Kategoriarkiv: Texter & krönikor

Till sist… (2016)

Krönika i Linköpings kommuns personaltidning, 2016.


En av toaletterna på kommunikationsavdelningen har en energisparlampa som är ovanligt trögstartad. Den tar flera sekunder på sig att komma igång med sitt sken. Det får till följd att när man tryckt på lampknappen hinner man dra igen dörren och låsa innan man blir stående där i beckmörkret. Man väntar på ljuset och kan inte göra så mycket annat.

Sakta börjar man uppmärksamma ljud man inte tänker på annars. Det susar från ventilationen. Man hör vatten bubbla sporadiskt i något rör. På något sätt känner man att man är i ett kaklat rum; det är något med hur de små ljuden av ens egna rörelser och svagt frasande kläder ekar mot de hårda väggarna. Man hör sina egna andetag vissla i näsan och så börjar man tänka på sina hjärtslag. Hur många pulser har inte passerat genom kroppen sedan man föddes?

Man står där i mörkret, de få sekunderna blir ganska långa och man hinner tänka att en dag upphör hjärtslagen. Man står där och tänker plötsligt att det kanske är så här det är. Döden är som ett kolsvart, kaklat rum där ljuset aldrig tänds och man bara hör diffusa susanden och sina egna hjärtslag.

Just som man accepterat den tanken tänds ändå ljuset till slut. Det blixtrar och blinkar och världen runt en blir verklig igen. Döden återgår till att vara ett abstrakt och overkligt koncept igen. Man gör sig av med kaffet man filtrerat genom kroppen och stannar man längre börjar man fundera över någon text man arbetar med, eller kanske den snirkliga livsresa som ledde till att man blev kommunikatör på Linköpings kommun.

Man tänker på slumpen. Hur man plötsligt får chansen, från en vecka till en annan, att vara anställd istället för att behöva kämpa sig fram som frilansare. Och man känner glädje över tryggheten och gemenskapen på avdelningen, man skrattar och pratar med kollegor om livet och döden. Man känner tillförsikt och hopp.

Då sträcker man sig efter lampknappen igen. Fingrar lite på den, utan att trycka. Tänker på mörkret, susandet och hjärtslagen. Ser det lugn som finns i de där sekunderna av mörker. Ser det som en stunds avslappning. En stund för reflektion. Inser att den där tanken om döden som ett kaklat rum måste vara med i romanen man jobbar på.

Sedan tvättar man händerna, tar en pappershandduk – bara en för att spara på miljön – och torkar händerna. Man ser ett ansikte som betraktar en ur spegeln. Man ser att ansiktet har ett lätt leende på läpparna och man ler nickande tillbaka. Därefter släcker man lampan och njuter av lugnet några sekunder innan man låser upp och går ut i den upplysta korridoren utanför.

Ute i ljuset möter man en kollega som vill diskutera något brådskande projekt och man glömmer alla virvlande tankar på livet och slumpen. Allt som hänt de senaste minuterna bleknar bort. Som om det bara var en konstig dröm.

Livet känns nog bäst ute i ljuset ändå.

Spränga bort fasaden (2015)

Dags att spränga bort den polerade fasaden, lämna all skit jag samlat på mig, som jag tyngts av, allt ska bort, jag donerar all logik och förnuft till välgörenhet, allt jag spar är intuition och ett kreativt kaos! Min odödliga själ har varit fången i ett svart hölje av mörker, av förnekelse, fast i gamla fångstgropar från järnåldern som för länge sedan börjat rasa och inte fångat djur på tusen år.

Jag är på besök i hemlandet och ser min repetitiva bakgrund spelas upp som en teaterföreställning i helvetet, om och om igen, ser jag min historia repeteras, ser skådespelare runt mig spela samma gamla roller, här tickar klockorna men tiden står stilla. Jag måste komma loss, de gamla byggnadsställningarna runt mig de byggt är föråldrade, jag ska spränga bort skiten!

Och i källaren: Där har jag har kapslat in vad jag trott varit mörker, men det är själva kapslandet som är mörkret, inom mig bär jag en kreativ energi, en kraft, drivkraft, och det är inte den som dragit energi, det är inkapslandet, förträngandet, fasaden som slukat allt som är jag och skapat en händelsehorisont runt mitt jag som misstagits för jag, som jag själv trott varit min kärna, men som bara varit ett skal.

Jag klipper upp baklåsningen av mig själv nu. Jag bryter upp dörrarna, apterar sprängdeg på de falska mellanväggarna. Jag är trött på den här berg-och-dalbanan jag åkt hela vintern och våren. Det är sommar och jag kliver av den här snurriga karusellen nu. Jag sparkar upp dörren och släpper ut mig själv, även om jag kommer bländas av ljuset.

Jag tar ut kompassriktning och ger mig av till fots, i min egen takt, jag är van att gå, jag har jävligt starka ben efter att ha vuxit upp på en fjällsida!

Det är en långsam apokalyps men se: Jag gör allting nytt!

Om långfilmen Radyon (2015)

Vid millennieskiftet år 2000 skrev, producerade, fotade och regisserade jag ett långfilmsdrama som jag märkligt nog döpte till Radyon. Budgeten slukades av ett paket nyponsoppa och glass till en av de inledande scenerna, och det var allt vi hade råd med. De flesta av oss som medverkade var arbetslösa eller hade praktikplatser genom arbetsförmedlingen och vi spenderade pengarna från alfa-kassan på vin och poesi. Trots den totala bristen på resurser rodde vi en hel långfilm iland och det är jag väldigt stolt över!

Det var min första långfilm och mitt första försök att göra något riktigt allvarligt framför kameran. Tidigare filmer hade varit mer lekfulla, som actionsekvenser med squibbar och blod, eller väldigt märkliga som novellfilmerna Silent Noise och In a dream (sedermera ihopklippta till Silent Dreams för att nå långfilmslängd, mer om den i en annan text). Vi hade ingen aning om hur mycket jobb det skulle krävas. Men även om det ibland var kämpigt att få ihop det hela var det mestadels en väldigt trevlig inspelningsperiod. Vi var alla engagerade och ville göra vårt bästa.

Manuset börjar lite svajigt i början, vilket gör starten lite trög då jag inte riktigt visste vart filmen var på väg. Men den tar upp momentum allt eftersom och särskilt under inspelningspausen i mitten av filmningen hinner jag ikapp med klippningen av första halvan och ser vad som behöver förbättras. Dialogen växlar mellan att vara väldigt realistisk och träffsäker till att ibland bli lite väl litterär då huvudpersonerna halkar omkring med stora ord och monologiserar en aning för mycket om svåra ämnen. Ändå tycker jag, med tanke på att det är ett ungdomsverk, att det är en ganska gripande handling och välgestaltade rollfigurer. En tydligare tråd i början och finslipade repliker så hade det varit en fullträff.

I ena huvudrollen ser vi Pia Junvald som gör en fantastisk rollprestation och kämpar bra med den ibland stolpiga och ganska högtravande dialogen i manuset. Hennes gestaltning är mycket trovärdig och hon visar inte ett spår av det överspelande som annars är vanligt bland icke-professionella framför kameran. I andra stora rollen lyckas Björn Olofsson på samma sätt, helt utan vana vid att stå framför kameran, att gestalta sin ganska jobbige rollkaraktär på ett naturligt och avslappnat sätt. Den tredje rollen hanterar Viktoria Klint också på ett lika naturligt och okonstlat sätt. Alla tre bär upp filmen utan någon större erfarenhet och det är väl vad som räddar den från att kännas alltför amatörmässig. Regissören (dvs jag själv) bör nog också få lite erkännande för denna välinstruerade ensemble.

När jag häromdan såg om filmen slogs jag av hur mycket jag tyckte om mitt fotoarbete och klipp. Det var drivet och innovativt, knöt ihop film och handling till en härligt organisk helhet. Den känslan jag lyckades nå i Radyon är något jag definitivt ska ta med mig till kommande produktioner. Det trevliga kameraarbetet är genomgående, och lyfter många scener, som till exempel ett samtal inne i ett trångt badrum där jag genom att använda speglarna i rummet kan använda ett tiotal vinklar istället för två. Jag gillar även den tio minuter långa tagningen under en nattlig promenad genom staden. Den scenen slutar för övrigt med att huvudpersonen svimmar på gatan, och jag minns att det sprang fram förbipasserande och undrade om vi behövde hjälp.

Något jag även slogs av var hur bra ljudet i filmen var. Dialogen var klarare och bättre än på i stort sätt alla andra produktioner jag gjort senare, som haft betydligt högre budget. Det var tack vare min på den tiden ständige vapendragare Anders Rudolfsson, som skötte ljudtekniken med en noggrannhet och ett kunnande som helt enkelt inte går ersätta. Jobb och geografiska omständigheter har gjort att det var länge sedan vi kunde jobba på en produktion tillsammans, men jag hoppas att saker och ting ska falla på plats i framtiden så vi kan samarbeta och hitta tillbaka till den här nivån igen!

Det är en lite svårare film, mycket allvarligare än jag mindes den, och den griper över stora ämnen utan att för den delen moralisera. Den egentliga handlingen är rollernas utveckling och det är inte bara en vanlig pojke möter flicka-film. Så den är kanske inte så lätt att sprida eller marknadsföra trots att den egentligen är en Dogme 95-film och borde ha kunnat rida på den vågen. Vad jag vet sålde vi bara några egenproducerade exemplar genom lokala Folkets Bio. Filmen är för övrigt också en del av det pionjärarbete jag var involverad i då jag med denna och senare produktioner var bland de första i Sverige att göra långfilmer digitalt och helt utan stöd från Svenska filminstitutet eller lokala filmpooler.

Jag blev glad när jag såg om filmen. Glad och stolt. Trots skavanker och blessyrer är det en liten pärla till långfilm! Den hade aldrig blivit vad den var utan de fantastiska personer jag samarbetade med under produktionen, så stort tack till alla inblandade!

Om Live at the Copacabana (2015)

Vintern 2003-2004, alltså för elva år sedan, spelade jag, Anders Rudolfsson och Fred Anderson in albumet Live at the Copacabana med den elektroakustiska ensemble vi kallade Termodynamikens Sjunde Lag. Och medan de flesta säkert avfärdar den som märkligt slammer och rundgång är skivan en av de få saker jag är riktigt stolt över.

Jag tycker om det ofta atonala uttrycket, jag tycker om skevheten och att det inte är tajt gör inget då jag vet att allt skapades i ögonblicket. Jag tycker om idéerna, infallen, glädjen i allt det improviserade. Jag älskar den naivitet som präglade hela projektet där vi gjorde vad som föll oss in utan att bry oss om normer eller regler, eller vad någon annan än vi tre skulle tycka. Det var en frihet som till exempel inte längre finns i mitt andra, mer seriösa band Expanding Chaos, där vi hela tiden höjt ribban och förväntningarna.

Tidigare hade vi smugit in nattetid i en kulturlokal vi hade tillgång till och använt klassiska instrument, men den här gången höll vi till i en mer ordinär replokal. Dit släpade vi järnskrot och leksaksinstrument och där satte vi ihop albumet under några sessioner under en gammal Östtysk flagga som hängde på väggen. Det mesta improviserades som sagt medan en del idéer, som till exempel de första verserna till We are the Owls, hade jag med sedan tidigare. Fast The Happy Dancing Polka Pig är faktiskt andra försöket av två får vi väl avslöja. Bandet i replokalen bredvid kan för övrigt höras lite dovt genom ventilationen ibland i lite lugnare låtar. Communiscatication spelades in i mitt vardagsrum med stereomicken på min videokamera så det borde finnas videomaterial nånstans, annars finns det bara några stillbilder bevarade. Det finns även en hel skiva (internt känd som: “Saker vi hittat i skafferiet”) med överblivet material, bland annat Fred som rappar på spanska, och en sinnessjuk jojk som nästan fick mig att svimma av syrebrist, som inte fick plats som vi kan ge ut när vi behöver mer pengar vid något framtida jubileum.

Medan Anders mixade skivan skrev jag och Fred en text där vi påstod att skivan var inspelad på klubben Copacabana under den sista världsturnén med bandet. Sedan skannade vi in våra ansikten i en flatbäddskanner så att vi såg ut som groteska troll och använde som bandfoton. Jag gjorde omslaget med de spektakulära färgerna och det är fortfarande ett av mina favoritomslag. När vi var klara tvingade vi Skivhörnan i Östersund att sälja skivan. Jag vet dock inte om de ens sålde ett enda exemplar. Vi sålde faktiskt några per postorder. Resten av den blygsamma upplagan ligger i ett förråd nånstans. Det här var alltså tiden innan Spotify om någon minns att man gjorde fysiska skivor förr.

Vi genomförde vid Viola Rekords nyårskonsert 2004 även ensemblens enda live-spelning för en liten men entusiastisk publik. Vi spelade just Owls – som är lite av vår hitlåt – följt av en improvisation med fragment från tidigare inspelningar, samt Vaggvisa för elaka barn. Det var fantastiskt och jag minns att jag spelade flöjt och hade en maracas i skon för att kunna stå och skaka den med foten eftersom båda händerna var upptagna. Sedan låtsas vi somna i slutet av vaggvisan. Sånt händer inte på andra konserter.

Några år senare spelade vi in EP:n Pandornas Ask med ensemblen som kanske musikaliskt är bättre och mer sammanhållen, men det är ändå något visst med just Live at the Copacabana. Det är inget man drar igång för att liva upp stämningen på en fest direkt. Och jag lyssnar kanske bara några gånger om året på den. Men när jag gör det blir jag väldigt glad av vad jag hör. Det borde inte funka. Slammer, felspel och otakt, oljud, brummanden och rundgång. Ett jäkla kaos egentligen. Men ändå finns det något där. Det är något som berör mig. Det är som en värld med sina egna regler.

Jag är väldigt stolt över att ha varit med och gjort alltihop och jag skulle med berått mod göra om det igen!

Tankar om skapande (2014)

Tanken på att skapa. Den när jag hela tiden. I korta glimtar skapar jag också, flätar ihop ord och berättelser, men mycket tid går åt till att bara tänka på det, att längta efter skrivandet.

Jag har en hel sjö av kreativitet i mig, men inser att jag är så hämmad och spärras av tanken på allt jag borde göra, alla måsten – jobb och inkomst, arbetsförmedling och tvättstuga – att jag hejdar flödet, proppar igen de bågnande fördämningarna så att det bara droppar ut ett strypt och impotent flöde här och där.

För om dammluckorna ska öppnas måste stora, öronbedövande sirener ljuda och tömma dalen nedanför dammen på folk. Jag behöver en obefolkad dalgång där jag kan släppa fram det massiva, skummande flödet och låta det forsa hejdlöst utan en enda tanke på konsekvenserna.

Det handlar om enorma krafter som sätts i rörelse och jag är rädd för att släppa kontrollen över massorna eftersom jag vet att inget kan stoppa det när det väl börjat. Då uppslukas hela livet av störtfloden och inga viktiga att göra-listor i världen kan få mig att sköta alla de där plikterna som alltid måste skötas och tas om hand.

Därför blir det att jag bara tänker på skapandet, drar mig för att börja och bara grubblar över hur jag ska göra för att få plats med den där stora floden rakt genom vardagen. Det slutar med att jag istället går och handlar, sköter disken och fyller i a-kassans blanketter. Och under tiden ropar mitt hjärta på frihet. Hjälp, skriker det.

Jag erbjuder magi om ni ger mig frihet!

Äta livet, leva döden (2014)

En betraktelse över olika sorters hunger av Markus Widegren.


Vem vet om man lever i morgon. Kanske händer något i natt. Smärtor i bröstkorgen och hjärtat hackar till. Plötsligt andas man inte. Så typiskt. Så västerländskt. Inte så troligt kanske, men om du satsar pengar på att du faktiskt kommer vakna och leva i morgon är det heller ingen som sätter emot. Ändå, plötsligt en dag, plötsligt en natt. Kanske på stationen medan du väntar på tåget.

Då kan man i alla fall finna hopp i närheten. Det finns nämligen en dyrbar hjärtstartare där i en liten box på väggen. Man har förberett. Förutsett. För faller du ihop där på perrongen är den troligaste orsaken hjärtat. Det är det arma, hårt slitande, evigt kämpande hjärtat som sviktat. Händer det oväntat? Ja, då är det hjärta, blodomlopp, propp. Sker det av ålder eller långvarig sjukdom? Nej, då sker det hemma. Sådan är vår del av världen.

Men det finns en annan värld. Det är förstås samma värld som vår, men en tillvaro så annorlunda att vi lika gärna kan kalla den en annan. Där kan man falla ihop av hunger, där kan man sluta leva för att man inte haft nåt att äta. Då hjälper inga hjärtstartare, hur hög effekt man än ställer in dem på, om den så är direktkopplad till turbinerna på ett kärnkraftverk.

Och på stationerna, hållplatserna, vägkorsningarna i denna värld finns heller inga små boxar med någon form av nödstart. Här har ingen förberett. Men alla har förutsett. Här råder nöd hela tiden. Nöden är normal, hunger en normal tillvaro. Här är föda en knapp livsnödvändighet, inte något man unnar sig när man känner sig lite nere. Det är en annan värld.

Lever de i en värld utan hjärtstartare? Inte konstigt att de har hög dödlighet då. Så kan man tänka om denna andra värld när man inte vet bättre. Om man inte känt hunger. Om man inte känt verklig hunger, muskelnedbrytande och obeveklig, så djup att själva kroppen förbränns för att ge några dagar till.

Det handlar inte om lite tröttsamt blodsockerfall på eftermiddagen, inte om att behöva en morotskaka till eftermiddagskaffet så man orkar igenom Kaizen-mötet. Verklig hunger är något främmande för de flesta av oss. Vi behöver aldrig jaga mat. Aldrig söka desperat, aldrig vara utelämnad åt slumpen, främlingar eller att ta utan lov. Sådan är tillvaron för många i den andra världen, den som finns så nära oss. De lever närmare döden i hemmet än döden på stationen.

Den hunger man känner i världen vi är en del av är av en fundamentalt annan art. Jo, vi kan naturligtvis också känna hunger, men det är främst en helt annan sorts hunger. Den fysiska hungern är knappast en del av vår vardag, annat än i marginalerna. Men för de flesta av oss, alla i den här världen i alla fall. Det är ingen nyhet att vi har så vi klarar oss.

Överflödet av mat sväller oss, vi har hela laviner av dålig och onyttig mat, tsunamis av sjukgörande mat, eller för den delen ekologisk och nyttig mat men i kombination med förödande stillasittande västerländska levnadsvanor, allt detta gör våra kroppar till mätta, men trasiga, stressade tomma kärl som när en annan hunger. Mitt i detta alltings tillgänglighet och förgänglighet saknar vi också något trots allt, något som ger oss varaktig kraft.

Många av oss känner, kanske utan att veta det, en inre hunger som aldrig mättas. Som döljs av det tillfälligt energirika, kolhydratiska näringsintag i kulörta förpackningar med stjärnsplashande röda reklampriser som vi omges av. De glada jinglarna och det glättiga på ytan får oss att glömma inre näring i vår höghastighetstillvaro. Som får oss att försaka tillfredsställandet av den inre hungern. Vårt behov av föda för tanken. Vårt behov av verklig mening.

En tillvaro som betyder något annat än att tillfredsställa kroppens önskan om allt tänkbar mat i överdåd. Att droga sig med mat ger inte mening till livet. Att leva för att äta, utan att få något i sig, är förstås inte lika dödligt som att vara utan mat, men att leva så, i matens våld, kan av många betraktas som att redan vara död. Ät för livet. Istället för spring, verkar många tänka. Man flyr undan döden, men det är en falsk föreställning. Att leva för att äta är som att leva för att dö.

“Att äta är det mest oväsentliga man kan ta sig för med”, sade oraklet, min mormors bror, en vis och upplyst man jag hade förmånen att växa upp som granne till. Det var böckerna som stillade hans hunger. Han hade i sin ungdom drabbats av tuberkulos under militärtjänsten, men överlevde medan alla hans kamrater dog runt honom. Hans planerade resa ut i världen gick om intet och blev till långvarig sjukhusvistelse innan han kunde komma tillbaka till huset där han föddes och framlevde resten av sitt liv.

Han kunde aldrig mönstra på det det där skeppet han planerat att följa med jorden runt. Ändå var han tillfreds med livet. Trots att han var mager fick han annan föda. Han beställde böcker per postorder, var med i föreningar, läste tidningar och tidskrifter. Hörselnedsättningen han fick i sviterna efter sjukdomen fick honom att spela musik på så hög volym att rutorna skallrade. Han levde nyfiket och hungrigt, men aldrig utmärglat. Asketiskt men aldrig torftigt. Han inspirerar mig än idag.

Det går förstås inte jämställa den hunger som omättad omgående leder till döden, med den hunger som långsamt och leder till ett letargiskt liv som levande död. Men ändå, ett problem är ett problem, själslig hunger måste också stillas annars går människan under, förlorar all mening, återvänder till djurvärlden som en uppsvullen frossande best eller ett magert och rangligt vandrande kadaver.

Ingen värld kan fortsätta utan ett omgående paradigmskifte. Vi lever alltid i de yttersta dagarna. Se: jag gör världen på nytt. Det sker hela tiden, världen, världarna förändras ständigt runt oss, men nu är det vi själva som behöver omforma. Vi har makten och härligheten, möjligheten till förändring finns om vi bara tar den. Och det kan ske. Nu!

Om vi alla i den här överflödiga världen kunde fokusera på att stilla denna andra hunger, kanske med text, bild, musik eller nya konstformer som film och spel, vad som helst som ger livskraft och djup, varaktig mättnad snarare än tillfällig bukfylla, skulle vi kunna hejda vårt frenetiska ätande på det fysiska planet. Om vi kunde sänka energiförbrukningen som går åt till det stressade mentala spillet skulle vi kunna hejda mycken oro, hjärtsjukdomarna, kärlkrampen och propparna skulle sluta gå.

Så många resurser skulle frigöras, så mycket skulle gå att förändra i världen. Vi skulle kunna förändra världarna. Om vi kunde dela med oss, lära oss att hantera båda sorterna av hunger, vilken fantastisk enad värld det skulle kunna bli. Om vi alla kunde få äta våra kroppar levande och friska, om vi alla sedan kunde hjälpas åt att hitta näring till vårt inre, att berika och träna våra tankekroppar, så att även de blir friska och livskraftiga. Om vi kunde evolvera oss, engagera oss, komma att älska livet och det disparata i vår värld. Då skulle vi få en bättre värld. En värld för alla.

Då kanske vi kan förvara något annat än hjärtstartare i de där boxarna på stationen.

En god bok kanske?


Kommentar: Texten skrevs 2014 för Tilt Magasin av Markus Widegren under en mycket intensiv lunchrast strax innan deadline.

En födsel har just skett (2012)

Att skriva en roman är lite som att skaffa barn. Först får man en fantastisk utlösande idé och känner sig euforisk och lycklig. Sedan måste man hålla på och ruva och fundera och pyssla ganska länge innan det börjar märkas något resultat. Sen är det hårt arbete och man undrar vad man gett sig in på.

Har man skrivit över ett visst antal sidor går det inte längre avbryta heller, då är det bara att hugga i och ro fan i land. Ibland känner man de första sparkarna, andra dagar har man bara värk och är pinknödig. Man ser hur alltihop bara växer och blir mycket större än man förväntat sig. Ångest, ånger och förtvivlan blandas med hopp, lycka och storhetsvansinne.

Sen kommer födseln, när man skrivit igenom första versionen, och allt är en kladdig och skrikande röra som man egentligen inte är riktigt färdig med. Är det verkligen så det ska se ut? Men så får det gå lite tid, man går igenom alltihop igen, ansar och formar, tar i med hårdhandskarna, och ser till att det hela växer sig välartat. Sen följer studierna av korrekturet och man fixar till det sista innan det känns som det gått ungefär arton år och man skaffar en snygg examenskostym att klä den i inför publiceringen. Stolt lägger man ut bilder på internet och skryter vitt och brett i sociala medier.

Därefter lever boken sitt eget liv och man kan inte göra nåt åt den längre. Det är bara att hoppas att omvärlden uppskattar den med välvilliga recensioner och att den håller sig undan trubbel med lagen. Och om allt går bra kan den ibland yngla av sig och innan man vet ordet av står man där med en hel trilogi.


Kommentar: Skrevs efter första genomskrivningen av romanen Att känna sitt mörker.

Detta har hänt (2011)

Jag föddes med tre armar i en skogskoja i Sulsjön, Jämtland, 1974. Min far som var stigfinnare opererade bort den halvt förtvinade extra armen och sände mor och mej fram till byn för att döpas. Det fick dock ställas in då blixten slog ner i kyrkan som började brinna. Armen har jag kvar i formalin.

I skolan var de andra barnen rädda för mej. Jag höll dem i ett järngrepp som slavar varje rast och tvingade dem att spela upp historiska dramer och romaner. Särskilt rädda var de då vi iscensatte Frankenstein och de var tvungna att bryta sej in i det intilliggande kapellet på jakt efter vitala delar.

Under konfirmationen satte prästen i halsen och höll på att kvävas av en oblat. Det var inte mitt fel. Ändå fick jag inte komma tillbaka för ett nytt försök söndagen därpå. Istället blev jag, samma dag som de andra konfirmerades, vuxen. Flickan var söt som synden och lärde mej trix som kan vara dödliga i fel händer.

Därefter läste jag förbjudna böcker och skrev blasfemiska berättelser om tingens innersta väsen, sedelärande fabler och en opera. Reste ut på äventyr och utforskade Sydamerikas djungler, talade om skapelsen med San-folket, drömde sanna drömmar med Senoi-folket och spelade kort med flickor på Café Lemnitz.

Under några år levde jag med en vacker sångfågel som vaktades av en spiritus familiaris i form av en stor svart hund som jag var tvungen att överlista varje gång jag ville pussas. Detta fick mej att utveckla en stor dos list under dessa år, vilket jag har nytta av nu när jag åter tvingas lista mej fram i pussandets konst.

Förändringens stormar har svept ut mej på havet och jag saknar för ögonblicket en ordentlig ankarplats. Jag håller position genom att navigera efter stjärnorna, men ankarkättingen är för kort, havsbotten är för djupt ner. Det knakar och knarrar i skrovet, men jag är vid gott mod – lyktorna vid kusten skymtar i klart väder.

Medan jag väntar på att tidvattnet ska vända studerar jag den stora arcanans tecken och symboler på universitetsnivå. Samtidigt skannar jag ständigt av frekvenshavet och dess utgångar. Mina upptäckter nedtecknas i små svarta anteckningsböcker, budskapet krypteras för säkerhets skull.

Lediga stunder ägnar jag åt litteratur, helst böcker av Franz Kafka eller mej själv. Även framtidsvisioner från öststatsförfattare och piktografiska inbindningar. Gäller det facklitteratur blir det gärna kvantfysik, psykologi, gnostisk historia, hermetisk kabbala och pythagoreansk filosofi.

Min far bor kvar i skogen och vägrar närma sej all form av växelström. Mor målar tavlor som bara hon kan.

När jag blir stor tänker jag börja samla på erotisk blindskrift och utöva berusat armborstskytte.