Kapitel: 1 – 2 – 3 – 4 – 5
1. Hur Jocelyn kom i systrarnas händer, samt hennes uppväxt
Det var smitta i den lilla irländska byn. Det var varken pest eller
kolera, utan en ny sorts sjukdom som vållade galenskap, svarta
varbölder, smärtor i magen och blod i avföringen. De flesta som
insjuknade blev så vansinniga att de var tvungna att bindas eller
låsas in för att inte skada sig själv eller sin omgivning. Detta
förbryllade byns läkare som inte kunde förstå vad det var för
plåga som hade decimerat befolkningen med mer än tre fjärdedelar.
Han konsulterade alla sina böcker och skrev till dem som var mer
lärda än honom själv. Men alla frågor han ställde återkom
obesvarade.
Den desillusionerade prästen i byns fattiga kyrka predikade om att
den yttersta dagen närmade sig och att nu var tiden inne för bot
och bättring. Ingen som bodde i trakten omkring byn hade dock sett
det minsta tecken på att domedagen var i annalkande. Man ansåg då
allmänt att det bara var den lilla byn som var på väg att möta
sin dom.
Byborna beklagade högljutt sig och sitt arma öde och isolerade sig
på sina gårdar. De som drabbades släppte lös djuren och lade sig
i sina sängar i väntan på att smittan skulle föra dem till det
eviga himmelriket. De dog dock sällan i stillhet eftersom smärtan
och galenskapen som följde de varande bölderna fick den sjuke att
begå ohyggliga våldsdåd mot både sig själv och sin familj.
Ingen förstod varför deras gud skulle kalla hem dem med en sådan
avskyvärd och smärtsam metod; hade de förargat honom på något
sätt? Var smittan kanske ett straff för begångna synder?
De enda som hade klarat sig undan denna straffdom var nunnorna i det
lilla katolska kloster som låg några kilometer från byn. Där
levde runt trettio nunnor strikt sysselsatta med att tjäna herren
och sköta sina dagliga sysslor i trädgården och på fälten.
Klostret var självförsörjande i allt, utom kött, och de märkte
därför inget av hur byn höll på att dö ut förrän sent en natt
när en främmande kvinna desperat bankade på porten. Hon var
havande, och ropade bönande till dem så att nunnorna, som inte
förstod hennes underliga språk, ändå fattade att något hade
gått galet med hennes barn och att hon nu skulle till att föda. De
tog hand om den utmattade hästen som stod spänd för den vagn hon
tycktes ha anlänt i och bar in kvinnan i sjukstugan.
Hon var mager och utmärglad och hennes läppar var torra som om hon
inte hade fått vatten att dricka på flera dagar. Så fort hon kom
in i värmen svimmade hon i den bädd de ställt i ordning åt
henne. De medelmåttigt läkekunniga nunnorna tog av henne kläderna
och förberedde födseln med varmt vatten och annat de kunde tänkas
behöva. Ingen av dem hade någonsin varit med om något liknande
och det rådde stor oro bland de närvarande.
Efter några minuter vaknade kvinnan upp och tycktes ansättas av så
svåra värkar att hon skrek rakt ut av smärta. Hon var blöt av
svett och grät häftigt medan blod rann ur hennes sköte. Nunnorna
gjorde sitt bästa för att lindra smärtan med kalla omslag på
hennes panna och en av dem hämtade en flaska päronbrännvin som de
tvingade henne att dricka för att få lindring.
När en timma av skrik och smärta hade gått tycktes plågorna
minska något och kvinnan andades lugnare medan tårarna fortsatte
att rinna. Hon höll hela tiden i handen på en av nunnorna. Utan
framgång försökte hon kommunicera med systrarna men det enda de
tycktes förstå var att hon talade om döden och Gud. Hon pekade på
sin svullna mage och upprepade namnet Jocelyn flera gånger. Flera
av nunnorna grät och vred sina händer i oro. De äldre sade att
öppningen var för trång för att ett barn skulle kunna komma ut,
och att detta aldrig kunde gå väl.
Snart återkom smärtorna och kampen började igen. Kvinnan skrek
hysteriskt och tecknade med fingret att de skulle skära barnet ur
henne med en kniv. Hennes smärta var så ohygglig att man sände
efter den skarpaste kniven från köket. På gränsen till
panikslagna utsåg nunnorna vem som skulle hålla i kniven och den
syster som fick uppdraget såg blek i ansiktet på kvinnan och
frågade om det verkligen var vad hon ville.
När kvinnan nickade och pressade ihop ögonen tog man ett hårt
lindat tygstycke och tryckte in det mellan hennes hårt sammanbitna
tänder. Utifrån sina knappa kunskaper i mänsklig anatomi skar
nunnan försiktigt ett primitivt kejsarsnitt över kvinnans mage.
Blodet rann och kvinnan klagade om möjligt ännu värre. Av rädsla
att skada barnet hade nunnan dock skurit för grunt och var tvungen
att skära ytterligare några gånger innan hon kom tillräckligt
djupt för att nå barnet.
Det var nu bara fyra nunnor kvar i rummet. De andra hade inte kunnat
uppbringa styrka nog att stanna. Alla förstod att kvinnan skulle
dö. Hon tystnade plötsligt och låg bara våldsamt skakande på de
blodindränkta lakanen. En av systrarna fick tag på ett par små
blåaktiga ben och drog sakta ut barnet ur kvinnans buk. Det ljud
som uppstod skulle komma att hemsöka deras minnen många nätter
framöver.
Kvinnan tycktes sjunka ihop och låg sedan helt stilla på bordet.
Hennes ögon var glansiga när de tomt riktades framåt i hopp om
att få se en glimt av barnet hon burit inom sig så länge.
Kraftlöst försökte hon lyfta huvudet men lyckades inte. Allt hon
såg innan blicken stelnade framför henne var nunnornas bestörta
ansikten.
Det var ett flickebarn som hängde där upp och ner i nunnans
händer. Flickan var svagt blå över hela kroppen och varken skrek
eller andades. De daskade häftigt till henne flera gånger för att
få liv i hennes lilla kropp medan nunnan med kniven skar av
navelsträngen.
Ingenting hände trots att de gjorde allt i sin makt för att få
barnet att vakna till liv. Flickan verkade lika död som sin mor. Så
till slut var de tvungna att ge upp; det fanns inget mer de kunde
göra.
Snabbt hämtades vigvatten och de döpte den döda flickan till
Jocelyn för att hennes själ skulle komma till himmelriket utan
problem. För säkerhets skull bestämde man sig för att lägga
tillbaka hennes kropp i hennes mor och sedan sy igen så att hon
skulle kunna räknas som ofött barn om dopet hade kommit försent.
Så skedde och de lämnade kvinnans kropp i sjukstugan för att
begrava den dagen därpå. De höll mässa för de döda och bad för
deras själar. Några av dem försökte utröna varifrån hästen
och vagnen hade kommit från men fann inga spår. De undrade var
kvinnans make fanns och varför hon hade talat ett så underligt
språk. De undrade också varför hon inte fått hjälp hos läkaren
i byn. För att få svar på dessa frågor beslöts att tre av
systrarna skulle ta sig till byn så fort begravningen var över.
När det sista ljuset släcktes och nunnorna låg i sina celler var
det få som kunde somna på en gång. De flesta tänkte på vad som
hade hänt och vad herren hade menat med att ordna det så.
Strax efter midnatt hördes ett underligt ljud eka genom
klosterkorridorerna. Det var som om skrovlig metall hade dragits mot
en stor kyrkklocka, och därefter följde ett brusande som av vatten
i en våldsam fors. När det tystnade hördes dämpade röster som
viskade långt inne i klostrets labyrintiska centrum.
De äldsta systrarna möttes viskande utanför dörren till
tempelrummet där altartavlan stod. Därinne hördes tassande ljud
som från många par nakna fötter. Enstaka viskningar hördes
ibland men det gick inte att förstå vad de sade.
Sakta sköt de upp dörren för att se vad som fanns därinne och
möttes då av tystnad och tomhet. De gick in bland bänkarna och
såg inget ovanligt förrän en av dem uppmärksammade att det fanns
ett par tunna strängar blod i dopfunten.
Medan de undersökte detta kom en av noviserna inspringande och
babblade nervöst om att det var någon som rörde sig inne i
sjukstugan. Dörren hade varit låst och ingen hade svarat när hon
frågat om vem som var därinne.
De rusade alla iväg mot sjukstugan och när de närmade sig dörren
hörde de ett nytt ljud. Med andan i halsen lyssnade de till ett
gråtande spädbarn. Dörren gick nu att öppna och de klev
allesammans in i rummet, oroligt spanande efter det eventuella väsen
som kunde ha varit därinne och frambringat ljudet.
Då såg de plötsligt en rörelse bland lakanen som täckte den
döda kvinnans lik. Systrarna korsade sig och mumlade böner medan
de långsamt närmade sig sängen. De lyfte försiktigt på de grå
tygstyckena och såg Jocelyn lyfta sina små nävar för att skydda
sina tårfyllda ögon mot det plötsliga ljuset.
“Det är ett mirakel!”, utropade de och prisade herren för
hans godhet och barmhärtighet. Efter några ögonblick av religiös
eufori tog de med Jocelyn upp till köket och gjorde i ordning en
flaska som hon kunde dricka ljummen komjölk ur. De ordnade med
några trasor som de knöt runt henne och lät sedan en av de yngre
nunnorna, syster Marie, ta henne med sig till sin cell så att hon
skulle få sova tryggt.
När de vaknade nästa morgon var Jocelyn det enda beviset på vad
som hänt under natten. Blodet i dopfunten var borta och nunnorna
hörde aldrig mer några oförklarliga viskande röster i
tempelrummet. Syster Marie förklarade att Jocelyn hade sovit lugnt
hela natten och sedan druckit resten av den varma mjölken när de
båda hade vaknat av morgonringningen.
Under klostret, som var mycket gammalt, fanns långa slingrande
gångar fyllda med valv och håligheter där systrarna brukade
begrava sina döda. Dit bar man, efter det att frukost och
morgonsysslor hade avklarats, kvinnans lik och genomförde en kort
begravningsceremoni innan hennes sista vilorum täcktes av en tunn
stenplatta.
Tio år senare stod det klart att Jocelyn var ett underligt barn.
Nunnorna hade försökt ta hand om henne så gott de kunde och hon
led ingen fysisk nöd. Tvärt om, hon var både reslig och vacker.
Det fanns alltid mat i klostret även när omgivningen svalt. Hon
var heller aldrig sjuk, något som förvånade nunnorna som alla
drogs med olika krämpor i det dragiga klostret. Den lilla byn i
närheten var i det närmaste öde och Jocelyn träffade aldrig
några andra barn. Hon var tystlåten och den enda hon talade till
var syster Marie som hade ersatt hennes riktiga mor. Alla andra
möttes bara av tysta blickar när de försökte säga något till
henne. Några av de äldre krävde respekt och försökte slå henne
så att hon skulle få något vett i kroppen och tala till dem, men
lyckades bara dra tårar till hennes ögon.
Systrarna kände bara till klosterlivet, så det var som nunna
Jocelyn fostrades. Hon inkorporerades i deras lilla samhälle så
att de till slut betraktade henne som en av dem. Hon utförde tyst
sina sysslor och tycktes vara en av de flitigaste att be vid
altaret. Man såg henne ofta knäböja i sin ensamhet, ofta sent om
kvällarna, framför de vackert utsirade bilderna. Ibland kunde de
höra hur hon viskade eller grät inne i tempelrummet, men när de
gick in upphörde ljuden och de möttes av Jocelyns speciella blick.
Många vek då undan och såg åt något annat håll, för hennes
blick var verkligen speciell. Det var inte en tioårings blick. Den
var genomträngande och skarp, som om hon var mycket intelligent och
visste många saker, vilket hon förmodligen gjorde eftersom hon
ägnat många timmar åt studier av både bibeln och andra lärda
skrifter som fanns i biblioteket. Trots detta fanns det också ett
mörker eller en sorg i hennes ögon, och man sade allmänt att det
var saknaden efter modern som fick henne att se så sorgsen ut. Hon
spanade ofta ut genom fönstren som om hon väntade på att få se
någon komma.
Syster Marie berättade aldrig vad hon talade med Jocelyn om, och
även hon blev allt mer fjärran sitt vanliga jag. Hon började tala
om de svåraste teologiska problemen inom religionen och ofta hördes
upprörda diskussioner mellan henne och Jocelyn genom celldörren.
Hon visade prov på en imponerande kunskap om den heliga skriften,
och många av de andra systrarna hade svårt att följa med i hennes
resonemang. Man frågade var hon hade lärt sig all denna kunskap
och hon svarade med en i det närmaste överlägsen ton att alltihop
fanns i deras bibliotek för den som orkade läsa.
Genom en slump upptäckte en av systrarna sent en natt att det var
någon som sjöng nere i katakomberna. Hon tog sig försiktigt ner
och fann Jocelyn sjunga med klar och mycket vacker stämma vid sin
moders grav. Detta pågick många nätter och ingen hade hjärta att
avbryta den unga flickans himmelska sång. En av systrarna frågade
till slut Marie om hon kunde be Jocelyn sjunga för dem vid nästa
mässa. Marie hade stirrat förvånat på henne och fick till slut
veta att man hade hört Jocelyns sång i katakomberna. Utan att
svara hade hon återvänt till den cell hon delade med Jocelyn.
Då den påföljande mässan började hade ingen av dem infunnit
sig. Först när den närmade sig sitt slut slogs dörrarna upp och
Jocelyn tågade in tätt följd av Marie. Båda såg sammanbitna ut
och gick med blicken fästa på korset fram till altaret. Där vände
de sig om och granskade under tystnad de förfärade nunnorna. Om
någon annan av systrarna hade gjort detsamma hade reaktionen blivit
en hårdhänt bestraffning, men nu satt de alla där, tysta och
väntade andäktigt på vad som skulle hända.
Jocelyn såg upp på Marie och drog ett djupt andetag. Sedan började
hon sjunga. Det var som om en ängel hade stigit ner och tagit ton.
Det var så att systrarna grät. Texten var visserligen på latin,
och de flesta hade ganska dåliga kunskaper i språket, men de
förstod att det handlade om himlen. Sången hade melodier och
klanger som gjorde systrarna redo att helgonförklara den unga
flickan. Jocelyn tycktes se detta i deras ögon, och plötsligt log
hon på ett sätt nunnorna aldrig hade sett förut. Hon log ett
illvilligt och föraktfullt leende.
Sången började ändra karaktär, och utan att de märkte det hade
Marie tagit upp den mörkare andra stämman. Det var nu inte en text
om himlens fröjder, utan ord som purgatorium och inferno dök upp i
textraderna. Skalorna vandrade på ett helt annat sätt än
systrarna var vana, och de kände sig obehagliga till mods. Sången
blev så främmande för dem att de kände rysningar längs
ryggraden och såg sig oroligt omkring för att se om tonerna hade
lockat till sig några övernaturliga väsen. Jocelyn och Marie
ökade intensiteten i sin underliga sång och några av de yngsta
nunnorna skrek gråtande till och flydde ur tempelrummet. De äldsta
sprang skräckslagna upp för att med våld tysta sången. Det
behövdes dock inte eftersom Jocelyn och Marie tystnade med sina
underligt överlägsna leenden på läpparna. De stirrade på den
vettskrämda församlingen några ögonblick innan de under tystnad
marscherade ut ur rummet.
Denna ohyggliga incident fick nunnorna att sända bud efter
biskopen. Vi har en häxa i vårt kloster, skrev de, en ond demon
som måste fördrivas. Under tiden satt Jocelyn och Marie inspärrade
i sin cell. De skrattade och talade till varandra därinne, men
ingen kunde höra vad de pratade om. Man sade att Jocelyns far hade
varit djävulen och att hennes mor hade varit en häxa på väg till
en ohelig sabbat. Allehanda rykten gick om flickan och man mindes
underligheterna runt hennes födsel; hon hade faktiskt varit död
och sedan återuppstått… Kanske någon demon hade besatt henne
under vistelsen i dödsriket?
När biskopen anlände med sitt följe några dagar senare visades
han till celldörren där Jocelyn och Marie satt inlåsta. Då
hördes plötsligt Jocelyns röst tala på latin, och medan nunnorna
viskade osäkert till varandra om vad som sades, verkade biskopen
chockad. han beordrade alla att lämna honom ensam och åtlyddes
endast motvilligt av de nyfikna nunnorna.
När kvällen närmade sig och biskopen ännu inte kommit tillbaka
från cellen gick några av systrarna upp för att se vad som hade
hänt. Dörren stod halvt på glänt och när de tittade in i cellen
såg de biskopen i djupt samspråk med Jocelyn och Marie. Han såg
upp på nunnorna och bad dem i förbigående att komma med mat innan
han fortsatte samtalet.
Under trettio dagar stannade biskopen i klostret. Och hela tiden
talade han med Jocelyn och Marie. Nunnorna som redan hade upphört
att betrakta Jocelyn som ett barn, fick nu se biskopen göra
detsamma. De brottstycken av konversationer som systrarna hörde låg
på en sådan nivå att de själva inte kunde förklara allt de hade
hört. Redan första dagen förklarade biskopen att det inte var
nödvändigt att låsa Jocelyn och Maries cell längre, och att de
varken var demoner eller häxor.
Kurirer med paket började dyka upp efter en dryg vecka, och när en
av systrarna tog sig mod att fråga vad de innehöll fick hon veta
att det var böcker från själva Vatikanen som biskopen sänt
efter. Stora mängder bläck och papper förbrukades också, men
allt som skrevs tog biskopen med sig när han reste.
Han förklarade för nunnorna att de skulle ta god hand om Jocelyn
eftersom hon var ett mycket speciellt barn. Om hon inte hade varit
en flicka hade han genast tagit henne med sig till påven, dit han
nu själv begav sig med alla de lånade böckerna.
Systrarna försökte förgäves få reda på vad som hade sagts inne
i cellen, men de var till slut tvungna att ge upp. Jocelyn och Marie
upphörde att komma till mässorna, men i övrigt återgick allt
till det normala igen.
En månad senare fick de veta att biskopen och hans män hade blivit
dödade i ett överfall på vägen till Rom.
Med åren blev Jocelyn och Marie allt mer dystra till sinnes. De
träffade bara de andra nunnorna vid måltiderna då de båda mest
satt och stirrade ner i maten. Det verkade inte finnas någon
livslust i någon av dem. De verkade inte ta någon notis om dygnets
rytm längre, och kunde lika ofta ses vandrande omkring i klostrets
labyrintiska inre om nätterna som på dagarna. Ibland stannade de
flera dagar nere i kryptorna bara för att under nästa vecka ligga
nerbäddade i sina sängar. Alla de andra tyckte att detta var
mycket underligt, men eftersom biskopen hade gett sin välsignelse
lät man dem hållas.
Kvinnorna lämnades i fred och snart tänkte nunnorna inte på hur
deras underligt bleka och allt magrare systrar ibland bara kunde
stanna upp och stå som fastfrusna i flera sekunder innan de
plötsligt tycktes upptäcka var de var och åter röra sig.
Nunnorna upphörde att reflektera över sångerna och ropen som
ibland hördes ut genom celldörren; de tycktes förtränga det
underliga rabblande av långa latinska texter som alltmer tycktes
fylla de båda kvinnornas tillvaro.
Ingen tänkte närmare på dem förrän en dag då de plötsligt
gick utanför klosterväggarna för första gången på över tio
år. De bar båda på ett varsitt knyte, och försvann utan ett ord
genom klosterporten. Ingen såg till dem på över en vecka, och
alla trodde att de gett sig av för gott. Men efter några dagar dök
de ändå upp i sällskap med två smutsiga zigenarkvinnor och en
ung man i slitna men hela bondekläder.
Det lilla följet marscherade utan ett ord till förklaring direkt
in i cellen där de stannade flera dagar. Rop och skrik som av svåra
plågor hördes från ljusa kvinnoröster och från mannen tycktes
osammanhängande mumlanden höras. När några av nunnorna sent en
kväll såg mannen stappla hålögd och yrande ut från cellen
försökte de tala med honom, och fråga vad det var som pågick.
Mannen stirrade först oförstående på dem och sedan blev hans
blick iskall medan han viskade:
“Era systrar förstår tillvaron alltför väl. De är kalla
som två av herrens änglar. Jag står inte ut längre. Jag måste
bort!”
Han stapplade ut ur klostret och nästa morgon hittade de honom
liggande död för egen hand utanför murarna.
Detta fick systrarna att samlas utanför den låsta celldörren. De
bankade på den och begärde att få komma in. Det var tyst därinne
ett tag men sedan hördes hur reglarna drogs undan. Det var Marie
som öppnade, och till nunnornas förfäran var hon naken och i ett
förfärligt skick. Hon var sjukligt mager och kroppen var täckt av
koagulerat blod, ärr och blåmärken. Hon stod och darrade i
dörröppningen några sekunder innan föll hon ihop på golvet och
skakade av gråt.
I rummet, som var ganska stort, fanns två sängar vid motsatta
väggar. Mellan dem stod ett bord och två stolar. Vid en tredje
vägg stod en stor bokhylla fylld med böcker från biblioteket. På
bordet låg allehanda redskap, knivar, nålar och spikar utspridda.
Där stod också några små skålar. Vissa var fyllda med rötter
och andra med en grönaktig sörja fylld av små svarta klumpar. Den
ena sängen, och en del av golvet intill, var täckt med brunrött
intorkat blod. På den andra halvan av golvet låg en mängd små
målade kort utspridda i ett mönster som ritats upp med ett ljust
vitt pulver.
På väggen ovanför bordet hängde en stor tavla målad på
ihopfogade träplankor. I mitten hade ett stort krucifix spikats
fast, och runt det hade ett vidsträckt och öde landskap målats.
Ytterligare spikar ledde trådar i olika geometriska former över
målningen, och omkring dem hade komplicerade mönster och för
nunnorna okända symboler målats. På tavlans ena kant hade en stor
mängd bedjande ansikten målats.
I den andra sängen låg Jocelyn. Hon var naken men täckt av
blänkande svett. Hennes kropp, som darrade i feberfrossa, var ännu
värre däran än Maries. Förutom alla småsår och märken efter
nålstick hade hon blålila märken runt halsen som om hon hade
varit nära att bli strypt och långa infekterade skärsår längs
handlederna. Sängkläderna under henne var missfärgade av blod och
den gröna sörjan från skålarna på bordet.
Nunnorna bar chockade ner de båda kvinnorna till sjukstugan där de
tvättade dem, lade om deras sår, och bäddade ner dem i varsin
sängar. Jocelyns höga feber höll i sig hela natten och även om
hon inte gick att få kontakt med var hon inte heller medvetslös.
Ibland mumlade hon något otydbart och vred sig varv på varv mellan
lakanen. Marie föll utmattad i sömn så fort hon kom i säng.
När det började ljusna tidigt på morgonen föll Jocelyn i en djup
medvetslöshet och om hon inte hade varit så het hade man kunnat
tro att hon låg död där i samma bädd som hennes mor legat på
under sina sista timmar i livet. Marie var för svag för att tala,
men såg varje gång hon vaknade efter om Jocelyn fortfarande levde.
Dagen därpå gick Jocelyns feber ner och hon vaknade upp en stund
innan hon föll i vanlig sömn. Marie var svag och kunde inte få i
sig något annat än lite vatten. Hon ville inte svara på några
frågor, och när systrarna undrade vart de båda zigenarkvinnorna
tagit vägen sade hon bara något diffust om att de hade gett sig
av.
När de båda hade återfått en del av sin styrka kom en av de
äldsta nunnorna in till dem i sjukstugan. Hon förklarade för dem
att det inte fick pågå sådana saker i ett kloster. Tack vare
biskopen hade de hittills haft överseende med underligheterna, men
nu var gränsen nådd. Antingen var de tvungna att förklara vad
alltihop gick ut på eller så fick de lämna klostret genast.
“Då måste vi säga farväl nu”, sade Jocelyn till
nunnan. Detta väckte emellertid protester från Marie.
“Men vi kan inte lämna själarna därnere!”
“De kommer att finnas kvar när vi kommer tillbaka”,
svarade Jocelyn övertygat.
Sedan hade hon på darrande ben rest sig upp och dragit på sig sin
kåpa.
“Kom nu Marie, det blir kanske bäst såhär trots allt.”
De packade mat i sina knyten och fick några mynt när de begav sig
av från klostret för andra gången i Jocelyns liv. De var svaga
och stödde sig på varsin vandringsstav när de med oväntat tomma
ögon och allvarliga miner stängde porten bakom sig.
Ingen av nunnorna i klostret fick någonsin se sina underliga
systrar igen.
2. Om Jeremias egenheter, och byns gradvisa förfall
Enligt legenden föddes Jeremias av en högboren kvinna som
överfallits i skogen och våldtagits av tio förrymda straffångar.
Han föddes halt och lytt och skrämde sina äldre syskon med sitt
groteska yttre. Därför adopterades han bort till en bonde redan
vid späd ålder. Det visade sig dock ganska snart att han trots
sitt utseende var både intelligent och lugn till sättet. Han lärde
sig att tala snabbare än bondens egna jämnåriga barn, och då han
var fyra läste han snabbare än bondens hustru som hade gått i
skola vid unga år. Han var lite klent byggd och inte lämpad för
slitet på gården, så bonden såg till att han fick gå i skola
och lära sig saker och ting. Bonden var ganska klok och förstod
att Jeremias skulle komma att bli en mycket lärd man så snart han
vuxit upp.
Medan åren gick tycktes de värsta deformeringarna i hans kropp och
ansikte växa bort, och när han kom upp i tonåren såg han nästan
normal ut. Han fick inte många vänner, men det berodde nog inte på
hans utseende, det var många i byn som såg ännu värre ut, nej
det var för att han visste så mycket att man var rädd för att
tala med honom. Man visste att han hade läst alla böcker som fanns
i skolan och resten av byn, och man visste att han brukade låna
böcker från klostret i närheten. Men samtidigt var man nog lite
stolt över honom. Fast på avstånd förstås. Man sade att
Jeremias han kommer nog att läsa till präst och innan vi vet ordet
av blir han väl utnämnd till biskop.
En gång när han var femton trodde man att han hade blivit galen.
Det var en sommar när det var ovanligt hett och inte hade regnat på
flera veckor. Det var dammigt och torrt i hela landet och varken
folk eller kreatur orkade arbeta ordentligt i värmen. Då hade
Jeremias kommit utrusande ur gården och ropat: Vatten! Vatten!
Folket på gården förstod inte vad som tagit åt honom eftersom
han alltid var så lugn och behärskad. Att se honom illröd i
ansiktet och skrikande med fäktande armar skrämde dem på något
sätt. Man tänkte att han ansattes av någon sjukdom och när han
rusade ut i redskapsboden för att hämta en spade trodde man att
all lärdom slagit runt i hans huvud. Jeremias brydde sig inte om
att gårdsfolket försökte stoppa honom utan började energiskt
gräva en grop utanför ladugården med sina smala seniga armar.
Gropen bredde snart ut sig till ett dike och man förstod att han
ämnade gräva runt hela ladugården. Han svarade inte på deras
frågor utan fortsatte med spadtag efter spadtag medan svetten rann
i floder över hans bleka skinn. Först tänkte några av drängarna
stoppa honom med våld, men sedan kom man fram till att han förr
eller senare skulle tröttna. Därför lät man honom hållas. När
kvällen kom och nymånen sakta tog sig upp över horisonten stod
Jeremias fortfarande därute och grävde. Bekymrade gick man till
sängs och undrade vad det var som fått honom till detta underliga
dåd.
Några timmar före gryningen vaknade man av ett fruktansvärt dån
och regnet piskade ner som om det ville förgöra allt i sin väg.
Man tände några ljus och såg hur vattnet redan börjat forma
rännilar i det smattrande ovädret. Blixtarna slog ner och dånet
hördes direkt efter när de plötsligt såg en man komma springande
mot gården. Man släppte in honom och han flämtade fram att floden
som låg i närheten var nära att svämma över och att flera
gårdar uppströms redan drabbats av översvämningar. Det blev fart
i huset och alla klädde snabbt på sig och begav sig ut på gården.
Man förstod vad Jeremias hade hållit på med. Han hade försökt
dika runt ladugården så att djuren inte skulle drunkna. Man
hämtade spadar och hackor och sprang ner för att fortsätta
grävandet. Då fann man Jeremias liggande nere i det halvt
vattenfyllda, halvt färdiga diket. Han var medvetslös men andades
och man bar honom in i huset och tog honom till hans rum. Han var
blåfrusen av det kalla vattnet och man värmde honom och hämtade
en flaska brännvin för att få liv i honom. När han kvicknade
till yrade han några ohörbara ord och försökte resa sig upp. Han
darrade i hela kroppen och han lade sig inte ner förrän man hade
försäkrat honom att drängarna nu hade gjort klart diket och att
djuren skulle klara sig.
Ryktet om Jeremias förutsägelse spred sig snabbt och alla ville
att han skulle spå om deras framtid. Jeremias sade dock att han
inte var någon spåman eller siare. Han hade bara slumrat till en
stund efter lunchen och drömt om hur en fruktansvärd översvämning
hade svept bort hela ladugården och dränkt alla djuren. Detta hade
gripit honom med så stort allvar att han känt sig tvungen att
gräva diket. Han hade inte velat förklara eftersom han tänkte att
ingen skulle tro honom.
Även om man tänkte att det kanske bara var en slump så höll sig
folket på gården plötsligt mer på avstånd från honom än
förut. Det var bara bonden som kallade de andras prat och
viskningar för vidskepelse och sade åt dem att vara glada över
att gården hade klarat sig.
Jeremias själv visste inte vad han skulle tro, och sökte efter
liknande berättelser i de böcker han kunde komma åt. Det verkade
överlag förekomma färre uppenbarelser nu än förr i tiden. Han
hittade i bibeln en mängd uppteckningar av hur man skådat visioner
av änglar, himlen och allsköns djävlar, men ingenstans stod det
något om besök från ovan i någon av de nyare böckerna. Så utan
att få någon förklaring ur sina böcker funderade han länge över
det som hade hänt. Han gav sig av på långa promenader och kunde
ibland vara borta flera dagar. Ibland gav han sig av till
nunneklostret och ibland ännu längre.
När han efter en sådan lång utfärd på flera dagar kom tillbaka
till byn såg de han mötte hur skräckslagen och utmattad han
verkade, och de frågade honom om vad som hade hänt. Han stirrade
då på dem och sade med skälvande röst: “Det har jag lovat
Gud att inte tala om för er”. Han stapplade fram mellan husen
och såg djupt i ögonen på alla han mötte. Väl hemkommen gick
han, trots att det var mitt på dagen, till sängs och drog täcket
över huvudet. Där stannade han i flera dagar och lät bara pigorna
komma med mat och vatten till honom. Alla övriga drev han ut med
spänd röst och oroligt melankolisk blick.
Byborna väntade på att något dramatiskt skulle hända, kanske
skulle det komma ett nytt regnoväder, eller så kanske någon annan
katastrof skulle inträffa. Men dagarna gick och inget tycktes
hända, så man glömde bort Jeremias underliga hemkomst.
En av pigorna som gav honom mat stannade och pratade med honom varje
gång hon kom med kvällsvarden. Hon trivdes i hans sällskap och de
talade om allt möjligt tillsammans. Hon lärde sig snabbt att om
hon frågade varför han låg till sängs hela dagarna utan att vara
sjuk blev hon utkörd. Genom att undvika detta ämne blev hon kvar
längre och längre för varje gång. Till sist delade de sängen en
natt och dagen därefter sade Jeremias att han nu inte kunde stanna
inne längre.
Han träffade ofta pigan och de gick ofta tillsammans i skogen. Alla
möjliga rykten gick om att de snart skulle komma att gifta sig, men
Jeremias bara skrattade och avfärdade dessa rykten med en
handviftning.
När de så småningom tröttnade på varandra och började bråka
gick de skilda vägar. Pigan berättade då hånfullt för sina
vänner om Jeremias syner. Hon sade att han skulle komma att bli en
profet när han blev äldre. Dessa syner var ofta av ganska enkel
art. Hon kunde ibland gå med honom på vägen när han hälsade på
någon som var osynlig och växlade några ord med någon som hon
varken kunde höra eller se. Han hade också berättat att han
träffat en sorts skepnad som han i brist på bättre namn kallade
ängeln, och en gång hade hans döda mor besökt honom. Ibland kom
det människor han inte kände som bara ville tala om något
intressant en stund och han fick alltid berätta om vilket år det
var. De reagerade alla på olika sätt när han berättade det för
dem. Ibland fick han ett intryck av att de väntade på något.
Ibland berättade de i gengäld om saker som skulle ske. Det var
svårt att veta ifall de talade sanning, eftersom de händelser de
talade om låg så långt in i framtiden att ingen av dem inträffat
ännu.
Dessa historier gjorde Jeremias än mer märklig i bybornas ögon.
De ansatte honom återigen för att få honom att berätta om deras
framtid. Han förklarade lugnt att pigan hittat på dessa historier,
och att han inte visste mer om framtiden än någon annan. Men
byborna framhärdade och till slut orkade han inte säga emot dem.
Så när någon frågade: ” Vad kommer att hända mig?”,
sade han alltid: “Du kommer att dö”.
En vecka efter midsommar samma år uppträdde det första fallet av
den underliga smittan som skulle komma att förgöra byn.
Några veckor efter Jeremias sjuttonde födelsedag kom en man i grå
kappa gående genom byn, stödd på en lång vandringsstav. Han hade
långt vitt skägg och alla som såg honom stannade upp i sitt
arbete med skörden för att se på honom där han långsamt tog sig
fram utan brådska. Han log mot dem han passerade och hälsade med
en nickning på dem som stod närmast vägen. Nyfiket konstaterade
man att han var på väg mot gården där Jeremias bodde.
Jeremias stod och lagade ett nät som de använde för att fiska i
den lilla sjön som låg en bit utanför byn. En av drängarna
ropade till honom att det var en man som sökte honom. “Han
säger sig vara din farbror”, sade drängen. Jeremias som
knappt visste något om sitt ursprung släppte allt han hade för
händer och sprang fram på gården. Där stod den gamle mannen och
log mot honom när han kom.
“Jeremias, min pojk, så roligt att se dig igen!”, utbrast
mannen.
“Förlåt, men har vi träffats förr?”, undrade Jeremias
förvånat.
“Javisst, men låt oss inte tala om det nu. Hur har du det här
på gården?”
“Jodå, jag har det väl bra”, svarade Jeremias
anspråkslöst. “Men jag saknar någon som är mer lärd än
folket här i byn. Det finns så många saker jag vill tala om.”
Mannen nickade och kliade sig i skägget. Folk som såg dem stå där
mitt emot varandra på gården viskade till varandra om hur lika de
var.
“Vem är du egentligen?”, frågade Jeremias som om han
hade hört deras undringar.
“Jag är din farbror, mer än så kan jag inte säga nu. Men
kom, låt oss gå in och svalka oss lite. Jag har något viktigt att
berätta för dig.”
De båda männen gick in på Jeremias rum och satt där hela dagen
och talade. Först när kvällen kom gick de ut och åt kvällsvard
med resten av folket i huset. Den gamle mannen var på gott humör
och skrattade och berättade roliga anekdoter som han upplevt under
sina år som pilgrim. Gårdsfolket fattade tycke för den gamle
mannen och bjöd honom att stanna en tid på gården. Mannen tackade
men sade att han skulle bege sig iväg redan nästa morgon. Den till
en början enkla måltiden utvecklade sig snart till en smärre fest
och alla förlustade sig och några som var spelkunniga tog fram
sina instrument och det sjöngs och dansades till sena natten. Ingen
märkte dock att Jeremias försvann så snart han hade ätit upp sin
mat.
Tidigt nästa morgon såg man den gamle mannen och Jeremias stå på
gården och ta avsked av varandra. Mannen räckte en läderpung till
Jeremias och skyndade sig sedan därifrån, som om han fått nya
krafter av den överdådiga maten kvällen innan.
Jeremias var som vanligt förtegen om vad mannen hade sagt till
honom och sade bara att: “Nu måste vi se upp så att smittan
inte kommer till vår gård.”
Några veckor efter skörden fick man höra att värdshuset inne i
byn brunnit ner under mystiska omständigheter, och att pigan som
Jeremias varit samman med var svårt brännskadad. Folk höll sig
mest på sina egna gårdar av rädsla för att bli smittad, men
Jeremias ville ändå bege sig för att träffa flickan. Först
vägrade de andra att släppa iväg honom och sade att han inte
skulle få komma tillbaka om han gick in i byn där smittan härjade
som värst. Jeremias sa att han skulle ta med sig förnödenheter så
att han klarade sig en vecka och vänta i skogen för att se om han
blivit sjuk innan han kom tillbaka. Det gick man med på och han gav
sig av.
Det visade sig att flickan låg på dödsbädden när han kom. Hon
hade fått sprit för att döva smärtorna i de öppna såren, men
trots det grät hon och bad till Gud att göra slut på hennes
lidande. Prästen var där och smorde henne och läste välsignelser
över henne. När han var klar bad Jeremias att få tala i enrum med
flickan. Motvilligt lämnade hennes föräldrar rummet och han
reglade dörren efter dem. De lyssnade utanför dörren men hörde
bara Jeremias röst som ett svagt mummel. Det verkade som de
samtalade en stund därinne och sedan blev det tyst i flera minuter.
Då hördes plötsligt ett kvävt skrik från flickan och
föräldrarna bankade på dörren och sade åt honom att genast
öppna. Han gjorde som de sa och när de stormade in i rummet var
flickan död.
“Vad talade ni om?”, frågade hennes far.
“Det kan jag tyvärr inte tala om. Hon sade dock att hon
älskade er innan hon dog”, svarade Jeremias och började gå
därifrån.
“Varför skrek hon?”, undrade fadern.
“Jag vet inte. Kanske döden gjorde väldigt ont?”
“Du gjorde väl inget med henne?”, frågade fadern oroligt
medan hans hustru grät vid den döda dotterns säng.
Jeremias såg på honom en lång stund innan han sade:
“Nej. Jag frågade om hon skulle vilja återvända från
dödsriket om hon kunde.”
“Vad är det för prat? Skulle du kunna återuppväcka de
döda?”
“Nej, men om jag någon gång lär mig den konsten vill jag
veta vad hon skulle ha önskat.”
“Du är en underlig pojk, Jeremias. Ibland tror jag inte att du
är riktigt klok.”
Jeremias ryckte på axlarna och lämnade huset. När han kommit ut
på gården hörde han en röst som ropade på honom. Det var
flickans far som kom efter honom.
“Jeremias”, frågade han andfått. “Vad svarade hon
på din fråga?”
En vecka senare kom Jeremias tillbaka till gården utan att vara
smittad och förklarade för bonden som en gång adopterat honom att
han tänkte ge sig av på en resa. Han ville söka kunskap i
städerna och hos lärda män över hela landet, sade han. Detta var
något som bonden hade förutsett och han gav honom pengar så att
han skulle klara sig åtminstone en tid framöver. Han tog farväl
av gårdsfolket och tidigt en morgon gav han sig iväg söderut.
Man hörde inget från honom på tre år. På det fjärde kom ett
slitet brev daterat två månader tidigare där han kort berättade
att han rest genom hela landet och så gott som hela Västeuropa. Nu
ämnade han dra vidare österut.
Det dröjde sju år innan nästa brev anlände. Det stod att han
hade träffat visa män av en helt annan kultur än den europeiska
och att han hade lärt sig många underbara ting om livet och
världen. Han skrev att han ämnade komma hem igen om några år.
Efter ytterligare fem år dog byns präst av smittan och en ny
anlände i hans ställe. Han kunde berätta en underlig historia om
en man han träffat då han fick möta påven i Vatikanen. Det
visade sig snart att den mannen var Jeremias.
Prästen berättade att alla adepter hade fått en audiens hos påven
och han välsignade dem enligt alla traditioner. Med påven följde
hans vanliga stab av kardinaler och medhjälpare. Men det som slog
den blivande prästen var en av dem som hela tiden höll sig i
bakgrunden. Alla de övriga var klädda i färggranna och praktfulla
kläder medan denne man bar en enkel grå kåpa i grovt tyg. Den
verkade sliten och var lappad på många ställen. Han tänkte att
en man i påvens tjänst skulle kunna få finare och nyare kläder
än så. Efter mottagningen frågade han de andra eleverna och de
präster som hade varit närvarande om vem mannen i den grå kåpan
var. Ingen av prästerna visste något säkert, det enda de hört om
honom var att han hette Jeremias och hade anlänt några månader
tidigare med en begäran om audiens hos påven. De hade talat och
sedan dess hade mannen följt honom som en skugga. Enligt ryktena
hade han även följt med in i de avspärrade delarna av det stora
biblioteket och man sade att mannen antingen var en ny apostel eller
en stor profet.
Några dagar senare fick adepterna återigen komma inför påven då
han skulle läsa en mässa. Jeremias var också närvarande i sin
grå kåpa. Han hade verkat mager och utmärglad och han hade lagt
sig till med ett långt stripigt skägg. Efter påvens mässa skulle
Jeremias tala. Ett förväntansfullt mummel spred sig i salen medan
han gick fram till altaret. När han sedan började tala satt alla
andäktigt tysta och lyssnade på vad han hade att säga.
“Jag ska berätta för er historien om Kah‑Lath‑Ra.
Det var en präst i det forntida egypten. Han sökte svaret på om
de döda någonsin återvände till de levandes land. Han reste
därför till Nilens västra sida där de dödas land låg och ingen
bebyggelse fanns. Han satte sig där att vänta på att någon
skulle ge sig till känna. Men han väntade förgäves. Det kom
ingen varelse vare sig död eller levande till honom där han satt.
Han tänkte därför att han själv måste ta sig till dödsriket
för att få kontakt med någon av de döda. Han återvände hem för
att fundera ut hur den resan skulle gå till. Det var inte helt lätt
eftersom han ville vara säker på att kunna återvända och berätta
om sina upptäckter. Åren gick och han blev äldre och äldre, allt
mer desperat och frågan om hur man skulle återvända från
dödsriket upptog all hans tid. Han började misströsta och talade
med sina kollegor om att det borde ha dykt upp några döda vid det
här laget om det bara hade varit möjligt. Till slut dog han och
begravdes tillsammans med sin farao.
Men berättelsen slutar inte där. När jag för många år sedan
började resa runt världen för att söka kunskap och förståelse
fick jag en vision. En av Guds änglar kom ner till mig en natt och
förklarade att sanningen om Guds skapelse en dag skulle avslöjas.
Men, sade han, det skulle dröja länge, så länge att vi alla
skulle vara döda vid det laget. Men, fortsatte ängeln, ni kommer
ändå att få uppleva det. Det vi kallar själ är något så
enkelt som ett informationsfält. En sorts ande som visserligen inte
är oss, men ändå minns allt om oss. För att visa vad han menade
bad han mig att ordna en människokropp så skulle han låta den
sedan länge döde Kah‑Lath‑Ra få återvända till de
levande igen.
Det tog mig emot och det dröjde länge innan jag uppfyllde ängelns
begäran och stal en kropp som nyss avlidit. Jag åkallade ängeln
och jag kände en underlig stickande känsla i hela kroppen, som om
jag stacks med hundratals nålar. Jag svimmade av smärtan och när
jag vaknade hade även den döde framför mig vaknat till liv. Han
satt upp och talade förvirrat till mig på egyptiska, som jag bara
kan några få ord av. Det visade sig att det verkligen var den
egyptiske prästen som återuppstått.
Jag frågade ängeln om hur det gått till men han sade att det
skulle ingen människa förstå till fullo förrän om tusen år.
Han berättade istället att Gud var på vandring och att han lämnat
världen med en serie lagar som skulle styra över den i hans
ställe. Det enda som behövs för att besegra döden är att tyda
dessa lagar och förstå hur världen är beskaffad.
Då frågade jag ängeln om han själv förstod dessa lagar och om
det var möjligt för människor att förstå dem. Han svarade då
att han själv en gång varit människa.
Jag försökte tala med egyptiern om livet bortom detta, men vi hade
för svårt att förstå varandra så jag fick inte veta något om
hur himmelriket var inrättat. Han sade att han skulle återvända
till sitt hemland och han lyckönskade mig innan han försvann ut i
natten som om jag hade drömt alltihop.”
Jeremias tystnade för några ögonblick och såg ut över de mycket
skeptiska åhörarna. De tycktes alla undra vem den där bedragaren
var som hade lyckats lura påven med sådant prat. Man skruvade
oroat på sig och såg mot påven som om man ville att han skulle
stoppa denna hädande predikan. Han såg dock lugnt på Jeremias och
ingen annan tordes säga något. Jeremias tog då fram en liten
läderpung ur sin klädnad och ur den plockade han fram en liten
blank rektangel av svart kristall. De närvarande hade då känt en
stickande känsla över hela kroppen och de som satt på de främsta
bänkarna tycktes svimma. Jeremias och påven stod dock kvar. Den
blivande prästen, som suttit på en av de bakersta raderna,
berättade att han tyckte sig se hur luften dallrade ovanför
stenen, som om den hade varit väldigt het, och sedan hade ett
mörker uppenbarat sig i dallringen, som om en mörk skepnad var på
väg att materialisera sig därinne. Han hade uppfyllts av skräck
och sprungit ut genom dörren. När de andra kom ut ett par timmar
senare ville de inte tala om vad som hade hänt därinne.
Enligt ryktena hade Jeremias lämnat Vatikanen några månader
senare.
Fyra år gick i byn som till slut var helt öde. Det var bara tre
gårdar i trakten som fortfarande var befolkade; en av dem var den
Jeremias kom från. Där hade de klarat sig utan ett enda fall av
smittan som efter så många år envist tycktes hänga kvar i själva
jorden runt byn.
Det var vår och man höll på med sådden när en grå och gänglig
skepnad kom gående upp mot gården stödd på en lång knotig stav.
Man stannade förvånat upp och ropade, av rädsla för smittan,
till honom att han skulle stanna och säga vem han var.
Mannen stannade upp och såg förvånat på dem. Han var mager och
hade ett långt slitet skägg som fick honom att likna mannen som
utgett sig för att vara Jeremias farbror.
“Känner ni inte igen mig?”, ropade mannen förvånat.
“Det är ju jag, Jeremias!”
Man lät mannen komma närmare och såg att det verkligen var
Jeremias som hade kommit tillbaka. Man tog in honom och gav honom
mat och dryck och lät honom raka sig och han frågade om man kunde
värma vatten till ett bad. Det ordnades och han sköt undan alla
nyfikna frågor med en önskan att få vara ifred och vila en stund
innan han berättade allt som hänt honom.
Då kom en av drängarna in och ropade att smittan hade kommit till
gården. Alla blev genast skräckslagna och drängen berättade att
en av männen i drängstugan hade fått stora bölder på ryggen och
att han nu bara satt och skrattade på sin säng.
När Jeremias hörde detta klev han upp ur badet och drog på sig
sina kläder. Med myndig röst sade han åt alla som hörde honom
att ge sig av om de ville fortsätta att leva. Själv tog han sin
packning på ryggen och gav sig av utan att ta sig tid att säga
farväl till alla.
Hans yngre fosterbror Simon hann ikapp honom i skogen en stund
senare. Med sig hade han en packning på ryggen.
“Vart tänker du bege dig?”, frågade brodern.
“Långt bort”, svarade Jeremias. “Mycket längre än
du kan föreställa dig.”
Brodern tycktes fundera länge och hårt där de gick i skymningen.
“Jag vill följa med dig”, sade han till slut.
Jeremias stannade upp och såg på honom.
“Jag önskar att jag hade varit gammal nog när du gav dig av
förra gången”, sade brodern, “för då hade jag följt
med dig redan då.”
Jeremias fortsatte att betrakta honom, men sade inget.
“Och nu har jag ju ändå ingenstans att ta vägen…”,
fortsatte brodern.
Jeremias vände sig utan ett ord om och började gå medan han
tecknade åt brodern att följa med.
“Om du ska följa mig måste jag berätta om världen för dig,
Simon”, sade han. “Du kan börja med att glömma allt du
lärt dig ur bibeln eller i kyrkan. Vi ska bli sanningens apostlar.”
3. Om Jezebels sena ankomst, och om byns undergång
Kvällen då byns värdshus brann präglades av en ovanlig
aktivitet. Smittan gjorde att det knappt var någon som besökte
värdshuset längre. Det hade tidigare alltid varit fyllt av folk
som ville utbyta skvaller och svinga en bägare. Paret som ägde
inrättningen hade dock lagt undan pengar och kunde fortsätta att
hålla öppet i väntan på att affärerna skulle gå bättre igen.
Byn hade innan smittan varit under tillväxt, men nu krympte den och
alla planer på att bygga ut värdshuset fick vänta. Köket som
alltid varit välfyllt ekade nu tomt och de hade varit tvungna att
avskeda kocken. Rummen på övervåningen stod alltid tomma eftersom
inga resande längre passerade genom byn. Det var bara öl, vin och
sprit det var gott om. Och det var i princip det enda de sålde då
någon av byborna inte stod ut med isoleringen längre och vågade
sig dit för att dränka sitt elände och prata en stund om vad som
hände på hans gård.
När en reslig herre i fina kläder och hans följe med åtta
beväpnade vakter på eftermiddagen anlände till häst och
beställde mat, fick man brått att leta fram vad som kunde finnas i
matkällaren. Värdshusvärden och hans fru fick själva ställa sig
och laga till vad de förmådde. Männen såg slitna ut och hästarna
var utmattade som om de hade rest mycket långt. De hade suttit
tysta tills de fick maten och åt sedan snabbt och girigt som om de
hade svultit under flera dagar. När ölen så småningom lossade
deras tungor började de tala som alla druckna män gör. De
skrattade och frågade varför det inte fanns några andra besökare
i lokalerna. Och var fanns alla unga flickor?
Värdshusvärden berättade hur det stod till med smittan men
försäkrade att det inte fanns någon anledning till oro. Männen
såg plötsligt skräckslagna ut och frågade med darrande röst var
de befann sig. När de fick veta namnet på byn reste de sig kvickt
och gav några mynt till värdshusvärden innan de drev på sina
slitna hästar för att snabbt komma bort från byn. Betalningen
hade varit mer än nog, men glädjen av att få ha besökare hade
nog ändå varit störst tyckte värdshusvärdens fru medan hon
städade upp efter det hastigt avresta följet.
Drygt en timme senare kom en flicka i tio-års åldern klädd i
trasor försiktigt gående in i värdshuset. Hon hade långt mörkt
hår och var ganska blek och mager. I sin ena hand bar hon en lång
stav som hon använde för att känna sig för med. Hennes ögon var
helt vita och tycktes sakna synliga pupiller. Hon sade att hon var
blind och att hon inte hade några pengar. Kunde det ändå inte
vara möjligt att få litet bröd och vatten att stilla hungern med?
Kvinnan i huset gav flickan det som blivit över från de tidigare
gästerna och hon åt med flottet från det grillade köttet
rinnande över hakan. Hon ville dock inte förklara vad hon gjorde
alldeles ensam i byn utan sade bara att hon var på väg till en
kusin med ett viktigt budskap. Hon tackade innerligt för maten och
gav sig sedan av.
När det hade blivit mörkt hördes det hur en häst med vagn
stannade utanför och en av drängarna från trakten kom in. Han
verkade vara på gott humör och beställde in en bägare öl. Han
satte sig vid ett bord och inte långt därefter kom pigan som
Jeremias hade varit tillsammans med in och satte sig vid samma bord.
De var tydligen mycket kära.
Det var efter det som saker och ting började bli underliga.
En av dörrarna på övervåningen öppnades plötsligt och en man i
kritvita kläder och lika vitt hår, långt som en kvinnas, kom
gående nerför trappen. Han stirrade tomt framför sig och munnen
rörde sig trots att inga ord hördes. När han stod mitt på golvet
stannade han plötsligt upp som om han var fastfrusen. Utan att röra
sig iakttogs han av de fyra andra personerna i värdshuset. Ingen av
dem vågade säga något och de var alla säkra på att mannen var
ett spöke eller en ond ande. Pigan drog fram ett litet krucifix som
hon hade i ett halsband och samtidigt började den vite mannen att
skratta våldsamt.
Då slets dörren upp och allas blickar riktades dit. I
dörröppningen tyckte de sig se en man i en mörk kåpa med en huva
som täckte ansiktet. Han pekade med långa knotiga fingrar inåt
rummet, och när de såg mot platsen där den vite mannen hade stått
fann de att han var borta. Bestörta såg de återigen mot den
kåpklädda mannen i dörröppningen. Även han var försvunnen.
Pigan skrek hysteriskt och fick fram några ord om att: “Han
bara försvann, mitt framför ögonen på mig! Jag såg det! Han
bara löstes upp! Det var den onde själv!” Den stackars
drängpojken försökte trösta henne men förmådde inte göra
mycket mer än att hålla om henne.
Ett skärande högt ljud drog genom rummet och plötsligt sprakade
gnistor ut från den ena väggen. Det slamrade högt som av järn
och plåt som slogs mot varandra och ett högt dån överröstade
flickans skrik. En stark vind svepte ut från ingenstans och
pressade ihop alla möbler i bortre änden av rummet. De stackars
personerna i rummet kastades omkull när de förgäves försökte ta
sig ut genom dörren. Ett skarpt ljus strålade ut ur väggen och
där syntes plötsligt människor komma gående. De strålade som av
silver och var långa och resliga. I det kaos som rådde märkte de
dock plötsligt att männen som kom gående i ljuset alla såg exakt
likadana ut; de var exakt lika den vite mannen som hade kommit ut
från övervåningen och sedan försvunnit. Männen tycktes blekna
bort efter några sekunder och ljuset blev så skarpt att det inte
gick att se något.
När synen hos de fyra skräckslagna människorna återvände såg
de två människor ligga medvetslösa på golvet. Det var en man och
en kvinna. Båda var nakna och kvinnan verkade vara gravid i nionde
månaden. Värdshusvärden gick sakta fram för att se om de levde
och lyckades väcka mannen som snabbt kom på fötter. Han var flera
huvuden längre än värdshusvärden och mycket välbyggd. Han hade
långt mörkt hår precis som kvinnan, och de var ohyggligt vackra
och hade inga som helst skavanker eller missbildningar på kroppen.
Det visade sig att de talade ett språk som ingen av de närvarande
förstod men efter en stunds ivrigt gestikulerande med teckenspråk
hade de förstått att kvinnan snart skulle föda och att de var på
väg till nunneklostret som låg i närheten.
Värdshusvärdens fru gav dem några kläder och de tackade trots
att de var alldeles för små. Hennes make undrade varifrån de
kommit, och om de rent av var ett par av himlens änglar som kommit
på besök. De verkade dock inte vara intresserade av att
kommunicera längre, de talade bara med varandra på sitt underliga
språk, så han fick aldrig något svar.
När mannen helt oväntat grep tag i den unge drängen och knäckte
hans nacke blev de övriga så chockade att de inte förmådde röra
sig. Mannen gav sig då på värdshusvärden och pressade ner honom
mot golvet. Med en knyck var även han död. Kvinnan såg vad som
hände hennes make och sprang ut mot köket. Där hann mannen ifatt
henne och när han grep tag i henne svepte hon ner en av lyktorna
som hängde i taket. Lågorna fick snabbt fäste och slickade
väggen. Kvinnan skrek och vred sig våldsamt i mannens grepp, men
han lyckades slita åt sig en kökskniv med vilken han skar upp
hennes hals. Med skriket bubblande i halsen föll hon till golvet
medan mannen lämnade henne åt sitt öde. Den gravida kvinnan
bevakade flickan som under tumultet slitit åt sig en planka från
ett av de trasiga borden. Med den vevande framför sig som ett vapen
grät och skrek hon förbannelser över det underliga paret.
Det tog bara några sekunder för mannen att avväpna flickan och
slå henne medvetslös med träplankan. Han klev fram mot henne och
böjde sig ner då kvinnan plötsligt ropade något åt honom. Det
hördes röster utanför. De lämnade då flickan och gick ut genom
dörren. Fem unga män närmade sig och pekade mot röken och
eldslågorna som nu vällde ut ur de bortre delarna av värdshuset.
Paret fick syn på drängens häst och vagn och mannen lyfte upp
kvinnan i den. Männen som närmade sig visste tydligen vems vagnen
var eftersom de började springa med tydlig avsikt att hindra dem.
Mannen gjorde tecken åt kvinnan att åka och hon lämnade dem alla
bakom sig genom att driva på hästen så mycket hon förmådde.
Vad som därefter följde är fortfarande oklart. I den häftiga
brand som uppstod hittade man sju döda kroppar. Den unga flickan
blev visserligen svårt bränd men hade på något sätt tagit sig
ut innan värdshuset förvandlades till en rykande hög aska.
Vagnen som försvunnit återfann man några dagar senare vid
klostret på andra sidan skogen. Kvinnan var död men barnet levde
mirakulöst nog och uppfostrades av nunnorna.
När den unga flickan dagen därpå dog av sina brännskador anlände
den blinda flickan som besökt värdshuset kvällen innan till
hennes föräldrar. Hon frågade efter flickan och tycktes
förskräckt när hon fick veta att hon var död. Hon berättade att
hon hade haft ett viktigt meddelande, men att allt nu var förgäves.
Hon vägrade berätta vad det var för ett meddelande och vem som
hade sänt det.
Flickan tycktes inte rädas smittan och flyttade in i ett litet torp
en bit utanför byn som nyligen hade övergivits. Folk blev först
förvånade och undrade hur en fattig blind flicka skulle kunna
klara sig alldeles själv. Snart gick dock ryktet om att hon hade
sålt ett halssmycke i rent guld och hon kom ibland till gårdarna
och köpte matvaror. Det sades också att hon var mer som en vuxen
till sättet och inte alls som den lilla flicka hon egentligen var.
Man viskade också om att hon hade begåvats med något annat sätt
att se eftersom hon rörde sig såpass obehindrat som hon gjorde
utan att kunna använda sina missbildade ögon.
Det kom så småningom fram att hon hette Jezebel. Hon gick mellan
gårdarna och handlade och verkade efter bara några månader känna
alla vid namn. Ibland kunde hon hälsa på någon som hade stått
helt still för att se om hon skulle upptäcka honom. När man
frågade hur hon kunde veta att de var där svarade hon gåtfullt
att: “Ni kan inte dölja era hjärtslag”.
Hon blev snart väl förtrogen med flickorna på de gårdar hon
besökte och hon brukade sticka till dem örter och rötter som hon
sade skulle ge olika effekter på dem och deras män. Detta
stämplade henne som häxa, men ingen brydde sig om att undersöka
detta eftersom alla gillade den hjälp hon gav dem.
Först sju år efter att hon hade flyttat in i byn kom prästen till
henne för att utröna vissa rykten som cirkulerade. Hon var dock så
älskvärd och trevlig och kunnig inom de bibliska lärorna att han
gick därifrån först flera timmar senare. Han bjöd in henne till
prästgården på middag och diskuterade allt mellan himmel och
jord. Prästen berättade om hur han led av tvivel över sitt värv
nu när hela hans församling föll i bitar och till och med hans
fru hade lämnat jordelivet. Han kände sig desillusionerad och
orkade inte vara Guds ställföreträdare i en by som straffats så
hårt för något han inte ens visste vad det var.
Jezebel erkände att hon visserligen brukade dela ut läkeörter och
salvor till folket i byn, men att dessa var beredda av Guds egna
växter. Prästen ansåg inte att detta var något hädiskt utan bad
henne istället förklara de rykten om att hon mot en viss summa
pengar erbjöd sig att tillfredställa mäns syndfulla lustar på de
mest otuktiga sätt. När hon inte svarade på detta tillade han:
“Jag har levt så länge utan en kvinna, och det finns vissa
vätskor som även en kyrkans tjänare behöver dränera”.
Därefter syntes Jezebel ofta besöka prästgården, och lika ofta
hade prästen något ärende till hennes torp.
Tre år senare, då Jezebel var tjugo, märkte man att hon var
gravid. Alla förstod hur det låg till och man sade att prästen nu
borde äkta flickan så att han inte skulle bli far till en oäkting.
Jezebel påstod att det inte alls var prästen som var barnets far.
Vem det var ville hon dock inte säga. Ingen trodde dock på detta
och några av de mer moraliska församlingsborna ämnade skriva till
biskopen om prästens otuktiga leverne.
Då började det gå rykten om en lång och kraftig man som hade
setts stryka omkring torpet om nätterna. Ibland hördes ljudet av
hästar trots att varken Jezebel eller prästen ägde någon.
Nyfiket frågade man vem som brukade besöka henne om nätterna men
hon vägrade envist att berätta.
Några av bönderna bestämde sig för att smyga sig fram till
torpet en natt för att utröna vilka de mystiska besökarna var. Så
en kväll när det rapporterades att man sett flera ryttare rida
genom byn smög man sig dit. Man hade räknat till fem hästar och
två av drängarna hade smugit ända fram till stugan. Då hade det
hörts skrik och tumult och bönderna hade rusat fram för att se
vad som hände.
När de återvände hem var de ovanligt tystlåtna och berättade
inte för någon annan om vad som hade hänt. Den ene drängen hade
inte kommit hem och den andre hade drabbats av fallandesjukan. Dagen
efter återvände några av männen beväpnade med högafflar och
knackade på dörren. En okänd kvinna i slitna kläder öppnade och
de bad att hon skulle återlämna den saknade drängen. Hon sade att
där fanns bara hon själv hennes syster och Jezebel som låg till
sängs med hög feber.
Männen trängde in i stugan och fann att det mycket riktigt inte
fanns någon annan än de tre kvinnorna därinne. Då gav de sig på
de båda okända kvinnorna med våld och kallade dem häxor och
krävde att de skulle berätta var de gjort av den saknade drängen.
Jezebel som var både gravid och svårt sjuk hade de hjärta att
lämna ifred, men de båda andra slog de blodiga och våldtog innan
de slog sönder möbler och inredning. Därefter tog de sig till
prästen för att tvinga honom att utfärda en anklagan över
Jezebel och kvinnorna som alldeles tydligt var häxor. Prästen
vägrade och männen förklarade då att de skulle ordna upp saken
själva. De ägnade resten av dagen åt att samla ihop folk på
gården och beväpna dem. När det började skymma tände man
facklor och ämnade bränna ner Jezebels hus till grunden.
Just som man var på väg kom någon springande och sade att han
hört hästar närma sig. I samma ögonblick stormade ett trettiotal
beväpnade ryttare fram ur skogen. Den följande striden blev kort
och fullständigt förödande för de desperat kämpande bönderna.
Ryttarnas yxor, spjut och svärd dräpte dem effektivt och inte en
enda av ryttarna själva blev skadade av böndernas primitiva vapen.
Kvinnor och barn drevs ut ur husen som antändes och brändes till
aska.
Efter den dagen var det ingen som gick i närheten av Jezebels hus.
Ingen träffade henne heller efter det, även om det sades att
prästen besökte henne ibland. Hon köpte inte längre mat från
någon gård och eftersom hon inte odlade något själv, antog man
att hon nu fick mat från något annat håll. Det spekulerades om
vilka ryttarna hade varit, men de hade saknat både sköldar, färger
eller baner. Den ende i närheten som hade så många soldater i sin
tjänst var en hög adelsman som bodde ett tiotal mil norrut. Men
man kunde inte förstå varför han skulle ha för intresse av
Jezebel. Många gissade därför att det varit krigare ur djävulens
egna legioner som häxorna kallat upp till jorden för att hämnas.
När prästen några år senare blev galen av smittan och dog fann
man de mest groteska saker i prästgården. Alla rum hade målats
svarta från golv till tak och underliga avgudabilder hade
skulpterats i lera och målats i starka färger. På golven hade
ockulta symboler ritats upp och över dem låg djuroffer av olika
art utspridda. I källaren hittade man sju döda kvinnor som
uppenbarligen plågats till döds, och i det största av rummen på
andra våningen låg en naken kvinna framför något som verkade
tjänstgöra som altare. Hon låg med slutna ögon och mumlade
rytmiskt någon sorts ohelig formel och tycktes inte märka männen
som kommit in i rummet. Det var som om hon hade sjunkit djupt in i
ett transtillstånd och när man försökte väcka henne började
hon att skrika högt och skärande. Männen backade skräckslaget
inför intensiteten i hennes skrik, och när hon plötsligt ställde
sig upp såg de något i hennes ögon som de senare inte kunde
förklara. De svor att hon hade varit besatt av djävulen själv.
Kvinnan hade stirrat på dem några ögonblick innan hon hade
skrattat och sagt åt dem att springa. Sedan hade hon sjunkit ihop
på golvet och gett upp andan.
Jezebel sades ha fått ett barn, men man var inte säker på om det
var en pojke eller en flicka. Barnet syntes ibland i skogen kring
torpet och en gång när några ungar hade lekt i närheten hade
barnet dykt upp och önskat vara med. Ungarna visste inte vem det
främmande barnet var utan de lekte alla tillsammans hela dagen. När
de kom hem och berättade att det underliga barnet de lekt med kunde
förvandla sig till olika djur, förstod deras föräldrar att det
var Jezebels barn de talade om. Då straffade de sina barn med riset
och skrubbade dem hårt med rotborsten under förmaningar att de
aldrig fick leka med det barnet igen.
Byn fortsatte att avfolkas och till slut fanns det bara tre gårdar
som fortfarande var bebodda. Det var prästgården, Jezebels torp
och Jeremias fosterföräldrars gård.
Den nye prästen försökte så gott han kunde hålla modet uppe,
men det var svårt när församlingen krympte så. Han besökte ofta
Jeremias gård och försökte att ingjuta hopp i de modstulna
bönderna som var säkra på att smittan skulle komma före nyåret.
Besöken hos Jezebel blev dock ganska få. Prästen kände sig alltid
illa till mods när han talade med henne och trots att hon sades ha
ett barn såg han det aldrig. Hon var varken elak eller avvisande mot
honom, och han såg inga som helst tecken på de häxkonster man
anklagat henne för. Ändå var det något onaturligt med den döda
blick hennes vanställda ögon producerade. Han kände sig märkligt
iakttagen och stannade som regel bara några minuter vid de fåtaliga
besöken. Han fick intrycket att hon skrattade bakom hans rygg och
han var livrädd för att smaka på något som hon bjöd på. Han
lade också märke till den underliga doft som genomsyrade den lilla
stugan, men kunde inte komma på vad som åstadkom den.
Prästen höll inte längre några mässor i kyrkan utan åkte
istället varje söndag till Jeremias gård där de höll högmässan.
En dag, ungefär två månader innan Jeremias kom hem från sin långa
vandring, dök Jezebel upp lagom tills prästen skulle börja
predika.
Vad som hände finns återberättat i två versioner.
Enligt prästen hade Jezebel kommit in ledd av sitt barn och gått
rakt fram till prästen. Där hade hon berättat att de som befann
sig på gården var märkta av döden och att det nu bara var lite
mer än två månader innan hela byn skulle vara försvunnen och
bortglömd. Hon pekade ut tre av de närvarande och sade att de var
de enda som skulle överleva smittan om de inte gav sig av nu. Hon
hade sedan talat om för prästen att han borde skriva ner allt som
skett i trakten de senaste tjugo åren eftersom det var viktigt att
allt fanns bevarat. Efter detta hade hon sagt farväl och ingen av
dem såg henne igen.
Men enligt böndernas egna anteckningar, som man hittade på gården
långt efter det att alla var döda, hade Jezebel kommit ridande på
en enorm svart get och insmord i underligt stinkande salvor och blod
hade hon kastat förbannelser över dem och förolämpat dem.
Därefter hade hon rivit ner korset de hängt upp på väggen och
vällustigt flugit runt rummet och utnyttjat det sexuellt. Hon skulle
också ha förfört prästen, tvingat honom att kyssa hennes bakdel
och sedan gett sig iväg genom ett av fönstren åkallande satan och
alla hans djävlar.
Prästen lämnade trakten drygt två månader senare eftersom han var den enda levande själen som fanns kvar i byn. Han skrev verkligen ner en del av det som skildrats ovan och resten har hämtats från de böcker som fördes i nunneklostret. Byn växte snart igen och det dröjde över tvåhundra år innan någon återigen bodde i trakten.
4. (Fragment)
En dag hörde herr Hans Hermann Broch hur en röst talade till honom.
Han såg sig omkring men där fanns ingen. Det var som om rösten hade kommit ur tomma intet. Hans Hermann visste inte vad han skulle tro. Var det inbillning eller drev någon gäck med honom? Försökte någon lura i honom att det var herrens änglar som talade till honom?
Herr Broch var nämligen djupt troende. Många av hans bekanta i Lübeck tyckte att han var lite väl religiös, till och med för att vara prästvigd. Han var fyrtio år gammal, hade inte varit närmare en kvinna än en meter och levde till punkt och pricka enligt bibelns lära.
(Ofullbordat…)
5. Sanningens ewangelie
Begynner med det följande:
På det första mötet war det trenne apostlar: Prestinnan, Profeten och Hexan. Wad som skedde war tjent j förveg av min herre Ieremia och den oheliga hexan Isebel.
Mig, wilken det åligger att teckna deras lerdom, på det att allmenheten må taga del av deras kunskap, kallas Simon och tjenar profeten Ieremia.
Ner wi lemnade hus och hem att undfly smittan war nattetid ingången. Att hasta j mörkret tycktes oss otrefligt och wi såg ljus bland treden. Där fann wi Isebel ock hennes avkomma. Iagh sade: låt oss ej förledas av hexan; låt oss gå widare. Ieremia sade då: låt oss stanna her över natten ock tala med henne.
Hexan bjöd fram bröd ock win, ock Ieremia åt ock prisade winet. Låt tjenaren eta också, sade hexan. Han eter best han will, sade Ieremia. J förstone antog iagh att hexan dolt hemliga örter j brödet, men då min hunger blev för stor, ock Ieremia tyktes opåverkad, åt efen iagh av brödet.
Ner pass en timme gått hördes folk wid dörren. In kommer två av Iesu qvinnor, draperade j svarta klednader. De såg klena ut och iagh fruktade att de hade smittan. Hexan war inte redd, utan bjöd in efen dem, ock gav dem att eta.
Den ena nunnan war ung, j min egen ålder, ock hade welsignats med en engels anlete. Den andra war eldre men tycktes endå lyda under den yngre, wars namn war Ioselyn. Den eldre war Mari.
De åt tysta ock drack rikligt. Sedan sade hexan att hon tjent till lång tid wad som skulle ske, och Ieremia sade att han sett ett wegskäl wid detta möte. De drack mer och war tysta. Sedan frågade hexan: wad hende med de två zigenarkvinnorna som emnade besöka er? Ioselyn sade: de gick icke att redda.
Iagh frågade wad de talade om, och hexan gav mig en ondskefull blick. Tjenare talar ner de tillfrågas, sade hon. Ieremia sade: Beretta för mig wad ni uppteckt, så skall jag tala om wad jag funnit.
Detta tilldrog sig innan iagh ålades att skrifa denna berettelse, ock jag sändes ut att samla wed. Wad de dryftade kommer att framgå j ett senare stycke. Iagh återvende senare med en famn wed ock de war mycket druckna. Hexan och Ieremia låg samman j hennes seng och Mari sov på golvet. Ioselyn wankade av ock an j rummet och tycktes ansettas av svåra plågor. Wad fattas, frågade iagh.
Ock Ioselyn sade: Iagh har gått j skuggan av döden, ock talat med andar ock de döda. Men det ger mig ingen ro att de fortfarande tycks leva. Iagh undrar om det er möjligt att korsa grensen mellan lif och död, men de tycks icke bry sig om mina frågor. De svermar runt något de kallar Avgrunden ock talar om dess ljus ock önskar komma ner j den. Iagh har prövat många sett att nå in till dem men misslyckats.
Då sade iagh: Ieremia har talat om werden. Han seger att den icke er wad den ser ut att wara. Han har talat om att Gud fader icke skapade werden. Han seger att det war en menska. Han har svurit att hitta denna menska innan han dör. Om någon er så mektig att han kan skapa werden borde han kunna hjelpa dig j ditt sökande.
Ioselyn sade: Då iagh berettade om min moder j dödsriket talade han om en kvinna han tjende som dog av brand. Hon emnade söka en weg tillbaka om hon kunde. Ieremia misstenker att hon bar hans barn då hon mötte sin olycka. Han har icke kunnat sleppa tanken på henne och har under långa resor funnit att det werkligen er möjligt att återvenda från döden. Så denna kvell har wi bestemt att söka sanningen tillsammans. Sanningen om werlden, dess tillkomst ock om döden.
Hon sporde sedan om iagh war skrifkunnig. Iagh sade att jag tjenligt beherskade denna konst, ock hon sade: tag då denna bok ock skrif om det som sker under wårt sökande. Lemna de första tre sidorna tomma ock börja sedan med denna kvell.
Ner wi nesta dag skulle ge oss iveg packade even Isebel. Skall hexan följa med oss, frågade iagh. Isebel er ingen hexa, sade Ieremia, hjelp henne ta hand om barnet istellet. Då såg iagh wad som tycktes mig wara ett litet flickebarn, men som iagh senare förstod borde kallats Antikrist. Det såg ut som en flicka, men hexan kallade det en gosse, ock jag wet ennu icke huru barnets kön war bestemt. Dess namn war Asgai Gigaei efter någon hednisk guddom, ock av detta gick ej heller könet att utlesa. Den ondska iagh senare såg j barnet gjorde det onaturligt könlöst, men j denna berettelse emnar iagh betrakta det som en pojke.
Vart emnar wi oss Ieremia, sporde jag. Han svarade: På en lång resa. Tag nu farvel av trakten her. Du kommer nog aldrig att se den igen. Jag tenkte på allt som hent, ock iagh sörjde mina syskon ock föreldrar, ock mina wenner. Ieremia war egentligen min fosterbroder men han war så mycket eldre en mig, ock iagh fick svera mig som tjenare för att få följa honom då han gav sig af.
Ner wi skulle gå såg iagh att hexan leddes av sin son ock att hon hela tiden war nera att snubbla på rötter ock sten på stigen. Retsamt sade iagh: Se dig för hexa så att du icke faller ner j småtrollens hålor! Ieremia sade: Vet hut! Ser du icke att hon är blind? Och då såg iagh hur hennes ögon war hwita ock sjuka. Mörkret j stugan hade hindrat mig att se hur det war ställt med henne kvällen innan.
Ieremia, som var eldst med sina tre dussin och ett år, blev wår ledare och wid hans sida styrde Iocelyn ock Isebel. Iahg ock Marie war blott och bart tjenare ner allt kom omkring. Om barnet Asgai fanns icke mycket att säga. Han tycktes endast tala med sin moder.
Ner
Ieremia undrade om wad som får oss att wilja lefa:
Ieremia sade: Om skaparen er en menska måste han tjenna till de plågor det för med sig att wara menska. Warför utsetter han oss endå för dem? Om wi inte har något mål, wad er det då som får oss att fortsetta? Wad er det wi måste uppnå innan wi kan lemna jordelifet? Wad gör det så motbjudande att taga sig av daga innan wår utmetta tid er slut?
Isebel sade: Det finns många skäl till plågor, men det finns också många skel till fröjd. Glöm ej så enkla saker som det bröd ock win wi förterde igår kvell, och glöm ej den kalk du sedan delade med mig i sengen. Glöm ej en qvinnas werme eller sång ock dans.
Och Ioselyn sade: Det wiktigaste er endå tjerleken. Iesu Christ lärde detta ock tjerleken till allt erbjuder ett band som binder dig till lifet.
Men, sade Ieremias, er icke detta band en boja? Tynger icke denna tjerlek till plikter ock skulder?
Icke om tjerleken er god, sade Ioselyn.
Men kan tjerleken vara annat en god? sporde Isebel.
Tjerleken kan vendas mot sig sjelv, sade Ioselyn. Om den blir ett sjelvendamål kan den surna som en kanna mjölk. Den blir då ett gift som förter kannan det lever i.
Och Ieremia sade: Men om iagh aldrig finner tjerleken, har iagh då inget skel att lefa?
Man behöver inte elska för att förlusta sig, sade Isebel (som den otuktiga hexa hon war).
Elskade du henne mycket, hon som dog, undrade Ioselyn.
Ieremias svarade: Ja. Even om vi icke kom sams hela tiden var hon nog min enda riktiga tjerlek. Hon hette Elzjbet. Hon war med en annan, men ner hon dog war hon åter min.
I klostret såg wi inga men förutom biskopen, sade Ioselyn. Iagh kende icke till den fysiska tjerleken fören iagh en gång fann Mari i union med enhörningen. Hon lerde mig konsten, men iagh finner den icke serskilt intressant. Det er en onödig syssla ock iagh förstår warför den bara bör nyttjas inom ektenskapet.
Åt detta skrattade Isebel ock sade åt Ioselyn att hon hade mycket att lera om lifet. Ieremia återvende till emnet.
Att sitta her och samtala med er ger mig nöje. Men vari ligger sjelva den mekanism som gör att detta er nöjsamt, medan annat er plågsamt? Er det vissa av skaparen utvalda sysslor som belönas med denna lyckotjensla, eller er det något wi weljer sjelva?
Wad det en er så werkar det annorlunda på andra sidan. Av de sjelar på andra sidan iagh försökt kontakta, har icke en enda verkat lycklig över sin tillvaro. Ock det skremmer mig. Om wi har så lite att gledjas över her på jorden, wad har wi då att se fram emot om döden er ennu verre?
Kanske det der ljuset de talar om, det som de kallar Avgrunden, kanske det kan vara den retta himlen, föreslog Ieremia. Kan det då wara en plats av ren lycka? Kan det vara det som er målet wi strevar mot?
Iagh will icke se efter förren iagh wet att iagh kan återvenda i sekerhet, sade Ioselyn.
Wi har alla sett hemska syner, sade Isebel, ock ingen av dem har gett oss någon anledning till hopp och tillförsikt. Werlden er dock formbar och om wi griper den hårt j rötterna kan wi omforma den efter wårt eget behag. Ja, hör mitt högmod; det er icke någon synd! Werlden er wår att forma precis som menskan som frambringade dess nuvarande skepnad.
De tre talade länge, men j korthet: Ieremia wille finna en mening med tillvaron, Ioselyn wille finna en weg att wandra mellan dödsriket ock de levandes werld, medan Isebel tycktes hysa en önskan att ta kontroll över både sjel ock materia j werldsalltet.
Isebel
sporde en dag varför Ioselyn stendigt gick kledd i svart, hon hade
ju lemnat sitt kall som nunna.
Ioselyn sade: Iagh ber svart för att visa min sjels synder.
Isebel sade då: Dina synder sitter i huvudet, icke i din sjel.
Om
kvellen låg Ieremia ock Isebel ofta samman i otukt. Iagh talade ofta
med Ioselyn om detta. Hon såg med oro på deras gerningar, ock sade
att det icke kunde vara rett. Vi merkte också att Mari ock
gossebarnet tycktes komma överens på ett mycket lågmelt sett. De
gick ofta undan och talade. Vi fann dem ofta i ferd med att skera upp
små djur de fångat i snaror (som pojken visade ovanlig talang för).
Ioselyn sade att något skett med Mari, de hade alltid kommit sams ock nu grälade de stendigt.
Sellskapet blev allt tjervare till humöret. I stellet för en grupp var vi nu tre. Asgai och Mari fortsatte med sina underligheter och Isebel var omettlig i lust och förderv med Ieremia. Endast iagh sjelv och Ioselyn höll oss rena till kropp, sinne och sjel.
(Fortsättning följer…)