Ordmåla 1-18 (2014)

Arton mikronoveller av Markus Widegren.


Stel och nästan dubbelböjd, som bara snötyngda björkar en månskensgnistrande januarinatt kan vara, stod han och försökte knyta sin ena sko med värkande fingrar.


När gryningen slutligen bröt in med rosaskimrande färger vid horisonten hörde han fåglarna börja sjunga och förstod att det skulle bli en ny dag trots allt.


Gräset kittlade henne under fötterna och hon fnissade förtjust i några sekunder innan gråten kom över henne utan förvarning. Hon grät för att hon – äntligen – hade skrattat.


Ingen kommer sakna den, tänkte Ingela när hon stoppade den lilla statyetten i sin handväska. Det var början på en kedja av händelser som senare skulle få henne att med bestämdhet och på fullt allvar hävda att den oansenliga statyetten bar på en förbannelse.


Bara det faktum att den egendomliga mannen bar monokel gjorde henne osäker på situationen. Hur hade han kunnat dyka upp så plötsligt utan att hon såg honom närma sig? Vem var han? Vad gjorde han här? Och vem bar egentligen monokel nuförtiden?


Längtansfullt såg Erika på den snygga killen som entusiastiskt kastade bollen åt sin hund som lika ivrigt sprang efter den medan han kastade diskreta blickar mot henne och tände hennes förhoppningar när hon i själva verket hade gett upp och hunden viftade glatt på svansen och fångade bollen medan killen ropade uppmuntrande och hon ville gå fram till honom och hunden bet över bollen och han ville att hon skulle komma och säga något fast hon visste inte om det var lämpligt då hunden släppte bollen vid hans fötter och skällande böjde sig ner med frambenen för att signalera lek och han blev osäker när hon såg osäkert på något som rörde sig i skuggan bland träden längre bort i parken.


Blir det här något jag får ångra? Gustav stannade upp några sekunder och tänkte efter. Sedan insåg han att det var för sent att ändra sig nu; hade han kommit så här långt var det bara att fortsätta. Nu får det bära eller brista, tänkte han och drog efter andan.


Jag vill inte ha något alls, tänkte Alex. Bara vara som en Barbie-Ken därnere. Lika platt och obrukbar. Så kravlöst och okomplicerat det skulle vara. Bekymmerslöst leende ända tills den dag man smälter.


Det var som om hela huvudet hade domnat bort. Hon kände bara en pirrande känsla ovanför axlarna och uppfattade överhuvudtaget inte omvärlden längre. Runt henne var bara ett tomt, tyst, doft- och smaklöst mörker. Alla sinnen utom känseln var försvunna. Hon kände sig som en huvudlös skyltdocka och vågade inte röra sig av rädsla för vad som fanns runt henne, av rädsla att hon skulle riva omkull något, eller att hon själv skulle falla.


Bara en dröm, tänkte hon och kände leendet blekna från sina läppar medan han, med en undflyende blick, försvann in i folkmassan. Hon såg honom aldrig igen. Det var som om han aldrig funnits, aldrig hade korsat hennes väg, som om han var – bara en dröm.


Det var som ett förebud, ett omen eller ett tecken, när kyrkklockorna den morgonen hakade upp sig och ringde i nästan en timme innan kyrkvärden fick stopp på dem. Långt senare – i synnerhet när den olyckliga tilldragelsen i sakristian samma eftermiddag uppdagades – skulle folk berätta om andra märkliga sammanträffanden de hade varit med om vid samma tidpunkt. Kvarteren runt omkring skulle minnas den utdragna klockringningen lång tid efter det att kyrkan stängdes igen för gott.


Brusandet i hennes bröstkorg, tänkte hon, måste i själva verket vara alveolerna i hennes lungor som kollapsade i det interplanetära vakuum hon så plötsligt kastats ut i eftersom syrgasmasken över hennes mun och de vita lamporna över sjukhussängen uppenbarligen bara var produkter av hennes inbillning.


Tummarna som beslutsamt gled över hennes fotvalv klämde fram ett dämpat stönande av lättnad och spred en avslappnade värme från fötterna upp längs benen och fick hela hennes kropp att slappna av. Han visste definitivt var hennes pausknapp satt. Och han var inte rädd för att använda den.


För att hitta mig själv måste jag bli någon annan, tänkte han.


Redan första gången han kände den, smärtan, var det som om en fågel hackade på hans axel med sin vassa näbb. Han minns att han ryckte till och tyckte sig till och med höra ljudet av vingar. Dock såg han aldrig skymten något bevingat och tänkte att det bara var ett misstag. Men kort därefter började han, av och till, höra vingarna slå bakom hans axel och den pickande känslan kom tillbaka. Det var som om en osynlig korp hade bitit sig fast och förgäves försökte flyga iväg med honom. Smärtan tilltog, men läkarna hittade inget fel på honom vare sig på utsidan eller inuti hans axel. Så när det med tiden blev än värre fick han till slut en remiss till psykiatriska kliniken där man konstaterade honom fullt psykiskt frisk. Förutom just detta att han trodde sig bära med sig en fågel som åt på hans axel.


Det fanns bara en sak han inte fick göra, en enda sak, en enda förbjuden handling han visste att han aldrig skulle bli förlåten för.


I det obönhörliga, oundvikliga mörkret väntade…


Kommentar: Skrevs 2014 i ett svep som 18 mikronoveller.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.