Problemen med att kyssa en älva (1996)

En varm och klar sommardag satt jag ute vid en äng och betraktade ett gammalt och kraftfullt träd. Jag visste att det bodde ett väsen i trädet, och jag mediterade i hopp om att få kontakt med vad det nu än var. Jag fokuserade blicken på trädet, och mitt synfält smalnade sakta av tills den gröna massan var allt som existerade för mig. En svag, ljum bris fick löven att röra sig sakta och jag upptäckte plötsligt att ett av dem rörde sig tvärtemot de andra. I lövets vajande rörelser syntes så plötsligt en liten figur. Först var det bara som ett litet ljussken, inte större än lågan på en tändsticka, men sedan öppnades en smal tunnel från Någon annanstans, och en smärtsamt hjärtbrytande vacker liten älva kom fram.

Hennes förtrollande ansikte var månljust silver, och hennes nakna kropp var av strålande sol. Hon log sött och svävade på sina vingar av regnbågsgnistrande kristall. När hon närmade sig, kände jag hur hon doftade av färska smultron, socker och grädde. Det svallande blodröda håret blänkte fagert i solskenet, medan det, som om det hade varit levande, sakta rörde sig i vinden. Hennes perfekta läppar frambringade en sång som var så behagfull att allt jag ville var att flyga med henne för all evighet! Och när hon kysste min panna trodde jag att jag skulle slitas itu av upprymdhet och extas.

Jag ville kyssa henne tillbaka, men hon var så liten, knappt två tum, och så bräcklig att fjärilsvingar kunde krossa henne. Vanmakt fyllde mig; jag grät tårar klara som källvatten, och älvan smakade oavsiktligt på dem då de föll ner i den klarblå blomma hon just landat på för att dricka dess gyllene nektar. Jag önskade att jag visste hur jag skulle bära mig åt för att få kyssa henne, om än bara för en enda gång. Då tittade hon upp på mig, och såg min olycka. Hon flög graciöst upp till mitt högra öra, och viskade några ord innan hon, återigen leende, svävade tillbaka in ljusskenet från tunneln i lövet.

Därefter blev allt mörkt ett ögonblick, och i nästa sekund satt jag på ängen och betraktade trädet igen. Jag mindes vad älvan hade sagt mig, och jag visste att jag nu hade kunskaper om något som ingen annan människa någonsin fått veta före mig.

Jag visste hur man kysser en älva.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.