Om körsbären (2002)

Plötsligt en dag skulle körsbären ner. Jag hade haft ögonen på dom en längre tid, men nu var det dags, nu skulle dom ner.

Det var i augusti tror jag. Det hade varit och var en het sommar, den hetaste på hundra år. Så nog var det på tiden att vi fick ett nytt rekord. Visst gick det runt i bollen på en av hettan, men bara man fick gå in i källaren med jämna mellanrum och svalka sej med nån form av läskande dryck så gick det bra.

Och nu var det dags, värme eller ej, körsbären skulle ner. Så jag tog och letade fram en hink av lämplig kaliber och drog på mej min gratis införskaffade reklamkeps, ty en sådan keps hör liksom till på landet.

Körsbär är lättsamma på nåt sätt. Man behöver inte stå på huvudet när man plockar dom, så som är fallet med andra former av bär. Mycket fördelaktigt för min arma rygg, och rätt behagligt med tanke på att det redan snurrade tillräckligt i huvudsvålen av värmen.

Jag tänkte att här ska man göra sylt i mängder. Till pannkakor och annat gott. En del går förstås åt till saft också. Och hade jag vetat hur man gjorde hade det nog blivit både vin och likör också. Fast det kanske man kan byta åt sej från nån som är sugen på våfflor och sylt.

Nåja, plockandet gick bra och sedan var det förstås dags att kärna ur dom små rackarna. Det var ju till en början ett kapitel för sej. Men efter ett par minuter var det som om man inte gjort annat än kärna ur dom små liven. Det var ett något klibbigt arbete men när man tänkte på dom hägrande gräddvåfflorna gick det ganska fort.

Tyvärr var jag inte begåvad med nån större kastrull så det gällde att plocka i förhållande till den tillhandahållna volymen. Ett par liter var allt jag kunde proppa ner, det skulle ju rymmas en hel del socker också. Detta satte käppar i hjulet för mina storslagna planer. Nu när alla körsbären skulle ner. Det var ju förargligt som tusan.

Jag satte igång med det första koket och tog samtidigt fram en god bok. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag kanske misstagit mej. Det var nog inte idag som dom där jävla bären skulle ner.

Det puttrade dock gemytligt på spisen och doftade så gott som det skulle. Jag tänkte att jag gör en test idag och ser hurusom sylten artar sej. Sen far jag till stan i morgon och skaffar en för ändamålet bättre lämpad kastrull. Då hinner jag dessutom läsa ut boken jag håller på med och kan återbörda den till vårt kära länsbibliotek.

Jo, nog är det så att bären ska ner. Imorgon.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.