt att vara vänlig istället för att skälla, så hon får faktiskt korven ganska snabbt. Lika snabbt sopar hon i sej den och står plötsligt utanför den knottriga rosa fasaden till arbetsplatsen. Det ser ut som huset fryser.

Alla storslagna planer på att ge sej av har alltså misslyckats. Det går tydligen inte att fly.

“Det var då faan. Är det så här det ska sluta?”

Några minuter till kanske inte gör nån skillnad, så hon halar fram en cigarett och sätter eld på den.

Då ringer telefonen. Displayen säger PULKAN. Rittva svarar glatt:

“Hellu! Hej, jag har försökt ringa dej hela dan. Vasaru, vadå? Jaha. Den som ändå hade fått sova. Då hade jag kanske sluppit uppleva den här dan. Haha, ja telefonjävlar. Det har bara varit elände. Va? Ja. Oj. Okej. Men du vi kan väl ses på festen i helgen då? Bra. Okej. Hej.”

Rittva stoppar ner telefonen igen och känner sej lite övergiven. Det var ett väldigt kort samtal tycker hon och tittar upp mot dom svarta blanka fönstren. Lika tomma som man känner sej efter en dag innanför dom.

Tänk alla timmar man slösat bort där inne. Tänk alla timmar tillsammans med vänner man offrat för att man ska kunna ta sej hit tidigt nästa dag. Tidigt? Snarare nästan mitt i natten om man ska åka buss och jävlas också.

Och hit går hon tillbaka frivilligt. Fast helt frivilligt är det väl inte. Inte när alternativet är arbetslöshet, svält och fattigdom.

“Så det är så här det kommer att vara”, suckar hon och fimpar cigaretten.

Vid dörren trycker hon in passerkoden och dörrarna öppnas. Hon går sakta och tveksamt in. Hon kastar en kort blick ut innan dörrarna plötsligt stängs bakom henne.

Byggnaden har uppslukat henne.

Och om detta säger molnen inte ett ord.

Hur det kommer bli (Brev till Rittva) (2001)

Jahaja. I morse vaknade jag medan jag drömde att jag läste en insändare som jag hade skrivit i tidningen: “En älg kan äga hur många aktier som helst den är ändå bara en älg.”

Jag hörde att du ska på föräldramöte. Det går visst utför med dej också. Ja, snart får du köpa dej en käpp, själv har jag redan sett ut ett fint exemplar. Och basker. En rosa basker måste du köpa. Det är kanske jag som ska ha käppen, det har män i min ålder. Tanter i din ålder har basker.

Börja betala med mynt och kuponger. Jag får skaffa ett checkhäfte. Det finns väl ingen som använder checkar idag. Då ska jag ha det. Det ska jag. Checkhäfte. Fast jag lär väl sakna täckning och förtroende. Förtroende är viktigt om man skriver checkar. Det är som att skriva egna pengar. Man måste vara tät och trovärdig. Men med den pension jag kommer att få räcker det nog inte ens till att köpa en penna. Då måste man låna pennor i butiken. Och så darrar man lite på manschetten och texten blir svårläst och snorhyveln i kassan slår in fel belopp och så får man för lite växel. Eller så är man lite skumögd och ser inte vad tusan man får tillbaka. Så måste man stå och räkna och sen klaga och undra hur dom lär ut aritmetik i skolorna nuförtiden. Annat var det minsann när jag var en osnuten slyngel då fick man lära sej att räkna lärarnas rapp med linjalen. Det var tider det. Inte som nu när man inte ens har råd med en penna och ännu mindre med ett checkkonto. Om man har tur kanske man får lite växel. Fast då lär det förstås vara hål i fickan. Och inte har man råd att låta laga det. Och inte kan man göra det själv. Och nån fru lär man inte ha. Och har man det är hon säkert ändå död. Det gäller att gå igenom pappersinsamlingen på nätterna och samla kuponger om man inte ska svälta ihjäl.

Sen behöver man en näsduk också. Så att man kan hosta och harkla och väsa och skrämma slag på dom yngre som tror att man är på väg att trilla av pinn. Dra lite blodigt slem ur näsan och sen förklara vilka krämpor man har. Klaga lite på gikten och ryggen och pipandet i öronen och pipandet i luftrören och klickandet från dom konstgjorda delarna i hjärtat och så knäna och lederna och njurarna och den stackars levern som nog låter en veta att man lever.

Och skrynkligheten bara ökar och man ser hur flickorna man kände en gång plötsligt är gamla gnälliga kärringar, antingen i långa kappor eller i moderna kläder som är helt fel på dom. Fast dom förstår inte bättre. Det är lätt att skylla på att man inte förstår, världen var så mycket enklare förr. Jag begriper ingenting längre. Fast det kanske jag aldrig gjort. Men som världen ser ut nu finns det nog ingen som helt fullt förstår sej på den.

Det var så mycket lättare när tyskarna var fienden. Nu finns fienden överallt. Plötsligt är nazisterna nya och plötsligt är terrorismen ny. Jag tror mer att det är samma jävla gamla slagsmål fast med nya tillhyggen. Men det får man väl inte säga. Är du inte med oss är du mot. Nu har dom rätt att titta på oss hela tiden för att se till att vi inte ställer till nåt bus. När jag var ung fanns det ingen som trodde att 1984 nånsin skulle bli sanning, men nu sitter vi här och gamla tanter kan inte ens i sin egen lägenhet klä sej i leopardklänningar, dunboor och lösgarnityr med huggtänder utan att nån förfasas över detta och skickar en rapport till myndigheterna som får senilförklara henne och ta in henne för tvångsvård och korrigerande beteendeträning.

Snart blir vi väl förda till en fabrik där vi kallas produktionsenheter och får sitta och trycka på knappar dagarna i ända och ingen vet vad vi gör för ingen bryr sej om oss gamla. Vi mutas och betalas med kålsoppa och hamburgare fullproppade med kemikalier som håller oss lugna. Utom på fredagskvällarna då dom spänner fast oss i sängarna och utövar hypnosterapi med något som vi tvekar inför att kalla televisionsapparat.

Och om man till slut lyckas rymma med nån gnällig men gullig kärring, om man flyr till nån gammal skogskoja man lyckats komma ihåg, smolkas kanske segerns sötma då man inser att ingen jagar en eftersom man ändå är på väg att trilla av den där jävla pinnen. Man kanske hinner sätta lite potatis och driva upp lite dill och gräslök, men några chips lär man aldrig hinna få i sej. Det säger sej ju självt. Och halvvägs genom sommaren lär batteriet i hörapparaten ta slut så att man får sitta och gasta för full hals om man råkar ha nåt att säga till den där kärringen man har med sej. Hon kallar en tjurgubbe och man tror att hon tycker att man är viril för sin ålder. Men naturligtvis tycker hon mest att man är tjurig.

Fast hon kanske får för sej att bli närgången ändå och då är man så slut av att hacka i potatislandet att man inte kan värja sej. Och om det kommer så långt har man satt sin sista potatis. Då ska man ränna iväg till nån kyrka och skämma ut sej med giftermål på sin ålders höst, då man egentligen hade tänkt sitta i sin ensamhet och vara lite lagom vresig. Kanske traska iväg till nån annan lagom vresig gubbe som bor en halvmil bort och få en kopp kaffe och klaga på att det inte går att få färska vetelängder på affären längre. Och sen grämer man sej för att man inte får ro ut och fiska för att den där trots alla skrynklor ganska söta kärringen är orolig att man ska falla i. Och då är måttet rågat, ska man inte få fiska längre, är det åldergräns på det, gastar man och går ut och tjurkastar med kastspöet trots att det blåser full storm och draget blåser in i buskar och träd längre bort på stranden.

Jag ska få upp en fiskjävel och visa kärringen om det så är det sista jag gör, tänker man. Reven trasslar in sej och kepsen blåser till sjöss och man svär alla förbannelser man kan men det hjälper inte och till slut blir det mörkt och man har fortfarande inte fått nån ordning på trasslet och då tänker man att det här är en passande summering av mitt liv. En jävla röra som inte går att reda ut.

Sen sätter man sej på en kall stenjävel och halvt stelfrusen och blöt och stirrar ut över det där kalla mörka jävla vattnet och väger för och nackdelar mot varann. Vattnet är jävligt blött och därinne har väl kärringen eldat i spisen så det är varmt och gott. I vattnet får man kramp. Hos kärringen får man en kram.

Det var då jävlar, tänker man och skulle ha dragit handen genom håret om man hade haft nåt kvar, ska man inte ens få dränka sej i fred. Fy faan säger jag, säger man högt så att vattnet ska höra och sen går man in till kärringen och dricker kaffe.

Sen endera dan när man precis har varit och hämtat posten dör man knall och fall på köksgolvet.

Slut. Ajö.

Laban.

Oktober är en flicka (2001)

Oktober är en flicka som snart fyller trettio. Hon är snart trettio och det kommer hon alltid att vara. Månader åldras inte, men oktober tycker att allt snart är slut och att hon knappt hunnit uträtta något. Det är en känsla många får när dom snart ska fylla trettio, trots att dom ofta har ganska lång tid på sej att göra saker.

Hon vet inte vad hon vill och gråter ibland ett lätt duggregn av vanmakt. Hon är lite kylig och tillbakadragen som om hon nyss vaknat upp efter att hela sommaren spelat rollen som någon annan. I vilket fall som helst är hon lite ledsen. Och ingen av dom andra månaderna vet riktigt hur dom ska trösta henne. Det är liksom hennes karaktär att vara lite reserverat introspektiv.

På något sätt borde nyåret räknas från oktober. Det är då allt nytt i människornas liv börjar. Sommaren är slut och man har haft en paus, allt har varit lagom lättsamt. Man har börjat skolan eller jobbet igen och kommit in i rutinen. Plötsligt i oktober inser man att man har ett helt arbetsår framför sej. Det är ett år tills nästa sommars vila. Ett år kvar av att gå i ide och bara jobba. Dessutom faller löven.

Kanske hade man höga förhoppningar på sommaren, att det skulle hända så mycket, man skulle göra så mycket och ha så roligt. Men när oktober verkligen kommer till kritan inser man att man nog inte hunnit göra särskilt mycket av allt det där man planerade. Allt känns försent på något sätt. Det är nog därför oktober är lite ledsen. Det är därför oktober är på väg att fylla trettio. Då har man på nåt sätt liksom redan levt halva livet. När man väl har fattat hur det ska gå till har man redan spenderat trettio år av det på att tramsa runt och växa upp.

Oktober är evigt återkommande återuppstående, det är inte Lukas. Han går en ändlig tid här på jorden och det går inte en dag utan att han tänker på detta. Ibland när saker och ting verkar hopplösa tänker han nog att dom här trettio åren får vara nog. Det räcker så, jag har fattat vad det går ut på men det roar mej inte att fortsätta. Det är lika bra att sluta innan det går helt åt helvete.

Hur som helst så är han nu på väg in på länsbiblioteket i en kall och gråmulen stad. Löven hänger på trekvart om dom hänger överhuvudtaget och folk har börjat leta fram sina varma jackor. Lukas är klädd i en svart jacka som inte ser så varm ut. Han har ingen varm jacka, han har inte haft råd att köpa nån ny sen den gamla gick sönder i våras. Istället har han fodrat sej med tröjor och en svart skjorta. Hans likaså svarta byxor är spruckna och blankslitna. Visserligen har han lovat sin far som klagat på hans kläder (måste ju ha hela kläder, och varför svart hela tiden?) att han ska köpa nya kläder, men det är inte så lätt när man inte har några pengar. Anledningen till att han bara har svart i sin garderob är ganska enkel. Då behöver han inte fundera vad han ska ta på sej varje morgon, det är bara att ta nästa rena tröja från hyllan. Och svart är alltid stiligt.

Han tycker att svart känns tryggt. Han gillar flickor som är klädda i svart också. Om nu oktober är en flicka så är hon nog lagom blek, mörkhårig och klädd i svart.

Lukas bär i sin axelväska med sej en bunt papper och ett anteckningsblock. Blocket drar han fram så fort han kommit in på biblioteket och hittat nånstans där han kan få sitta i fred och skriva.

Han har nämligen bara några minuter tidigare träffat en mörkhårig flicka klädd i svart.

Hennes namn är Johanna.

Detta förtjänar att omnämnas i anteckningsboken. Denna händelse kommer nämligen att spela en ganska stor roll i hans liv under lång tid framöver.

Idag träffade jag Johanna för första gången, skriver han entusiastiskt. Hennes ögon, hennes leende. Jag kan inte sluta tänka på henne. Så betagen på en gång har jag aldrig blivit.

Tålmodigt skriver han sida upp och sida ner. Lugnt och metodiskt trots att det pirrar och fladdrar i magen på honom. Han känner att han sitter och ler fånigt men kan inte göra nåt åt det.

När han lyckats beskriva mötet så noga han kan för att minnas det för alltid kommer dock den gnagande eftertanken. Han inser att hon nog inte sitter och skriver nån liknande beskrivning av honom nu när hon gått tillbaka till sitt jobb. Om hon nu mot förmodan gjorde det skulle hon nog skriva att han verkade trevlig men alldeles för blyg och nervös. Men det var ju bara inför henne. För att hon greppade tag i hans hjärta och tog det med sej när hon gick. Vem skulle inte bli nervös av en sådan behandling?

Åh, gud, vad hade han sagt egentligen? Nåt trams förstås. Ja just ja, han hade börjat prata politik och då var hon plötsligt tvungen att gå. Är det inte typiskt att man aldrig lär sej. Ställ en fråga och låt henne prata så blir hon inte uttråkad.

Fast han skulle ha sagt att hon var vacker och att hon luktade gott istället. Att han ville gifta sej med henne genast. Istället hade han svamlat och tittat åt nåt annat håll. Det var det mest idiotiska, tänker han själv. Jag skulle ha tittat på henne hela tiden, så trevlig som hon var.

Jaja. Hon lär ju aldrig vilja träffa honom igen. Efter det där misslyckandet.

Som man bäddar får man ligga säger dom. Lukas är ganska dålig på att bädda, så då förstår ni vad det innebär.

Lukas suckar och sätter punkt i sin bok. Stoppar ner den och går det vanliga varvet mellan bibliotekets hyllor. Har nya Proletären kommit? Nä, det verkar vara förra veckans nummer.

Förresten, hon lämnade honom ju sitt telefonnummer. Han tar upp lappen och tittar på hennes slarvigt vackra nerklottrade nummer. Johanna Bladh. Med ett h på slutet. Riktnummer utanför stan. Hm. Den där lappen kommer han nog att bära med sej för all framtid. Enligt internationell standard måste han nu vänta ett par dar innan han ringer. Om det hade varit fredagskväll hade Lukas vän och kollega Dahlkvist kunnigt förkunnat att tisdag vore lagom att ringa. Nu är det redan tisdag, så då får det väl bli på fredag då.

Han suckar och lämnar biblioteket, håller upp dörren för en äldre tant när han går ut. Hon tackar inte utan stirrar på den lilla nålen med hammaren och skäran på hans väska och ser lite förskräckt ut.

Men nog om det.

Johanna.

Varför skulle hon gå tillbaka till jobbet? Hade hon inte kunnat följa med honom istället. Dom hade väl kunnat ta en öl eller nåt. Fikat åtminstone. Varför gick dom inte och fikade? Dom pratade ju till och med om det. Det glömdes väl bort helt enkelt.

Inget går visst som man tänker sej.

Ett kort möte och så är hela livet satt i gungning.

Lukas hade hittat Johanna.

Frågan var om hon hade hittat honom.

Hon hade lovat honom en berättelse. Det var ju alltid något. Och så var det det där med hennes telefonnummer. Den gula lilla lappen med koden till universums hemlighet. Det var ju verkligen något.

Fast han hade fått såna nummer förut, en gång av en flicka som redan hade hittat sin pojke. Lukas undrade då varför hon ville att han skulle ringa. Han tordes heller aldrig ta reda på det, trots ivriga uppmaningar från herr Dahlkvist.

Hm, det var nog nästan tur att hon gick tillbaka till sitt jobb, tänker Lukas. På så sätt hann han kanske inte skämma ut sej så väldigt mycket som fallet annars hade kunnat bli.

Lukas suckar och känner plötsligt att han inte befinner sej i sina egna tankar utan mitt på stan där han planlöst traskar omkring.

En kopp kaffe och ett mål här i livet vore kanske inte dumt.

Och en blåbärspaj.

Ja, punkt ett och tre på den listan är kanske lättast att ta hand om så Lukas bestämmer sej för att gå till gallerian och fika lite oavsett huruvida det sitter nån han känner där eller inte.

Stan är ganska liten och ibland är det tur. Var man än befinner sej har man inte långt till fiket på gallerian. Det är väl där man har störst chans att hitta nån man känner sen dom stängde caféet på Gamla Tingshuset. Nu är det längs nån sorts T‑form man kan spåra sina kollegor: från Tings längs Samuel Permansgatan, ner över torget till skivhörnan och sen längs Prästgatan. Större än så är inte stan, det räcker med ett T och kanske tio minuter, så har man hittat nån att byta ett par ord med.

Just nu är det bra att det inte är fler bokstäver inblandade i den här stan eftersom Lukas känner sej lite frusen och snorig i sin kalla jacka. Han kan inte dra igen den heller för då får den genom nån konstig miss i designen en mycket underlig form som han absolut inte har lust att bli sedd i. Jackan är rätt snygg så länge man inte begagnar dragkedjan till det den är avsedd för. Det låter kanske konstigt, men så är det.

Många saker låter konstigt, men det är det oftast inget man kan göra nåt åt.

Flickor kan ge en telefonnummer bäst dom vill, men man tycker att dom borde förklara varför också.

Man skulle också vilja att oktober berättade varför hon plockar ner alla löven från träden. Ska hon ta in dom för tvätt eller bygga sej ett ide så hon har nånstans att ta vägen över vintern.

Man skulle också vilja veta varför oktober är så ledsen och kall. Är det bara det här med att året snart är slut och förbi eller är det något annat. Har någon varit elak mot henne. Eller är det nåt djupt sår sen förr som inte vill läka.

Oktober ger inga svar så Lukas trampar vidare mellan alla butikers illa designade skyltar. Människorna runt honom ser sammanbitna och frånvarande ut. Inte alls som dom brukar se ut när det är sommar. Det är höstmänniskor ute nu. Lukas tycker egentligen inte om dom, men är glad över att bli lämnad i fred. Sommarmänniskor är mycket mer störande. Dom tar liksom över hans stad och det är nästan jobbigt att promenera längs det gamla bekanta T:et. Värst är veckan när sommarfestivalen äger rum. Då skulle han helst av allt vilja lämna stan och sitta i farföräldrarnas stuga på landet och bara jobba med sin musik. Men istället brukar han sitta på frösöstranden, under bron med det övriga utefolket och dricka öl. Gå in på området är det inte tal om. Trångt och jävligt och bara dåliga band, äcklig dyr öl och tinnitus. Nä usch. Han har pratat med Dahlkvist om att ordna en alternativfestival, men det verkar inte vara nån som orkar genomföra den annars ganska utmärkta planen.

Det här här en stad av apati. Den där festivalen kramar liksom musten ur alla andra försök att ordna konserter. Det finns många band men få ställen att spela på. I alla fall om man spelar annat än den senaste innemusiken.

Allt känns hopplöst.

Oktober håller med och skakar ner några löv på gatan framför honom och ruskar ordentligt i några små vimplar som sticker ut från en fasad där nån galning satt upp dom fast dom inte alls passar in.

Den hägrande koppen kaffe lockar mer än nånsin.

Bäst att passa på nu innan det är för sent.

Kanske sitter Jenny där ändå. Då kan han få prata lite med henne. Eller kanske kan han, om han får vara ifred, sitta och skriva några texter. Kanske kommer dom i så fall att handla om Johanna.

Hennes ögon, hennes leende.

Jo, så får det bli, tänker Lukas.

Men inget går som man tänkt sej.

När Lukas kommer upp på gallerian ser han att han inte kommer få vara ifred. Jenny sitter nämligen vid sitt vanliga bord i hörnet. Men han kommer heller inte att kunna prata med henne, ty runt bordet har tre av hennes vänner bänkat sej med en varsin kopp kaffe.

Det finns bara fyra platser runt bordet. Och Jennys vänner är Lukas bara ytligt bekant med. Han har ingen som helst lust att sitta och prata strunt med dom just nu. Visst är dom trevliga. Men han orkar som sagt inte just nu.

Han stannar därför upp och tänker nästan vända då Jenny får syn på honom och ropar. Han står uttryckslöst stilla och tvekar en stund trots att han inte har nåt val. Sen går han fram och ler och säger hej till dom allihop. Samtidigt vill han bara kräkas av att vara så falsk och spela med i det sociala spelet.

Dom sitter tillsammans i sin gemenskap, alla dricker kaffe och dom sitter i en fyrkantsformation. Lukas är ensam, har inget kaffe och står upp vid bordet. Snacka om att inte höra till sällskapet.

“Ta en stol”, säger Jenny verkar vilja att Lukas ska stanna. Dom andra sitter tysta och vill inte ha mer konkurrens om hennes uppmärksamhet.

“Njae”, säger Lukas. “Jag tänkte bara kolla förbi en sväng, höra hur det blir med den där festen till helgen.”

“Ja, jag vet faktiskt inte, det är väl inget särskilt sagt.”

“Nähä.”

Dom andra sitter tysta. Lukas står tyst. Till och med Jenny som alltid har nåt att säga håller käften.

“Nä, vi får väl höras senare då, jag ska gå hem”, säger Lukas och går.

“Men ska du inte sätta dej en stund då”, undrar Jenny igen. Kanske med lite dåligt samvete.

“Äh, jag har inte tid”, muttrar Lukas och säger ajö. Även till dom andra vid bordet församlade herrarna. Trots att dom inte förtjänar det.

När han går nerför trappen känner han hur allt verkar meningslöst. Han har inte lust att träffa nån. Han vill bara gå hem och sätta sej framför datorn och vara ifred.

När han väl kommer hem och slår på datorn har han inte en enda idé att arbeta med. Det är bara tomt och meningslöst.

Datorn bara susar enerverande och han lägger sej på sängen. Blundar och tänker på Johanna. Faller i halvslummer, fortfarande irriterad över hur mycket den där jävla datorn låter.

När han vaknar till en halvtimme senare är han ännu tröttare och alldeles yr i huvudet. Han reser sej upp och stapplar ut i köket och stirrar sedan in i kylskåpet.

Där finns inte mycket. En stackars gammal blodpudding som han inte lagat till eftersom han trots att han tycker det är ganska gott inte förmår att röra vid längre. Den äcklar honom samtidigt som han vill äta den. Det känns symboliskt på nåt sätt men han vet inte riktigt vad det betyder.

Det är för jobbigt att laga nån mat, så han tar fram en Billys pizza och micrar den. Slänger vårdslöst upp den på en papptallrik och tar fram plastbestick. Till det dricker han mjölk direkt ur förpackningen.

Med Johanna framför ögonen slukar han födan utan att känna dess smak.

Nattens händelser (2002)

Vaknar efter en hård natt på stan och vet inte hur jag tagit mej hem. Mobiltelefonen ligger i småbitar och kläderna över hela lägenheten. Har sovit med linserna i mina rödsprängda ögon och till och med när jag tagit ut dom ligger en rökgrå hinna över allt jag ser. Gnuggar mej nästan blodig utan att få bort suddet. Ja, törstig är jag så jag håller på att dö. Kanske var det därför jag vaknade. Går darrande till kylskåpet och suger i mej närmare en liter mjölk innan jag inser att jag står halvnaken och fet mitt framför köksfönstret. Sjunker genom jorden och återvänder tacksamt till det av persienner avskärmade sovrummet och försöker pussla ihop telefonen. Det fattas delar. Sätt i simkortet ber displayen. Jaha, var är kortet då? Och var är tangenterna. Herregud ta bort suddet från mina ögon. Letar igenom hela jackan och byxorna. Ingenstans finns knapparna till telefonen. Suddet minskar något men försvinner inte. När gick jag egentligen hem igår? Grannarna spelar techno men inte så högt som dom brukar. Ååååh, misär. Har jag haft sönder nåt annat än telefonen? Hur gick det förresten till? Gjorde jag som Thomas i boken Kundöppnad och kastade den i marken eller tappade jag den bara? Det lär väl ingen kunna svara på så jag startar datorn och lyssnar på Tiamats nya skiva. Känner mej något sånär tillfreds med världen runt mej. Letar lite mer efter delar till telefonen och hittar till slut både simkort och knappsats. Lyckas pussla ihop hela helvetet. Suddet i ögonen försvinner mer och mer. Vi aldrig gett oss utan strid sjunger dom i högtalarna. Jag kräktes i alla fall inte, men det är bara som jag tror, helt säker är jag inte. Jag minns att jag gick i zickzack hem men inte att jag gick eller när jag kom hem. Innan jag och Dahlkvist gick ut på Källarn satt vi hemma hos honom och förberedde oss. Sen var det visst dans därnere, några flickor minns jag lite vagt, och sen vete tusan, jag köpte visst ett par öl trots att jag sagt åt mej själv att inte göra det. Det var nog bägarna som fick droppen att rinna över. För sen gick jag tydligen innan dom stängde, och det har väl aldrig inträffat förut. Nu sitter man och gör avbetalningarna på det där äventyret genom att skaka och darra i hela kroppen. Samlar ihop kläderna som finns precis överallt. Sätter mej och skriver en liten text om mina upplevelser. Funderar sedan på om jag skulle gå och lägga mej igen. Det ser frestande ut. Ännu mer frestande skulle det ha varit om det hade legat nån form av flicka i sängen, lite lagom halvnaken hon också. Jaja, det är inte mycket att göra åt. Musiken jag hör på är i alla fall vänlig mot mej. Nu är tårna iskalla. Måste stoppa ner och värma dom under täcket lite. Jag skyller allt på den där blonda ölen som är alldeles för stark. Det var ju roligt från början, men sen minns jag ju inte riktigt som sagt. Måste ha spenderad en massa pengar bara för att glömma bort alltihop. Vilken misär. Jag som inte direkt har hur mycket pengar som helst. Vad ska jag nu ta mej till. Lika bra att äta nåt. Promenerar ut och lägger mina sista trettifem kronor på en kebab att ta med hem. Brita Spjut ser ljuv ut på Pepsiflaskans etikett men rör sej inte ur fläcken. Smisk skulle hon ha, baby one more time. Nåja, dagen förflyter och jag glömmer snart att jag har glömt nattens händelser.

Om körsbären (2002)

Plötsligt en dag skulle körsbären ner. Jag hade haft ögonen på dom en längre tid, men nu var det dags, nu skulle dom ner.

Det var i augusti tror jag. Det hade varit och var en het sommar, den hetaste på hundra år. Så nog var det på tiden att vi fick ett nytt rekord. Visst gick det runt i bollen på en av hettan, men bara man fick gå in i källaren med jämna mellanrum och svalka sej med nån form av läskande dryck så gick det bra.

Och nu var det dags, värme eller ej, körsbären skulle ner. Så jag tog och letade fram en hink av lämplig kaliber och drog på mej min gratis införskaffade reklamkeps, ty en sådan keps hör liksom till på landet.

Körsbär är lättsamma på nåt sätt. Man behöver inte stå på huvudet när man plockar dom, så som är fallet med andra former av bär. Mycket fördelaktigt för min arma rygg, och rätt behagligt med tanke på att det redan snurrade tillräckligt i huvudsvålen av värmen.

Jag tänkte att här ska man göra sylt i mängder. Till pannkakor och annat gott. En del går förstås åt till saft också. Och hade jag vetat hur man gjorde hade det nog blivit både vin och likör också. Fast det kanske man kan byta åt sej från nån som är sugen på våfflor och sylt.

Nåja, plockandet gick bra och sedan var det förstås dags att kärna ur dom små rackarna. Det var ju till en början ett kapitel för sej. Men efter ett par minuter var det som om man inte gjort annat än kärna ur dom små liven. Det var ett något klibbigt arbete men när man tänkte på dom hägrande gräddvåfflorna gick det ganska fort.

Tyvärr var jag inte begåvad med nån större kastrull så det gällde att plocka i förhållande till den tillhandahållna volymen. Ett par liter var allt jag kunde proppa ner, det skulle ju rymmas en hel del socker också. Detta satte käppar i hjulet för mina storslagna planer. Nu när alla körsbären skulle ner. Det var ju förargligt som tusan.

Jag satte igång med det första koket och tog samtidigt fram en god bok. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag kanske misstagit mej. Det var nog inte idag som dom där jävla bären skulle ner.

Det puttrade dock gemytligt på spisen och doftade så gott som det skulle. Jag tänkte att jag gör en test idag och ser hurusom sylten artar sej. Sen far jag till stan i morgon och skaffar en för ändamålet bättre lämpad kastrull. Då hinner jag dessutom läsa ut boken jag håller på med och kan återbörda den till vårt kära länsbibliotek.

Jo, nog är det så att bären ska ner. Imorgon.