Oktober är en flicka (2001)

Oktober är en flicka som snart fyller trettio. Hon är snart trettio och det kommer hon alltid att vara. Månader åldras inte, men oktober tycker att allt snart är slut och att hon knappt hunnit uträtta något. Det är en känsla många får när dom snart ska fylla trettio, trots att dom ofta har ganska lång tid på sej att göra saker.

Hon vet inte vad hon vill och gråter ibland ett lätt duggregn av vanmakt. Hon är lite kylig och tillbakadragen som om hon nyss vaknat upp efter att hela sommaren spelat rollen som någon annan. I vilket fall som helst är hon lite ledsen. Och ingen av dom andra månaderna vet riktigt hur dom ska trösta henne. Det är liksom hennes karaktär att vara lite reserverat introspektiv.

På något sätt borde nyåret räknas från oktober. Det är då allt nytt i människornas liv börjar. Sommaren är slut och man har haft en paus, allt har varit lagom lättsamt. Man har börjat skolan eller jobbet igen och kommit in i rutinen. Plötsligt i oktober inser man att man har ett helt arbetsår framför sej. Det är ett år tills nästa sommars vila. Ett år kvar av att gå i ide och bara jobba. Dessutom faller löven.

Kanske hade man höga förhoppningar på sommaren, att det skulle hända så mycket, man skulle göra så mycket och ha så roligt. Men när oktober verkligen kommer till kritan inser man att man nog inte hunnit göra särskilt mycket av allt det där man planerade. Allt känns försent på något sätt. Det är nog därför oktober är lite ledsen. Det är därför oktober är på väg att fylla trettio. Då har man på nåt sätt liksom redan levt halva livet. När man väl har fattat hur det ska gå till har man redan spenderat trettio år av det på att tramsa runt och växa upp.

Oktober är evigt återkommande återuppstående, det är inte Lukas. Han går en ändlig tid här på jorden och det går inte en dag utan att han tänker på detta. Ibland när saker och ting verkar hopplösa tänker han nog att dom här trettio åren får vara nog. Det räcker så, jag har fattat vad det går ut på men det roar mej inte att fortsätta. Det är lika bra att sluta innan det går helt åt helvete.

Hur som helst så är han nu på väg in på länsbiblioteket i en kall och gråmulen stad. Löven hänger på trekvart om dom hänger överhuvudtaget och folk har börjat leta fram sina varma jackor. Lukas är klädd i en svart jacka som inte ser så varm ut. Han har ingen varm jacka, han har inte haft råd att köpa nån ny sen den gamla gick sönder i våras. Istället har han fodrat sej med tröjor och en svart skjorta. Hans likaså svarta byxor är spruckna och blankslitna. Visserligen har han lovat sin far som klagat på hans kläder (måste ju ha hela kläder, och varför svart hela tiden?) att han ska köpa nya kläder, men det är inte så lätt när man inte har några pengar. Anledningen till att han bara har svart i sin garderob är ganska enkel. Då behöver han inte fundera vad han ska ta på sej varje morgon, det är bara att ta nästa rena tröja från hyllan. Och svart är alltid stiligt.

Han tycker att svart känns tryggt. Han gillar flickor som är klädda i svart också. Om nu oktober är en flicka så är hon nog lagom blek, mörkhårig och klädd i svart.

Lukas bär i sin axelväska med sej en bunt papper och ett anteckningsblock. Blocket drar han fram så fort han kommit in på biblioteket och hittat nånstans där han kan få sitta i fred och skriva.

Han har nämligen bara några minuter tidigare träffat en mörkhårig flicka klädd i svart.

Hennes namn är Johanna.

Detta förtjänar att omnämnas i anteckningsboken. Denna händelse kommer nämligen att spela en ganska stor roll i hans liv under lång tid framöver.

Idag träffade jag Johanna för första gången, skriver han entusiastiskt. Hennes ögon, hennes leende. Jag kan inte sluta tänka på henne. Så betagen på en gång har jag aldrig blivit.

Tålmodigt skriver han sida upp och sida ner. Lugnt och metodiskt trots att det pirrar och fladdrar i magen på honom. Han känner att han sitter och ler fånigt men kan inte göra nåt åt det.

När han lyckats beskriva mötet så noga han kan för att minnas det för alltid kommer dock den gnagande eftertanken. Han inser att hon nog inte sitter och skriver nån liknande beskrivning av honom nu när hon gått tillbaka till sitt jobb. Om hon nu mot förmodan gjorde det skulle hon nog skriva att han verkade trevlig men alldeles för blyg och nervös. Men det var ju bara inför henne. För att hon greppade tag i hans hjärta och tog det med sej när hon gick. Vem skulle inte bli nervös av en sådan behandling?

Åh, gud, vad hade han sagt egentligen? Nåt trams förstås. Ja just ja, han hade börjat prata politik och då var hon plötsligt tvungen att gå. Är det inte typiskt att man aldrig lär sej. Ställ en fråga och låt henne prata så blir hon inte uttråkad.

Fast han skulle ha sagt att hon var vacker och att hon luktade gott istället. Att han ville gifta sej med henne genast. Istället hade han svamlat och tittat åt nåt annat håll. Det var det mest idiotiska, tänker han själv. Jag skulle ha tittat på henne hela tiden, så trevlig som hon var.

Jaja. Hon lär ju aldrig vilja träffa honom igen. Efter det där misslyckandet.

Som man bäddar får man ligga säger dom. Lukas är ganska dålig på att bädda, så då förstår ni vad det innebär.

Lukas suckar och sätter punkt i sin bok. Stoppar ner den och går det vanliga varvet mellan bibliotekets hyllor. Har nya Proletären kommit? Nä, det verkar vara förra veckans nummer.

Förresten, hon lämnade honom ju sitt telefonnummer. Han tar upp lappen och tittar på hennes slarvigt vackra nerklottrade nummer. Johanna Bladh. Med ett h på slutet. Riktnummer utanför stan. Hm. Den där lappen kommer han nog att bära med sej för all framtid. Enligt internationell standard måste han nu vänta ett par dar innan han ringer. Om det hade varit fredagskväll hade Lukas vän och kollega Dahlkvist kunnigt förkunnat att tisdag vore lagom att ringa. Nu är det redan tisdag, så då får det väl bli på fredag då.

Han suckar och lämnar biblioteket, håller upp dörren för en äldre tant när han går ut. Hon tackar inte utan stirrar på den lilla nålen med hammaren och skäran på hans väska och ser lite förskräckt ut.

Men nog om det.

Johanna.

Varför skulle hon gå tillbaka till jobbet? Hade hon inte kunnat följa med honom istället. Dom hade väl kunnat ta en öl eller nåt. Fikat åtminstone. Varför gick dom inte och fikade? Dom pratade ju till och med om det. Det glömdes väl bort helt enkelt.

Inget går visst som man tänker sej.

Ett kort möte och så är hela livet satt i gungning.

Lukas hade hittat Johanna.

Frågan var om hon hade hittat honom.

Hon hade lovat honom en berättelse. Det var ju alltid något. Och så var det det där med hennes telefonnummer. Den gula lilla lappen med koden till universums hemlighet. Det var ju verkligen något.

Fast han hade fått såna nummer förut, en gång av en flicka som redan hade hittat sin pojke. Lukas undrade då varför hon ville att han skulle ringa. Han tordes heller aldrig ta reda på det, trots ivriga uppmaningar från herr Dahlkvist.

Hm, det var nog nästan tur att hon gick tillbaka till sitt jobb, tänker Lukas. På så sätt hann han kanske inte skämma ut sej så väldigt mycket som fallet annars hade kunnat bli.

Lukas suckar och känner plötsligt att han inte befinner sej i sina egna tankar utan mitt på stan där han planlöst traskar omkring.

En kopp kaffe och ett mål här i livet vore kanske inte dumt.

Och en blåbärspaj.

Ja, punkt ett och tre på den listan är kanske lättast att ta hand om så Lukas bestämmer sej för att gå till gallerian och fika lite oavsett huruvida det sitter nån han känner där eller inte.

Stan är ganska liten och ibland är det tur. Var man än befinner sej har man inte långt till fiket på gallerian. Det är väl där man har störst chans att hitta nån man känner sen dom stängde caféet på Gamla Tingshuset. Nu är det längs nån sorts T‑form man kan spåra sina kollegor: från Tings längs Samuel Permansgatan, ner över torget till skivhörnan och sen längs Prästgatan. Större än så är inte stan, det räcker med ett T och kanske tio minuter, så har man hittat nån att byta ett par ord med.

Just nu är det bra att det inte är fler bokstäver inblandade i den här stan eftersom Lukas känner sej lite frusen och snorig i sin kalla jacka. Han kan inte dra igen den heller för då får den genom nån konstig miss i designen en mycket underlig form som han absolut inte har lust att bli sedd i. Jackan är rätt snygg så länge man inte begagnar dragkedjan till det den är avsedd för. Det låter kanske konstigt, men så är det.

Många saker låter konstigt, men det är det oftast inget man kan göra nåt åt.

Flickor kan ge en telefonnummer bäst dom vill, men man tycker att dom borde förklara varför också.

Man skulle också vilja att oktober berättade varför hon plockar ner alla löven från träden. Ska hon ta in dom för tvätt eller bygga sej ett ide så hon har nånstans att ta vägen över vintern.

Man skulle också vilja veta varför oktober är så ledsen och kall. Är det bara det här med att året snart är slut och förbi eller är det något annat. Har någon varit elak mot henne. Eller är det nåt djupt sår sen förr som inte vill läka.

Oktober ger inga svar så Lukas trampar vidare mellan alla butikers illa designade skyltar. Människorna runt honom ser sammanbitna och frånvarande ut. Inte alls som dom brukar se ut när det är sommar. Det är höstmänniskor ute nu. Lukas tycker egentligen inte om dom, men är glad över att bli lämnad i fred. Sommarmänniskor är mycket mer störande. Dom tar liksom över hans stad och det är nästan jobbigt att promenera längs det gamla bekanta T:et. Värst är veckan när sommarfestivalen äger rum. Då skulle han helst av allt vilja lämna stan och sitta i farföräldrarnas stuga på landet och bara jobba med sin musik. Men istället brukar han sitta på frösöstranden, under bron med det övriga utefolket och dricka öl. Gå in på området är det inte tal om. Trångt och jävligt och bara dåliga band, äcklig dyr öl och tinnitus. Nä usch. Han har pratat med Dahlkvist om att ordna en alternativfestival, men det verkar inte vara nån som orkar genomföra den annars ganska utmärkta planen.

Det här här en stad av apati. Den där festivalen kramar liksom musten ur alla andra försök att ordna konserter. Det finns många band men få ställen att spela på. I alla fall om man spelar annat än den senaste innemusiken.

Allt känns hopplöst.

Oktober håller med och skakar ner några löv på gatan framför honom och ruskar ordentligt i några små vimplar som sticker ut från en fasad där nån galning satt upp dom fast dom inte alls passar in.

Den hägrande koppen kaffe lockar mer än nånsin.

Bäst att passa på nu innan det är för sent.

Kanske sitter Jenny där ändå. Då kan han få prata lite med henne. Eller kanske kan han, om han får vara ifred, sitta och skriva några texter. Kanske kommer dom i så fall att handla om Johanna.

Hennes ögon, hennes leende.

Jo, så får det bli, tänker Lukas.

Men inget går som man tänkt sej.

När Lukas kommer upp på gallerian ser han att han inte kommer få vara ifred. Jenny sitter nämligen vid sitt vanliga bord i hörnet. Men han kommer heller inte att kunna prata med henne, ty runt bordet har tre av hennes vänner bänkat sej med en varsin kopp kaffe.

Det finns bara fyra platser runt bordet. Och Jennys vänner är Lukas bara ytligt bekant med. Han har ingen som helst lust att sitta och prata strunt med dom just nu. Visst är dom trevliga. Men han orkar som sagt inte just nu.

Han stannar därför upp och tänker nästan vända då Jenny får syn på honom och ropar. Han står uttryckslöst stilla och tvekar en stund trots att han inte har nåt val. Sen går han fram och ler och säger hej till dom allihop. Samtidigt vill han bara kräkas av att vara så falsk och spela med i det sociala spelet.

Dom sitter tillsammans i sin gemenskap, alla dricker kaffe och dom sitter i en fyrkantsformation. Lukas är ensam, har inget kaffe och står upp vid bordet. Snacka om att inte höra till sällskapet.

“Ta en stol”, säger Jenny verkar vilja att Lukas ska stanna. Dom andra sitter tysta och vill inte ha mer konkurrens om hennes uppmärksamhet.

“Njae”, säger Lukas. “Jag tänkte bara kolla förbi en sväng, höra hur det blir med den där festen till helgen.”

“Ja, jag vet faktiskt inte, det är väl inget särskilt sagt.”

“Nähä.”

Dom andra sitter tysta. Lukas står tyst. Till och med Jenny som alltid har nåt att säga håller käften.

“Nä, vi får väl höras senare då, jag ska gå hem”, säger Lukas och går.

“Men ska du inte sätta dej en stund då”, undrar Jenny igen. Kanske med lite dåligt samvete.

“Äh, jag har inte tid”, muttrar Lukas och säger ajö. Även till dom andra vid bordet församlade herrarna. Trots att dom inte förtjänar det.

När han går nerför trappen känner han hur allt verkar meningslöst. Han har inte lust att träffa nån. Han vill bara gå hem och sätta sej framför datorn och vara ifred.

När han väl kommer hem och slår på datorn har han inte en enda idé att arbeta med. Det är bara tomt och meningslöst.

Datorn bara susar enerverande och han lägger sej på sängen. Blundar och tänker på Johanna. Faller i halvslummer, fortfarande irriterad över hur mycket den där jävla datorn låter.

När han vaknar till en halvtimme senare är han ännu tröttare och alldeles yr i huvudet. Han reser sej upp och stapplar ut i köket och stirrar sedan in i kylskåpet.

Där finns inte mycket. En stackars gammal blodpudding som han inte lagat till eftersom han trots att han tycker det är ganska gott inte förmår att röra vid längre. Den äcklar honom samtidigt som han vill äta den. Det känns symboliskt på nåt sätt men han vet inte riktigt vad det betyder.

Det är för jobbigt att laga nån mat, så han tar fram en Billys pizza och micrar den. Slänger vårdslöst upp den på en papptallrik och tar fram plastbestick. Till det dricker han mjölk direkt ur förpackningen.

Med Johanna framför ögonen slukar han födan utan att känna dess smak.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.