Massavrättning (2012)

Jag har länge suttit med en revolver framför mig och undrat var kulorna hör hemma. Idag satte jag den mot tinningen på tvivlets grå demon och tryckte av. En varm och pirrande känsla av tillfredsställelse fyllde mig medan jag flyttade mynningen mot den beska osäkerhetens demon. Jag sneglade över dess axel mot ledet av demoner som stod bakom den och tänkte för ett ögonblick förväntansfullt på hur många kulor jag hade fört in i det cylinderformade magasinet innan jag kramade avtryckaren igen.

Krutdoften stack fränt och eggande i näsan medan röken krullade ihop sig under mina ögonlock och trillade ut som tårar när jag blinkade. Eller var det kanske lyckotårar som bubblade upp ur den sprudlande fontän som börjat brinna i djupet av min benburkorg. Det var som om jag sköt hål på överfyllda vattenskinn jag tvingats bära på huvudet. Vätskan forsade över mitt ansikte allt eftersom bördan skott för skott lättade. Till slut hängde hudblåsorna som hundlika öronflikar över mig och hade jag haft den elefantiska förmågan att flaxa med dem hade jag kunnat flyga.

Med pekfingret lösgjorde jag hanen, och en efter en av de som förföljt mig och tryckt ner mig på marken för att urinera mer blytungt piss i vätskebubblorna jag nu punkterat, gick under. Värdelöshetens bittra demon föll och innan den nådde golvet trängde nästa kula genom meningslöshetens fadda demonkött. Kropparna krossades mot marken, sprack upp och brändes till vittrande aska, brast som oskyddade troll under den för allt spirande livgivande plasmagloben. Stanken och det starka trycket från de nu höljelösa demon­exkrementerna fick det att slå lock för öronen.

Medan jag försökte blinka synen klar, och svängde min förlängda metall­erektion med dess ivriga små laddade, hålpunktiga ollon mot hopplöshetens tjurigt förkroppsligade best, hörde jag en röst jubla och sjunga, mässa med klar röst som en fyrbåk i det brunsmetiga mörkret. Det var min egen röst jag hörde. Så länge sedan var det jag hade hört den att jag först inte kände igen den. Så länge hade jag gått utan sång i hjärtat att jag brast i tårar av ren förvåning över vad jag var kapabel att frambringa ur mina vibrerande halsmembran bara jag tillät mig friheten att flyta dit jag inte ens visste att jag kunde nå.

Det sjätte sigillet, den sista kulan i revolvern, beseglade ödet för självföraktets buckligt förvrängda spegelbest. Som en kryssriddare, excorcerande med flammande vapen i hand, drev jag med komprimerad egg och stål ut de oljiga fåglarna som hade flaxat med sina kladdiga vingar i mitt rum så det blivit helt svart.

Trots denna massavrättning stod många demoner ännu kvar, som en hord av horn och klor, och väntande på att få komma närmare och trycka sina kletiga, tungt förlamande kroppar mot mig. De trodde att de skulle kunna gripa tag i mig och simma med mig i ett fast grepp ner till kaklet i den djupa änden så jag inte skulle kunna andas längre.

Det fick mig bara att le.

Jag tog ett djupt andetag – jag var beredd.

Jag hade ytterligare en hel ask med ammunition i fickan.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.