Molnen bara svävar där och håller käften (2001)

En dag på jobbet får Rittva helt enkelt nog.

“Hallå hallå? Nähä, vad konstigt, ingen där”, säger hon och lägger tillbaka luren trots att det faktiskt är nån som skriker där i andra änden av linjen.

Istället vrider hon upp volymen på sin dator med en väl inövad knix med musen och ur högtalarna gastar ett bråkigt gothband sin refräng: “kill kill kill, death death death!”

Hon lutar sej tillbaka, tänder en cigarett och medvetet trotsande rökförbudet inne på kontoret lägger hon upp dom kängbeklädda fötterna på bordet. Arbetskamraterna vid dom andra datorerna ser storögt på detta självsvåldiga beteende men törs inte säga så mycket.

Det går redan allsköns rykten om Rittva på kontoret. Hon är jämt klädd i svart och är helt säkert allra minst en sån där farlig vänsterextremist som Expressen har skrivit om, och kanske till och med satanist, jo det måste hon vara, det förstår man ju så fort man hör vilken musik hon brukar lyssna på. Och det där långa svarta håret, inte kan det vara helt naturligt, så blek som hon är. Näe, hon är helt säkert nån sorts Häxmästare, det har vissa grötmyndiga bedömare längre bort i korridoren rapporterat om. Det gör dock inte så mycket vad folk säger tycker Rittva, bara hon blir lämnad i fred.

“Fy faan, ska det va så här”, suckar hon och kollar ut på dom mörkgrå molnen som tycks håna henne genom att bara sväva där och hålla käften. Suck. Hon försöker stirra på molnen ett tag, men telefonen bara ringer och stör hela tiden. Suck igen. Resolut reser hon sej till slut upp med ett rätt bestämt uttryck i sitt ansikte. Hon spänner ögonen i dom övriga existenserna inne i rummet.

“Okej, era pajasar, nu får ni lyssna lite här. Jag har tänkt sluta nu. Jag ger fan i den här skiten. Är det nån som följer med och tar en öl eller nåt?”

Alla i rummet sitter tysta och skrämda framför dom kallt lysande dataskärmarna och stirrar på henne. Några viskar försiktigt i sina headsets. Kanske med en kund, eller kanske med chefen. Det ger hon dock fullständigt fan i och trampar ut ur rummet med steg som om hon inte hade den allra minsta tanke på att nånsin återvända.

Ute i korridoren kan hon inte undvika att ett brett leende breder ut sej på hennes läppar.

När hon sedan står i kapprummet och hänger på sej sina ytterkläder, ja svarta dom också, kommer en dam precis ut från toaletten. När hon får syn på Rittva, som med en cigarett dinglande i mungipan svär över en ärm som trasslat till sej, kläcker hon ur sej ett ofrivilligt: “Herregud!”, och återvänder snabbt och instinktivt in i säkerheten bakom den låsta dörren.

“Hörru, Doris, hur är det med magen”, frågar Rittva lite sarkastiskt mot dörren.

“Eh… jo, tackar som frågar…”, kommer det tveksamt och dämpat genom dörren. “Det går så bra så. Ajö, hejdå.”

Doris vill tydligen avsluta samtalet ganska snabbt. Rittva känner sej dock lite illvillig så hon fortsätter konversera.

“Nu är det snart helg igen. Det är väl skönt.”

“Ja.”

“Och så är det ju en mässa i helgen.”

“Vad då för mässa? Är det teleteknikmässan du menar?”

“Nej för tusan, det är en häxmässa. Vi offrar barn till satan och umgås lite. Dricker choklad och knaprar havreflarn. Gör lampskärmar av hud. Du har inte lust att följa med?”

“Nej tack, jag har bokat tvättstugan hela helgen.”

“Jahaja. Hur är det med barnbarnen förresten?”

“Fin‑fint.”

“Det låter bra. Bor dom kvar ute hos…”

“Nej, dom har flyttat! Nu måste du gå. Hejdå.”

“Jaja, satan älskar dej också.”

Utan att ha särskilt bråttom lämnar så Rittva den obekväma rosafärgade betongklumpen (som så många med nöje kallar sin arbetsplats) åt sitt öde och fortsätter ner mot satan. Stan menar jag.

Det är kallt och småkyligt ute eftersom solen inte har haft chansen att värma upp Rittvas tillvaro på ganska länge nu. Dom där jävla molnen.

Jävla allting känns det som. Hon har inte haft några pengar, hon har inte varit ledig och har hon varit ledig har hon varit för trött för att orka göra nåt med några vänner.

Hon skulle vilja göra nåt annat. Frågan är vad. Ska man söka till nån skola måste det vara nåt man verkligen vill med tanke på dom skulder man drar på sej. Det måste vara nåt man verkligen vill så att man står ut också. Hur hon har stått ut så länge på jobbet är ett mysterium.

Ska det vara så svårt att hitta nån mening med hela helvetet?

Plötsligt känner hon sej på humör för att spexa lite. Hitta på nåt som inte hör hemma i det här alltför välordnade samhället. Slippa tänka på dom där uppkäftiga grå molnen. Frågan var bara vad hon ska ta sej till. På gatan strömmar myriader med folk omkring och verkar inte riktigt veta vad dom håller på med eller vart dom är på väg.

Rittva tycker sej nästan se hur dom allihop släpar på ett varsitt barr av något slag. Själv känner hon sej ganska nöjd över att just ha lämnat det insektslik hon blivit beordrad av högre instans att släpa till stacken.

Det är väl lika bra att ringa nån, tänker Rittva och ska just ta fram telefonen när hon passerar en affär.

“Men jävlar, nu kan jag passa på att handla lite istället”, säger hon till nån förbipasserande statist i hennes liv som inte ens behagar lyssna. Hm, så oförskämt.

Hon plockar åt sej en korg och spanar över butikens långa hyllrader med ett lätt kisande eftersom hon ser en aning illa. Av nån underlig anledning är det mest äldre tanter och farbröder inne på affären. Det får sin förklaring när hon ser att klockan inte är mer än kvart i tio. Det betyder att hon hade stått ut på jobbet i ungefär två och en halv timme. Och naturligtvis fyra år innan dess. Fyra jävla år!

Plötsligt och helt utan förvarning står hon framför en hylla med tandborstar och tandkräm. Prislapparna verkar helt sanslösa.

“Tjugi spänn för en tandborste!”, utbrister hon högt utan att tänka på det. “Det var det jävligaste. Vart är världen på väg egentligen?”

Prislapparna verkar sanslösa men inte helt lögnaktiga, så efter att ha funderat en stund muttrar hon: “Ja, dom lär ju inte gå ner i pris, så det är väl bäst att passa på”. Därefter greppar hon en näve och slänger ner i korgen. Inte konstigt att man aldrig har pengar med dom priserna, tänker hon och fortsätter runt i affären.

Känslan av att vilja spexa dyker upp igen, och när hon kommer till köttdisken är det klippt. Där ligger en tragedi och bara väntar på att få spelas.

“Freja!”, ropar hon med spelad bestörtning och böjer sej överdrivet gråtande ner över dom döda djuren som ligger helt uppstyckade och nakna. “Muuu! Muuuuuu!”, råmar hon uppgivet som om det var nån bekant som låg där.

Några andra kunder stannar häpet upp och Rittva stelnar till. Förvånat tittar hon på en förpackning innanlår och hejdar sedan det fejkade tårflödet.

“Oj, jag tog visst fel. Det var inte hon. Det är ingen fara. Det var nån annan. Jag trodde det var Freja. Jag kände henne.”

Åskådarna till spektaklet skingras motvilligt, dom vill gärna bli underhållna, underhållna men inte indragna i någons vansinne eller så.

Rittva ställer ifrån sej korgen. Folk tittar tydligen på vad som helst.

“Huga, här vill jag inte handla. Skrämmas sådär. Rena Auschwitz det här! Jag låter mej inte behandlas hursomhelst.”

När hon passerar kassan teaterviskar hon förtroligt till kassörskan att: “Det är nån som har dött därinne”, varpå det blir ett väldigt ståhej i kön.

Äntligen ute i den molniga men ändå ganska friska luften igen tänder hon en ny cigarett.

Sedan tar hon fram telefonen och bläddrar fram sin kompis PULKAN på displayen. Det blippar och piper lite oroväckande och Rittva lyssnar bekymrat på vad som händer i luren. En svag röst som styckats i lika små bitar som djurdelarna på affären tycks ha nåt att säga nånstans långt bort.

“HALLÅ? ÄR DET PULKAN?”, gastar Rittva och håller för det öra som inte är inblandat i samtalet. “HÖRS JAG?”

Hon kastar ett öga på den radiak‑gröna displayen för att se om det går att få nån form av information, men det är ju såklart förgäves.

“PULKAN? PULKAN, HÖR DU MEJ?”

“sk…ko…ps…rl…”, svarar nån kanske. I alla fall skulle man lätt kunna inbilla sej det. Fast det skulle lika gärna kunna vara: “ps…ke…tr…ks…”

“Det var då djävulen”, säger Rittva. “Det måste vara dom där jävla molnen som stör signalerna, ja det ger jag mej fan på.”

Hon ger upp och stoppar telefonen i fickan, hytter med nävarna och hojtar melodramatiskt:

“Satan satan, varför har du övergivit mej?”

Då hör hon en försiktig harkling och en röst bakom sej:

“Hrm. Men jag står ju här.”

Hon vänder sej om och får syn på en uppenbarelse i svart. Fastän många skulle ha tvekat att kalla det hon ser en människa, så är det nog trots allt precis vad det är. En pojke, inte så himla långt från tretti, precis som hon, och klädd i svart är han också, också precis som hon är. Han är dock rödhårig och en smula vanvårdad. Man skulle kunna säga att han har sett bättre dar. Över axeln hänger en väska, svart såklart, färgsatt med några röda pins föreställande hammaren och skäran och några anarkistiska symboler.

Tydligen var det han som hade talat till henne.

“Jaha minsann, det var värst”, säger Rittva roat och kisar lite för att se honom tydligare.

“Joru. Det kan man säga”, svarar den unge mannen.

“Har du eld”, undrar Rittva och drar fram en ny cigarett.

“Näe, men jag har lågskor.”

Det är tyst ett par sekunder medan olika signaler slussas omkring i dom bådas hjärnor och fastnar i köer och kör vilse och blir skickade mellan olika kontor och får översättas med en babelfisk innan dom till slut kommer fram dit dom ska.

Plötsligt ler dom mot varann och inser att dom båda två nån gång har misstagits för knarkare utan att det finns nån som helst sanning i det.

“Jag heter Laban”

Laban sopar fram näven och Rittva skakar omkring den lite.

“Ha! Rittva. Du kan fan kalla mej Rittva.”

“Ja, jag har hört talas om dej. Jag känner Paulina. Jag antar att det var henne du försökte ringa.”

“Jo, det var det nog. Fast det var störningar så inåt helvete. Hörde inte ett ord.”

“Nähä. Var det därför du stod och gastade?”

“Jo, korrekt.”

“Varför kallar du henne Pulkan egentligen?”

“Äh, det är en lång historia. Den får du höra nån annan gång. Det är en komplimang i alla fall.”

“Jaja, okej, en innestående berättelse. Det låter trevligt.”

“Har du lust och följa med? Göra mej sällskap en sväng? Jag tänkte se om jag hittar Pulkan.”

“Visst, det låter bra. Vart är vi på väg?”

“Framåt. Det är nåt på gång.”

“Ja, jag vet. Det känns i luften. Jag tror molnen tänker ställa till med nåt djävulstyg.”

“Ja, du tycker det också. Fantastiskt. Dom där molnen har förföljt mej hela morgonen. Dom går visst inte att lita på.”

“Nej, dom är sluga och gör som dom vill. Man gör bäst i att inte försöka reta upp dom alltför mycket.”

“Det är nog sant så som det är sagt. Hänger du med och handlar ett par svarta latexhandskar?”

“Lakritshandskar?”

“Latexhandskar. Jag tänkte ha dom på festen ikväll.”

“Jaha. Ja, det låter ju gott.”

“Näe, latex alltså.”

“Jaså, jaha. Jag tänkte jag också, det kan ju inte vara praktiskt.”

“Vad då?”

“Laktritshandskar.”

“Nä, hur skulle det se ut.”

“Ha!”

Återigen sätter Rittva igång att kisa, den här gången mot någon som ger sej till att vinka våldsamt längre bort på gatan. Laban följer hennes blickriktning och kisar ännu värre.

“Hallå, ser du nåt”, undrar Rittva.

“Näe, jag har inga linser.”

“Jag tror det är nån jag känner, men jag vet inte säkert.”

“Vänta, jag kan ta på mej mina brillor och kolla om du vill.”

“Ja, det är nog lika bra det.”

Laban drar ur en ficka upp ett par rejäla pansarglasögon och trycker fast över snoken.

“Det är en tjej.”

“Jaha, och mer?”

“Ja, hon vinkar.”

“Men det ser väl jag också. Hur ser hon ut.”

“Ja, jag vet inte. Jag kan inte förklara riktigt. Hon ser trevlig ut. Bekant på nåt sätt.”

Flickan närmar sej under denna konversation och verkar ropa något.

“Nu tjoar hon också”, refererar Laban.

“Ja, det kanske är bäst att jag tjoar tillbaka”, konstaterar Rittva och ropar lite på måfå.

Medan dom står och stirrar kommer kvinnan så nära att Rittva plötsligt utropar:

“Det är ju Belinda! Och cykel har hon också!”

“Det var värst”, instämmer Laban och så möts dom alla tre där mitt på gatan.

“Är ni helt blinda ni”, kräver Belinda helt oregerligt att få veta. “Jag har försökt få kontakt med er hur länge som helst.”

“Du får väl använda serafimsignaler istället”, föreslår Rittva listigt, men Laban har en ännu bättre idé.

“Eller kanske semaforsignaler?”

“Vad ni ska krångla till det jämt, ta på er brillorna i stället”, tycker Belinda och fortsätter: “Jag träffade Paulina förut, hon sa att hon letade efter dej. Det var nåt tjorv med telefonen. Men hon sitter kanske kvar på Gallan.”

“Jaja, hakar du på dit?”

“Nä, jag måste hem en sväng. Jag kanske kommer förbi sen.”

Det blir inget vidare tårdrypande avsked utan Belinda cyklar vidare utan några större känslostormar från dom inblandade.

Längre bort på gatan kan Rittva inte hålla sej lugn längre.

“Dom där jävla duvorna ska minsann ha sej en omgång. Traska omkring såhär mitt i vägen, va fan, har dom inte hört Televinkens trafikskola? Nästan mer planlösa än alla dom här pälslösa aporna som skuttar omkring överallt och är till besvär.”

Det är en kamp för Rittva och Laban att bana väg genom den flaxande kaskaden av ännu inte tillredd, falsk men billig, kycklingkebab.

“Satan, rabies, parasiter och salmonella”, utropar Rittva som om hennes och hela världens motgångar berodde på duvorna. “Vad har ni här nere att göra? Använd vingjävlarna för tusan! Fattar ni inte det så får ni skylla er själva!”

Hon dundrar fram över gatstenarna med sina klapprande kängor, inte så mycket i avsikt att skada dom små ohyrorna, som att skrämma livet ur dom.

“Sådärja”, säger hon när dom skingrat sej och flyttat hela tio meter längre bort. “Dagens motion också. Phew. Nu tar vi oss en fika.”

När dom kommer upp på restaurang Gallan finns det inte en person där. Det är helt tragiskt tomt, särskilt eftersom dom hade förväntat sej att hitta någon dom kände där.

“Hallå, vad är det här för trams”, utropar Rittva förnärmat. Det är som om hon tycker att alla har gömt sej för att reta upp henne. “Var är besättningen? Eller personalen eller vad det heter.”

“Vilka fasoner”, håller Laban med och kniper ihop ögonen så mycket han kan utan att blunda. Ändå ser han ingen. Det är tomt helt enkelt.

Rittva ser lite klarare, men det hjälper inte mycket. Det enda som finns att se är en övergiven kaffekopp och ett överfyllt askfat på ett i övrigt tomt bord.

“Är det nån utrymning kanske?”

“Brandövning förstås”, antar Laban.

“Men åh, vad jobbigt! Just idag av alla dar! Det är en konspiration.”

“Jamen självklart. Du har ju rätt. Det är säpo som ligger bakom alltihop. Det fattar ju vem som helst.”

Laban tar fram en svart skidmask som han överväger att dra över huvudet. Han fingrar längs kanten och tänker att han inte får skämma ut sej nu så här inför en trevlig dam.

“Snygg”, berömmer Rittva på fullt allvar och Laban rodnar lite.

“Äh, det är mamma som har stickat den. Jag fick en när jag fyllde år. Den kliar nåt förbannat men jag vill ju inte göra henne lessen. Och så kommer den väl till pass när säpo är framme och ska registrera. Du vet dom har automatiska kameror som fotar alla som har såna här.”

Laban pekar på sina socialistsymboler och ser sej sedan oroligt omkring efter linsen han vet betraktar honom.

“Det är som att vara med i en ondskefull version av Dolda kameran dygnet runt. Candid camera, my ass.”

“Candide, var inte det den här bedragaren som lurar kungen i den där pjäsen, vad heter den… det var nåt franskt trams…”

“Tartuffe menar du.”

“Ja, just det. Jaha. Äh, då föll ju det resonemanget.”

“Mm. Vi skiter i det här och gör nåt annat istället.”

Dom lämnar den öde Gallan åt sitt öde och fortsätter mot nya äventyr ute på gatan.

Utanför har molnen i sin outgrundliga tystnad plötsligt spruckit upp, och solen gassar ner över dom två svartklädda spökena. Rittva i sin långa svarta rock tycks pinas nåt evinnerligt.

“Vad jag svettas”, utbrister hon ungefär en gång i minuten och ser plågad ut. Stackars Laban har fått slut på vettiga saker att svara på detta uttalande för ungefär fem minuter sen. Han har i all stillsamhet föreslagit att hon ska ta av sej rocken men inte riktigt vunnit gehör för den idén. Misär misär, ska det vara så här?

“Men vad jag svettas!”

“Ja du, vad ska jag säga. Jag minns en gång när jag var i Stockholm och filmade. Nere i nån het jävla källarlokal. Det var några halvkändisar där som skulle spela gangstersyndikat och jag kånkade runt på en fet jävla Betakamera. Tung som ett as och så spänner man varenda muskel i hela kroppen för att vara stadig. Det flödade svett som om jag hade en kran i pannan. Fontänsvettning! Det var helt sanslöst. Jag har inte varit med om nåt liknande. Sen har jag nåra polare som varit i Indien, och jag fick i ett brev utförligt beskrivet hur mycket man svettas där. Typ fem liter i timmen. Om man inte får nån vätska i sej skrynklar man i hop som ett litet russin på nåra timmar.”

“Ha! Jag är ganska rädd för russin, skrynkliga små klot!”

“Dom är elaka, dom bits!”

“Ja jävlar.”

“God damned.”

Promenaden fortsätter men Rittva säger inget mer om sina svettningar. Det här har molnen planerat bra.

Laban ser däremot ut att gruva sej lite för nåt. Han ser ut som om han hade nåt att säga. Han grimaserar lite, eller efter en stund ganska mycket, och kläcker sedan ur sej repliken han grunnat på.

“Vad har du för färg på underkläderna?”

“Va? Hurså?”

“Nä, det är en raggningsreplik herr Dahlkvist, en kollega, har lärt mej.”

“Jaha?”

“Ja, du får inte ta illa upp. Jag är inte pervers eller så, jag ville bara pröva…”

“Så jag får agera försöksdjur?”

“Nja… Du är ju rätt trevlig också, så det gör ju inget om det funkar.”

“Nähä. Hm. Jaja, jag måste nog se efter då, annars kommer jag nog inte ihåg.”

Rittva gräver lite innanför byxlinningen och får upp nån sorts resår.

“Ja, det här är nån sorts rosor tror jag. Det var underligt, har jag såna trosor?”

“Om du inte vill ha dom får du väl lämna tillbaka dom, det kallas ånger. Ha!”

“Hm, vad är den där Dahlkvist för typ egentligen, komma på såna raggningsrepliker…”

“Han kan imitera en säl också.”

“Oj.”

“Joru.”

“Det var värst.”

“Visst serru.”

“Jaja. Nu ska vi inte stå här och dividera om påvens skägg. Nu glömmer vi det här så länge. Vi måste få tag på Pulkan innan det är försent.”

“Är det bråttom?”

“Näe, men det kan bli. Jag tar och ringer igen.”

Hon trycker på telefonens knappar igen, till synes på måfå, men uppenbarligen vet hon vad hon gör eftersom hon ser nöjd ut när hon sätter luren till örat.

Med allt mer rynkad panna lyssnar hon i luren och utropar efter en stund:

“Men Belzebub! Jag vet att man kan köpa telefonkort där dom säljs! Håll truten och koppla mej rätt kärring!”

Hon sansar sej något när den förinspelade rösten som berättar att hennes telefonkort snart är slut tystnar. Försiktigt som om hon var avlyssnad viskar hon till Laban:

“Nu ringer det i alla fall.”

Laban tar upp sin egen telefon och tänker efter om han ska försöka ringa nån. Fast det är väl inte lönt, Pizzan och Sirap är ju på sina skolor och Brus lär ju vara på jobbet. Han stoppar ner telefonen med tanken att han ska försöka senare. Om inget oförutsett händer förstås. Och det verkar vara en bra dag för oförutsedda händelser idag.

Precis som han tänker det säger Rittva uppgivet:

“Vilken bisarr dag det har varit. Molnen jävlas och allt är som upp och ner. Och inte svarar Pulkan heller. Jag kanske får sparken från det där jävla jobbet också. Egentligen vill jag ju det men man måste ju ha mannisar också.”

“Ja, det är allt en kamp det här med livet och tillvaron. Fast det skulle inte vara så jävligt om vi bara hjälptes åt litegrann. Nu stressar dom oss och hetsar oss att kämpa mot varann. Vad är det för jävla sätt egentligen?”

“Det är ett helvete. Man kanske skulle ta det här med satanismen på allvar så som världen ser ut. Då kanske man skulle få det bättre.”

“Ja, du skulle få det bättre, men alla andra då? Dom skulle ha det lika illa för det.”

“Hur ska vi kunna lösa det då?”

“Med anarkism såklart. Det är därför jag har dom här”, säger Laban och pekar återigen på sina kära röda symboler på väskan.

Rittva nickar i samförstånd och sen ser dom sej omkring.

“Vad gör vi nu då”, undrar Laban nervöst medan Rittva gäspar stort.

“Nä, jag vet inte. Allt blev plötsligt så allvarligt. Jag måste kanske gå tillbaka till jobbet.”

“Varför då? Kan vi inte göra nåt roligt istället?”

“Jag har varit på spexhumör hela dan, men nu har det på nåt sätt runnit ur mej. Jag måste gå tillbaka. Får hitta på nåt om att jag inte mådde bra eller så.”

“Säg att du kräktes blod. Då är det ingen som vill argumentera.”

“Mm.”

“Men kan inte vi träffas nåt mer?”

“Det är väl en fest till helgen har jag hört. Vi kanske kan ses då?”

“Jamen det vore skoj.”

Laban skruvar på sej. Vill inte riktigt gå.

“Jag kanske kan ringa dej?”

“Ja, gör det. Ta mitt telefonnummer.”

Laban letar fram en orange penna och ett gammalt busskvitto. Rittva plitar ner sitt nummer och svär tyst när hon skriver fel ett par gånger.

När Laban stoppar ner pennan i väskan och lappen i plånboken ser han att hon stavat sitt namn med ryska bokstäver.

“Coolt”, säger han och kastar en kort blick på henne. Hon står också och skruvar på sej. Vill hon inte gå till jobbet eller vill hon inte lämna honom?

“Hm”, säger Laban.

“Ja, men vi får väl höras.”

“Absolut. Det gör vi.”

“Okej. Ja, hejdå.”

“Hej då. Ha det så bra.”

Rittva går och lämnar Laban strax utanför biblioteket. Han begrundar vad han egentligen sagt. Det blev lite mesigt där på slutet, men plötsligt kände han sej så nervös att det bara blev så. Inte mycket att göra åt, tänker han och går in för att låna sej en bok.

Rittva känner sej också lite orolig. Molnen har börjat hopa sej igen. Värmen har försvunnit. Det grå taket är tillbaka. Det var en kort respit från den döende höstens kalla grepp. Snart är det vinter och mörkt 20 timmar om dygnet.

En snabb blick på klockan säger att hon varit borta i två timmar. Det är precis en halv dag mitt i vintern. Kan hon säga att hon varit på lunch? Fast hon har ju inte ätit nåt så hon kommer få svälta om hon går tillbaka. Svälta nu eller svälta när jag blir arbetslös, tänker hon. Fast om jag är snabb kan jag klämma i mej en korv.

Molnen behöver inte äta minsann. Dom har det bra däruppe dom. Mår bra när det är lågtryck.

Rittva går fram till Hållplatsens grill.

“Pölsa och pommes frites, tack. Eller nej förresten, ge mej en korv istället, en sån där med fransk hud. Ja, franskt bröd då. Kokt. Vitlöksdressing. Och så fort som möjligt tack.”

I såna här ögonblick av brådska har det visat sej vara effektivt att vara vänlig istället för att skälla, så hon får faktiskt korven ganska snabbt. Lika snabbt sopar hon i sej den och står plötsligt utanför den knottriga rosa fasaden till arbetsplatsen. Det ser ut som huset fryser.

Alla storslagna planer på att ge sej av har alltså misslyckats. Det går tydligen inte att fly.

“Det var då faan. Är det så här det ska sluta?”

Några minuter till kanske inte gör nån skillnad, så hon halar fram en cigarett och sätter eld på den.

Då ringer telefonen. Displayen säger PULKAN. Rittva svarar glatt:

“Hellu! Hej, jag har försökt ringa dej hela dan. Vasaru, vadå? Jaha. Den som ändå hade fått sova. Då hade jag kanske sluppit uppleva den här dan. Haha, ja telefonjävlar. Det har bara varit elände. Va? Ja. Oj. Okej. Men du vi kan väl ses på festen i helgen då? Bra. Okej. Hej.”

Rittva stoppar ner telefonen igen och känner sej lite övergiven. Det var ett väldigt kort samtal tycker hon och tittar upp mot dom svarta blanka fönstren. Lika tomma som man känner sej efter en dag innanför dom.

Tänk alla timmar man slösat bort där inne. Tänk alla timmar tillsammans med vänner man offrat för att man ska kunna ta sej hit tidigt nästa dag. Tidigt? Snarare nästan mitt i natten om man ska åka buss och jävlas också.

Och hit går hon tillbaka frivilligt. Fast helt frivilligt är det väl inte. Inte när alternativet är arbetslöshet, svält och fattigdom.

“Så det är så här det kommer att vara”, suckar hon och fimpar cigaretten.

Vid dörren trycker hon in passerkoden och dörrarna öppnas. Hon går sakta och tveksamt in. Hon kastar en kort blick ut innan dörrarna plötsligt stängs bakom henne.

Byggnaden har uppslukat henne.

Och om detta säger molnen inte ett ord.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.