Rapport angående MÄOG-vätskor (2000)

Genom rören till den kubikmeterstora tanken flyter den grönaktiga Mäog‑vätskan fram, till en början i en fluid form. Omgiven av genomskinlig plast och tusentals små elektroder i den specialdesignade tanken antar den dock snart en högre viskositet. Myriader av elektrokemiska impulser korsar vätskan med mycket höga hastigheter. Detta får, genom processer vi ännu inte riktigt förstår, en holistisk varelse att uppstå, ett medvetande; vätskan börjar tänka. Den saknar dock sinnesintryck och kan därför aldrig utan hjälp förstå världen utanför sej själv. Och eftersom vätskan är i konstant rörelse förändras och förvanskas hela tiden signalvägarna så att den aldrig kan tänka på samma sak eller minnas någonting mer än ett par sekunder.

Den är en existens, som tack vare de syntetiska neokloroplasterna i dess substans, liknar mirakulöst nog både oss och växterna. Det är relativt lätt att uppfatta ett omisskännligt mönster som inte kan vara något annat än tankar i detta konstgjorda liv. Frågan är bara: vad tänker den på under detta tidiga stadium? Kan den ha något som den uppfattar som jag? Tror den sej vara Gud eftersom den enligt sin egen uppfattning är det enda som existerar? Är dess definition av världen dess kropp? Vad betyder de vilda, högfrekventa EKG‑vågor som vi kan avläsa? Drömmer den eller begrundar den ett mycket invecklat problem?

När vätskans volym når sitt maximum på 998 liter (två liter upptas av ett komplicerat rotsystem som distribuera vatten, näring och mineraler) ökar både tankevågornas komplexitet och motstridighet. Olika fält i vätskan tycks bekämpa varandra eller samarbeta i böljande oförutsägbara mönster. Ibland tycks små stormvirvlar uppstå i den centrala regionen, det är som om den försöker kompensera för sin oförmåga att minnas mer än några ögonblick genom att låta den mest lättåtkomliga regionen ständigt tänka på samma sak så att de andra områdena kan ägna sej åt annat tills de när som helst kan återkomma för att fråga vad de höll på med. Vätskan har alltså utvecklat, tänkt fram, den bästa metoden för att hålla samma tankar medvetna och vid liv en längre tid. Kan det vara ett bevis för logisk intelligens?

Många undrar om den har någon form av tidsuppfattning? Den förnimmer ju inga rörelser så den enda relativa jämförelsen den kan ha är dess egna tankars hastighet. Kan det till och med vara så att eftersom den saknar alla begrepp om rymd använder tiden som ett längdmått? “Den gamla tanken ligger därborta medan jag tänkt mej ändå hit.” Ett normalt minne smetar ut vår existens i tiden, vi drar liksom en utsträckt kropp genom tidsdimensionen. “Vi har existerat för en stund sedan och vi gör det nu”, tänker vi. Men eftersom minnet är kort hos vätskan saknas denna utsträckning (i dess medvetande) och förflyttningen i tiden ter sej mer som en fysisk förflyttning i rummet. När vi rör oss i rummet smetas vi ju inte ut längs den sträcka vi förflyttar oss, vi befinner oss enbart på ett ställe, en punkt. Med samma resultat misstolkar vätskan sin brist på minnen sin rörelse i tiden inte som en utsträckt kropp utan som en punktform. Den kan därför, utan att använda rumsdimensioner, tänka: “Jag är inte därborta längre utan endast här”.

Eftersom denna brist på minne får vätskan att upprepa sej med oregelbundna mellanrum och återkomma till grundläggande logik utan att kunna ta sej högre i sin utveckling, har vi utvecklat ett komplicerat bihang till rotsystemet som är i fast form och borde kunna användas som minne. Till detta har vi använt de prelaterala loberna hos tre olika sorters primater. Detta experiment slog mycket väl ut, och vätskan lärde sej snabbt hur den skulle utnyttja dessa tre minnesbank. Den har till och med organiserat ett system för hur de olika delarna fungerar. Den bank vi kallar A tycks användas för det snabba och korta närmandet eftersom den arbetar snabbast; den något långsammare bank C tycks innehålla information om vätskans “personlighet” eller rudimentära “jag”. Enhet B, som är den långsammaste, tycks följaktligen användas för långtidsminne. Vätskan börjar nu visa tecken på utveckling och något som vi börjar ana är tankar i flera led. Den börjar dra slutsatser och erfarenheter som lagras i minnesbank B. Den har också utvecklat en mer distinkt metod för sitt sätt att tänka som inte är så slumpmässig som tidigare. Vätskan tycks arbeta mot ett mål.

För att överhuvudtaget få kontakt med vätskans medvetande måste man själv sända in impulser i den. Detta måste ske en viss tid efter installationen av minnesbankarna, annars kollapsar hela medvetandefältet och vätskan dör. Varför vet ingen ännu. Kanske har den skapat sej en så egen världsbild att den inte klarar av den komplikation och omvälvning som de främmande signalerna utgör. För första gången dyker något upp i dess värld som den själv inte skapat. Det måste vara som en uppenbarelse. Ett mirakel som uppstår ur ingenting. Om den nu är intelligent och logisk, skulle den då kunna resonera sej fram till att det måste finnas något mer än den själv eftersom något måste ha skapat signalen? Eller skulle den anta att den själv, utan att riktigt veta hur, har skapat den oväntade signalen. När man efter hand sänder allt mer avancerade signaler brukar vätskan i regel godta att dessa impulser har något annat upphov än den själv. Detta stärker oftast vätskans “jag”, eftersom det nu finns något att särskilja sej själv ifrån; “den främmande signalen” och “jag”.

Vi förstår att vätskan analyserar den information vi ger den, men vet inte riktigt om vätskan någonsin förstår dess innebörd. Det är lätt att följa hur impulserna först uppfattas och sedan repeteras av vätskan. Den tänker alltså exakt samma sak som vi har sänt den. Därefter börjar den vända och vrida på signalen och plocka sönder den i småbitar som sakta sprids ut i dess sinne och liksom rinner ut i sanden utan att vi får veta om budskapet uppfattades. Denna procedur upprepas några gånger innan vätskan slutar bry sej om våra signaler. Antingen anser den att: “Herrens vägar är outgrundliga”, eller så bestämmer den sej väl för att signalerna bara är inbillning eller störningar som inte har nån betydelse.

Och detta är för tillfället så långt vi har kommit i forskningen om den underliga Mäog‑vätskan. Efter detta stadium slutar det som finns i tanken att utvecklas som väsen (fast det är möjligt att de fortsätter utveckla sin personlighet). Så länge vi inte kan få dem medvetna om världen runt dem kan vi inte få dem att ta nästa steg. Vi jobbar på detta och kommer snart att kunna återuppta experimenten. Tills dess finns alla vätskor som inte självdött bevarade i frusen form (de syntetiska cellerna i vätskan klarar temperaturer på ner till 2,4 K innan de förstörs). Vätskorna får nämligen enligt lag inte dödas eftersom de räknas som medvetna varelser. Man debatterar också huruvida man ska kalla dem levande; medvetande behöver som bekant inte betyda liv och tvärt om. Dessutom är det en väldigt kostsam procedur att framställa de syntetiska neokloroplasterna i de enorma mängder som behövs till varje Mäog‑viskositet.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.