Kategoriarkiv: 2005-2018 Ordmåla

Singig (2007)

Huset var tomt och kallt. Jag var tvungen att ta vägen nånstans. Det var lite skydd mot vintern i alla fall. Det var som i en snögrotta, min värme höll rummet varmt. Tyst var det också, förutom den ylande vinden senare på natten förstås. Det enda som hördes därinne var andetag. Först tyckte jag om det. Innan jag förstod att det fanns någon annan där. Mannen i mörkret. Ljusstrålen mellan tapetskarvarna. Demonen på tröskeln. Han var som en parasit i huset. Och han ville flytta in i mej.

Han glider in och ut ur skuggorna. Han brinner fast han är så svart. Jag ser röken strömma ur honom. I varje hörn, varje gång jag blinkar, han rör sej helt stilla och talar till mej. Jag hör inte orden men förstår ändå. Jag vet vad han säger, jag vet vilken sorts demon han är.

Det var en olycka. Jag vet inte hur det gick till. Plötsligt hade det hänt och allt var över. Repet, halsen, dinglande. Det var en olycka. En olycka!

Jag vet inte vems barn det var. Det kanske var jag som tog dit det, men jag vet inte varför jag skulle ha gjort det. Det var lite diffust den där kvällen. Jag frös ganska mycket, det fanns ingen värme i huset. Så jag kanske tog något för att värma mej, men det kan inte ha varit mycket. Inte så att det påverkade mitt minne i alla fall.

Barnet sov i början och jag blev inte alls störd. Sen började det blåsa och när hela huset knakade och kved vaknade barnet. Jag hade suttit i mörkret för att inte väcka det, men då jag hörde det smacka med munnen och pipa med halsbanden tände jag lampan. Då svartnade det för ögonen och jag hörde röster. Två röster. Den ena var hans röst. Mannen i mörkret. Hans tysta röst. Den andra rösten var ynklig och rädd, men det måste ha varit en vuxen man, inte kan barnet ha sagt något? Det var alldeles för litet för att kunna prata. Det blev bråk. Saker gick sönder och barnet grät.

Det var då någon tog fram ett rep och knöt åt.

Ett år av liv (2010)

Legenden om Kvistgubben

Denna novell berättar legenden om kvistgubben och skrevs inför julen 2010. Berättelsen kommer ges ut i tryckt form i en inte allt för avlägsen framtid. Därför kommer bara ni som köper utgåvan att kunna låsa upp den digitala versionen som finns på den här sidan.

Mer info kommer.

Massavrättning (2012)

Jag har länge suttit med en revolver framför mig och undrat var kulorna hör hemma. Idag satte jag den mot tinningen på tvivlets grå demon och tryckte av. En varm och pirrande känsla av tillfredsställelse fyllde mig medan jag flyttade mynningen mot den beska osäkerhetens demon. Jag sneglade över dess axel mot ledet av demoner som stod bakom den och tänkte för ett ögonblick förväntansfullt på hur många kulor jag hade fört in i det cylinderformade magasinet innan jag kramade avtryckaren igen.

Krutdoften stack fränt och eggande i näsan medan röken krullade ihop sig under mina ögonlock och trillade ut som tårar när jag blinkade. Eller var det kanske lyckotårar som bubblade upp ur den sprudlande fontän som börjat brinna i djupet av min benburkorg. Det var som om jag sköt hål på överfyllda vattenskinn jag tvingats bära på huvudet. Vätskan forsade över mitt ansikte allt eftersom bördan skott för skott lättade. Till slut hängde hudblåsorna som hundlika öronflikar över mig och hade jag haft den elefantiska förmågan att flaxa med dem hade jag kunnat flyga.

Med pekfingret lösgjorde jag hanen, och en efter en av de som förföljt mig och tryckt ner mig på marken för att urinera mer blytungt piss i vätskebubblorna jag nu punkterat, gick under. Värdelöshetens bittra demon föll och innan den nådde golvet trängde nästa kula genom meningslöshetens fadda demonkött. Kropparna krossades mot marken, sprack upp och brändes till vittrande aska, brast som oskyddade troll under den för allt spirande livgivande plasmagloben. Stanken och det starka trycket från de nu höljelösa demon­exkrementerna fick det att slå lock för öronen.

Medan jag försökte blinka synen klar, och svängde min förlängda metall­erektion med dess ivriga små laddade, hålpunktiga ollon mot hopplöshetens tjurigt förkroppsligade best, hörde jag en röst jubla och sjunga, mässa med klar röst som en fyrbåk i det brunsmetiga mörkret. Det var min egen röst jag hörde. Så länge sedan var det jag hade hört den att jag först inte kände igen den. Så länge hade jag gått utan sång i hjärtat att jag brast i tårar av ren förvåning över vad jag var kapabel att frambringa ur mina vibrerande halsmembran bara jag tillät mig friheten att flyta dit jag inte ens visste att jag kunde nå.

Det sjätte sigillet, den sista kulan i revolvern, beseglade ödet för självföraktets buckligt förvrängda spegelbest. Som en kryssriddare, excorcerande med flammande vapen i hand, drev jag med komprimerad egg och stål ut de oljiga fåglarna som hade flaxat med sina kladdiga vingar i mitt rum så det blivit helt svart.

Trots denna massavrättning stod många demoner ännu kvar, som en hord av horn och klor, och väntande på att få komma närmare och trycka sina kletiga, tungt förlamande kroppar mot mig. De trodde att de skulle kunna gripa tag i mig och simma med mig i ett fast grepp ner till kaklet i den djupa änden så jag inte skulle kunna andas längre.

Det fick mig bara att le.

Jag tog ett djupt andetag – jag var beredd.

Jag hade ytterligare en hel ask med ammunition i fickan.

Ordmåla 1-18 (2014)

Arton mikronoveller av Markus Widegren.


Stel och nästan dubbelböjd, som bara snötyngda björkar en månskensgnistrande januarinatt kan vara, stod han och försökte knyta sin ena sko med värkande fingrar.


När gryningen slutligen bröt in med rosaskimrande färger vid horisonten hörde han fåglarna börja sjunga och förstod att det skulle bli en ny dag trots allt.


Gräset kittlade henne under fötterna och hon fnissade förtjust i några sekunder innan gråten kom över henne utan förvarning. Hon grät för att hon – äntligen – hade skrattat.


Ingen kommer sakna den, tänkte Ingela när hon stoppade den lilla statyetten i sin handväska. Det var början på en kedja av händelser som senare skulle få henne att med bestämdhet och på fullt allvar hävda att den oansenliga statyetten bar på en förbannelse.


Bara det faktum att den egendomliga mannen bar monokel gjorde henne osäker på situationen. Hur hade han kunnat dyka upp så plötsligt utan att hon såg honom närma sig? Vem var han? Vad gjorde han här? Och vem bar egentligen monokel nuförtiden?


Längtansfullt såg Erika på den snygga killen som entusiastiskt kastade bollen åt sin hund som lika ivrigt sprang efter den medan han kastade diskreta blickar mot henne och tände hennes förhoppningar när hon i själva verket hade gett upp och hunden viftade glatt på svansen och fångade bollen medan killen ropade uppmuntrande och hon ville gå fram till honom och hunden bet över bollen och han ville att hon skulle komma och säga något fast hon visste inte om det var lämpligt då hunden släppte bollen vid hans fötter och skällande böjde sig ner med frambenen för att signalera lek och han blev osäker när hon såg osäkert på något som rörde sig i skuggan bland träden längre bort i parken.


Blir det här något jag får ångra? Gustav stannade upp några sekunder och tänkte efter. Sedan insåg han att det var för sent att ändra sig nu; hade han kommit så här långt var det bara att fortsätta. Nu får det bära eller brista, tänkte han och drog efter andan.


Jag vill inte ha något alls, tänkte Alex. Bara vara som en Barbie-Ken därnere. Lika platt och obrukbar. Så kravlöst och okomplicerat det skulle vara. Bekymmerslöst leende ända tills den dag man smälter.


Det var som om hela huvudet hade domnat bort. Hon kände bara en pirrande känsla ovanför axlarna och uppfattade överhuvudtaget inte omvärlden längre. Runt henne var bara ett tomt, tyst, doft- och smaklöst mörker. Alla sinnen utom känseln var försvunna. Hon kände sig som en huvudlös skyltdocka och vågade inte röra sig av rädsla för vad som fanns runt henne, av rädsla att hon skulle riva omkull något, eller att hon själv skulle falla.


Bara en dröm, tänkte hon och kände leendet blekna från sina läppar medan han, med en undflyende blick, försvann in i folkmassan. Hon såg honom aldrig igen. Det var som om han aldrig funnits, aldrig hade korsat hennes väg, som om han var – bara en dröm.


Det var som ett förebud, ett omen eller ett tecken, när kyrkklockorna den morgonen hakade upp sig och ringde i nästan en timme innan kyrkvärden fick stopp på dem. Långt senare – i synnerhet när den olyckliga tilldragelsen i sakristian samma eftermiddag uppdagades – skulle folk berätta om andra märkliga sammanträffanden de hade varit med om vid samma tidpunkt. Kvarteren runt omkring skulle minnas den utdragna klockringningen lång tid efter det att kyrkan stängdes igen för gott.


Brusandet i hennes bröstkorg, tänkte hon, måste i själva verket vara alveolerna i hennes lungor som kollapsade i det interplanetära vakuum hon så plötsligt kastats ut i eftersom syrgasmasken över hennes mun och de vita lamporna över sjukhussängen uppenbarligen bara var produkter av hennes inbillning.


Tummarna som beslutsamt gled över hennes fotvalv klämde fram ett dämpat stönande av lättnad och spred en avslappnade värme från fötterna upp längs benen och fick hela hennes kropp att slappna av. Han visste definitivt var hennes pausknapp satt. Och han var inte rädd för att använda den.


För att hitta mig själv måste jag bli någon annan, tänkte han.


Redan första gången han kände den, smärtan, var det som om en fågel hackade på hans axel med sin vassa näbb. Han minns att han ryckte till och tyckte sig till och med höra ljudet av vingar. Dock såg han aldrig skymten något bevingat och tänkte att det bara var ett misstag. Men kort därefter började han, av och till, höra vingarna slå bakom hans axel och den pickande känslan kom tillbaka. Det var som om en osynlig korp hade bitit sig fast och förgäves försökte flyga iväg med honom. Smärtan tilltog, men läkarna hittade inget fel på honom vare sig på utsidan eller inuti hans axel. Så när det med tiden blev än värre fick han till slut en remiss till psykiatriska kliniken där man konstaterade honom fullt psykiskt frisk. Förutom just detta att han trodde sig bära med sig en fågel som åt på hans axel.


Det fanns bara en sak han inte fick göra, en enda sak, en enda förbjuden handling han visste att han aldrig skulle bli förlåten för.


I det obönhörliga, oundvikliga mörkret väntade…


Kommentar: Skrevs 2014 i ett svep som 18 mikronoveller.