Kategoriarkiv: Utvalda noveller

Mannen i trädet (1998)

En gång, på den tiden då galenskap lika gärna kunde vara ett tecken på visdom som ett tecken på sjukdom, satt en man högt uppe i ett lummigt träd. Folk som passerade ropade till honom och undrade vad han gjorde och vad han såg. Det enda han emellertid svarade var att han ville bli lämnad ifred.

Till en början var detta vad man gjorde, alla tänkte att mannen snart skulle tröttna, ta sitt förnuft till fånga och klättra ner ur trädet. Men när dagarna blev till flera veckor spreds ryktet om honom, och alla sade att han var ett orakel.

Folk färdades långväga ifrån för att få se den vise mannen som satt i ett träd för att utröna sanningen om världen. Man ropade till honom och bad honom tala till dem, men han satt bara där outgrundligt tyst och tog ingen som helst notis om dem därnere.

Kyrkoherden kom också till honom för att tala om religiösa ting. Vad betydde trädet? Sonade han kanske begångna synder däruppe, som Jesus på korset; eller ämnade han bli ett pelarhelgon som Simon Stuliten? Mannen svarade inte, och någon av de äldre bönderna mumlade något om en ekorre i världsträdet Yggdrasil som hade burit budskap mellan världarna i de gamla Asalegenderna. Prästen avfärdade mannen i trädet som en galen hedning och byborna började kalla mannen för Ratatosk.

Veckorna fortsatte att rinna förbi och mannen blev allt magrare och ynkligare där han klamrade sig fast i grenarna. Alla undrade om han åt något däruppe eller om han ämnade att svälta sig till döds. Man försökte övertala honom att komma ner, åtminstone för att äta något, men man fick som vanligt inget svar.

En natt försökte två druckna drängar klättra upp i trädet, men de kom inte längre än halvvägs förrän mannen tömde exkrement och urin över dem så att de svärande fick klättra ner och springa därifrån. De talade senare om hur mannen hade suttit och sugit och gnagt på trädets stam.

En annan natt svepte en kraftig storm över bygden och då fick en bonde som letade efter en bortsprungen gris syn på hur mannen låg nere på marken under trädet. Förvånat tittade bonden på mannen som sakta satte sig upp och såg sig omkring. Därefter började han försiktigt att med stela leder och svaga muskler klättra upp igen. Folket i trakten hade roligt ganska länge efteråt när de talade om hur Ratatosk hade blåst ner ur sitt träd under ovädret.

När hösten kom gulnade löven och det var frost i gräset varje morgon. Alla var säkra på att mannen skulle klättra ner nu när löven började falla. Man väntade tålmodigt, och samma dag som den första snön föll hörde man hur en rosslande röst ropade däruppe i det nakna trädet. Det var mannen som försökte säga något. Folk kom springande för att få höra vad han ville. Det visade sig att han med svag röst bad om ett rep. Han behöver hjälp att ta sig ner, antog man och en av männen därnere hämtade ett rejält rep. Han klättrade upp till den utmärglade och blåfrusne mannen för att ge honom repet. Mannen tackade och sade att han nu klarade sig själv. När han återigen satt ensam i trädet började han till de församlades besvikelse att surra fast sig vid trädstammen. Han tänkte uppenbarligen stanna kvar däruppe hela vintern. Folk suckade och ryckte på axlarna. Vad kunde de göra?

Snön blev djupare och kylan allt strängare. Mannen i trädet försvann under en tjock snödriva. Folk glömde att den stora vita knölen i trädet var en människa. Det berättades visserligen historier framför de öppna spisarna om en galning som trodde att han var en ekorre och bodde i ett träd, men ingen tänkte på att dessa historier faktiskt var sanna.

Så när våren kom och några barn hittade mannens av fåglarna renätna skelett fastbundet i trädet, mindes man bara diffust vad som hade hänt sommaren innan. Prästen sökte länge efter ett namn i sina kyrkoböcker eftersom ingen tycktes minnas vad han hade hetat. Han fann dock inget spår av mannens identitet, så man skrev helt enkelt Ratatosk på det oansenliga vita träkors som restes över mannens grav.

Det hade varit många närvarande vid begravningen, och bänkarna i kyrkan hade inte räckt. Alla som hade hört det talas om mannen i trädet var där. Kanske hoppades de in i det sista att någon sorts förklaring skulle uppenbara sig för dem.

Så skedde emellertid inte. Vad mannen i trädet haft för sig förblev en gåta. En känd konstnär kom från en avlägsen stad för att själv försöka förstå mannens avsikt. Han klättrade beslutsamt upp till repet som fortfarande hängde kvar, och satte sig för att vänta på en uppenbarelse. När han tre dagar senare somnade och föll ner ur trädet, bröt han foten och åkte svärande hem till staden igen.

Sex år senare knäcktes trädet på mitten av ett häftigt snöoväder. En bonde gjorde ved av det och berättade sedan gärna historien om Ratatosk medan han njöt av värmen framför den öppna spisen.

Chadwells dröm (1995)

Ett intensivt vitt ljus tonas ut, och vi befinner oss i en stor marmorsal. Den är utsmyckad med pelare, valvbågar, statyer och reliefer. En liten pojke i femårsåldern kommer gående mot oss. Han är klädd i gammaldags kläder: kortbyxor, hängslen och en rutig skjorta; allt i mörka jordfärger. I sin hand bär han ett gammalt leksaksflygplan i trä.

Pojken stannar upp och tittar sig omkring och lägger samtidigt huvudet på sned. Han har ett ganska neutralt ansiktsuttryck; möjligtvis kan man ana att han är lite misstänksam.

När han inte ser något särskilt, verkar han nöjd, och börjar gå framåt medan han leker med flygplanet.

Då hörs plötsligt prassel från en liten papperspåse. Det får pojken att upptäcka en man som sitter på en bänk längre bort i salen. Mannen är runt 60 år och är klädd i en mörk, uppknäppt rock, handskar, hatt och en halsduk. En käpp står lutad mot armstödet på bänken.

Pojken går fram och sätter sig bredvid mannen på bänken. Han är ganska kort och når inte riktigt ner till golvet. Han dinglar lätt med benen, och tittar sedan upp på mannen.

“Hej”, säger han.

Mannen tittar trött på pojken, och svarar.

“Hej.”

Pojken ser sig lite nyckfullt omkring, så som barn brukar, och tittar sedan upp på mannen igen. Han funderar en stund och säger sedan:

“Du är magister Chadwell, va?”

Mannen reagerar lite snabbare nu, och tittar på pojken. Han funderar ett ögonblick och svarar sedan eftertänksamt:

“Jaa. Det brukar jag i alla fall vara”

“Är du inte det nu då?”

“Jag vet inte. Kanske inte helt.”

Mannen tittar rakt fram igen och pojken gungar ännu mer med benen. Han tittar ömsom på sina fötter och ömsom på Chadwell. Plötsligt verkar han komma på en fråga.

“Är du fortfarande lärare?”

Chadwell tittar på pojkens fötter och svarar lite svävande.

“Nej… jag slutade för… femton år sedan.”

“Varför då?”, undrar pojken nyfiket.

Chadwell tittar sakta rakt ut i fjärran och funderar innan han svarar.

“Någon dog. Eller var det kanske något som dog?”

“Vad då?”

“En fjäril. Tror jag…”

Chadwell tittar återigen på pojken, och verkar själv förvånad över sitt svar.

Det är tyst en stund och det enda som hörs är Chadwell som suger på en karamell. Pojken sneglar avundsjukt på honom. Chadwell märker det och frågar:

“Vill du ha en karamell?”

“Ja tack!”, svarar pojken och lyser upp.

Chadwell tar fram en påse ur fickan och öppnar den innan han sträcker fram den. Pojken kikar ner, och tycks välja noga innan han plockar upp en kristallisk brun klump, som han nöjt stoppar i munnen, och suger på några gånger innan han frågar:

“Det är kandisocker, va?”

“Ja. Det är svårt att få tag i nuförtiden…”

“Ja, det är synd…”

Chadwell avbryter plötsligt och häftigt:

“Synd?! Vad vet du om synd?!”

“Jag vet i alla fall att socker är synd!”, svarar pojken trotsigt.

Det blir tyst, och båda fokuserar sin uppmärksamhet någon annanstans i ett försök att ignorera vad som just sagts. Sakta tinar spänningen mellan dem och de kastar förstulna blickar mot varandra.

Pojken suger lite extra på karamellen och frågar sedan:

“Var är vi egentligen?”

“I din dröm, tror jag.”

“Men varför är vi är då?”

“För att Gud skapade oss.”

Pojken tänker just ställa en fråga, när en stor, dov kyrkklocka långsamt börjar klämta. Chadwell reser sig upp och tittar sig oroligt omkring, som om han väntade sig att någon skulle komma. Han går ut på golvet framför bänken, och rör sig i en snäv cirkel medan han bekymrat tittar uppåt. Mot klockorna, kan man anta. Klockan slår tolv slag innan den tystnar. Chadwell stannar upp och se bestört på pojken

“Var det där tolv slag?”

“Jag tror det, men jag räknade inte så noga.”

“Herregud, då måste vi skynda oss!”

Chadwell griper tag i pojkens arm och drar honom med mot en nedåtgående trappa. Kvar på bänken blir leksaksflygplanet.

“Vi måste skynda oss!”, manar Chadwell stressat till den förvånade pojken.

De kommer ner i en sal som liknar den de kom från. I andra änden finns dock en stor port. Chadwell pekar mot den och säger:

“Där är utgången, skynda dig!”

Han släpper pojken och springer mot de kraftiga trädörrarna. Pojken följer efter men får då syn på någon som ligger på en bänk och sover. Det är en man i 25‑års åldern som enbart är klädd i ett par skinnbyxor av indiansk design, med fransar på sidorna. På den bara överkroppen har ett avancerat mönster målats med svart och röd färg.

Pojken stannar nyfiket upp och granskar honom fascinerat.

“Vem är det där?”, frågar han Chadwell och pekar på mannen.

Chadwell stannar upp och vänder tillbaka.

“Scchhh! Det är han som drömmer oss!”

“Jag trodde att det var jag som drömde?!”

“Det gör du också, men det är han som har skapat din dröm!”

Chadwell försöker få pojken med sig mot porten, men han verkar mer intresserad av mannen på bänken.

“Jag trodde du sa att Gud skapat allt?”

“Åh, det gör han, varje sekund!”

“Vad menar du?”

“Du skulle ändå inte förstå. Kom nu!”

Chadwell tar pojkens hand, och börjar gå mot porten igen. Pojken vrider sig dock lös och går mot mannen.

“Nej, vänta… Vad skulle hända om jag väcker honom?”

“Jag vet inte, men det är inget jag råder dig till!”

Pojken kommer fram till mannen och betraktar honom fundersamt.

“Han ser så overklig ut, som om han inte riktigt fanns här. Tror du att han är en ängel?”

“Nej, det är han inte.”

“Jag vill röra vid honom, men jag vet inte om jag vågar försöka… Tänk om vi bara försvinner!?”

“Nå, då skulle vi i alla fall inte ångra oss…”

“Så du tycker att jag ska väcka honom?”

“Nej.”

“Men om vi inte gör det så får vi aldrig veta…”

“Veta vad då?”

Pojken sträcker fram sin hand och rör vid mannens panna. I beröringspunkten börjar vitt intensivt ljus stråla ut. Ljud av fågelvingar i en flock som lyfter hörs.

Allt försvinner i en tyst explosion av ljus.

Legenden om gudaleken (1994)

Det var en tidig morgon för tre miljoner år sedan. De stora gudarna hade skapat en värld att leka i några miljarder år tidigare, men nu hade så lång tid gått att lekarna var slut. Det var tråkigt, och gudarna började att bråka med varandra. Detta ledde inte till något allvarligt; eftersom alla gudarna var lika starka kunde ingen av dem besegra någon annan.

Detta fick följden att alla blev arga på varandra, och gick mest för sig själva. Alla utom Ljuspunkt och Mörker: de var bästa vänner, och fann ständigt nya lekar. Alla de andra gudarna isolerade sig i sina boningar; de vägrade att försonas med varandra, och blev allt mörkare till sinnes. Att nedlåta sig till att leka med de andra var inte längre tänkbart.

En dag fick Ljuspunkt en idé. Han berättade för Mörker, som tyckte att det var en fullkomligt fantastisk lek som hans vän hade kommit på. De gjorde upp reglerna tillsammans, och samlade sedan alla de andra gudarna.

Först hade ingen velat komma, men gudarna var väldigt nyfikna, så till slut dök de upp i alla fall. Ljuspunkt och Mörker ställde sig på en stor klippa, och berättade om sin nya lek.

“Som ni alla vet har vi uttömt lyckan med att vara gudar. Det är inte särskilt stimulerande, att veta allt, att kunna göra allt. Därför har vi uppfunnit en ny lek. Säkert har de flesta av er antagit djurform i någon lek, och sedan bara blivit less på det eftersom det inte tillförde något nytt, det är ändå ert eget sinne med en lite annorlunda kropp. Men tänk om man inte bara antog djurets form, utan också djurets sinne! Vi skulle då glömma alla våra kunskaper och krafter, och verkligen bli djuret, samtidigt som vi fortfarande har potentialen att utvecklas mot våra gamla jag! Det skulle bli en tävlan mellan oss om vem som först uppnådde sitt gudajag igen. Och för att vi inte skall tillföra för mycket intelligens till djuret delar vi upp våra jag i flera olika individer, kanske hundra, och flyttar sedan delarna till en ny kropp när en gammal dör.”

Gudarna fann att det var en spännande lek, och började genast göra upp planer, och skryta om att det minsann var de som skulle vinna. Spiral, som var en av de mer eftertänksamma gudarna frågade:

“Men tänk om ingen av oss klarar av att utvecklas så långt att vi minns våra gudajag ‑ vad händer då? Då är vi ju fast i djurskepnaden…”

Ljuspunkt hade inte tänkt på det, men fann snart på råd.

“En av oss måste förbli i sin gudaform så att han kan upplysa oss om något går fel.”

“Ja, men vem skulle det vara”, frågade Spiral.

Ljuspunkt tittade ut över de församlade gudarna. Ingen sade något på en lång stund; alla ville vara med i leken. Då klev Demiurgen fram.

“Jag kan stanna”, sade han. Demiurgen var en enslig gud som alltid hållit sig för sig själv, även när gudarna var unga och lekte tillsammans.

Gudarna var nöjda med svaret. Istället ställdes en annan fråga: vilket djur skulle de använda?

“Det djur som jag bedömer ha största möjligheterna för vår lek ser… på något parodiskt sätt ut lite grann som vi, men det viktigaste är att de har utomordentliga griporgan och en relativt stor hjärna. De kallas visst Människor.”

“Åh, nej, de är för fula!”, utropade den impulsive Stormvind.

“Det tänker du inte på när det är din egen kropp”, svarade Mörker.

Alla gudarna samtalade och rådslog, och till slut bestämde de sig för att genast börja leken. Demiurgen skulle fungera som domare, och kontrollera att allt gick enligt reglerna.

Så försvann alla gudarna från jordens yta, även Demiurgen, som skulle hålla sig dold för att inte av misstag upplysa någon. Istället började en annan ras blomstra; människan utvecklades sakta från att vara en apa till en halvgud som med lavinartad skicklighet byggde upp en helt annan civilisation än den gudarna avsett från början. Istället för att utveckla anden, utvecklades teknologin. Det var visserligen ett steg mot gudarnas stora kunskap, men den andliga sidan åsidosattes, och de viktiga kunskaperna förblev okända. Något hade gått fel. Leken hade utvecklats i helt fel riktning. Ändock fanns inga spår av Demiurgen.

Vad hade hänt? Hade Demiurgen övergett gudarna? Eller hade det hänt honom något? Kanske var det så att han förstått att det inte hade gått enligt planerna, och försökte upplysa människorna. Kanske de inte förstod honom. Kanske försökte han då ta mänsklig gestalt så att han lättare skulle kunna tala till dem. Kanske de ändå inte förstod honom. Kanske dödade de honom i tron att han var en demon. Kanske han försökte fler gånger, och grät av vanmakt varje gång de började tillbe honom istället för att lyssna på vad han egentligen sade. Kanske människorna inte ville förstå honom. Kanske verkade allt hopplöst och dömt att misslyckas. Kanske han gav upp.

Eller så har han kanske slutligen funnit ett sätt…

Väsendet (1993)

PHUI NG’AHG GWYLHY TWAL GHESH

Om det hela var en effekt av mina hallucinationer, eller verkligen inträffade är jag inte kapabel att avgöra. Ty även om det för mig kändes helt verkligt ända till de sista timmarna, då allt mer liknade en mardrömslik dimma, vet jag att sådant som jag upplevt inte kan hända. Trots detta förnuftets förnekande bär jag svårförklarliga bevis på min kropp, och framför allt i min själ.

Många av de som avvisat mig som antingen lögnare, eller sinnessjuk har bara ryktesvägen hört talas om mina upplevelser, och på så sätt bara siktat toppen på isberget, och en mycket förvanskad sanning.

Därför framlägger jag nu sanningen, både för mig själv och för den som själv önskar bilda sig en uppfattning, istället för att lyssna till andras åsikter, och ofta felaktiga slutsatser. Detta är sanningen så som jag uppfattar den, och händelser som jag upplevde, vare sig de utspelades i mitt sinne eller i verkligheten, och jag har varken lagt till eller ändrat något, trots att mina minnesbilder är svaga från händelsernas klimax.


Mitt namn är Richard Stone, och jag härstammar från en klan i England som på 1000‑talet ursprungligen bildades av nordiska krigare, och en av den tidens högst uppsatta klanledare, Grayhawk.

Denne Grayhawk försvann med hela sitt följe under en resa där man försökte finna en väg till länder bortom och nedan Miklagård, länder som han hade hört viskas skulle ruva på hemligheter som Gudarna en gång gömt undan människorna för att skona dem undan den yttersta domen, Ragnarök.

Om dessa fakta är relevanta eller inte i denna redogörelse, lämnar jag till var och en att bedöma, men för mig innebär de att hela min världsbild svajar.

Min farfar, sir James Stone, var en känd arkeolog, liksom min far, Jack Stone. Därför var det naturligt att jag följde i deras fotspår, även om jag ibland var ytterst ovillig att tillbringa mitt liv med att gräva gropar med små skyfflar och borstar. Ty det var vad jag tillbringade en lång tid av min utbildning till. Det var för att ge mig tålamod, sade alla jag beklagade mig inför, det var en arkeologs viktigaste egenskap.

Till slut var jag tillräckligt gammal för att själv ansvara för en utgrävning, och tack vare mina kända förfäder fick jag privilegiet att helt fritt välja vad jag ville undersöka.

Jag undrar än idag om det var slumpen eller ödet som viskade till mig då jag först hörde talas om de mönstrade granitblocken som blåst fram i Gobi‑öknens södra del, över vilken Himalayas enorma klipp‑massiv reser sig.

Naturligtvis väcktes min nyfikenhet av att de flygfoton där man upptäckt stenarna, visade att det inte var fråga om någon sorts markbeläggning, som en amatör kunde ha gissat, utan tydde snarare på att det i själva verket var ett tak, trots att det hade legat tiotals meter under sanden innan en storm hade avslöjat vad som dolde sig under bergsmassivets mäktiga skugga.

En expedition bestående av mig, min gode vän Timothy Hawkshire, och tio andra män som jag knappt kände skulle sålunda undersöka det underliga fenomenet och rapportera hem till England varje vecka.

Entusiastiska över vårt uppdrag var vi angelägna att komma iväg snarast möjligt, så vi utrustade oss med lätt tillgängliga verktyg, och ordnade så att de mer känsliga och avancerade instrumenten skulle sändas till oss så snart de kunde tillhandahållas.

Vi reste med flyg till en stad i utkanten av den väldiga öknen, där vi fick ortsbornas råd att fortsätta färden med kamel i stället för bil. När vi dock fick det tvivelaktiga nöjet att stifta bekantskap med en kamel, insåg vi bilens överlägsenhet, både i fråga om doft och bekvämlighet, ignorerade vi deras råd och valde ut tre starka bilar i vilka vi stuvade vår packning, och gav oss iväg. Kameluthyrarna försökte skrämma upp oss med vidskepligt prat om hur sandens ande skulle stoppa oss, men eftersom vi var bildade män brydde vi oss inte om deras hotelser och varningar, utan fortsatte vår resa mot den underliga stenbyggnaden, och dess mörka hemligheter.

Vi funderade alla över dess innehåll, och vi hoppades att den skulle innehålla mer än det fåtal skatter man hittade i pyramiderna i Egypten. Det visade sig att ingen av oss hade rätt, och ändå hur alla hade det.

Dagarna gick, och det visade sig att det inte bara var gammal vidskepelse vi hört från kameluthyrarna. Ty sanden var överallt, i kläder, i utrustning, ibland i maten, men framför allt var den i bilarnas motorer, och det försenade oss avsevärt när vi med jämna mellanrum var tvungna att stanna och rensa motorrum och luftintag.

Vi lät oss dock inte nedslås, utan kämpade tålmodigt på. Det gick åt mycket mer vatten än vi räknat med i denna infernaliska hetta, så vi var tvungna att hushålla med de dyrbara dropparna tills vi kunde fylla på förråden, och det kunde dröja länge enligt den vägbeskrivning vi fått från biluthyraren. Vi förvånades över hur varmt det egentligen var, trots att solen inte var särskilt stark. När jag i efterhand fick veta att Gobi‑öknen är en kall öken, förstärkte det mina tvivel på vad som var verkligt och vad som var mina feberdrömmar. Hettan måste ha berott på att vi alla var drabbade av någon sjukdom som gav hög feber.

Till slut kom vi fram till vårt mål. Väl där blev vi något besvikna, eftersom vi hade väntat oss en mäktig syn när vi såg stentaket. Istället hade ytterligare en storm nästan dolt stenarna under en slöja av stoft, och bara ett hörn av granit skymtade fram under sanden. Trots alla vedermödor var vi alla glada över att äntligen ha kommit fram till vårt mål. Vi lämnade bilarna och rusade fram till den underligt ristade stenen för att undersöka den. Det visade sig att ingen av oss lyckades tyda de ålderdomliga tecknen, inte ens Timothy, som var vår expert på gamla språk och ristningar kunde läsa texten. Han tyckte sig dock känna igen den från någon av de förbjudna böcker som fanns inlåsta i Universitetets mörka källarkorridorer.

Jag förvånades över hans kunskap om dessa böcker, men han förklarade att han bara läst dem i syfte att lära sig de underliga språk på vilka de var skrivna. Vi avslutade alla tolkningsförsök, och började slå upp vårt läger. Timothy och jag hade ett varsitt tält i egenskap av expeditionsledare, medan de andra tio männen delade på två större tält.

Den följande veckan ägnades åt att gräva. Vi frilade en yta på ungefär sju, åtta kvadratmeter av taket, och grävde omkring fem meter ner i marken längs byggnadens vägg. Vi kunde först inte hitta någon förklaring till varför väggar och tak var slitna som av vatten, men antog sedan att det hela berodde på sandens slipande effekt. Om detta antagande var rätt tvivlar jag på nu, men då verkade det vara helt logiskt.

Några dagar senare nåddes vi av budet att Universitetet hade härjats av brand, och därför inte hade råd att sända den dyrbara utrustning vi hade önskat. De hade däremot med kamelbud sänt boken Codex Diogana som Timothy bett dem skicka, trots att den egentligen var förbjuden. Vi fick också påfyllning av vårt vattenförråd. Dessvärre smakade vattnet beskt och var en aning grumligt. Men vi hade inget val, så vi drack det ändå.

Hela gruppen började känna sig trötta och hängiga, om det nu berodde på hettan vi inbillade oss, eller det dåliga vattnet. Många hade haft mardrömmar sedan vi kom fram, och nu började också jag konfronteras med de nattliga fasorna, som vid den här tiden mest bestod av mörka skuggor och tänder insmorda i gulrött slem.

Utgrävningarna fortsatte utan att vi hittade någon ingång eller öppning, och detta gjorde oss modfällda.

Nästa dag såg jag de andra i gruppen för sista gången, undantaget Timothy. Det var då allt hände.

Jag kände mig ovanligt matt på morgonen, och övervägde att avbryta undersökningarna, men insåg att den här chansen inte skulle återkomma. Därför arbetade jag vidare, trots att jag blev yrare allt eftersom dagen gick, tills det blev kväll. Jag hade ingen aptit, och hade svårt för att koncentrera mig på något. Det sista normala som hände var när Timothy försökte prata med mig om texten på stenarna. Han försökte tydligen förklara att han nästan hade löst det underliga chifferartade språket, men jag förstod honom knappt. Han gav mig några piller och ett glas vatten att skölja ner dem med. Sedan somnade jag och sov djupt ända tills drömmarna började.

Först var jag en fågel som landade på ett bergskrön, och spanade ut över dalen under mig. När jag sedan skulle flyga vidare, hade jag förlorat min förmåga att tyst och mjukt glida fram genom luften och jag rullade nerför bergssidan. Jag föll ner i ett hål i marken, och hamnade i ett litet stenrum, med tecken som liknande de Timothy försökte tolka. I drömmen mötte jag honom och han berättade vad det stod ristat överallt. Trots att han pratade engelska förstod jag honom inte, jag tror att han pratade baklänges. Sedan började blod rinna ut genom murbruket mellan stenblocken i väggarna. En del av väggen slets undan med sådan kraft att jag kastades ner på golvet.

Här kom ett avgörande ögonblick. Antingen drömde jag det bara, eller så väcktes jag av att ett par händer som kraftigt skakade mig samtidigt som ett hysteriskt kacklande skratt ekade i mina öron.

Sakta slog jag upp mina dimbeslöjade ögon och tyckte mig stirra in i ansiktet på en av arbetarna som jag tror var Benjamin Franco. Jag tror att det var han, men jag är inte säker, ty hans ansikte var svärtat och så förvridet av ett fullständigt sinnessjukt leende, att jag var tvungen att ta hjälp av färgen på håret, som stripigt hängde ner över de panikslagna ögonen, för att kunna gissa vem det var.

Hans händer höll mig i ett obehagligt fast grepp och skakade mig fram och tillbaka medan han frambringade sitt kusliga skratt. Jag förmådde inte göra något, utan befriades först när några av de andra männen kom och tog bort honom. De var tvungna att binda honom för att han inte skulle skada sig själv eller någon annan.

Jag hade nu kraftig feber, men klev ändå upp för att undersöka vad som hade hänt.

Det visade sig att Benjamin och en annan arbetare vid namn Peter Eidhage, som kom från Sverige, på egen hand hade brutit upp ena väggen på byggnaden, för att mitt i natten själva lägga beslag på de skatter som kunde finnas bakom dessa ingångslösa väggar. En tredje arbetare som inte hade velat vara med under deras privata lilla expedition hade sett dem gå ner fyra eller fem timmar tidigare. Sedan hade bara Benjamin kommit upp, och det verkade som om hans kropp hade lämnat kvar sin själ där nere i det okända mörkret. Han hade därefter sprungit rakt till mitt tält, med det otrevliga skrattet på läpparna.

De som kände Benjamin bättre än mig berättade att han var en lugn och sansad människa som i hela sitt liv hade levat enligt förnuftet, och de ansåg att vad som än fanns därnere kunde det inte förklaras med ett mänskligt förnuft. Detta fick till följd att alla vägrade gå ner för att söka efter Peter. Timothy lät vi sova eftersom han det senaste dygnet varit vaken och arbetat på chiffrets lösning.

Därför tvingades jag, trots min feber hämta en lykta och rejäla kläder, så att jag skulle kunna söka rätt på den försvunne mannen.

Man föreslog att jag skulle ta med en av de pistoler vi tagit med som självförsvar, men jag avböjde med tanke på att templet, eller vad det nu var, hade stått tomt och varit begravt under sanden de senaste hundra åren, kanske ännu längre.

Jag tog däremot med mig en förbandsrulle, eftersom templets konstruktörer kanske hade gillrat fällor, och det var förmodligen något sådant Peter råkat ut för.

Trots detta darrade mina ben när jag gick fram mot det uppbrutna hålet i väggen. Naturligtvis skyllde jag detta på min feber, men det var inte hela sanningen. Hålet i väggen var ungefär en meter brett, och sextio till sjuttio centimeter brett. Jag höll upp lyktan och tittade mig omkring. Jag gillade definitivt inte vad jag såg. Rummet var utformat på exakt samma sätt som rummet jag drömt om tidigare. Jag svepte lyktan över ena väggen, och fann bilder av groteska humanoida varelser, med stora betar till tänder, och en kontrasterande smal och senig kropp, överhöljd med en trasig kappa. Allt med en motbjudande realism. Jag undrade ur vems galna fantasier dessa bilder sprungit.

Jag vände mig funderande om och fick då syn på en metallring i golvet. Den var, liksom allt annat täckt med underliga tecken, och tillverkad i en underlig svart metall som jag inte kände igen. Ett tunt lager sand låg mellan den sönderslagna väggen och järnringen, så jag antog att den öppnade en lucka, genom vilken de båda männen förmodligen gått ner.

Jag böjde mig ner och greppade tag i den förvånansvärt tunga ringen. Sakta drog jag i den, dock utan att rubba den. Jag ökade mitt grepp och tog i med alla krafter min feberdrabbade kropp kunde uppbringa, och nu lyckades jag dra med ett stort stenblock upp ur golvet. Jag föste blocket åt sidan medan jag uppmärksammade att det inte bildades några skrapmärken i golvet, så som det normalt borde bli av en ojämn sten av den tyngden. Jag reste mig upp och höll på att tappa balansen av yrsel, men återfick snart herraväldet över min kropp. Jag sänkte ner lyktan i hålet och fick syn på en i det närmaste osliten spiraltrapp som försvann ner i ett skumt schakt. Jag klev ner genom den trånga öppningen och steg sakta ner i de uråldriga hemligheterna.

Det var ohyggligt varmt, och denna gång var det inte min feber som fick mig att tro det, utan själva väggarna var heta, liksom de ur stenen huggna trappstegen. Jag gladde mig åt mina rejäla skor eftersom stegen inte bara var varma, utan de var dessutom skrovliga och ordentligt vassa.

Jag fortsatte nedåt i vad som verkade vara flera timmar, men som i själva verket förmodligen inte var mer än högst tjugo minuter.

Och medan svetten klistrade fast mina kläder på kroppen, ångrade jag att jag inte hade tagit med en vattenflaska.

Jag kom så småningom ner till trappens slut, och fann där ett rum med väggar som helt skilde sig från de dekorerade jag sett förut. Dessa var helt kala, och bar inte ett märke från något huggjärn eller någon färg. Rummet var omkring tio kvadratmeter stort, och den enda ingången var den jag kommit ifrån. Mitt på golvet stod ett slags altare i svart sten, formad som en perfekt kub.

Jag gick fram mot altaret, och skymtade något på det samtidigt som jag gjorde en makaber upptäckt; bakom altaret låg Peters livlösa kropp. Att han var död gick det inte att ta miste på. I hjärttrakten stack ett par revben ut genom den grå skjortan, och han var täckt med koagulerat blod. Jag noterade att ingen utomstående hade tillfogat honom denna skada, eftersom skjortan var i det närmaste hel, och de vita benen stack utåt, istället för inåt.

Jag vände äcklad bort blicken, och såg istället närmare på altaret. På dess översida låg ett par handskar utan fingrar, tillverkade av små mattsvarta metallbitar av samma sort som ringen jag sett förut. De var skickligt ihopfogade enligt samma princip som ödlefjäll. Från handskarnas översida stack något som liknade tre spikar ut.

Jag plockade försiktigt upp en av dem. Den var lätt och rasslade tyst när jag rörde vid dess glatta yta. Den var inte heller så stel som jag hade trott, jag hade närmast tänkt på en riddarrustnings otympliga handske, utan den var smidig och följsam.

En plötslig impuls fick mig att ta på mig de underliga handskarna, och genom en slump, eller om det var ödet som återigen spelade sitt illvilliga spel, passade de perfekt på mina händer. Trots att det var så varmt härnere, var handskarna behagligt svala, och det kändes skönt, nästan drömlikt underbart att ha dem på sig.

Jag knöt och öppnade handen ett par gånger bara för att känna hur det kändes. Det var fantastiskt, en nästan euforisk känsla, ända tills jag kände hur något rörde sig på handens översida. Jag trodde först att det kunde vara någon insekt mellan handen och handsken, men den tanken jagades på flykten då de tre spikarna på vardera handske trycktes genom min hand och sköt en smärta utan like genom mig.

Jag skrek högt av den intensiva smärtan medan blodet rann ut genom fingeröppningarna och fläckade golvet med blodröda stänk. Efter att ha tumlat runt några minuter, förblindad av smärta, lyckades jag tänka klart igen. Jag stod på knä framför altaret och blodet rann ymnigt ut mellan fingrarna. Jag insåg att jag var tvungen att på något sätt hejda blodflödet och höll därför upp händerna över huvudet. Blodet rann då ut vid handleden och letade sig i små rännilar ner längs armen.

Efter en stund slutade blodet att rinna, och smärtan övergick i en malande värk. Jag tog ner mina händer och granskade dem. Handskarna var smetiga av blod, och spikarna som tidigare stuckit upp på översidan, genomborrade nu mina händer, och gjorde det omöjligt att ta av handskarna. Jag rörde försiktigt på fingrarna, och fann att det inte var några problem; spikarna hade alltså missat alla senor och uppenbarligen alla viktiga blodådror. Var det rena slumpen eller… hade rörelserna jag kände varit en sorts inställning av spikarna?

Blöt av svett och blod reste jag mig sakta upp för att undvika yrselanfall. Istället för att stappla runt för att återfå balansen, började benen svaja under mig av de underliga känslor som genomfor kroppen. Först kände jag mig ohyggligt tung och förmådde inte flytta benen, och allt i mitt sinne var svart och dystert. Sedan lyfte tyngden från mina axlar och jag uppfylldes av styrka och stolthet. Jag sträckte på mig och fyllde lungorna med luft som tidigare varit varm och unken, men nu var frisk och klar. Mina ben slutade värka och det kändes som jag lättade. Kristallklara bubblor uppenbarade sig i mitt synfält, och en efter en sprack de tyst i ett färgsprakande fyrverkeri. När bubblorna var slut växte plötslig ett träd i renaste glas upp ur golvet, och längst ut på en gren slog en blomma ut. Jag förvånades inte över dessa underliga händelser i mitt euforiska tillstånd, utan plockade istället blomman och slickade försiktigt på den klara ytan. Det var en smak jag aldrig kommer att glömma, men trots det kan jag inte beskriva den, eftersom den var allt annat än jordisk. Jag stoppade blomman i min skjortas bröstficka, och reflekterade inte över att trädet nu var borta.

Jag sjönk sakta ner till marken och återfick både min normala tyngd, och mitt normala sinne. Istället koncentrerades mina känslor till en enorm upprymdhet centrerad i bröstkorgen. Min blick föll på Peters döda kropp, och revbenen som stack fram. Jag genomfors av en våg av skräck när jag anade vad det betydde. Jag kunde inte hålla tillbaka ett ofrivilligt skrik när jag såg att han på vardera handen hade tre blodiga sår i samma form som spikarna i handskarna. Desperat försökte jag slita av mig handskarna, men lyckades bara få såren att blöda igen. Den mäktiga känslan i bröstkorgen bara växte och den fick mig att glömma all fruktan. Istället kände jag hur min kropps samtliga muskler sakta började spännas, utan att jag själv ville det. Hjärtat började att slå kraftigare, och jag hörde dunkandet i mitt huvud öka. Armarna vändes uppåt och jag fann mig stå bredbent med huvudet böjt bakåt. Musklerna sträcktes till bristningsgränsen, och hela tiden bankade hjärtat snabbare i en allt mer frenetisk takt. Mina käkar pressades samman och jag tyckte mig känna smaken av blod. En enorm kraft rasade inom mig och hotade att slita sig lös, upprymdheten började nu åtföljas av en ökande smärta i bröstkorgen, mitt hjärta slog i en vansinnig hastighet, som jag uppskattar till 200 slag i minuten. Trots smärtan i kroppen av de extremt spända musklerna kände jag en, inte fysisk, men väl psykisk upphetsning, och jag var tvungen att låta den energi som växte inom mig komma ut, annars skulle jag gå under. Svetten rann i strömilar över mina hårt sammanpressade ögon, och min kroppstemperatur ökade till över 40 grader.

Plötsligt visste jag hur jag skulle göra och i det ögonblicket släppte fördämningarna och energin forsade ur mig genom mina båda händer. Min bröstkorg sjönk ihop till sitt vanliga omfång, samtidigt som lederna började mjukna. Kraften rann ur mina armar på ett behagligt sätt, och jag kunde öppna ögonen.

Jag såg på mina händer. Istället för mina fingrar stack decimeterlånga skarpa klor ut ur handskarna, starkt lysande som om de var formade av ren energi. Runt det klara ljuset från klorna rann för en kort stund vita blixtar i en stilla ström ner till golvet där de försvann.

Jag kände mig oerhört lycklig, vare sig jag bara drömde detta eller inte. Mitt ansikte klövs av ett brett leende, och trots att jag upplevde mig som svävande i tyngdlöshet, kände jag en obeskrivbar känsla av att vara oerhört närvarande. Det var som om min kroppskontroll hade ökat. Jag kan naturligtvis inte svara för om det berodde på min sjukdom, eller verkligen var någon sorts bieffekt av de svarta handskarnas märkliga kraft, som nu strålade ut i form av långa klor från handens översida.

Jag var inte längre yr, och jag kände det som om min feber hade försvunnit. Det verkar i efterhand ganska otroligt, men jag kände det så vid den tidpunkten. Jag återvände till mitt vanliga logiska tänkande, och insåg att lyktan hade fallit omkull och slocknat, men som tur var lyste mina nyvunna klor upp mörkret omkring mig.

Jag tittade mig omkring och fann att nedgången jag kommit ner genom inte längre var den enda öppningen i stenväggarna. En liten och smal dörr hade öppnats i den motsatta väggen, och jag gick nyfiken och förundrad närmare. Jag trängde mig igenom den smala öppningen, och fann mig stå i en lång och vidsträckt korridor, kantad av pilastrar och valvgångar. Golvet var här slitet och nött, till skillnad från de tidigare delarna av templet som varit så gott som oanvända.

Medan jag gick längs korridoren, upptäckte jag att de vita blixtarna längs klorna hade försvunnit. Korridoren varade i en evighet, och dess monotona sträckning avbröts endast av nedåtgående trappor i varierade längder. Till slut kom jag fram till en korsning, där alla gångar såg likadana ut. Full av tvivel och misstänksamhet valde jag den högra gången. Jag hamnade i en korridor som snart mötte en ny korsning. Återigen valde jag höger. En korridor, och en ny korsning. Jag anade nu vad jag gett mig in på. En labyrint. Mina tankar vandrade till den grekiska legenden om labyrinten på Kreta som beboddes av den fruktade människotjuren Minotaurus.

Det var förmodligen här som jag utförde mina sista förnuftiga handlingar nere i templet. Jag tyckte mig känna igen en sandfläck på golvet varje gång jag kom till en korsning, och drabbades av en oroväckande tanke. För att se om min idé stämde tänkte jag lägga ett av de småmynt jag hade i fickan, på golvet. Då ställdes jag inför ett problem. Jag vågade inte röra vid de skarpa, strålande klorna, jag var rädd att de skulle vara farliga.

Jag försökte påminna mig om den insikt jag vunnit tidigare, och försökte sedan reversera effekten. Jag kände hur jag blev varmare igen, och plötsligt märkte jag hur de märkliga ljusklorna, som jag kom att tänka på dem, drogs in i mina händer. Kvar var bara metallhandskarna och mina vanliga fingrar.

Jag plockade snabbt upp ett mynt ur min ficka och lade det i den gång jag kom från. Sedan gick jag i gången rakt fram. Efter bara några minuter skymtade jag en korsning. När jag kom fram besannades mina farhågor: myntet låg i den gång jag kom från. Då valde jag istället vänster gång, med resultatet att jag kom tillbaka till korridoren som markerades av myntet. Detta var ett underligt fenomen eftersom jag inte hade passerat någon korsning på vägen hit; ändå mynnade två de två andra gångarna här.

Jag kände paniken klättra runt mitt hjärta, och jag sprang desperat in i den återstående högra gången. Skräckens kniv drevs in i mitt bröst när jag kom till en korsning igen och fann myntet liggande i korridoren jag kom från. Mina ögon fylldes med tårar av hopplöshet.

Jag ställde mig på knä och gömde huvudet i mina armar.

Det var då jag fann lösningen. Full av iver reste jag mig och sprang in i korridoren markerad med myntet, gången jag hela tiden kommit från. Jag tog mig genom den långa korridoren och närmade mig en korsning. Oroligt sökte jag efter myntet, och när jag inte fann det fylldes jag av triumf.

Jag vände mig och gick tillbaka samma väg som jag nyss kommit, och jag kände inte längre igen mig. Korridoren var längre än någon tidigare, och samtidigt kunde jag av någon outgrundlig anledning ta längre och längre steg, tills jag slutligen hoppade fram som i en dröm. Då kändes det också som en, men jag tror nu snarare att det var en egendomlig hallucination som störde min upplevelseförmåga.

Plötsligt förändrades väggarna omkring mig. Det var som om världen runt mig blinkade till runt mig, och under en sekund var det som om jag hade hoppat fram genom en överfylld operationssal. Sedan försvann visionen och väggarna var normala runt mig igen. Mina tankar blev allt svårare att hålla ordning på, och det blev mer en lek att rytmiskt hoppa fram längs den dystra pelarkorridoren.

Ett dovt klagande kvinnoskri, fyllt av ångest fick mig att stanna upp en stund. Då hörde jag en nynnande röst och hoppande steg närma sig. Jag rynkade konfunderad på pannan, men nynnade sedan obekymrat med i sången jag nu kunde höra genom väggarna. Jag fortsatte framåt, men nu gående.

En viskning från golvet fick mig att rycka till. Jag kunde inte se någon, utan återupptog mitt nervösa gnolande. En ny viskning kom nu från den ena väggen och den besvarades genast av den andra. Sedan började taket sakta att fnittra, allt medan fler och fler röster blandade sig i det viskande samtalet. Rösterna steg och takets fnitter övergick till ett hysteriskt skratt; allt blandades till en vansinnig kakafoni av oväsen som jag utan att lyckas försökte stänga ute genom att hålla för mina öron. När rösterna steg över vad jag förmådde uthärda, vrålade jag med mina lungors fulla kraft att de skulle sluta. Det gjorde de också, med sådan tvärhet att mina öron började värka.

Efter att ha gått i knappt en minut slutade äntligen den långa och kalla korridoren, och jag kom in i ett rum som liknade det där jag hade funnit handskarna, med den skillnaden att detta höll en behagligare värme. Det torkade blodet längs mina fingrar och armar hade börjat skavas bort av mina rörelser, och jag försökte nu gnida bort resten med mina kläder.

Då upptäckte jag med blandad fasa och förtjusning att på en liten tron vid ena väggen satt en mumifierad humanoid kropp, som hade en slående likhet med den ristade figuren i det första rummet jag hade kommit in i, uppe vid markytan. Varelsen var längre och smalare än en människa, och dess armar var i längre och smalare proportioner än en vanlig arm, samtidigt som detta kontrasterades av de överdimensionerade betar som stack upp ungefär sju centimeter från dess slemmiga tandkött. Från dess huvud hängde fjäderliknande hår ner, och hela den sällsamma uppenbarelsen var klädd i en söndertrasad nunnekåpa.

Arkeologen i mig skulle ha jublat över detta fynd, men nu tycktes varelsen mig mer motbjudande än intressant. Jag såg en ny dörr som jag gick fram till och öppnade, eftersom jag kände en stark motvilja inför den isande korridoren jag hade kommit genom.

Då hörde jag plötsligt ett svagt knarrande från den mumifierade kroppen. Jag såg dess hand röra sig, och jag dess förtorkade senor dras över varandra för att frambringa det ohyggliga ljudet. Skrikande störtade jag in genom den öppna dörren och slängde kraftigt igen den efter mig.

Jag kom in i en kolsvart korridor, vars luft var kall och rå, längre fram hörde jag dessutom vatten som droppade från taket. Jag kände en motbjudande olustkänsla sprida sig genom mig, och även om mina tankar vid denna tidpunkt hade reducerats till motsägelsefulla känslor, undrade jag hur det kunde vara så vått. För trots att jag var långt nere under markytan, befann jag mig i en öken.

Mina fingrar fuktades medan jag trevade mig fram längs den kalla väggen. Runt mig tycktes jag höra ljud som skrapade och rasslade, blandat med ett bakomliggande mullrande, som ekot från ett blixtnedslag. Jag önskade att jag hade ljus, och i samma ögonblick började det pirra i mina nävar. Jag mindes handskarnas sällsamma kraft, och genast lät jag de skinande ljusklorna skjuta ut från mina händer. Ett mjukt sken kastades på väggarna och reflekterades av dess väta. Medan jag gick längs den underliga gången tyckte jag mig höra klickande ljud från väggen. Det lät som klor som slog an sten, men trots att jag fylldes med onda aningar avfärdade jag det som råttor.

Gången kom till en korsning och jag valde att gå framåt. Efter tio meter svängde korridoren till höger och vidgade sig från att ha varit två meter bred till att vara ett fem meter brett och runt tjugo meter långt långsmalt rum. På den vänstra väggen var stora glasrutor fästade på väggen, och för första gången överväldigades jag av yttersta skräck. Ty bakom dessa fanns målningar av varelser som hade vissa drag jämförbara med den förtorkade mumien jag mött tidigare. Dessa var emellertid helt oskadda och deras utseende överträffade till och med Hieronymus Boschs fantasier om helvetets härskaror. Det mest skrämmande i dessa tre meter höga målningar, som uppenbarligen avbildade varelserna i deras normala storlek, var den oerhörda realismen och den perfekta framställningen av alla tre dimensionerna hos motivet.

Jag ryggade tillbaka och skulle just vända mig om och gå, när jag först hörde ett skärande ljud och sedan ljudet av krossat glas längst bort i rummet. Mitt hjärta fördubblade sin hastighet, och mina ögon vidgades av förundran när jag såg en läderartad och kloförsedd hand sträckas ut genom det krossade glaset för att sedan gripa tag i glasrutans kant. Jag kunde inte förmå mig att stanna kvar trots min nyfikenhet. Det hade inte varit målningar i alla fall, och även om jag inte kunde föreställa mig dessa vidunder levande, ville jag inte se dem eller deras slemdrypande käftar. Jag vände mig och sprang tillbaka längs den väg jag kommit.

Jag hann emellertid inte längre än till fyrvägskorsningen förrän jag hörde klickande av klor mot golvet i gången framför mig. Jag såg en skepnad närma sig i mörkret. Snabbt dök jag in i gången till vänster och försökte ljudlöst springa bort från klickandena, som nu när jag visste vad som orsakade dem äcklade mig, och fyllde mitt hjärta med förtvivlan.

Plötsligt tycktes mörkret framför mig få fast form och slå mig till marken. Jag hade sprungit rakt mot en vägg utan att märka det. Jag hörde de kloförsedda fötterna stanna intill mig samtidigt som jag omfamnade mörkret och svimmade.

Jag vaknade upp liggandes på mage på ett mycket obekvämt stengolv, och endast ett avlägset sken skingrade det annars så täta mörkret i det rum jag befann mig i. Jag hade fortfarande en konstig känsla av att inte vara fast förankrad i verkligheten.

När jag vände mig på rygg för att försöka ta mig på benen igen, upptäckte jag skepnader i mörkret runt mig. När starka nävar tog stadiga tag i mina ben och armar skrek jag högt som om jag vore vansinnig. Det kanske jag var också. Jag sprattlade och vred mig för att komma ur skuggornas fasta grepp, men lyckades bara trötta ut mig själv. Jag kände en mjuk knöl av svamp eller något växtartat tvingas ner i min mun, och min hals brann som av eld när jag var tvungen att svälja den för att kunna andas. Proceduren utfördes totalt sju gånger och min mun och hals smärtade så olidligt att det upptog hela mitt sinne.

Då hörde jag denna Vox Magna Gravis, en dov söndertrasad röst som från andra sidan graven. Det var uppenbarligen så att en av de fördömda varelserna som omgav mig hade talat, och jag förstod inte ett ord. Jag hörde ytterligare en Sacra (magisk formel), och insåg att detta språk aldrig skulle kunna talas av människor, eftersom de saknade de annorlunda talorgan som dessa varelser uppenbarligen var utrustade med. Orden var rytmiska och försatte mig nästan i trans, då en ny smärta sköt genom min strupe i exakt samma ögonblick som varelsens mässande röst nådde sitt crescendo. Med en känsla av att ha fått struphuvudet bortslitet släpptes jag lös och kunde häva mig upp i knästående ställning. Jag hade inte skadats till det yttre, men jag hostade upp blod. Min mage knöt sig och medan rummet gled omkring under mig började en ström av varmt slem rinna ur min mun, och trots att jag långt senare antog att jag spydde, var det inte så då, utan det var en skön upplevelse, nästan befriande.

Till slut kunde jag resa mig upp igen. Jag tittade mig omkring, men kunde bara se sju mörka och förvånansvärt smidiga skepnader röra sig på klickade klor runt mig. En av dem stannade framför mig och sträckte ut sin arm mot mig. Den yttrade något på sitt underliga språk, och till min häpnad förstod jag vad den sa; det var ett namn, förvridet men ändå igenkännbart. Den gravlika rösten hade sagt Grayhawk. Varelsens ögon glimmade till i mörkret när den vände sig bort. Jag försökte stammande säga något, men istället för de försiktiga frågor jag tänkt ställa, frambringade jag ett ljud som förvånade mig själv. Min röst lät lika dov som den de dansande bestarna runt mig frambringat, och jag talade deras språk i stället för mitt modersmål.

Varelserna avslutade sitt cirklande runt mig och började dra sig mot den öppning varifrån det svaga skenet kom. Nästan utan vilja följde jag med dem, det var som en självklarhet. De mumlade en monoton ramsa som även jag föll in i och mässade med hög röst.

Vi gick genom en lång korridor från vars andra ände det allt starkare skenet kom. Medan vi färdades längs korridoren började mina sinnen uppföra sig underligt. Det började med att mitt synfält trycktes ihop till en långsmal remsa över en svart bakgrund. Sedan flöt allt ihop, för att sedan återgå till normal syn. Då såg jag att jag gick på väggen istället för golvet, som änglademonerna jag följde. Då jag försökte hoppa ner på golvet igen, slog jag mig i huvudet och upptäckte då att jag hela tiden gått på golvet och slängt mig mot väggen istället.

De svala korridorerna hade nu upphört och den vi gick i blev bara varmare och varmare. Jag slogs plötsligt av att det var onödigt att ha min varma skjorta på mig, så jag slet av mig den och slängde den till golvet. Jag hade just beslutat mig för att byxorna också var onödiga, när vår makabra procession stannade upp. Framför oss vidgades korridoren till ett långsmalt rum likt det där varelserna hade lurat bakom sina glasskärmar. Detta rum avslutades dock med en gigantisk ornamenterad port, förmodligen tillverkad i samma svarta metall som både ringen till luckan vid markytan, och mina underbara handskar. Mitt i mellan portens båda halvor satt en väldig kristallklar vit juvel infattad, och det var den som utsände det sken som väglett oss hit. Jag tittade frågande på mina följeslagare, och en av dem gjorde en gest som visade att jag skulle gå fram till juvelen.

Utan att egentligen veta vad jag skulle göra gick jag därför fram för att lösa denna övernaturliga variant på den gordiska knuten. Jag försökte tänka men övergav sedan den vanskliga idén och tog istället helt enkelt och högg mot den vackra juvelen med mina lysande klor, på samma sätt som juvelens medeltida företrädare hade huggits isär med ett svärd.

Juvelen flammade upp likt en supernova, och utstrålade ett ljus så intensivt att jag var tvungen att vända bort blicken. Sedan försvann den ädla stenen i en tyst implosion, och portens tunga dörrar började sakta glida upp med ett dovt dånande. Jag försökte urskilja mina underliga bröder bakom mig. Jag uppfattade dem inte längre som de bestar jag först tyckte att de var, utan kände här snarare samhörighet med dem. Jag lyckades dock inte se dem tydligt eftersom nästan allt ljus hade försvunnit med juvelen.

Jag vände mig mot porten igen och fann att en annan ljuskälla nu kastade sitt ljus över oss. Genom glipan mellan de sakta uppsvängande portarna silade ett starkt ljus, som trots sin intensitet inte var bländande. Porten öppnades och stod nu på vid gavel. Allt jag kunde se var renaste vitt ljus. Darrande steg jag över tröskeln. Mina bröder följde i tystnad efter. Jag uppmärksammade att rummet saknade temperatur, men det reflekterade jag över först när mina minnen började komma tillbaka sedan allt var över.

Det var dessutom omöjligt att avgöra hur stort rummet var till en början, eftersom allt man såg var ljus. Jag började gå rakt fram i rummet med varelserna efter mig. Ibland tyckte jag mig passeras av strömlinjeformade ljussken som var något svagare i intensitet än det alltäckande vita skenet, och då kunde jag även känna en svag vind passera mig. Jag vände blicken uppåt och kunde hundratals meter ovan mig urskilja stora molnmassor som tumlade runt varandra, antingen i strid eller i lek.

En mörkare fläck började framträda långt framför oss medan vi sakta närmade oss den. Vi hade förmodligen gått över trehundra meter in i rummet, och hade säkert lika långt kvar när jag såg att det var en gigantisk svart kub vi närmade oss.

Plötsligt upptäckte jag att i motsats till det rena vita ljuset runt oss var golvet mönstrat med det djupaste svart. Mönstret bildade en sjuuddig stjärna med en liten cirkel i varje udd, och en i skärnings punkten för alla linjerna. Alltihop omgavs av en inneslutande cirkel vars diameter var drygt åtta meter. Här tog en av varelserna till orda och talade direkt till mig. Han instruerade mig om vad jag skulle göra och jag ställde några frågor om detaljer jag inte förstod. Och hela tiden talade jag med mitt nya förbättrade talorgan, och vi förstod varandra, trots att vi talade på det underliga språk som sedan skulle visa sig omöjligt att med mänskliga alfabet fästa på papper så att någon kunde förstå det. När jag visste vad vi skulle göra ställde sig de sju varelserna i de små omgivande cirklarna, medan jag ställde mig i stjärnans mitt.

Med mässande röster började mina bröder att recitera långa entoniga Sacras, och vände sig alla ifrån mig. De sträckte sina armar åt det håll de stod vända, och ökade styrkan i sina invokationer.

Min kropp var obehagligt varm, men trots det svettades jag inte, och hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag märkt hur torra och flagnade mina läppar var. Jag brydde mig inte om detta, utan uppfylldes återigen av känslan av att fyllas av makt så starkt att jag kände det som om jag hade lyft från marken.

Varelsernas mässande hade nu nått en hysterisk ton, och samtidigt som marken skakade till, hördes en dånande knall så starkt att jag började blöda näsblod. Sju juveler infattade i hållare av svart metall uppenbarade sig i en cirkel runt oss, och jag visste att det nu var min tur. Mitt hjärta hade dubblerat sin hastighet och min kroppstemperatur var långt över det normala när jag släppte ut min psykiska energi genom nävarna, och återigen tände de regnbågsskimrande klorna på mina händer. Mina följeslagare hade nu övergått till att frambringa ett monotont bakgrundsljud. Själv skrek jag ut den kraftfulla formel jag tidigare hade lärt mig. Jag vände mina klor mot den första juvelen och avslutade versen med att vråla: “Asumanio“.

En kraftig blixt slog ut från mina klor och träffade juvelen som exploderade. Ett susande ljud hördes och följdes av ett dån som fick golvet att skaka. Jag upprepade formeln, men vände mig nu mot den andra juvelen. Denna gång avslutades versen med “Bragnohr“. Juvelen krossades av de utskjutande blixtarna. Denna gång såg jag vad som orsakade susandet och dånet: från ett av de i taket cirklande molnen föll en meterstor svart kub ner och krossade golvet. Jag upprepade versen fyra gånger till och avslutade med de olika namnen “Chingalin“, “Dehgahl“, “Erlich” och “Fhergahn“. För varje namn krossades en juvel, och en svart kub föll.

Så återstod den sista juvelen, som var något större än de andra. Jag tog ett djupt andetag och påbörjade recitationen av den sista Sacran, och denna gång följde mina bröder med i versen. “Phui ng’ahg Gwylhy twal ghesch! Aiwass tfhgah Rlyeh chtang to creshet nwiqy, clei wazs nai nagh tfhgah fyauwh! Uaaah!

Marken skakade medan juvelen krossades och försvann i intet. Inget block föll denna gång utan den otydliga molnmassan från vilken de hade fallit dök istället ner mot den gigantiska kuben och uppslukades av den. I tystnad betraktade vi kuben. Ett dovt vrål från kubens inre fick mig att som i trans bryta cirkeln, och trots varelsernas skräckslagna protester springa mot den svarta monoliten.

Jag sträckte fram mina armar som för en omfamning och kastade mig mot kuben med brödernas skrin ringande i öronen.

Jag mötte mörkrets dotter.

Hennes svartmålade läppar mötte mina, och vi föll tillsammans.


Två veckor efter att jag hade gått ner i templet, hittade Timothy mig irrande tjugo mil från lägret, totalt uttorkad och nära döden. Han berättade senare att en sandstorm hade täckt över tempelnedgången, och de hade ännu inte återfunnit den. Det är nog bäst så, för även om Timothy avfärdade min historia som hallucinationer, finns ett oemotsägligt bevis.

Fastnaglade på mina händer bär jag fortfarande de svarta handskarna.