Kategoriarkiv: Novellsamlingar

Väsendet (1993)

PHUI NG’AHG GWYLHY TWAL GHESH

Om det hela var en effekt av mina hallucinationer, eller verkligen inträffade är jag inte kapabel att avgöra. Ty även om det för mig kändes helt verkligt ända till de sista timmarna, då allt mer liknade en mardrömslik dimma, vet jag att sådant som jag upplevt inte kan hända. Trots detta förnuftets förnekande bär jag svårförklarliga bevis på min kropp, och framför allt i min själ.

Många av de som avvisat mig som antingen lögnare, eller sinnessjuk har bara ryktesvägen hört talas om mina upplevelser, och på så sätt bara siktat toppen på isberget, och en mycket förvanskad sanning.

Därför framlägger jag nu sanningen, både för mig själv och för den som själv önskar bilda sig en uppfattning, istället för att lyssna till andras åsikter, och ofta felaktiga slutsatser. Detta är sanningen så som jag uppfattar den, och händelser som jag upplevde, vare sig de utspelades i mitt sinne eller i verkligheten, och jag har varken lagt till eller ändrat något, trots att mina minnesbilder är svaga från händelsernas klimax.


Mitt namn är Richard Stone, och jag härstammar från en klan i England som på 1000‑talet ursprungligen bildades av nordiska krigare, och en av den tidens högst uppsatta klanledare, Grayhawk.

Denne Grayhawk försvann med hela sitt följe under en resa där man försökte finna en väg till länder bortom och nedan Miklagård, länder som han hade hört viskas skulle ruva på hemligheter som Gudarna en gång gömt undan människorna för att skona dem undan den yttersta domen, Ragnarök.

Om dessa fakta är relevanta eller inte i denna redogörelse, lämnar jag till var och en att bedöma, men för mig innebär de att hela min världsbild svajar.

Min farfar, sir James Stone, var en känd arkeolog, liksom min far, Jack Stone. Därför var det naturligt att jag följde i deras fotspår, även om jag ibland var ytterst ovillig att tillbringa mitt liv med att gräva gropar med små skyfflar och borstar. Ty det var vad jag tillbringade en lång tid av min utbildning till. Det var för att ge mig tålamod, sade alla jag beklagade mig inför, det var en arkeologs viktigaste egenskap.

Till slut var jag tillräckligt gammal för att själv ansvara för en utgrävning, och tack vare mina kända förfäder fick jag privilegiet att helt fritt välja vad jag ville undersöka.

Jag undrar än idag om det var slumpen eller ödet som viskade till mig då jag först hörde talas om de mönstrade granitblocken som blåst fram i Gobi‑öknens södra del, över vilken Himalayas enorma klipp‑massiv reser sig.

Naturligtvis väcktes min nyfikenhet av att de flygfoton där man upptäckt stenarna, visade att det inte var fråga om någon sorts markbeläggning, som en amatör kunde ha gissat, utan tydde snarare på att det i själva verket var ett tak, trots att det hade legat tiotals meter under sanden innan en storm hade avslöjat vad som dolde sig under bergsmassivets mäktiga skugga.

En expedition bestående av mig, min gode vän Timothy Hawkshire, och tio andra män som jag knappt kände skulle sålunda undersöka det underliga fenomenet och rapportera hem till England varje vecka.

Entusiastiska över vårt uppdrag var vi angelägna att komma iväg snarast möjligt, så vi utrustade oss med lätt tillgängliga verktyg, och ordnade så att de mer känsliga och avancerade instrumenten skulle sändas till oss så snart de kunde tillhandahållas.

Vi reste med flyg till en stad i utkanten av den väldiga öknen, där vi fick ortsbornas råd att fortsätta färden med kamel i stället för bil. När vi dock fick det tvivelaktiga nöjet att stifta bekantskap med en kamel, insåg vi bilens överlägsenhet, både i fråga om doft och bekvämlighet, ignorerade vi deras råd och valde ut tre starka bilar i vilka vi stuvade vår packning, och gav oss iväg. Kameluthyrarna försökte skrämma upp oss med vidskepligt prat om hur sandens ande skulle stoppa oss, men eftersom vi var bildade män brydde vi oss inte om deras hotelser och varningar, utan fortsatte vår resa mot den underliga stenbyggnaden, och dess mörka hemligheter.

Vi funderade alla över dess innehåll, och vi hoppades att den skulle innehålla mer än det fåtal skatter man hittade i pyramiderna i Egypten. Det visade sig att ingen av oss hade rätt, och ändå hur alla hade det.

Dagarna gick, och det visade sig att det inte bara var gammal vidskepelse vi hört från kameluthyrarna. Ty sanden var överallt, i kläder, i utrustning, ibland i maten, men framför allt var den i bilarnas motorer, och det försenade oss avsevärt när vi med jämna mellanrum var tvungna att stanna och rensa motorrum och luftintag.

Vi lät oss dock inte nedslås, utan kämpade tålmodigt på. Det gick åt mycket mer vatten än vi räknat med i denna infernaliska hetta, så vi var tvungna att hushålla med de dyrbara dropparna tills vi kunde fylla på förråden, och det kunde dröja länge enligt den vägbeskrivning vi fått från biluthyraren. Vi förvånades över hur varmt det egentligen var, trots att solen inte var särskilt stark. När jag i efterhand fick veta att Gobi‑öknen är en kall öken, förstärkte det mina tvivel på vad som var verkligt och vad som var mina feberdrömmar. Hettan måste ha berott på att vi alla var drabbade av någon sjukdom som gav hög feber.

Till slut kom vi fram till vårt mål. Väl där blev vi något besvikna, eftersom vi hade väntat oss en mäktig syn när vi såg stentaket. Istället hade ytterligare en storm nästan dolt stenarna under en slöja av stoft, och bara ett hörn av granit skymtade fram under sanden. Trots alla vedermödor var vi alla glada över att äntligen ha kommit fram till vårt mål. Vi lämnade bilarna och rusade fram till den underligt ristade stenen för att undersöka den. Det visade sig att ingen av oss lyckades tyda de ålderdomliga tecknen, inte ens Timothy, som var vår expert på gamla språk och ristningar kunde läsa texten. Han tyckte sig dock känna igen den från någon av de förbjudna böcker som fanns inlåsta i Universitetets mörka källarkorridorer.

Jag förvånades över hans kunskap om dessa böcker, men han förklarade att han bara läst dem i syfte att lära sig de underliga språk på vilka de var skrivna. Vi avslutade alla tolkningsförsök, och började slå upp vårt läger. Timothy och jag hade ett varsitt tält i egenskap av expeditionsledare, medan de andra tio männen delade på två större tält.

Den följande veckan ägnades åt att gräva. Vi frilade en yta på ungefär sju, åtta kvadratmeter av taket, och grävde omkring fem meter ner i marken längs byggnadens vägg. Vi kunde först inte hitta någon förklaring till varför väggar och tak var slitna som av vatten, men antog sedan att det hela berodde på sandens slipande effekt. Om detta antagande var rätt tvivlar jag på nu, men då verkade det vara helt logiskt.

Några dagar senare nåddes vi av budet att Universitetet hade härjats av brand, och därför inte hade råd att sända den dyrbara utrustning vi hade önskat. De hade däremot med kamelbud sänt boken Codex Diogana som Timothy bett dem skicka, trots att den egentligen var förbjuden. Vi fick också påfyllning av vårt vattenförråd. Dessvärre smakade vattnet beskt och var en aning grumligt. Men vi hade inget val, så vi drack det ändå.

Hela gruppen började känna sig trötta och hängiga, om det nu berodde på hettan vi inbillade oss, eller det dåliga vattnet. Många hade haft mardrömmar sedan vi kom fram, och nu började också jag konfronteras med de nattliga fasorna, som vid den här tiden mest bestod av mörka skuggor och tänder insmorda i gulrött slem.

Utgrävningarna fortsatte utan att vi hittade någon ingång eller öppning, och detta gjorde oss modfällda.

Nästa dag såg jag de andra i gruppen för sista gången, undantaget Timothy. Det var då allt hände.

Jag kände mig ovanligt matt på morgonen, och övervägde att avbryta undersökningarna, men insåg att den här chansen inte skulle återkomma. Därför arbetade jag vidare, trots att jag blev yrare allt eftersom dagen gick, tills det blev kväll. Jag hade ingen aptit, och hade svårt för att koncentrera mig på något. Det sista normala som hände var när Timothy försökte prata med mig om texten på stenarna. Han försökte tydligen förklara att han nästan hade löst det underliga chifferartade språket, men jag förstod honom knappt. Han gav mig några piller och ett glas vatten att skölja ner dem med. Sedan somnade jag och sov djupt ända tills drömmarna började.

Först var jag en fågel som landade på ett bergskrön, och spanade ut över dalen under mig. När jag sedan skulle flyga vidare, hade jag förlorat min förmåga att tyst och mjukt glida fram genom luften och jag rullade nerför bergssidan. Jag föll ner i ett hål i marken, och hamnade i ett litet stenrum, med tecken som liknande de Timothy försökte tolka. I drömmen mötte jag honom och han berättade vad det stod ristat överallt. Trots att han pratade engelska förstod jag honom inte, jag tror att han pratade baklänges. Sedan började blod rinna ut genom murbruket mellan stenblocken i väggarna. En del av väggen slets undan med sådan kraft att jag kastades ner på golvet.

Här kom ett avgörande ögonblick. Antingen drömde jag det bara, eller så väcktes jag av att ett par händer som kraftigt skakade mig samtidigt som ett hysteriskt kacklande skratt ekade i mina öron.

Sakta slog jag upp mina dimbeslöjade ögon och tyckte mig stirra in i ansiktet på en av arbetarna som jag tror var Benjamin Franco. Jag tror att det var han, men jag är inte säker, ty hans ansikte var svärtat och så förvridet av ett fullständigt sinnessjukt leende, att jag var tvungen att ta hjälp av färgen på håret, som stripigt hängde ner över de panikslagna ögonen, för att kunna gissa vem det var.

Hans händer höll mig i ett obehagligt fast grepp och skakade mig fram och tillbaka medan han frambringade sitt kusliga skratt. Jag förmådde inte göra något, utan befriades först när några av de andra männen kom och tog bort honom. De var tvungna att binda honom för att han inte skulle skada sig själv eller någon annan.

Jag hade nu kraftig feber, men klev ändå upp för att undersöka vad som hade hänt.

Det visade sig att Benjamin och en annan arbetare vid namn Peter Eidhage, som kom från Sverige, på egen hand hade brutit upp ena väggen på byggnaden, för att mitt i natten själva lägga beslag på de skatter som kunde finnas bakom dessa ingångslösa väggar. En tredje arbetare som inte hade velat vara med under deras privata lilla expedition hade sett dem gå ner fyra eller fem timmar tidigare. Sedan hade bara Benjamin kommit upp, och det verkade som om hans kropp hade lämnat kvar sin själ där nere i det okända mörkret. Han hade därefter sprungit rakt till mitt tält, med det otrevliga skrattet på läpparna.

De som kände Benjamin bättre än mig berättade att han var en lugn och sansad människa som i hela sitt liv hade levat enligt förnuftet, och de ansåg att vad som än fanns därnere kunde det inte förklaras med ett mänskligt förnuft. Detta fick till följd att alla vägrade gå ner för att söka efter Peter. Timothy lät vi sova eftersom han det senaste dygnet varit vaken och arbetat på chiffrets lösning.

Därför tvingades jag, trots min feber hämta en lykta och rejäla kläder, så att jag skulle kunna söka rätt på den försvunne mannen.

Man föreslog att jag skulle ta med en av de pistoler vi tagit med som självförsvar, men jag avböjde med tanke på att templet, eller vad det nu var, hade stått tomt och varit begravt under sanden de senaste hundra åren, kanske ännu längre.

Jag tog däremot med mig en förbandsrulle, eftersom templets konstruktörer kanske hade gillrat fällor, och det var förmodligen något sådant Peter råkat ut för.

Trots detta darrade mina ben när jag gick fram mot det uppbrutna hålet i väggen. Naturligtvis skyllde jag detta på min feber, men det var inte hela sanningen. Hålet i väggen var ungefär en meter brett, och sextio till sjuttio centimeter brett. Jag höll upp lyktan och tittade mig omkring. Jag gillade definitivt inte vad jag såg. Rummet var utformat på exakt samma sätt som rummet jag drömt om tidigare. Jag svepte lyktan över ena väggen, och fann bilder av groteska humanoida varelser, med stora betar till tänder, och en kontrasterande smal och senig kropp, överhöljd med en trasig kappa. Allt med en motbjudande realism. Jag undrade ur vems galna fantasier dessa bilder sprungit.

Jag vände mig funderande om och fick då syn på en metallring i golvet. Den var, liksom allt annat täckt med underliga tecken, och tillverkad i en underlig svart metall som jag inte kände igen. Ett tunt lager sand låg mellan den sönderslagna väggen och järnringen, så jag antog att den öppnade en lucka, genom vilken de båda männen förmodligen gått ner.

Jag böjde mig ner och greppade tag i den förvånansvärt tunga ringen. Sakta drog jag i den, dock utan att rubba den. Jag ökade mitt grepp och tog i med alla krafter min feberdrabbade kropp kunde uppbringa, och nu lyckades jag dra med ett stort stenblock upp ur golvet. Jag föste blocket åt sidan medan jag uppmärksammade att det inte bildades några skrapmärken i golvet, så som det normalt borde bli av en ojämn sten av den tyngden. Jag reste mig upp och höll på att tappa balansen av yrsel, men återfick snart herraväldet över min kropp. Jag sänkte ner lyktan i hålet och fick syn på en i det närmaste osliten spiraltrapp som försvann ner i ett skumt schakt. Jag klev ner genom den trånga öppningen och steg sakta ner i de uråldriga hemligheterna.

Det var ohyggligt varmt, och denna gång var det inte min feber som fick mig att tro det, utan själva väggarna var heta, liksom de ur stenen huggna trappstegen. Jag gladde mig åt mina rejäla skor eftersom stegen inte bara var varma, utan de var dessutom skrovliga och ordentligt vassa.

Jag fortsatte nedåt i vad som verkade vara flera timmar, men som i själva verket förmodligen inte var mer än högst tjugo minuter.

Och medan svetten klistrade fast mina kläder på kroppen, ångrade jag att jag inte hade tagit med en vattenflaska.

Jag kom så småningom ner till trappens slut, och fann där ett rum med väggar som helt skilde sig från de dekorerade jag sett förut. Dessa var helt kala, och bar inte ett märke från något huggjärn eller någon färg. Rummet var omkring tio kvadratmeter stort, och den enda ingången var den jag kommit ifrån. Mitt på golvet stod ett slags altare i svart sten, formad som en perfekt kub.

Jag gick fram mot altaret, och skymtade något på det samtidigt som jag gjorde en makaber upptäckt; bakom altaret låg Peters livlösa kropp. Att han var död gick det inte att ta miste på. I hjärttrakten stack ett par revben ut genom den grå skjortan, och han var täckt med koagulerat blod. Jag noterade att ingen utomstående hade tillfogat honom denna skada, eftersom skjortan var i det närmaste hel, och de vita benen stack utåt, istället för inåt.

Jag vände äcklad bort blicken, och såg istället närmare på altaret. På dess översida låg ett par handskar utan fingrar, tillverkade av små mattsvarta metallbitar av samma sort som ringen jag sett förut. De var skickligt ihopfogade enligt samma princip som ödlefjäll. Från handskarnas översida stack något som liknade tre spikar ut.

Jag plockade försiktigt upp en av dem. Den var lätt och rasslade tyst när jag rörde vid dess glatta yta. Den var inte heller så stel som jag hade trott, jag hade närmast tänkt på en riddarrustnings otympliga handske, utan den var smidig och följsam.

En plötslig impuls fick mig att ta på mig de underliga handskarna, och genom en slump, eller om det var ödet som återigen spelade sitt illvilliga spel, passade de perfekt på mina händer. Trots att det var så varmt härnere, var handskarna behagligt svala, och det kändes skönt, nästan drömlikt underbart att ha dem på sig.

Jag knöt och öppnade handen ett par gånger bara för att känna hur det kändes. Det var fantastiskt, en nästan euforisk känsla, ända tills jag kände hur något rörde sig på handens översida. Jag trodde först att det kunde vara någon insekt mellan handen och handsken, men den tanken jagades på flykten då de tre spikarna på vardera handske trycktes genom min hand och sköt en smärta utan like genom mig.

Jag skrek högt av den intensiva smärtan medan blodet rann ut genom fingeröppningarna och fläckade golvet med blodröda stänk. Efter att ha tumlat runt några minuter, förblindad av smärta, lyckades jag tänka klart igen. Jag stod på knä framför altaret och blodet rann ymnigt ut mellan fingrarna. Jag insåg att jag var tvungen att på något sätt hejda blodflödet och höll därför upp händerna över huvudet. Blodet rann då ut vid handleden och letade sig i små rännilar ner längs armen.

Efter en stund slutade blodet att rinna, och smärtan övergick i en malande värk. Jag tog ner mina händer och granskade dem. Handskarna var smetiga av blod, och spikarna som tidigare stuckit upp på översidan, genomborrade nu mina händer, och gjorde det omöjligt att ta av handskarna. Jag rörde försiktigt på fingrarna, och fann att det inte var några problem; spikarna hade alltså missat alla senor och uppenbarligen alla viktiga blodådror. Var det rena slumpen eller… hade rörelserna jag kände varit en sorts inställning av spikarna?

Blöt av svett och blod reste jag mig sakta upp för att undvika yrselanfall. Istället för att stappla runt för att återfå balansen, började benen svaja under mig av de underliga känslor som genomfor kroppen. Först kände jag mig ohyggligt tung och förmådde inte flytta benen, och allt i mitt sinne var svart och dystert. Sedan lyfte tyngden från mina axlar och jag uppfylldes av styrka och stolthet. Jag sträckte på mig och fyllde lungorna med luft som tidigare varit varm och unken, men nu var frisk och klar. Mina ben slutade värka och det kändes som jag lättade. Kristallklara bubblor uppenbarade sig i mitt synfält, och en efter en sprack de tyst i ett färgsprakande fyrverkeri. När bubblorna var slut växte plötslig ett träd i renaste glas upp ur golvet, och längst ut på en gren slog en blomma ut. Jag förvånades inte över dessa underliga händelser i mitt euforiska tillstånd, utan plockade istället blomman och slickade försiktigt på den klara ytan. Det var en smak jag aldrig kommer att glömma, men trots det kan jag inte beskriva den, eftersom den var allt annat än jordisk. Jag stoppade blomman i min skjortas bröstficka, och reflekterade inte över att trädet nu var borta.

Jag sjönk sakta ner till marken och återfick både min normala tyngd, och mitt normala sinne. Istället koncentrerades mina känslor till en enorm upprymdhet centrerad i bröstkorgen. Min blick föll på Peters döda kropp, och revbenen som stack fram. Jag genomfors av en våg av skräck när jag anade vad det betydde. Jag kunde inte hålla tillbaka ett ofrivilligt skrik när jag såg att han på vardera handen hade tre blodiga sår i samma form som spikarna i handskarna. Desperat försökte jag slita av mig handskarna, men lyckades bara få såren att blöda igen. Den mäktiga känslan i bröstkorgen bara växte och den fick mig att glömma all fruktan. Istället kände jag hur min kropps samtliga muskler sakta började spännas, utan att jag själv ville det. Hjärtat började att slå kraftigare, och jag hörde dunkandet i mitt huvud öka. Armarna vändes uppåt och jag fann mig stå bredbent med huvudet böjt bakåt. Musklerna sträcktes till bristningsgränsen, och hela tiden bankade hjärtat snabbare i en allt mer frenetisk takt. Mina käkar pressades samman och jag tyckte mig känna smaken av blod. En enorm kraft rasade inom mig och hotade att slita sig lös, upprymdheten började nu åtföljas av en ökande smärta i bröstkorgen, mitt hjärta slog i en vansinnig hastighet, som jag uppskattar till 200 slag i minuten. Trots smärtan i kroppen av de extremt spända musklerna kände jag en, inte fysisk, men väl psykisk upphetsning, och jag var tvungen att låta den energi som växte inom mig komma ut, annars skulle jag gå under. Svetten rann i strömilar över mina hårt sammanpressade ögon, och min kroppstemperatur ökade till över 40 grader.

Plötsligt visste jag hur jag skulle göra och i det ögonblicket släppte fördämningarna och energin forsade ur mig genom mina båda händer. Min bröstkorg sjönk ihop till sitt vanliga omfång, samtidigt som lederna började mjukna. Kraften rann ur mina armar på ett behagligt sätt, och jag kunde öppna ögonen.

Jag såg på mina händer. Istället för mina fingrar stack decimeterlånga skarpa klor ut ur handskarna, starkt lysande som om de var formade av ren energi. Runt det klara ljuset från klorna rann för en kort stund vita blixtar i en stilla ström ner till golvet där de försvann.

Jag kände mig oerhört lycklig, vare sig jag bara drömde detta eller inte. Mitt ansikte klövs av ett brett leende, och trots att jag upplevde mig som svävande i tyngdlöshet, kände jag en obeskrivbar känsla av att vara oerhört närvarande. Det var som om min kroppskontroll hade ökat. Jag kan naturligtvis inte svara för om det berodde på min sjukdom, eller verkligen var någon sorts bieffekt av de svarta handskarnas märkliga kraft, som nu strålade ut i form av långa klor från handens översida.

Jag var inte längre yr, och jag kände det som om min feber hade försvunnit. Det verkar i efterhand ganska otroligt, men jag kände det så vid den tidpunkten. Jag återvände till mitt vanliga logiska tänkande, och insåg att lyktan hade fallit omkull och slocknat, men som tur var lyste mina nyvunna klor upp mörkret omkring mig.

Jag tittade mig omkring och fann att nedgången jag kommit ner genom inte längre var den enda öppningen i stenväggarna. En liten och smal dörr hade öppnats i den motsatta väggen, och jag gick nyfiken och förundrad närmare. Jag trängde mig igenom den smala öppningen, och fann mig stå i en lång och vidsträckt korridor, kantad av pilastrar och valvgångar. Golvet var här slitet och nött, till skillnad från de tidigare delarna av templet som varit så gott som oanvända.

Medan jag gick längs korridoren, upptäckte jag att de vita blixtarna längs klorna hade försvunnit. Korridoren varade i en evighet, och dess monotona sträckning avbröts endast av nedåtgående trappor i varierade längder. Till slut kom jag fram till en korsning, där alla gångar såg likadana ut. Full av tvivel och misstänksamhet valde jag den högra gången. Jag hamnade i en korridor som snart mötte en ny korsning. Återigen valde jag höger. En korridor, och en ny korsning. Jag anade nu vad jag gett mig in på. En labyrint. Mina tankar vandrade till den grekiska legenden om labyrinten på Kreta som beboddes av den fruktade människotjuren Minotaurus.

Det var förmodligen här som jag utförde mina sista förnuftiga handlingar nere i templet. Jag tyckte mig känna igen en sandfläck på golvet varje gång jag kom till en korsning, och drabbades av en oroväckande tanke. För att se om min idé stämde tänkte jag lägga ett av de småmynt jag hade i fickan, på golvet. Då ställdes jag inför ett problem. Jag vågade inte röra vid de skarpa, strålande klorna, jag var rädd att de skulle vara farliga.

Jag försökte påminna mig om den insikt jag vunnit tidigare, och försökte sedan reversera effekten. Jag kände hur jag blev varmare igen, och plötsligt märkte jag hur de märkliga ljusklorna, som jag kom att tänka på dem, drogs in i mina händer. Kvar var bara metallhandskarna och mina vanliga fingrar.

Jag plockade snabbt upp ett mynt ur min ficka och lade det i den gång jag kom från. Sedan gick jag i gången rakt fram. Efter bara några minuter skymtade jag en korsning. När jag kom fram besannades mina farhågor: myntet låg i den gång jag kom från. Då valde jag istället vänster gång, med resultatet att jag kom tillbaka till korridoren som markerades av myntet. Detta var ett underligt fenomen eftersom jag inte hade passerat någon korsning på vägen hit; ändå mynnade två de två andra gångarna här.

Jag kände paniken klättra runt mitt hjärta, och jag sprang desperat in i den återstående högra gången. Skräckens kniv drevs in i mitt bröst när jag kom till en korsning igen och fann myntet liggande i korridoren jag kom från. Mina ögon fylldes med tårar av hopplöshet.

Jag ställde mig på knä och gömde huvudet i mina armar.

Det var då jag fann lösningen. Full av iver reste jag mig och sprang in i korridoren markerad med myntet, gången jag hela tiden kommit från. Jag tog mig genom den långa korridoren och närmade mig en korsning. Oroligt sökte jag efter myntet, och när jag inte fann det fylldes jag av triumf.

Jag vände mig och gick tillbaka samma väg som jag nyss kommit, och jag kände inte längre igen mig. Korridoren var längre än någon tidigare, och samtidigt kunde jag av någon outgrundlig anledning ta längre och längre steg, tills jag slutligen hoppade fram som i en dröm. Då kändes det också som en, men jag tror nu snarare att det var en egendomlig hallucination som störde min upplevelseförmåga.

Plötsligt förändrades väggarna omkring mig. Det var som om världen runt mig blinkade till runt mig, och under en sekund var det som om jag hade hoppat fram genom en överfylld operationssal. Sedan försvann visionen och väggarna var normala runt mig igen. Mina tankar blev allt svårare att hålla ordning på, och det blev mer en lek att rytmiskt hoppa fram längs den dystra pelarkorridoren.

Ett dovt klagande kvinnoskri, fyllt av ångest fick mig att stanna upp en stund. Då hörde jag en nynnande röst och hoppande steg närma sig. Jag rynkade konfunderad på pannan, men nynnade sedan obekymrat med i sången jag nu kunde höra genom väggarna. Jag fortsatte framåt, men nu gående.

En viskning från golvet fick mig att rycka till. Jag kunde inte se någon, utan återupptog mitt nervösa gnolande. En ny viskning kom nu från den ena väggen och den besvarades genast av den andra. Sedan började taket sakta att fnittra, allt medan fler och fler röster blandade sig i det viskande samtalet. Rösterna steg och takets fnitter övergick till ett hysteriskt skratt; allt blandades till en vansinnig kakafoni av oväsen som jag utan att lyckas försökte stänga ute genom att hålla för mina öron. När rösterna steg över vad jag förmådde uthärda, vrålade jag med mina lungors fulla kraft att de skulle sluta. Det gjorde de också, med sådan tvärhet att mina öron började värka.

Efter att ha gått i knappt en minut slutade äntligen den långa och kalla korridoren, och jag kom in i ett rum som liknade det där jag hade funnit handskarna, med den skillnaden att detta höll en behagligare värme. Det torkade blodet längs mina fingrar och armar hade börjat skavas bort av mina rörelser, och jag försökte nu gnida bort resten med mina kläder.

Då upptäckte jag med blandad fasa och förtjusning att på en liten tron vid ena väggen satt en mumifierad humanoid kropp, som hade en slående likhet med den ristade figuren i det första rummet jag hade kommit in i, uppe vid markytan. Varelsen var längre och smalare än en människa, och dess armar var i längre och smalare proportioner än en vanlig arm, samtidigt som detta kontrasterades av de överdimensionerade betar som stack upp ungefär sju centimeter från dess slemmiga tandkött. Från dess huvud hängde fjäderliknande hår ner, och hela den sällsamma uppenbarelsen var klädd i en söndertrasad nunnekåpa.

Arkeologen i mig skulle ha jublat över detta fynd, men nu tycktes varelsen mig mer motbjudande än intressant. Jag såg en ny dörr som jag gick fram till och öppnade, eftersom jag kände en stark motvilja inför den isande korridoren jag hade kommit genom.

Då hörde jag plötsligt ett svagt knarrande från den mumifierade kroppen. Jag såg dess hand röra sig, och jag dess förtorkade senor dras över varandra för att frambringa det ohyggliga ljudet. Skrikande störtade jag in genom den öppna dörren och slängde kraftigt igen den efter mig.

Jag kom in i en kolsvart korridor, vars luft var kall och rå, längre fram hörde jag dessutom vatten som droppade från taket. Jag kände en motbjudande olustkänsla sprida sig genom mig, och även om mina tankar vid denna tidpunkt hade reducerats till motsägelsefulla känslor, undrade jag hur det kunde vara så vått. För trots att jag var långt nere under markytan, befann jag mig i en öken.

Mina fingrar fuktades medan jag trevade mig fram längs den kalla väggen. Runt mig tycktes jag höra ljud som skrapade och rasslade, blandat med ett bakomliggande mullrande, som ekot från ett blixtnedslag. Jag önskade att jag hade ljus, och i samma ögonblick började det pirra i mina nävar. Jag mindes handskarnas sällsamma kraft, och genast lät jag de skinande ljusklorna skjuta ut från mina händer. Ett mjukt sken kastades på väggarna och reflekterades av dess väta. Medan jag gick längs den underliga gången tyckte jag mig höra klickande ljud från väggen. Det lät som klor som slog an sten, men trots att jag fylldes med onda aningar avfärdade jag det som råttor.

Gången kom till en korsning och jag valde att gå framåt. Efter tio meter svängde korridoren till höger och vidgade sig från att ha varit två meter bred till att vara ett fem meter brett och runt tjugo meter långt långsmalt rum. På den vänstra väggen var stora glasrutor fästade på väggen, och för första gången överväldigades jag av yttersta skräck. Ty bakom dessa fanns målningar av varelser som hade vissa drag jämförbara med den förtorkade mumien jag mött tidigare. Dessa var emellertid helt oskadda och deras utseende överträffade till och med Hieronymus Boschs fantasier om helvetets härskaror. Det mest skrämmande i dessa tre meter höga målningar, som uppenbarligen avbildade varelserna i deras normala storlek, var den oerhörda realismen och den perfekta framställningen av alla tre dimensionerna hos motivet.

Jag ryggade tillbaka och skulle just vända mig om och gå, när jag först hörde ett skärande ljud och sedan ljudet av krossat glas längst bort i rummet. Mitt hjärta fördubblade sin hastighet, och mina ögon vidgades av förundran när jag såg en läderartad och kloförsedd hand sträckas ut genom det krossade glaset för att sedan gripa tag i glasrutans kant. Jag kunde inte förmå mig att stanna kvar trots min nyfikenhet. Det hade inte varit målningar i alla fall, och även om jag inte kunde föreställa mig dessa vidunder levande, ville jag inte se dem eller deras slemdrypande käftar. Jag vände mig och sprang tillbaka längs den väg jag kommit.

Jag hann emellertid inte längre än till fyrvägskorsningen förrän jag hörde klickande av klor mot golvet i gången framför mig. Jag såg en skepnad närma sig i mörkret. Snabbt dök jag in i gången till vänster och försökte ljudlöst springa bort från klickandena, som nu när jag visste vad som orsakade dem äcklade mig, och fyllde mitt hjärta med förtvivlan.

Plötsligt tycktes mörkret framför mig få fast form och slå mig till marken. Jag hade sprungit rakt mot en vägg utan att märka det. Jag hörde de kloförsedda fötterna stanna intill mig samtidigt som jag omfamnade mörkret och svimmade.

Jag vaknade upp liggandes på mage på ett mycket obekvämt stengolv, och endast ett avlägset sken skingrade det annars så täta mörkret i det rum jag befann mig i. Jag hade fortfarande en konstig känsla av att inte vara fast förankrad i verkligheten.

När jag vände mig på rygg för att försöka ta mig på benen igen, upptäckte jag skepnader i mörkret runt mig. När starka nävar tog stadiga tag i mina ben och armar skrek jag högt som om jag vore vansinnig. Det kanske jag var också. Jag sprattlade och vred mig för att komma ur skuggornas fasta grepp, men lyckades bara trötta ut mig själv. Jag kände en mjuk knöl av svamp eller något växtartat tvingas ner i min mun, och min hals brann som av eld när jag var tvungen att svälja den för att kunna andas. Proceduren utfördes totalt sju gånger och min mun och hals smärtade så olidligt att det upptog hela mitt sinne.

Då hörde jag denna Vox Magna Gravis, en dov söndertrasad röst som från andra sidan graven. Det var uppenbarligen så att en av de fördömda varelserna som omgav mig hade talat, och jag förstod inte ett ord. Jag hörde ytterligare en Sacra (magisk formel), och insåg att detta språk aldrig skulle kunna talas av människor, eftersom de saknade de annorlunda talorgan som dessa varelser uppenbarligen var utrustade med. Orden var rytmiska och försatte mig nästan i trans, då en ny smärta sköt genom min strupe i exakt samma ögonblick som varelsens mässande röst nådde sitt crescendo. Med en känsla av att ha fått struphuvudet bortslitet släpptes jag lös och kunde häva mig upp i knästående ställning. Jag hade inte skadats till det yttre, men jag hostade upp blod. Min mage knöt sig och medan rummet gled omkring under mig började en ström av varmt slem rinna ur min mun, och trots att jag långt senare antog att jag spydde, var det inte så då, utan det var en skön upplevelse, nästan befriande.

Till slut kunde jag resa mig upp igen. Jag tittade mig omkring, men kunde bara se sju mörka och förvånansvärt smidiga skepnader röra sig på klickade klor runt mig. En av dem stannade framför mig och sträckte ut sin arm mot mig. Den yttrade något på sitt underliga språk, och till min häpnad förstod jag vad den sa; det var ett namn, förvridet men ändå igenkännbart. Den gravlika rösten hade sagt Grayhawk. Varelsens ögon glimmade till i mörkret när den vände sig bort. Jag försökte stammande säga något, men istället för de försiktiga frågor jag tänkt ställa, frambringade jag ett ljud som förvånade mig själv. Min röst lät lika dov som den de dansande bestarna runt mig frambringat, och jag talade deras språk i stället för mitt modersmål.

Varelserna avslutade sitt cirklande runt mig och började dra sig mot den öppning varifrån det svaga skenet kom. Nästan utan vilja följde jag med dem, det var som en självklarhet. De mumlade en monoton ramsa som även jag föll in i och mässade med hög röst.

Vi gick genom en lång korridor från vars andra ände det allt starkare skenet kom. Medan vi färdades längs korridoren började mina sinnen uppföra sig underligt. Det började med att mitt synfält trycktes ihop till en långsmal remsa över en svart bakgrund. Sedan flöt allt ihop, för att sedan återgå till normal syn. Då såg jag att jag gick på väggen istället för golvet, som änglademonerna jag följde. Då jag försökte hoppa ner på golvet igen, slog jag mig i huvudet och upptäckte då att jag hela tiden gått på golvet och slängt mig mot väggen istället.

De svala korridorerna hade nu upphört och den vi gick i blev bara varmare och varmare. Jag slogs plötsligt av att det var onödigt att ha min varma skjorta på mig, så jag slet av mig den och slängde den till golvet. Jag hade just beslutat mig för att byxorna också var onödiga, när vår makabra procession stannade upp. Framför oss vidgades korridoren till ett långsmalt rum likt det där varelserna hade lurat bakom sina glasskärmar. Detta rum avslutades dock med en gigantisk ornamenterad port, förmodligen tillverkad i samma svarta metall som både ringen till luckan vid markytan, och mina underbara handskar. Mitt i mellan portens båda halvor satt en väldig kristallklar vit juvel infattad, och det var den som utsände det sken som väglett oss hit. Jag tittade frågande på mina följeslagare, och en av dem gjorde en gest som visade att jag skulle gå fram till juvelen.

Utan att egentligen veta vad jag skulle göra gick jag därför fram för att lösa denna övernaturliga variant på den gordiska knuten. Jag försökte tänka men övergav sedan den vanskliga idén och tog istället helt enkelt och högg mot den vackra juvelen med mina lysande klor, på samma sätt som juvelens medeltida företrädare hade huggits isär med ett svärd.

Juvelen flammade upp likt en supernova, och utstrålade ett ljus så intensivt att jag var tvungen att vända bort blicken. Sedan försvann den ädla stenen i en tyst implosion, och portens tunga dörrar började sakta glida upp med ett dovt dånande. Jag försökte urskilja mina underliga bröder bakom mig. Jag uppfattade dem inte längre som de bestar jag först tyckte att de var, utan kände här snarare samhörighet med dem. Jag lyckades dock inte se dem tydligt eftersom nästan allt ljus hade försvunnit med juvelen.

Jag vände mig mot porten igen och fann att en annan ljuskälla nu kastade sitt ljus över oss. Genom glipan mellan de sakta uppsvängande portarna silade ett starkt ljus, som trots sin intensitet inte var bländande. Porten öppnades och stod nu på vid gavel. Allt jag kunde se var renaste vitt ljus. Darrande steg jag över tröskeln. Mina bröder följde i tystnad efter. Jag uppmärksammade att rummet saknade temperatur, men det reflekterade jag över först när mina minnen började komma tillbaka sedan allt var över.

Det var dessutom omöjligt att avgöra hur stort rummet var till en början, eftersom allt man såg var ljus. Jag började gå rakt fram i rummet med varelserna efter mig. Ibland tyckte jag mig passeras av strömlinjeformade ljussken som var något svagare i intensitet än det alltäckande vita skenet, och då kunde jag även känna en svag vind passera mig. Jag vände blicken uppåt och kunde hundratals meter ovan mig urskilja stora molnmassor som tumlade runt varandra, antingen i strid eller i lek.

En mörkare fläck började framträda långt framför oss medan vi sakta närmade oss den. Vi hade förmodligen gått över trehundra meter in i rummet, och hade säkert lika långt kvar när jag såg att det var en gigantisk svart kub vi närmade oss.

Plötsligt upptäckte jag att i motsats till det rena vita ljuset runt oss var golvet mönstrat med det djupaste svart. Mönstret bildade en sjuuddig stjärna med en liten cirkel i varje udd, och en i skärnings punkten för alla linjerna. Alltihop omgavs av en inneslutande cirkel vars diameter var drygt åtta meter. Här tog en av varelserna till orda och talade direkt till mig. Han instruerade mig om vad jag skulle göra och jag ställde några frågor om detaljer jag inte förstod. Och hela tiden talade jag med mitt nya förbättrade talorgan, och vi förstod varandra, trots att vi talade på det underliga språk som sedan skulle visa sig omöjligt att med mänskliga alfabet fästa på papper så att någon kunde förstå det. När jag visste vad vi skulle göra ställde sig de sju varelserna i de små omgivande cirklarna, medan jag ställde mig i stjärnans mitt.

Med mässande röster började mina bröder att recitera långa entoniga Sacras, och vände sig alla ifrån mig. De sträckte sina armar åt det håll de stod vända, och ökade styrkan i sina invokationer.

Min kropp var obehagligt varm, men trots det svettades jag inte, och hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag märkt hur torra och flagnade mina läppar var. Jag brydde mig inte om detta, utan uppfylldes återigen av känslan av att fyllas av makt så starkt att jag kände det som om jag hade lyft från marken.

Varelsernas mässande hade nu nått en hysterisk ton, och samtidigt som marken skakade till, hördes en dånande knall så starkt att jag började blöda näsblod. Sju juveler infattade i hållare av svart metall uppenbarade sig i en cirkel runt oss, och jag visste att det nu var min tur. Mitt hjärta hade dubblerat sin hastighet och min kroppstemperatur var långt över det normala när jag släppte ut min psykiska energi genom nävarna, och återigen tände de regnbågsskimrande klorna på mina händer. Mina följeslagare hade nu övergått till att frambringa ett monotont bakgrundsljud. Själv skrek jag ut den kraftfulla formel jag tidigare hade lärt mig. Jag vände mina klor mot den första juvelen och avslutade versen med att vråla: “Asumanio“.

En kraftig blixt slog ut från mina klor och träffade juvelen som exploderade. Ett susande ljud hördes och följdes av ett dån som fick golvet att skaka. Jag upprepade formeln, men vände mig nu mot den andra juvelen. Denna gång avslutades versen med “Bragnohr“. Juvelen krossades av de utskjutande blixtarna. Denna gång såg jag vad som orsakade susandet och dånet: från ett av de i taket cirklande molnen föll en meterstor svart kub ner och krossade golvet. Jag upprepade versen fyra gånger till och avslutade med de olika namnen “Chingalin“, “Dehgahl“, “Erlich” och “Fhergahn“. För varje namn krossades en juvel, och en svart kub föll.

Så återstod den sista juvelen, som var något större än de andra. Jag tog ett djupt andetag och påbörjade recitationen av den sista Sacran, och denna gång följde mina bröder med i versen. “Phui ng’ahg Gwylhy twal ghesch! Aiwass tfhgah Rlyeh chtang to creshet nwiqy, clei wazs nai nagh tfhgah fyauwh! Uaaah!

Marken skakade medan juvelen krossades och försvann i intet. Inget block föll denna gång utan den otydliga molnmassan från vilken de hade fallit dök istället ner mot den gigantiska kuben och uppslukades av den. I tystnad betraktade vi kuben. Ett dovt vrål från kubens inre fick mig att som i trans bryta cirkeln, och trots varelsernas skräckslagna protester springa mot den svarta monoliten.

Jag sträckte fram mina armar som för en omfamning och kastade mig mot kuben med brödernas skrin ringande i öronen.

Jag mötte mörkrets dotter.

Hennes svartmålade läppar mötte mina, och vi föll tillsammans.


Två veckor efter att jag hade gått ner i templet, hittade Timothy mig irrande tjugo mil från lägret, totalt uttorkad och nära döden. Han berättade senare att en sandstorm hade täckt över tempelnedgången, och de hade ännu inte återfunnit den. Det är nog bäst så, för även om Timothy avfärdade min historia som hallucinationer, finns ett oemotsägligt bevis.

Fastnaglade på mina händer bär jag fortfarande de svarta handskarna.

Legenden om gudaleken (1994)

Det var en tidig morgon för tre miljoner år sedan. De stora gudarna hade skapat en värld att leka i några miljarder år tidigare, men nu hade så lång tid gått att lekarna var slut. Det var tråkigt, och gudarna började att bråka med varandra. Detta ledde inte till något allvarligt; eftersom alla gudarna var lika starka kunde ingen av dem besegra någon annan.

Detta fick följden att alla blev arga på varandra, och gick mest för sig själva. Alla utom Ljuspunkt och Mörker: de var bästa vänner, och fann ständigt nya lekar. Alla de andra gudarna isolerade sig i sina boningar; de vägrade att försonas med varandra, och blev allt mörkare till sinnes. Att nedlåta sig till att leka med de andra var inte längre tänkbart.

En dag fick Ljuspunkt en idé. Han berättade för Mörker, som tyckte att det var en fullkomligt fantastisk lek som hans vän hade kommit på. De gjorde upp reglerna tillsammans, och samlade sedan alla de andra gudarna.

Först hade ingen velat komma, men gudarna var väldigt nyfikna, så till slut dök de upp i alla fall. Ljuspunkt och Mörker ställde sig på en stor klippa, och berättade om sin nya lek.

“Som ni alla vet har vi uttömt lyckan med att vara gudar. Det är inte särskilt stimulerande, att veta allt, att kunna göra allt. Därför har vi uppfunnit en ny lek. Säkert har de flesta av er antagit djurform i någon lek, och sedan bara blivit less på det eftersom det inte tillförde något nytt, det är ändå ert eget sinne med en lite annorlunda kropp. Men tänk om man inte bara antog djurets form, utan också djurets sinne! Vi skulle då glömma alla våra kunskaper och krafter, och verkligen bli djuret, samtidigt som vi fortfarande har potentialen att utvecklas mot våra gamla jag! Det skulle bli en tävlan mellan oss om vem som först uppnådde sitt gudajag igen. Och för att vi inte skall tillföra för mycket intelligens till djuret delar vi upp våra jag i flera olika individer, kanske hundra, och flyttar sedan delarna till en ny kropp när en gammal dör.”

Gudarna fann att det var en spännande lek, och började genast göra upp planer, och skryta om att det minsann var de som skulle vinna. Spiral, som var en av de mer eftertänksamma gudarna frågade:

“Men tänk om ingen av oss klarar av att utvecklas så långt att vi minns våra gudajag ‑ vad händer då? Då är vi ju fast i djurskepnaden…”

Ljuspunkt hade inte tänkt på det, men fann snart på råd.

“En av oss måste förbli i sin gudaform så att han kan upplysa oss om något går fel.”

“Ja, men vem skulle det vara”, frågade Spiral.

Ljuspunkt tittade ut över de församlade gudarna. Ingen sade något på en lång stund; alla ville vara med i leken. Då klev Demiurgen fram.

“Jag kan stanna”, sade han. Demiurgen var en enslig gud som alltid hållit sig för sig själv, även när gudarna var unga och lekte tillsammans.

Gudarna var nöjda med svaret. Istället ställdes en annan fråga: vilket djur skulle de använda?

“Det djur som jag bedömer ha största möjligheterna för vår lek ser… på något parodiskt sätt ut lite grann som vi, men det viktigaste är att de har utomordentliga griporgan och en relativt stor hjärna. De kallas visst Människor.”

“Åh, nej, de är för fula!”, utropade den impulsive Stormvind.

“Det tänker du inte på när det är din egen kropp”, svarade Mörker.

Alla gudarna samtalade och rådslog, och till slut bestämde de sig för att genast börja leken. Demiurgen skulle fungera som domare, och kontrollera att allt gick enligt reglerna.

Så försvann alla gudarna från jordens yta, även Demiurgen, som skulle hålla sig dold för att inte av misstag upplysa någon. Istället började en annan ras blomstra; människan utvecklades sakta från att vara en apa till en halvgud som med lavinartad skicklighet byggde upp en helt annan civilisation än den gudarna avsett från början. Istället för att utveckla anden, utvecklades teknologin. Det var visserligen ett steg mot gudarnas stora kunskap, men den andliga sidan åsidosattes, och de viktiga kunskaperna förblev okända. Något hade gått fel. Leken hade utvecklats i helt fel riktning. Ändock fanns inga spår av Demiurgen.

Vad hade hänt? Hade Demiurgen övergett gudarna? Eller hade det hänt honom något? Kanske var det så att han förstått att det inte hade gått enligt planerna, och försökte upplysa människorna. Kanske de inte förstod honom. Kanske försökte han då ta mänsklig gestalt så att han lättare skulle kunna tala till dem. Kanske de ändå inte förstod honom. Kanske dödade de honom i tron att han var en demon. Kanske han försökte fler gånger, och grät av vanmakt varje gång de började tillbe honom istället för att lyssna på vad han egentligen sade. Kanske människorna inte ville förstå honom. Kanske verkade allt hopplöst och dömt att misslyckas. Kanske han gav upp.

Eller så har han kanske slutligen funnit ett sätt…

Chadwells dröm (1995)

Ett intensivt vitt ljus tonas ut, och vi befinner oss i en stor marmorsal. Den är utsmyckad med pelare, valvbågar, statyer och reliefer. En liten pojke i femårsåldern kommer gående mot oss. Han är klädd i gammaldags kläder: kortbyxor, hängslen och en rutig skjorta; allt i mörka jordfärger. I sin hand bär han ett gammalt leksaksflygplan i trä.

Pojken stannar upp och tittar sig omkring och lägger samtidigt huvudet på sned. Han har ett ganska neutralt ansiktsuttryck; möjligtvis kan man ana att han är lite misstänksam.

När han inte ser något särskilt, verkar han nöjd, och börjar gå framåt medan han leker med flygplanet.

Då hörs plötsligt prassel från en liten papperspåse. Det får pojken att upptäcka en man som sitter på en bänk längre bort i salen. Mannen är runt 60 år och är klädd i en mörk, uppknäppt rock, handskar, hatt och en halsduk. En käpp står lutad mot armstödet på bänken.

Pojken går fram och sätter sig bredvid mannen på bänken. Han är ganska kort och når inte riktigt ner till golvet. Han dinglar lätt med benen, och tittar sedan upp på mannen.

“Hej”, säger han.

Mannen tittar trött på pojken, och svarar.

“Hej.”

Pojken ser sig lite nyckfullt omkring, så som barn brukar, och tittar sedan upp på mannen igen. Han funderar en stund och säger sedan:

“Du är magister Chadwell, va?”

Mannen reagerar lite snabbare nu, och tittar på pojken. Han funderar ett ögonblick och svarar sedan eftertänksamt:

“Jaa. Det brukar jag i alla fall vara”

“Är du inte det nu då?”

“Jag vet inte. Kanske inte helt.”

Mannen tittar rakt fram igen och pojken gungar ännu mer med benen. Han tittar ömsom på sina fötter och ömsom på Chadwell. Plötsligt verkar han komma på en fråga.

“Är du fortfarande lärare?”

Chadwell tittar på pojkens fötter och svarar lite svävande.

“Nej… jag slutade för… femton år sedan.”

“Varför då?”, undrar pojken nyfiket.

Chadwell tittar sakta rakt ut i fjärran och funderar innan han svarar.

“Någon dog. Eller var det kanske något som dog?”

“Vad då?”

“En fjäril. Tror jag…”

Chadwell tittar återigen på pojken, och verkar själv förvånad över sitt svar.

Det är tyst en stund och det enda som hörs är Chadwell som suger på en karamell. Pojken sneglar avundsjukt på honom. Chadwell märker det och frågar:

“Vill du ha en karamell?”

“Ja tack!”, svarar pojken och lyser upp.

Chadwell tar fram en påse ur fickan och öppnar den innan han sträcker fram den. Pojken kikar ner, och tycks välja noga innan han plockar upp en kristallisk brun klump, som han nöjt stoppar i munnen, och suger på några gånger innan han frågar:

“Det är kandisocker, va?”

“Ja. Det är svårt att få tag i nuförtiden…”

“Ja, det är synd…”

Chadwell avbryter plötsligt och häftigt:

“Synd?! Vad vet du om synd?!”

“Jag vet i alla fall att socker är synd!”, svarar pojken trotsigt.

Det blir tyst, och båda fokuserar sin uppmärksamhet någon annanstans i ett försök att ignorera vad som just sagts. Sakta tinar spänningen mellan dem och de kastar förstulna blickar mot varandra.

Pojken suger lite extra på karamellen och frågar sedan:

“Var är vi egentligen?”

“I din dröm, tror jag.”

“Men varför är vi är då?”

“För att Gud skapade oss.”

Pojken tänker just ställa en fråga, när en stor, dov kyrkklocka långsamt börjar klämta. Chadwell reser sig upp och tittar sig oroligt omkring, som om han väntade sig att någon skulle komma. Han går ut på golvet framför bänken, och rör sig i en snäv cirkel medan han bekymrat tittar uppåt. Mot klockorna, kan man anta. Klockan slår tolv slag innan den tystnar. Chadwell stannar upp och se bestört på pojken

“Var det där tolv slag?”

“Jag tror det, men jag räknade inte så noga.”

“Herregud, då måste vi skynda oss!”

Chadwell griper tag i pojkens arm och drar honom med mot en nedåtgående trappa. Kvar på bänken blir leksaksflygplanet.

“Vi måste skynda oss!”, manar Chadwell stressat till den förvånade pojken.

De kommer ner i en sal som liknar den de kom från. I andra änden finns dock en stor port. Chadwell pekar mot den och säger:

“Där är utgången, skynda dig!”

Han släpper pojken och springer mot de kraftiga trädörrarna. Pojken följer efter men får då syn på någon som ligger på en bänk och sover. Det är en man i 25‑års åldern som enbart är klädd i ett par skinnbyxor av indiansk design, med fransar på sidorna. På den bara överkroppen har ett avancerat mönster målats med svart och röd färg.

Pojken stannar nyfiket upp och granskar honom fascinerat.

“Vem är det där?”, frågar han Chadwell och pekar på mannen.

Chadwell stannar upp och vänder tillbaka.

“Scchhh! Det är han som drömmer oss!”

“Jag trodde att det var jag som drömde?!”

“Det gör du också, men det är han som har skapat din dröm!”

Chadwell försöker få pojken med sig mot porten, men han verkar mer intresserad av mannen på bänken.

“Jag trodde du sa att Gud skapat allt?”

“Åh, det gör han, varje sekund!”

“Vad menar du?”

“Du skulle ändå inte förstå. Kom nu!”

Chadwell tar pojkens hand, och börjar gå mot porten igen. Pojken vrider sig dock lös och går mot mannen.

“Nej, vänta… Vad skulle hända om jag väcker honom?”

“Jag vet inte, men det är inget jag råder dig till!”

Pojken kommer fram till mannen och betraktar honom fundersamt.

“Han ser så overklig ut, som om han inte riktigt fanns här. Tror du att han är en ängel?”

“Nej, det är han inte.”

“Jag vill röra vid honom, men jag vet inte om jag vågar försöka… Tänk om vi bara försvinner!?”

“Nå, då skulle vi i alla fall inte ångra oss…”

“Så du tycker att jag ska väcka honom?”

“Nej.”

“Men om vi inte gör det så får vi aldrig veta…”

“Veta vad då?”

Pojken sträcker fram sin hand och rör vid mannens panna. I beröringspunkten börjar vitt intensivt ljus stråla ut. Ljud av fågelvingar i en flock som lyfter hörs.

Allt försvinner i en tyst explosion av ljus.

Vad jag minns angående det levande mönstret (1996)

Det var som om ett mörker tagit form runt mig den där natten då jag djupt inne i spegeln såg Mönstret första gången. Det svepte förbi mina ögon på ett ögonblick, och försvann sedan bortom pyramidens fjärde hörn. Det hade en underlig effekt på mig, för efteråt tycktes jag se det överallt: i min frukost, i böcker, i mina fingeravtryck; jag var besatt av de fina linjerna, cirklarna och färgerna.

Jag trodde att Mönstret var universums dolda urverk. Tyvärr förstod jag inte vad det innebar, så jag höll tyst och frös ner mig själv för säkerhets skull. Dessvärre fanns dess väsen redan inom mig, och rörde upp bortglömda minnen för att i kaoset kunna slinka ut obemärkt.

Jag frågade mig vem var jag att neka Mönstret dess rättmätiga existens? Jag, som råkat absorbera dess ande genom att skymta de böljande trådarna och dess svepande vågor bakom den blanka spegelytan i Calliopes hall den där kvällen; kunde jag ha rätt att hålla något så kraftfullt och vackert fångat inom mig?

Den frågan besvarades åt mig då jag överförde en liten del av dess komplicerade struktur till ett skissblock medan jag sov. Det var då jag förstod vad det ville. Dess mål var att komma ut ur min trånga kropp och sprida sig så att fler kunde se sanningen.

Jag kunde inte annat än göra Mönstret till viljes, så jag målade det. Stort, för att ingen skulle se helheten ‑ och smått, för att ingen skulle se delarna. På så sätt lyckades jag hålla det under kontroll även utanför mig själv.

Till slut insåg jag att jag var den enda som förstod. Så, en gryning, när jag dansade med mig själv på en platta av marmor, förvandlades jag sakta till de svaga, blåvita strålarna i Mönstrets oändliga magnetfält. Jag svävade fram över det absolut kalla golvet, och dess väldiga avgrund.

Då kändes plötsligen allt väldigt uppenbart; det var inte universums urverk som fanns inom mig, utan mitt eget väsen.

Problemen med att kyssa en älva (1996)

En varm och klar sommardag satt jag ute vid en äng och betraktade ett gammalt och kraftfullt träd. Jag visste att det bodde ett väsen i trädet, och jag mediterade i hopp om att få kontakt med vad det nu än var. Jag fokuserade blicken på trädet, och mitt synfält smalnade sakta av tills den gröna massan var allt som existerade för mig. En svag, ljum bris fick löven att röra sig sakta och jag upptäckte plötsligt att ett av dem rörde sig tvärtemot de andra. I lövets vajande rörelser syntes så plötsligt en liten figur. Först var det bara som ett litet ljussken, inte större än lågan på en tändsticka, men sedan öppnades en smal tunnel från Någon annanstans, och en smärtsamt hjärtbrytande vacker liten älva kom fram.

Hennes förtrollande ansikte var månljust silver, och hennes nakna kropp var av strålande sol. Hon log sött och svävade på sina vingar av regnbågsgnistrande kristall. När hon närmade sig, kände jag hur hon doftade av färska smultron, socker och grädde. Det svallande blodröda håret blänkte fagert i solskenet, medan det, som om det hade varit levande, sakta rörde sig i vinden. Hennes perfekta läppar frambringade en sång som var så behagfull att allt jag ville var att flyga med henne för all evighet! Och när hon kysste min panna trodde jag att jag skulle slitas itu av upprymdhet och extas.

Jag ville kyssa henne tillbaka, men hon var så liten, knappt två tum, och så bräcklig att fjärilsvingar kunde krossa henne. Vanmakt fyllde mig; jag grät tårar klara som källvatten, och älvan smakade oavsiktligt på dem då de föll ner i den klarblå blomma hon just landat på för att dricka dess gyllene nektar. Jag önskade att jag visste hur jag skulle bära mig åt för att få kyssa henne, om än bara för en enda gång. Då tittade hon upp på mig, och såg min olycka. Hon flög graciöst upp till mitt högra öra, och viskade några ord innan hon, återigen leende, svävade tillbaka in ljusskenet från tunneln i lövet.

Därefter blev allt mörkt ett ögonblick, och i nästa sekund satt jag på ängen och betraktade trädet igen. Jag mindes vad älvan hade sagt mig, och jag visste att jag nu hade kunskaper om något som ingen annan människa någonsin fått veta före mig.

Jag visste hur man kysser en älva.

Kända fakta rörande Andreij Chezenkovs beryktade anteckningsböcker (1996)

Andreij Chezenkov kom skrikande till världen 1947, och skrikande lämnade han den 1974, då han dog i en bilolycka. Däremellan hade han dock varit ganska tyst. Först när han var död visade det sig att han faktiskt hade haft något att säga.

I hans skrivbordslådor hittades en mängd anteckningsböcker (närmare bestämt trettiofyra stycken), fyllda med texter om partikelfysik. De innehöll även en stor mängd välskriven poesi. Mannen som fann böckerna var en av Andreijs få vänner, och han insåg vilken kraft det bodde i de geniala essäerna.

Att hitta ett förlag som ville publicera, var inte svårt; snarare tvärt om. Ryktet hade spridit sig om vad som fanns i texterna, och i några dagstidningar påstod man att i slutet av den nionde boken fanns en matematisk formel, en ekvation som beskrev universums skapelse.

Vännen som funnit de, till det yttre, ganska oansenliga anteckningsböckerna, fotostatkopierade tjugo av dem innan han fick slut på papper. Det var då sent på kvällen, och han kunde inte köpa nytt förrän nästa dag. Han tog med sig kopiorna hem, men lämnade oturligt nog kvar originalen på sin arbetsplats, eftersom han tänkt fortsätta kopiera dem dagen därpå.

Den natten satt han vaken, och läste, något som han upplevde vara sanningen om allt, och han påstod senare att han hade lyckats förstå meningen med livet. Om det var sant eller inte, är svårt att säga, men däremot är det bevisat att det fanns detaljerade beskrivningar för hur man skulle bära sig åt för att förstå, och framför allt, visualisera, de fjärde, femte, sjätte och sjunde dimensionerna (de andra nitton nämndes bara i förbigående.)

Andreijs vän, som inte var särskilt beläst, och därför inte kunde misstänkas för att hitta på, lyckades sedermera genom hypnotisk terapi minnas brottstycken av texter som rörde “Hyperrymden” (ett mångdimensionellt rum som enligt vissa forskare omsluter vårt universum.) Han kunde också förmås att läsa upp såväl långa rader av komplicerade ekvationer, som oerhört välskrivna dikter och prosapoem.

Vad hade hänt med anteckningsböckerna under natten då vännen satt hemma och läste, är det väl än i dag ingen som riktigt kan förklara. Teorin om spontan självantändning avvisades, och man ansåg allmänt att någon helt enkelt tagit sig in i byggnaden och bränt upp böckerna. Allt som återstod var emellertid bara aska.

Vad som hände med kopiorna, skulle under normala omständigheter inte förefalla särskilt övernaturligt, men i det här fallet är det många som tror att det var fråga om någon sort av gudomligt ingripande. Om det var ödet, eller bara tankspriddhet orsakad av att ha suttit uppe hela natten och läst, som gjorde att vännen slängde kopiorna i soporna, och istället tog med sig de gamla dagstidningarna han egentligen tänkt slänga, är omöjligt att veta.

Mannen själv hävdade senare, då han återhämtat sig från den psykos han drabbades av då han kom till sitt kontor och upptäckte vad som hänt, att han hela tiden på väg till jobbet, visste att han hade slängt kopiorna; han beskrev en trans‑liknande känsla, och sade sig handlat utan egen vilja.

Trots många försök att minnas, genom hypnos och andra, mer okonventionella metoder, har mannen inte lyckats minnas mer än ett fåtal sidor av korta stycken och lösryckta fraser. Det enda helt kompletta materialet är några dikter, och sju av de förut nämnda matematiska formlerna (som fortfarande studeras av forskare över hela världen).

Eftersom böckerna hela tiden blev mer och mer avancerade, har en mängd rykten uppstått om vad som fanns i de fjorton volymer mannen aldrig läste. Många anser att där fanns en ekvation som sammanfattade hela universums existens. En känd författare har också hävdat att universum skapades i samma ögonblick som Andreij löste ekvationen. Några forskare som jobbat med de bevarade formlerna, säger att han förmodligen har formulerat en teori som beskriver “Supersträngarna” och hur de kan vara materia, energi och tid, samtidigt. Eftersom ingen verkligen har läst böckerna kan man dock anta att samtliga rykten är osanna.

Vännens tillstånd har förvärrats, och han befinner sig numera på en privatklinik för mentalsjuka, där han desperat försöker hitta en portal till ett annat universum.

Böckerna och deras innehåll verkar sålunda vara förlorade för mänskligheten.

Var Andreij själv befinner sig återstår att se.

Från speglarna: En fjärran röst (1996)

En kväll när jag skulle gå och lägga mig, såg jag ett underligt ljussken komma från hallspegeln. Först trodde jag att det var något som reflekterades i den, men när jag gick närmare såg jag att det var något inne i spegeln som lyste. Förvånad rörde jag vid den hårda ytan för att se om det kunde vara någon sorts synvilla, men upptäckte bara att ljuset omöjligt kunde komma någonstans utifrån spegeln.

Förbryllad tog jag några steg tillbaka för att betrakta fenomenet, och då började det plötsligt började röra sig inne i spegeln. Jag hade ingen aning om vad det kunde vara, och försökte desperat hitta en naturlig förklaring till vad som hände. Ljuset växte i intensitet, och jag tog ytterligare ett steg tillbaka; det var som om något närmade sig inifrån spegeln.

Jag kände en underlig smak som jag då inte riktigt kunde placera, men som jag i efterhand kommer ihåg som söt lakrits; en speciell sort som jag alltid åt som barn. Samtidigt började jag känna ett tryck i öronen, och jag var tvungen att svälja för att kunna höra igen. När jag hade gjort det upptäckte jag att ett svagt hummande ljud fick spegeln att vibrera svagt.

Skakningarna fick min spegelbild att verka suddig och jag kände hur jag själv började skälva. Ljudet, liksom ljuset, ökade i styrka, och jag kände hur vibrationerna fick mina bröstvårtor att styvna mot nattlinnet.

Ljuset stannade till sist upp, och jag fick intrycket av att det var alldeles framme vid spegelns yta. Någonstans bakom det kompakta surrande ljudet hörde jag ett svagt krasande, som om någon satt och karvade försiktigt i spegelglaset.

Plötsligt kände jag hur mina hårstrån reste sig upp; luften verkade laddad med elektricitet, och den ring av järn som hängde runt min hals i ett läderhalsband, svävade rakt ut i luften framför mig. Bredvid det vita ljuset glittrade små olikfärgade blixtar som bildade underligt komplicerade mönster.

Jag funderade ett ögonblick på att springa efter min kamera, men hann inte förrän nästa fenomen inträffade: en mycket smal stråle av total avsaknad av ljus sträckte sig sakta ut från spegeln. Den växer sig drygt en meter ut, och stannar sedan upp som om den väntade på något.

Spetsen, som inte var tjockare än en nål, svällde plötsligt upp, och strålen vidgades till en sorts tratt. Hela objektet var svart och att urskilja några detaljer var omöjligt. Luften runt den fyrtio centimeter breda konen verkade vrida sig, och perspektiven på allt jag såg runt det svarta mörkret verkade helt förvridna.

Jag upptäcker plötsligt att jag andas kort och ryckigt; jag känner mig så yr att jag måste luta mig mot väggen, och trots att jag försöker ta djupa andetag tycks jag inte få i mig någon luft.

Då känner jag plötsligt något som liknar en smekande hand på mitt sköte; jag antar att det i själva verket var vibrationerna från den allt starkare tonen som nu verkade ha nått sin kulmen. Handen fick mig att känna mer lust än någonsin förut, förmodligen för att skakandet kom åt varje liten del av mitt pulserande kön.

Jag förlorade snabbt förmågan att kunna koncentrera mig på vad som hände med spegeln när vibrationerna förde mig allt närmare extas, och lyckades bara fånga en glimt av allt som visade sig inne i mörkret på den svarta konen.

Trots att det här hände för flera år sedan vet jag fortfarande inte om det var en mycket sällsynt fluktuation i kvantrymden, eller ett medvetet försök att överföra någon sorts budskap.

Det enda jag minns av vad jag såg är en sammanfattning av universums historia; jag såg hur rum och tid skapades i begynnelsen, och jag såg hur universum byggdes upp till vad det är idag. Efter det följde nog universums framtid, och kunskap om högre sanningar än så; men det såg jag inte eftersom jag var förlorad i en lång orgasm som var tusen gånger kraftigare än allt annat jag någonsin upplevt. Det var som om tiden stod stilla för ett tag, och jag tyckte mig höra Ithel viska något om en inbjudan till mig.

När jag så småningom kom till sans igen, låg jag framför spegeln i hallen och flämtade våldsamt medan hjärtat försökte sakta ner sin vansinniga hastighet. Jag var blöt av svett, och jag antar att min kropp var några grader för varm.

Spegeln såg ut som den brukade, och av ljusskenet eller den svarta tratten syntes inte ett spår. Jag gick utmattad och lade mig, och morgonen därpå hade jag glömt alltihop.

Det tog drygt tre veckor innan jag mindes vad jag varit med om. Jag fick av en slump syn på solen som blänkte i spegeln, och då sköljde minnet tillbaka över mig.

Jag vet som sagt fortfarande inte vad det var som hade hänt, eller ens om det var sant; kanske var det bara en konstig dröm, eller en hallucination? Kanske var det en fråga om själv‑suggestion? Eller var det faktiskt fråga om ett övernaturligt fenomen?

En sak vet jag i alla fall säkert.

Jag kommer aldrig att kunna betrakta en spegel igen utan att undra om någon betraktar mig.

Bakom kulisserna (1997)

Det var sent en eftermiddag, när jag först hörde ljudet av den grå katten som smugit sig in i mitt hus. Först undrade jag hur den tagit sig in, men sedan upptäckte jag något i ett av rummets hörn. Det såg ut som om själva väggen hade vikts undan och pressats ihop. Det var som om hålet som uppstått, inte fanns… Det var mycket förvirrande, jag kan inte ens försöka beskriva det. Det var en reva i verkligheten förstod jag senare, och det var därifrån katten hade kommit. Den var smutsig och trött, som om den flytt från någon eller något. Den satte sig ner och tittade på mig. Försökte den kanske kommunicera?

Just då förstod jag inte riktigt vad som höll på att hända. Jag trodde att jag hallucinerade, och bara stod mitt i rummet och stirrade. Jag kände mig helt förlamad. Vad skulle jag göra? Förväntade katten sig att jag skulle göra något?

Det tog ett tag innan jag kom mig för att ställa fram ett fat med mjölk till katten som girigt lapade i sig alltihop och verkade be efter mer. Det fick den, och då den druckit allt som fanns sprang den plötsligt in genom hålet, som sakta smälte ihop, som ett blixtlås, och försvann.

Jag satt bara och stirrade framför mig. Vad skulle jag göra? Kvar på golvet stod fatet, och intill kunde man urskilja några tassavtryck.

Efter några minuter av förnekande och förträngande hade jag bestämt mig för att jag inbillat mig alltihop. Jag började ställa undan fatet och mjölkpaketet.

Då skedde nästa incident.

Från bakom kylskåpet (det fanns inget utrymme där) hoppade en kvinna i min egen ålder, runt tjugofem, fram. Hon var klädd i svarta kommandokläder, och såg ut som om hon tillhörde någon amerikansk specialstyrka. Hon hade sitt långa mörka hår uppknutet i en hästsvans, och på huvudet bar hon ett headset, uppenbarligen kopplat till en komradio i bältet. I den svarta västens många fickor verkade det finnas några verktyg, elektriska apparater och magasin till den Heckler & Koch automatkarbin MP5A3 (lärde jag mig senare) som hon höll i händerna.

Hon kastade sig in i rummet, och när hon såg mig försökte hon ta skydd i dörröppningen.

“Ner!”, skrek hon och tecknade åt mig att kasta mig ner på golvet, precis som hon hade gjort.

Jag lydde hennes order, och försökte se vad hon gjorde runt hörnet. Hon höll i en liten dosa med en display på. Det verkade vara någon typ av scanner, för hon rörde den fram och tillbaka över rummet; som om hon sökte efter något.

“Vem är du?”, undrade jag.

“Sch”, väste hon och granskade sin scanner. “Är det någon mer här?”

“Nej”, svarade jag sanningsenligt.

“Har det varit någon mer här då?”

“Nej”, sade jag förvånat. Sedan kom jag att tänka på katten. “Jo, förresten, det var en katt som…försvann genom väggen.”

Jag kände mig fånig. Genom väggen? Det var ju bara inbillning hade jag ju nyss kommit fram till.

“En katt? Ja, jävlar. Han är uppfinningsrik. Fick han något av dig?”

“Eh, ja, mjölk.”

“Fan.”

Kvinnan stängde av sin scanner, och reste sig upp. Faran var tydligen över.

“Okej”, sade hon. “Det är inte så mycket att göra åt.”

“Vad är det som händer? Vem är du?”

“Inget du behöver bry dig om. Jag är ledsen att behöva förstöra Illusionen för dig så här, men det är snart fixat.”

Hon stoppade ner scannern i en ficka och tog upp en annan apparat ur en annan ficka.

“Det här tar vi bort på nolltid. Var inte orolig.”

“Vad då tar bort? Vad håller du på med?”

Jag föste undan hennes arm när hon försökte hålla apparaten mot mitt huvud.

“Du behöver inte vara rädd säger jag ju. Det tar bara några sekunder!”

“Du gör inget förrän du berättat vad du håller på med!”

“Vad då håller på med?! Det vet du mycket väl. Sluta vara så besvärlig.”

Hon höjde återigen handen med den lilla apparaten. Jag blev rädd och backade undan henne ut i hallen, där jag drog på mig skona och sprang ut innan hon hann stoppa mig. För tusan, hon hade ju ett vapen ‑ klart jag blev rädd!

Dessvärre blev jag ännu räddare när jag kom ut.

Eller ut, det var nog fel ord.

Jag trodde att jag skulle komma ut, men det gjorde jag inte. Det som alltid varit utsidan på mitt hus fanns inte längre. Det enda jag såg var baksidan på kulisser byggda av trä. Det var som att hamna inne i en stor filmstudio. Jag förstod ingenting. Vad var det som hände?

Där mina fönster borde ha suttit fanns stora bildskärmar, och runt dörren jag just kommit ut genom fanns en stor teknisk apparat, inte helt olik en sådan metalldetektor som finns på flygplatser. Vid den stod en man klädd i svarta kläder i samma design som kvinnans ‑ han saknade dock vapen och kommandovästen.

Mannen stirrade förvånat på mig.

“Men, stammade han fram. Du ska inte komma ut nu…?”

Ett ögonblick senare kom kvinnan ut.

“Lenina? Vad håller du på med”, undrade mannen.

“Delia har tappat bort Zaitao‑C… Jag ska hämta hem honom…”

“Men se vad du har ställt till med”, sade han och pekade på mig.

“Jag vet, hon ville inte reboota.”

“Men, men… Så här kan vi inte ha det! Klienter i kulisserna! För helvete, det är mot alla regler som finns!”

“Jag ska ta hand om det! Lugna dig lite, Deiwo!”

Kvinnan som verkade heta Lenina vände sig till mig och pekade in mot det som var innanmätet av mitt hus.

“Gå in dit, annars kan vi bryta kontraktet med dig!”

“Vilket kontrakt”, undrade jag förtvivlat.

“Vilket tror du?”, suckade hon.

“Jag har ingen aning! Snälla du, vad är det som händer?”

Hon tittade misstänksamt på mig, och vände sig sedan till mannen.

“Har hon inte skrivit på kontraktet?”

“Eh, nej, jag tror att det var hennes föräldrar som ordnade det…”

Lenina såg plötsligt förvånad ut. Hon stirrade på mannen.

“Är du säker?”, frågade hon honom.

“Jag tror det…”, svarade han.

Hon betraktade mig igen, nu en aning osäkert.

“Någon har i alla fall betalat för fem år av lycklig verklighet, så du måste gå tillbaka! Kan du inte hjälpa till lite, jag gör bara mitt jobb!”

“Vilket jobb?”

Lenina suckade.

“Förlåt. Men du ger mig inget val.”

Hon kastade sig fram och tryckte ner mig på marken. Jag kämpade för att komma loss, men hon var starkare. Hon tog fram apparaten hon hotat med förut, och tryckte den mot mitt huvud, och plötsligt stod jag i mitt vardagsrum igen.

Jag hade just varit i färd med att vattna blommorna när jag sett katten dyka upp, och nu fann jag att jag fortfarande höll på med detta. Allt jag just upplevt försvann från mig som en dröm man just vaknat upp ur. Men inte riktigt allt. Jag visste att det var något som var fel med utsidan på mitt hus.

Jag gick först fram till ett av fönstren och tittade ut. Jag såg samma vy som jag sett från fönstret de senaste tjugofem åren – det var inget fel på den. Därefter gick jag fram till dörren. Försiktigt öppnade jag den och tittade ut. Allt så ut som vanligt. Jag tog några steg ut, och hörde fåglar sjunga i träden utanför och kände hur en ljum bris smekte över mig. Allt var som det skulle.

Jag gick in igen, och bestämde mig återigen för att jag hade inbillat mig alltihop.

Resten av dagen passerade utan att något underligt hände, och när kvällen kom, gick jag och lade mig.

Några timmar senare vaknade jag av ett underligt ljud. Det lät som om någon snickrade i vardagsrummet. Sakta klev jag upp och smög fram till dörröppningen. Då fick jag i mörkret syn på två män klädda i svart arbeta med underliga verktyg vid väggen där jag sett katten försvinna genom hålet som inte fanns.

Jag ställde mig bakom väggen, och funderade på vad jag skulle göra. Hjärtat bultade, och jag andades djupt. Plötsligt mindes jag återigen allt som hänt mig under eftermiddagen. Till slut förstod jag vad jag var tvungen att göra.

Sakta tog jag mig i mörkret in i köket utan att någon av de mystiska byggnadsarbetarna upptäckte mig. Darrande gick jag fram till kylskåpet. Där verkade inte finnas något ovanligt. Jag sträckte fram ena handen mot den punkt där Lenina hade dykt upp tidigare under dagen.

Jag kände en pirrande känsla i hela kroppen, och plötsligt stod jag inte i mitt kök längre. Jag stod på utsidan av huset, och nu såg det ut som kulisser igen. Bakom mig fanns en sorts portal som inte såg ut att leda någonstans. Förmodligen ledde den till baksidan av mitt kylskåp.

Ingen hade upptäckt mig. Jag kände att jag var tvungen att få veta vad som hände mig, och sprang därför mot en utgång längre bort i det som verkade vara en stor studio, vars centrum utgjordes av utsidan av det jag trott var mitt hus.

Föga anade jag att detta var början på oändligheten.

Jag kom ut i en korridor. Fast i det här fallet räcker nog inte ordet till. Det var mer som en bred, ändlös gata med plastartade, futuristiska väggar upp till ett tak tio meter ovanför mig. Överallt fanns monitorer och displayer som blinkade ut sin information till det hundratal människor som jäktade fram i korridoren. Även om några personer bar helt vanliga kläder, var de flesta klädda i samma svarta kläder som Lenina haft (var det en uniform?). De saknade däremot, som tur var, den militära utrustning hon burit.

Utan att veta vart jag skulle ta vägen, gick jag ut i korridoren, och sveptes med av dess stressade tempo. Jag hann kanske tvåhundra meter innan någon upptäckte att jag inte hörde hemma där. Två vakter som iakttagit mig en stund var på väg mot mig. Jag kunde inte se genom det mörka glaset i deras hjälmar, men kunde inte annat än anta att de såg bistra ut. Vakter har en tendens att alltid göra det. De var, förutom hjälmarna, klädda i skottsäkra västar och bar någon sorts gevär. I bältet hängde något som liknade batonger. Och de var på väg mot mig.

Då fick jag syn på ett bekant ansikte bredvid mig. Det var Lenina. Hon grep diskret tag om min arm och ledde mig mot en portal i väggen. Den ledde i sin tur vidare till en mindre korridor, och när vi kom fram till en dörr tryckte hon in mig i ett litet, sparsamt möblerat rum. Vakterna stannade ute i korridoren och försvann sedan ur sikte.

Dörren slog igen och hon försökte lugna ner sin andning.

“Vad tror du att du håller på med?”, väste hon ilsket fram. “Om vakterna hade hittat dig hade de tagit in dig till en av rehabiliteringscellerna, och det kan jag garantera att du inte skulle gilla!”

“Vad då?”, svarade jag ganska ynkligt och defensivt.

“Hur kom du ut igen?”, sade hon och ignorerade min fråga.

“Det var några som höll på med hålet i väggen…hemma… Jag gick in bakom kylskåpet…”

“Fan! Om ledningen får höra det här är jag illa ute”, mumlade hon för sig själv. “Okej, jag måste ta dig tillbaka. Följer du med eller måste jag tvinga dig?”

Jag funderade ett ögonblick.

“Om du berättar”, sade jag sedan.

“Va?”

“Jag följer med om du berättar”, sade jag så trotsigt jag förmådde.

Lenina verkade tänka efter, och tittade sedan på mig med en av sina hopplösa suckar.

“Okej, en kort genomgång, och sedan går vi tillbaka?”

“Ja. Vad heter du egentligen?” Jag tyckte att jag kände igen henne från något annat sammanhang.

“Lenina Del Rio. Jag är egentligen säkerhetsvakt i kulisserna, och du hamnade i mitt sista uppdrag innan jag ska få gå över till ett bättre betalt jobb som säkerhetsagent i verkligheterna.

Det är så här. Du kanske inte minns det just nu, eftersom vi har blockerat ditt minne av det, men den verklighet du lever i är en fabricerad verklighet som du, eller i ditt fall, dina föräldrar, köpt av det företag jag jobbar för. Allt du sett i din verklighet har, med få undantag, varit skådespelare och statister, kulisser och dekor.

Du såg ju hur utsidan på ditt hus såg ut? Vi byggde upp det eftersom du tillbringar så mycket tid där, att det var enklast för oss att ha det i studion. Utanför dörren står en port som förflyttar dig dit du ska när du går ut.

Och, ja, som du verkar ha börjat förstå, dina vänner är inte dina vänner. Robert till exempel: han spelas av Diminishj Crayon. Carolyn heter i det civila Belinna Wayborn…”

Jag kan inte beskriva hur chockad jag var. Allt bara snurrade runt mig. Jag tror att jag höll på att svimma innan jag hämtade mig. Tusen frågor fyllde mig, men den som till slut kom över mina läppar var denna:

“Och vad heter jag egentligen?”

Lenina tittade på mig och fick plötsligt något medlidsamt och vänligt i blicken. Ett kort ögonblick log hon till och med.

“Marijana Carnivour III.”

Plötsligt var det något som lossnade i mig. Jag hade hela livet, eller två år som det visade sig vara, trott att mitt namn var Martina Reimann. När Lenina sa Marijana kände jag att hon hade rätt. Det var faktiskt så jag hette. Mina föräldrar, som jag plötsligt mindes som helt andra än jag trott, hade köpt fem år av lyckligt liv i en skyddad verklighet, och jag hade alltså varit där i två år. Andra fragmentariska, och obegripliga minnen dök upp.

“Det går åt en hel del teknisk utrustning”, fortsatte Lenina, “så det är inte billigt att vistas här. Om det kommer ut att det inte alltid funkar perfekt, kommer vi förlora kunder, och jag kommer inte bara få sparken, jag kommer att gå under. Därför vore det väldigt bra om vi kunde gå tillbaka till ditt hus. Okej?”

“Visst”, svarade jag utan att veta riktigt på vad. Jag var uppfylld av främmande minnen på väg tillbaka, och lät mig ledas av Lenina genom korridoren till studion och utsidan mitt hus. Runt det såg jag all underlig teknisk utrustning som skulle innesluta mig i Illusionen. Hon följde mig in genom porten utanför ytterdörren, och in i mitt vardagsrum.

“Marijana”, började hon men ändrade sig snabbt. “Martina menar jag; väggen är hel, och vi har flyttat nödutgången från kylskåpet så att du inte råkar hitta den igen. Jag kommer att reboota dig nu, och du kommer att glömma alltihop och vakna upp som vanligt i morgon.”

Hon plockade fram den lilla apparaten som hon använt förra gången. Den här gången höll hon den mot min panna utan att jag gjorde motstånd.

(Varför jag lät henne göra det kan jag inte riktigt svara på. Kanske ville jag tillbaka till min verklighet, eller så kanske jag bara trodde att jag var i en dröm, eller så kanske jag bara var apatisk och lät det hända, eller så kanske jag litade på henne av någon anledning, och kanske gjorde jag det bara för att mina föräldrar skulle vara nöjda.)

Allt svartnade framför mig medan jag kände en lätt beröring på kinden.

Nästa morgon vaknade jag utan att minnas något av vad som hade hänt under natten. Jag hade bara en underlig känsla av att något inte stämde. Robert, som jag var hemligt kär i kom förbi på förmiddagen, och jag reflekterade inte över det då, men han verkade bekymrad och en aning nervös. Jag gjorde choklad och dukade fram fikabröd som jag hade köpt dagen innan.

Han pratade om att han hade varslats om uppsägning och var orolig för sitt jobb. Senare förstod jag att det var sant, fast på ett annat sätt än jag trodde då. Jag tyckte synd om honom, och tyckte att vi skulle gå på bio eller något tillsammans.

Då blev han ännu mer nervös, och sa att vi borde ringa Carolyn, så att hon kunde följa med också. Jag blev besviken men sade inget. Nu vet jag att alla manus angående min tillvaro var tvungna att skrivas om när jag råkade upptäcka sanningen. Robert, eller Diminishj som han egentligen hette, var helt värdelös på att improvisera, och utan manus, var han rädd att han skulle göra bort sig, och förlora jobbet.

Vi ringde Carolyn, som egentligen hette Belinna, och åkte till bion. Carolyn var uppenbarligen mer erfaren än Robert, och hanterade situationen exemplariskt.

Under dagarna som följde såg jag allt mindre av Robert. Efter en vecka hördes vi bara vid per telefon. Carolyn och jag träffades som vanligt, ända tills en eftermiddag två veckor senare, då vi skulle titta i affärer tillsammans.

Jag satt och väntade på ett café där vi alltid brukade fika. Hon var lite sen, så jag tog upp den tidning jag köpt tidigare under dagen. Jag slog upp första sidan, och såg att något var fel. All text bestod av ett enda ord. Jag bläddrade vidare, och fann samma fel; hela tidningen bestod av ett enda ord upprepat tusentals gånger: Zaitao‑C. Zaitao‑C.

Plötsligt mindes jag allt. Nödutgången bakom kylen, Lenina och kulisserna. Jag tittade mig desperat omkring för att se om någon iakttog mig. Men allt verkade som vanligt.

Jag lade undan tidningen, och granskade folket omkring mig. En grå gammal tant, en ung kvinna med en barnvagn och några ungdomar. Helt vanliga personer. Statister, som jag fick lära mig senare.

Jag satt och kände kallsvetten ett par minuter. Vad skulle jag göra?

Först när Carolyn kom in i caféet hade jag bestämt mig.

“Har du väntat länge”, frågade hon medan hon satte sig.

“Nej”, svarade jag, “inte mer än ett par år…”

Carolyn tittade på mig. Anade hon något? Jag sträckte fram tidningen till henne.

“Titta i tidningen så får du se något intressant”, sade jag och försökte låta normal.

Hon såg förvånat på mig innan hon tog upp tidningen. Hon läste, och såg återigen på mig, nu med stora ögon. Därefter föll blicken på en spegel som hängde på väggen intill oss.

“Ska vi gå nu?”, frågade jag med så neutral röst som möjligt.

“Ja”, svarade hon tvekande. “Visst. Vi har mycket att göra.”

Jag stoppade ner tidningen i väskan, och vi gick ut. När vi kommit en bit längs gatan viskade jag till henne:

“Kan någon höra oss?”

“Nej.”

“Jag vet vad som händer mig, Belinna.”

Hon stelnade till men svarade inte, så jag fortsatte.

“Om du hjälper mig kan jag se till att varken du eller någon annan förlorar sina jobb. Förstår du mig?”

“Vad ska jag göra?”

“Jag vill komma ut till er bland kulisserna.”

Belinna stannade upp, och fortsatte sedan medan hon försökte se så oberörd ut som möjligt.

“Är du galen?”, väste hon mellan tänderna.

“Nej. Jag vill att du tar mig med ut i kulisserna för gott. Annars kommer du aldrig att kunna jobba igen… Jag gillar inte att hota dig, men jag menar allvar.”

“Men du kan inte vistas där ute utan ett jobb… Det är förbjudet!”

“Då får du väl ordna ett jobb då?”

Belinna gick tyst länge, och verkade fundera.

“Okej. Låtsas att du får huvudvärk och gå hem. Ta tabletter, eller vad du nu brukar göra. Men gör det som om det var sant, du bevakas hela tiden. Under tiden ska jag se vad jag kan göra.”

“Försök inte lura mig bara. Och det är ingen mening att försöka reboota mig. Det har någon redan försökt två gånger.”

“Jag kommer tillbaka i natt när du sover. Var beredd. Fundera ut om det är något du vill ta med dig, men packa inte eller gör något annat liknande misstänkt. Då är det kört. Du övervakas hela tiden.”

“Kan jag ringa Diminishj?”

“Varför ska du det? Telefonen är naturligtvis buggad. Du kan prata med honom senare om du måste.”

“Okej”, svarade jag och fejkade min huvudvärk så att vi kunde avbryta vårt planerade varuhusbesök.

Jag gick hem, och kände mig både nervös och förväntansfull. Jag funderade över vad mitt nya liv skulle innebära och föra med sig.

När jag lagt mig onanerade jag under täcket och somnade sedan ganska snart.

Jag väcktes av en hand på min axel. Jag slog upp ögonen och såg i förbigående att klockan var över tre på natten. När jag upptäckte vem som väckt mig blev jag något förvånad. Jag hade tänkt att det skulle vara Belinna som kom och hämtade mig, men den som stod bredvid min säng var ingen annan än Lenina Del Rio.

Hon gjorde tecken åt mig att vara tyst och följa efter henne.

“Ska du ta med något?”, viskade hon försiktigt.

Jag nickade och gjorde tecken åt henne att vänta. Det enda jag verkligen ville ha kvar var några smycken, två halsband och ett armband, som jag fått av mina föräldrar ‑ mina riktiga föräldrar ‑ så jag hämtade dem och följde sedan Lenina ut genom den nya nödutgången i hörnet bakom en stor krukväxt i vardagsrummet.

Vi kom ut i studion där mitt hus stod uppbyggt, och fortsatte in genom en mindre dörr än den jag gått ut genom under mitt tidigare besök i kulisserna.

Sakta och hela tiden orolig att vi skulle bli upptäckta, tog Lenina oss genom några smala korridorer fram till en rad dörrar. Hon gjorde ett tecken med handen framför en av dem, och den gled ljudlöst upp.

Hon föste in mig i det halvskumma rummet och jag hörde dörren stängas direkt bakom mig. Först trodde jag att jag var ensam, men sedan såg jag att någon satt bakom ett bord. Det var naturligtvis Belinna.

“Okej, Marijana, din lilla utpresserska”, sade hon sarkastiskt. “Jag har ordnat allt. Du kan stanna här som du vill. Jag har lyckats administrera bort dig ur din beställning, och dessutom fixat ett jobb åt dig. Du ska vara vakt på avdelning RTY‑76. All information finns i din dator. Du kommer ändå inte ha råd med något bättre så jag ordnade bara den här enrumslägenheten till dig. Datorn känner redan igen din röst, och de viktigaste möblerna ingår i hyran.

Låt mig nu slippa se dig igen. Du förstår, så fort du börjat jobba, är det jag som har en hållhake på dig. Du har tagit dig hit på ett falskt tillstånd och saknar därigenom helt spårbara släktingar. Ingen kommer att hjälpa dig om du hamnar i problem. Du är helt ensam. Det kommer du snart att inse. Kom inte till mig och be om hjälp igen.

Du har tio minuter på dig att ångra dig. Om du gör det ska du gå tillbaka till ditt hus samma väg som du tog dig hit via. Jag kommer i så fall att ta bort alla ändringar och allt blir som förr. Men det måste som sagt ske inom…nio minuter.”

Hon reste sig upp och gick mot dörren.

“Synd att det skulle bli så här”, sade hon uppgivet, “jag tyckte faktiskt om att spela Carolyn.”

Därefter lämnade hon mig ensam i vad som var min nya lägenhet.

Först satt jag bara och kände efter om jag verkligen hade gjort rätt val, och när jag insåg att jag hade valt rätt, slogs jag av hur annorlunda Belinna uppträdde jämfört med Carolyn. Trots att de var samma person tänkte jag redan på dem som två olika individer.

När jag väl var säker på att jag nu var i rätt verklighet, började jag undersöka min lägenhet.

Den bestod av ett litet kök som knappt rymde ett köksbord, och ett rum som inte heller var särskilt stort. Där fanns som sagt bara det viktigaste: en säng, ett bord, några stolar, en tresitssoffa, en vägg‑tv, en garderob och en byrå vilka båda innehöll några enkla, svarta kläder i samma stil som jag sett överallt i kulisserna.

Jag satte mig framför datorn för att läsa den information Belinna sagt skulle finnas där.

Inom mig pirrade en underbar känsla av spänning.

Darryl och de besvärliga sjömännen (1998)

En dag när jag vaknade upptäckte jag att huset var fullt av besvärliga sjömän. De var överallt. Det var mycket irriterande att klä på sig när de sprang omkring överallt. De flesta av dem drack mörk rom och sjöng sjömansvisor.

Hur ska jag bli av med dem, undrade jag. Kanske kan jag ringa Lucifer. Han är bra på den här sortens saker.

Lucifer sa att han skulle komma över så fort han hade ätit sin frukost.

Han hade, som alla andra demoner, en tendens att alltid anlända från den tredje lådan uppifrån i mitt skrivbord. Han hade röda horn på huvudet. Och en svart kostym. Han såg väldigt trevlig ut och hade en massa ballonger i fickan.

“Jag förstår ditt problem”, sa han tankfullt. “Ditt hus är infekterat av en sjöman.”

“Nej”, sa jag, “det är infekterat med sjömän.”

“Ja, det kan se ut så för ett otränat öga”, sa Lucifer, “men titta noga: det är samma sjöman som är loopad i tiden.”

“Jaha, men jag vill ha honom bort härifrån”, sa jag. “Mina vänner kommer över för att leka när som helst.”

“Okej”, sa Lucifer, “då ska vi inte slösa på tiden. Vi måste bygga en fälla. Du hämtar rep, så fixar jag ansjovis.”

Lucifer byggde en avancerad apparat för att fånga den loopade sjömannen. Han använde ansjovis som bete. På så sätt visste vi att ingen annan skulle bli fångad. Det är ett känt faktum att ingen utom sjömän gillar ansjovis. Tja, kanske katter. Men jag hade ingen katt.

Jag gömde mig bakom en stor byrå medan Lucifer smög iväg för att spana. Jag hade ett rep som jag skulle dra i när han gav signal. Det var ganska spännande.

Plötsligt hörde jag fotsteg som närmade sig.

“Dra!” Ropade Lucifer i mitt vänstra öra. Jag grep tag repet och drog och drog tills jag hörde ett krasande ljud från den fångade sjömannens nacke.

“Nu är han nog tillräckligt död”, sa Lucifer.

Plötsligt var alla sjömännen borta. I grevens tid, för nu hörde jag dörrklockan ringa.

“Tack så mycket Lucifer”, sa jag.

“Varsågod Darryl”, svarade han. “Ring igen ifall du får problem med fler loopade sjömän. Jag är ganska bra på rabiessmittade präster också.”

Han log och försvann sedan i ett litet rökmoln.

Jag lekte hela eftermiddagen med mina vänner. De upptäckte aldrig den hängde sjömannen som fortfarande dinglade från repet uppe vid taket.

Genom gränslandet (1998)

Det började sent en mörk och småkylig midsommarkväll.

Jag hade tagit mig ner till tvättstugan i källaren på det höghus där jag bodde. Det var ett slitet och övergivet hus som snart skulle rivas, så det var bara fyra lägenheter som fortfarande var bebodda.

Det rasslade i avloppsrören och det droppade från vattenledningarna i taket på korridoren som ledde ner i källaren. De flesta lamporna var trasiga så jag bar alltid med mig en ficklampa när jag skulle ner och tvätta.

Jag hade just startat den slamrande tvättmaskinen när jag hörde ett ljud i korridoren utanför. Jag öppnade dörren och gick ut för att se vad det kunde vara.

Jag visste att barn ibland kom hit för att leka och jag tänkte att det kunde vara några sådana. Därför blev jag något förvånad när jag såg fem långa skepnader stå mitt framför mig i mörkret.

De stod tysta och såg på mig utan att röra sig. De verkade granska mig noggrant och jag fick en underlig känsla av lätta spindelben som kittlade min hjärna.

Om deras verkliga utseende kan jag inte säga något eftersom de var iklädda långa röda särkar smyckade med silverblanka sömmar i avancerade mönster. Runt deras nackar hängde halsband med ockulta symboler tillsammans med små snidade figuretter som jag antog föreställde några av deras mörka gudar.

När en av dem närmade sig mig kände jag en doft slå emot mig. Det var som en doft av krossade nötter blandat med en stickande nyans av ammoniak. Under de invecklade vecken i särken såg jag ett par blanka, vattniga ögon stirra mot mig.

Ett sorts surrande, inte helt olikt en spinnande katt, hördes från varelsen och den höjde en arm mot mig. Dess hand var torr och flagnad som om den blivit brännskadad. Jag noterade att längst ut på fingrarna fanns något som mer liknade klor än naglar.

Skräckslaget försökte jag förstå vad den ville mig. Var ljudet den frambringade ett försök att kommunicera med mig? Jag såg på mina egna händer och sträckte fram en av dem som ett futilt försök till hälsning.

Varelsen förstod mig inte utan tycktes tveka under det röda, frasande tyget. Den slängde fram och tillbaka med huvudet och surrandet steg i intensitet.

Jag tog sakta några steg bakåt och detta tycktes vara en signal till de övriga varelserna att sluta upp runt den som kommit fram mot mig. De föll in i surrandet och jag kände hur jag nu för första gången blev verkligt rädd.

Deras surranden fick mig att associera till en blandning av de australiensiska instrumenten didjeridoo och bullroarer.

Jag backade vidare in till tvättstugan och stängde dörren. Jag vred om det halvt sönderfallna låset och såg mig omkring efter något annat att barrikadera dörren med.

Även om den trasiga torktumlaren var tung lyckades jag släpa den till dörren samtidigt som jag såg handtaget tryckas ner. Brummandet utanför fortsatte, men de lyckades inte få upp dörren.

Med fumlande händer letade jag fram mobiltelefonen för att ringa efter hjälp. Jag slog numret till polisen men fick bara klickanden och skrapande ljud till svar. Huset var gammalt och byggt av tjock betong; tvättstugan låg dessutom längst ner, flera våningar under markytan. Det fanns helt enkelt ingen mottagning.

Utanför rummet hörde jag hur surrandena rörde sig fram och tillbaka i korridoren. De visade ingen avsikt att bege sig bort.

Jag undrade vad de ville mig och kände mig nästan gråtfärdig. Då hörde jag en viskande röst från ventilationstrumman i taket.

“Jimmy! Jimmy, är det du?”

Jag kände igen röstens ägare. Hon hette Maia, och var en ung färgad kvinna med rastaflätor som bodde på våningen ovanför mig.

“Maia? Vad är det som händer?”, frågade jag desperat.

“Jag vet inte. Har du också sett de rödklädda djävlarna?”

“De är här utanför!”

“De finns i hela huset… Jag gömde mig i ventilsystemet för att komma undan. Nu hittar jag inte ut.”

“Vänta, jag ska försöka få loss gallret, så kan vi ta oss ut tillsammans.”

Jag hittade en gammal rostig mejsel i en låda och lyckades få bort gallret framför ventilen.

Maia hade gråtit och när jag tog mig in i det överdimensionerade schaktet slog hon armarna omkring mig.

“Jag trodde att jag var ensam”, sade hon med gråten i halsen.

“Jag också. Du vet inte vad som hänt med de andra?”

“Nej. Jag väcktes av skrik från dom i 27:an men sedan blev det tyst.”

“Vet du vad dom vill?”

“Nej. De bara kom in genom dörren och stirrade på mig. De lät konstigt och sträckte fram armen mot mig. Jag trodde att det försökte skada mig så jag flydde undan dem och gömde mig här. Sen har jag bara krupit runt och gråtit.”

“Det är okej. Jag blev ganska rädd själv.”

Jag tröstade henne en stund och sedan började vi sakta krypande försöka hitta ut.

Det dröjde inte länge förrän jag fick ont i knäna och när jag stannade för att vila såg jag fläckar av blod på Maias tunna byxor.

“Det är inte så farlig”, sade hon när hon märkte vad jag sett.

“Vi måste binda omkring något innan det blir värre.”

Jag tog av mig mina strumpor och knöt dem om hennes knän innan vi fortsatte.

Plötsligt hörde jag hur hon stannade upp och lade en hand på mig så att jag skulle stanna. Jag höll andan och lyssnade.

Någonstans under oss hördes ett svagt brummande som sakta blev starkare och starkare. En av de rödklädda varelserna kom närmare och närmare i korridoren under oss. Vi låg blickstilla för att inte ge ifrån oss något ljud.

När surrandet stannade upp under oss såg jag Maias ögon vidgas av rädsla. Varelsen under oss tycktes röra sig fram och tillbaka under oss som om den sökte efter något.

Plötsligt tystnade surrandet och ersattes av ett svagt klickande läte som pågick i några sekunder innan surrandet återkom.

Därefter fortsatte varelsen bort från oss i korridoren. Maia och jag tittade på varandra och fortsatte en bit under tystnad.

En stund senare insåg jag att det var i det närmaste omöjligt att hitta ut i ventilsystemets till synes oändliga labyrinter. Vi stannade och vilade medan jag sade:

“Vi måste försöka ta oss tillbaka till min lägenhet. Där kan vi använda telefonen och ringa efter hjälp. Där har jag vapen så att vi kan försvara oss medan vi väntar. Okej?”

Maia nickade.

“Okej.”

Efter över en halvtimmes obekvämt krypande i de hårda aluminiumtrummorna kom vi fram till ett galler genom vilket jag såg korridoren där min lägenhet låg. Det verkade inte finnas några varelser i närheten så att jag skruvade snabbt loss gallret och hoppade ner på golvet. Maia kom strax efter och vi sprang mot min dörr.

Då upptäckte jag att nyckeln låg kvar nere i tvättstugan.

Jag svor och berättade för Maia.

“Vi kanske kan ta oss upp till mig?”, frågade hon, men i samma ögonblick hördes ett av de infernaliska surrandena runt hörnet.

Jag grep tag i Maias hand och drog med henne in i den tomma lägenheten till höger om min. Försiktigt stängde jag dörren och låste den.

“Vad ska vi göra?”, undrade Maia.

“Det finns ett sätt att ta sig mellan lägenheterna”, berättade jag. “Jag upptäckte det när de byggde om fläktsystemet ovanför spisarna. Köken ligger mot varandra, så att spisarna står vid samma ventil. Det är bara en tunn aluminiumplatta mellan; det blir inga problem att ta sig igenom.

Medan Maia höll utkik vid dörren bröt jag sönder fläktsystemet och använde mejseln för att ta mig genom plåten.

Till slut stod vi i min lägenhet och hjälptes åt för att dra en byrå framför dörren.

Sedan tog jag upp telefonen och ringde 112. Det gick fram några signaler innan någon lyfte på luren i andra änden. Det var tyst ett ögonblick och jag sade:

“Hallå? Är det någon där?”

Det var tyst ytterligare en stund innan jag plötsligt hörde det ohyggliga surrandet från andra änden av linjen.

Jag slängde på luren och stirrade på Maia.

Hon såg på mig med tårfyllda ögon.

“De är där också”, konstaterade hon.

Jag nickade.

Jag tog ett djupt andetag och försökte ringa till en av mina vänner.

Efter ett tiotal signaler hörde jag återigen det ångestfyllda brummandet.

Jag försökte fler nummer, men överallt möttes jag av surrandet.

Jag tittade ut genom fönstret men såg inget förutom en tom och övergiven gata.

Maia slog på tv:n. Den visade bara flimmer, och på radion fanns det bara störningar.

Vi visste inte vad vi skulle säga eller göra, så vi satt tysta och stirrade framför oss.

Flera timmar gick och vi var tvungna att äta. Jag märkte att maten smakade unket, som om den var för gammal. Vattnet i kranen hade inte gått att dricka på flera år, och vårt största problem skulle, om varelserna lämnade oss i fred, bli att få tag på vätska.

Tiden gick och monotonin bröts bara ibland, och allt mer sällan, då vi hörde surrandet från en varelse som passerade förbi utanför dörren.

Efter några dagar var maten och vattnet slut.

Vi bestämde oss för att försöka ta oss ner till bottenvåningen där det låg en liten kvartersbutik. Det kanske fanns något att äta där.

Vi packade en ryggsäck med kläder ifall vi blev tvungna att helt lämna huset och delade upp ammunitionen till de två automatpistoler som jag ägde mellan oss.

Ingen varelse hade synts eller hörts på flera dagar så vi kände oss relativt säkra när vi begav oss neråt i huset. Vi passerade lägenhet 27 där familjen Johnson bott. Dörren stod öppen så vi gick in för att se om det fanns någon av dem kvar. Det var helt tomt, så vi fortsatte neråt.

Vi såg inte till vare sig varelser eller människor, så när vi kom ner till kvartersbutiken krossade vi en ruta och tog oss in. Törstiga plundrade vi kylen med dricka och fyllde på vårt trytande vätskeförråd.

När vi sedan försökte äta något fann vi till vår besvikelse att all mat var möglig. Vi öppnade modfällda några konserver och fann till vår lättnad att de hade undgått den allmänna förruttnelsen.

Vi packade på oss så många konserver vi kunde och fyllde på med så många drickaflaskor vi kunde.

“Vi måste få tag på något fordon så att vi kan ta oss härifrån”, sade jag.

“Johnsons jeep står i ett garage inte långt härifrån”, sade Maia. “Vi kanske kan hitta nyckeln…”

Vi återvände till den tomma lägenheten och hittade nycklarna efter en stunds letande. Därefter tog vi oss utan problem till garaget där bilen stod. Det var en stor fyrhjulsdriven Cherokee.

Tillbaka vid butiken fyllde vi den med alla konserver vi kunde hitta. Vi tog också andra saker som kunde vara bra att ha, som toalettartiklar och batterier, ficklampor, tändvätska, tändstickor och mycket annat.

När vi var klara satte vi oss i bilen och körde till närmaste bensinmack. Där fyllde vi bilens tank, samt fem 25‑liters dunkar som vi hittade. Jag tog också med en välutrustad verktygslåda och några flaskor med olja.

Medan jag lastade allt bak i bilen hörde jag plötsligt Maia skrika till:

“Lyssna! Jimmy, lyssna!”

Hon hade slagit på radion och en skrapig röst hördes långt borta bland alla störningar.

“…i New Mexico… flyktingar… alternativ… enligt NASA har mycket få… och regeringen… hopplöst… störningar…”

Motorvägen var helt öde när vi några minuter senare begav oss västerut.

Jag kände hur tårarna trängde fram i mina ögon.

Vi var i alla fall inte ensamma längre.

Acedia (1998)

Vi ser en öde stad. En man kommer in i bild. Han ser utmärglad ut och är klädd i en lång rock. Han betraktar staden med plågad blick. Han hör något bakom sig. Inget där. Han går vidare.

Återigen hörs något bakom honom. Där står en kvinna och stirrar på honom. Han stirrar tillbaka. Han erbjuder henne pengar. Hon går fram till mannen och slår ner honom. Bryr sig inte om pengarna utan stjäl hans anteckningsblock och river ur sidor som blåser bort.

Mannen gnuggar sig om näsan och långa trådar av slem och blod rinner ut. Han ser på sina händer: jord har fastnat i slemmet. Han blundar intensivt, tycks höra ett ljud och ser upp på något som verkar vara en övervakningskamera. Han försöker kräkas men får inte upp något förutom lite vatten.

Vi ser myror i närbild. Mannen, som fortfarande ligger ner, stirrar på myrorna. Han tittar upp. Han ser sig själv stå bland mängder av folk på en myllrande gågata.

Plötsligt är gågatan tom och öde. Han tar upp en apelsin ur fickan och river loss skalet för att äta den. En spruta växer då oväntat fram ur den och samtidigt ser han någon springa förbi långt borta. Han slänger apelsinen mot figuren.

Han kommer in på en kyrkogård och ser en man med gasmask och lortig/blodig, bar överkropp, gräva i jorden. Han sliter av masken och det visar sig vara mannen själv.

Han tittar upp och befinner sig i en hiss som går uppåt.

Han befinner sig i en kyrka. Han stannar vid altaret och stirrar på Jesus och korset.

Plötsligt står han som det enda upplysta i ett stort mörker. Han ser kvinnan komma fram till honom. Hon har med ett stort mörkt tygstycke som hon täcker mannen med. Han faller till golvet.

Hon drar undan tyget från huvudet. Han är plötsligt klädd i vitt och skriker i ångest och skakar okontrollerat. Hon täcker honom med tyget, tänker efter ett ögonblick, tar tag i tyget och springer iväg.

Nu är svartklädd igen; han skakar epileptiskt på golvet. Vi ser kvinnan komma tillbaka. Hon har en kamera och tar bilder av honom. Vi ser flashar av ett krucifix.

När anfallet är över ligger han svettig och andfådd på ett helt vanligt trägolv. Han har bar överkropp som på kyrkogården.

Han sätter sig upp och vi ser att han sitter vid en gammal skrivmaskin. Han börjar skriva. Vi ser texten “VISITA INTERIORA TERRAE RECTIFICANDO INVENIES OCCULTUM LAPIDEM” knattras fram.

Adiafora (1998)

Mörker…

En man står i mörkret och ser uppåt. Sakta närmar sig något som lyser upp hans ansikte; det är en kvinna som svävar några meter ovanför honom, lysande och klar som en ängel. Han sträcker inbjudande fram handen och efter en lång tvekan tar hon den i sin.

Hela tiden viskar en neutral röst en latinsk vers: “In paradisum deducant angeli; in tuo adventu suscipiant te martyres et perducant te in civitatem sanctam Terra.

Då deras händer möts fylls vi av varmt vitt ljus.

Mannen berättar: “Jag såg hur himlen sträckte sig mot mig där jag stod. En hand, mjuk som sammet, smekte min kind, och jag såg hennes ansikte. Hon var en strålande ängel vid min jord.”

Rosorna växer höga. De vajar för vinden. I luften hörs en sorgsen musik. En kvinna skriker.

“Jag är en människa! En människa; fattar du det? Fattar du det?!”

En ytterdörr slås igen, och någon avlägsnar sig på en grusgång.

Ljudet av en plåtdunk hörs, och en klar vätska regnar över rosorna.

Plötsligt brinner rosorna.

Vrål som från helvetets plågande eldar hörs i vinden.

“Hon rörde mig där i katedralens mörker… Vi gifte oss… Hon kysste mig… Så kommer vi hit, och hon är som förändrad. Säger att hon är en människa här… För helvete, jag har ju sett hennes vingar!”

Kvinnan står på en stor kyrkogård. Hon är klädd i en vit klänning. På ryggen blöder hon från två stora sår. Där vingarna förmodligen suttit. Hon gråter. Bönfaller.

“Ta mig upp igen!”

Mannen ser på henne; han hånar henne.

“Kallar du dig människa? Då ska du få lära dig vad det innebär att vara människa!”

Han sliter av henne klänningen och släpar henne naken över jordig åkermark.

Rep och knopar; kvinnan är bunden knästående på ett golv. Ett gnyende undslipper hennes förbundna mun.

“Vi människor kan inte undfly vårt lidande genom böner! Vi måste bita ihop och uthärda!”

Mannen dricker mörkgul vätska ur en missfärgad flaska och lämnar henne ensam.

Hon snyftar i sin ensamhet tills mannen återkommer och böjer sig viskande ner till henne.

“Du behöver bara förneka Honom, så är du fri.”

Kvinnan ser tårögd upp på mannen som ler mot henne; en skallra skakar i närheten.

Han tar fram en spruta han haft nerstoppad i byxorna. De innehåller en vit vätska som han injicerar i henne innan han försvinner i mörkret.

Hon ler nervöst, och faller sedan skakande ihop i smärtor.

Mannen återvänder och ser i panik hennes tillstånd.

“Herregud! Vad har jag gjort?”

Ett spädbarn ligger där kvinnan låg. Det skriker oupphörligt. Mannen gräver en grop i jord våt av det hällande regnet. Barnet skriker, mannen gräver. Barnet, mannen, skriker, gräver.

“Det tjänar ingenting till. Det är mig fullkomligt likgiltigt”, muttrar mannen.

Han drar ner kvinnans nakna, döda kropp i gropen.

Mannen ser ner i graven och säger tyst till sig själv:

“Det är fullbordat.”

Svarta remsor blåser i vinden. De är fastknutna vid ett primitivt träkors. Graven är igenfylld.