Kategoriarkiv: 1998-2005 Molnen

Min profession (2002)

Efter en het sommar kommer nu en grå tjock molnmassa över oss från väster. Ingen tycks vara förberedd på detta och alla förlamas och förundras över att vädret brukar vara så här illa. Vi har glömt hur det annars alltid brukar vara, hur kallt och eländigt detta väder brukar uppföra sej.

Om man en hel sommar har gått under solen iförd endast kortbrallor är det inte helt enkelt att plötsligt ställa om till att dra på sej långbrallor och jackor och fler lager av kläder man inte burit på flera månader. Det känns plötsligt oroväckande att vintern är så nära. Vi vill ju ha sommar ett tag till, vi vill stanna uppe en timma till, vi vill leva en stund till. Vi vill stanna en liten stund och vi vill veta hur det går. Men molnen rinner på och det finns inte så fasligt mycket att göra åt den saken. Regnet faller och tiden går. Det är enkelt att konstatera från mitt fönster.

Jag sa en gång att jag skriver för att besvärja tiden. Helt säker på att lyckas är jag inte, men jag tänker försöka. Jag fyller papperet med tid jag sparat ihop och hoppas att denna levande tid kan få fortsätta existera även ett tag efter det att jag upphört.

Jag fyller papperet med bokstäver och hoppas att jag kan gjuta min själ i texten så att jag från andra sidan kan återvända och för en kort stund besätta den som läser min utspillda formel. Jag försätter läsaren i trance och smyger mej in via hypocortex. Där trippar jag fram till de mer celebra delarna av de cerebrala vindlingarna. Väl på plats följer jag sedan obemärkt med även en stund efter att läsandet upphört.

Men jag vill inte kalla detta att parasitera, jag anser det mer vara en form av symbios. Jag fyller värden med känslor och värden upplever dom åt mej som inte kan. På så sätt kan jag genom mina texter eller formler besvärja tiden och döden.

Alltså måste jag upphöra kalla mej författare och i stället lystra till epitetet magiker. Min profession är tidsbesvärjelser, besättningar och hypnos. Även profetior, trance och barnkalas tycks ingå i yrket. Att förändra och kontrollera vädret tycks dock inte ingå. Därför kommer det nog att fortsätta vara molnigt och grått.

Och vi får fortsätta att klä oss i långa hämmande otympliga varma kläder vare sej vi vill eller inte.

Lyfta (2003)

Det kändes som en befrielse att se henne lyfta armarna och ta tag i repet.

Inget kunde ha varit mer dramatiskt.

Inget mer poetiskt heller för den delen.

Vi hade sprungit hela dagen för att hålla oss undan elden. Och plötsligt kom den, helikoptern. Vi hade sprungit och hon var utmattad.

Tiden gick så ohyggligt långsamt medan hon hissades upp mot säkerheten. Skulle hon orka hålla sej fast hela vägen?

April (2003)

Hela handen skakade. En taiko-orkester spelade under revbenen. Det flimmrade framför ögonen.

“…sju åtta nio! Ett aprilbarn blir det”, sa hon och log.

Jag förlorade synskärpan och var helt säker på att jag föll. En blixtrande huvudvärk spred sej från tinningarna fram mot pannan där svetten började sippra fram.

Jag köpte en jacka (2004)

Idag köpte jag en jacka.

Jag hade redan en annan, men den har jag aldrig riktigt tyckt om. Den andas inte, så man blir så blöt och svettig i den. Dessutom är den av sånt där blankt material som jag inte gillar. Den prasslar inte så mycket, men jag gillar den ändå inte. Eftersom det var en present har jag trots allt haft den sedan jag fick den.

Men i dag hittade jag en ny jacka. I trevligare material, med många fickor, billig och bra på alla sätt. Man kan säga att jag var ganska nöjd över mitt fynd. Ja, jag var riktigt glad. Jag hade den till och med på mej under en kort resa till stan.

När jag kom hem hängde jag upp jackan på en galge och pysslade med lite annat. Jag skulle välja ut bilder som jag skulle skicka med en ansökan till en skola jag ville gå. Det gick inte vidare bra. Jag kände mej inte nöjd med några bilder. Trots att jag ägt min kamera länge, och kanske hade en liten aning om hur man gör när man tar bra bilder, hade jag inte tagit några bra bilder. Inte särskilt många bilder överhuvudtaget om man tänker efter. Jag hade alltså inte mycket att välja bland.

Det kändes ganska eländigt. Alla mina planerade fotosessioner, alla bra bilder jag tänkt att jag ska ta, existerade bara i mitt huvud. Hur ska jag kunna skicka något med min ansökan, tänkte jag.

På något sätt kändes allt meningslöst. Inga av mina bilder skulle kunna få mej antagen.

Det är bara att ge upp, tänkte jag hopplöst.

Då kom min älskade flicka hem och då kändes allt bättre. Jag försökte trots allt göra en lista av tänkbara bilder.

Så kom jag att tänka på jackan och blev glad igen. Nu ska hon få se vilket fynd jag gjort, tänkte jag och visade min nya jacka.

Jag vill ha jackan, sa hon.

Nä, den är ju till mej, sa jag.

Då räckte hon ut tungan och fräste åt mej. Jag mumlade i chocktillstånd nånting jag inte riktigt minns nu. Hon kan bli väldigt arg och jag kan bli väldigt rädd.

Vi kan väl ha den tillsammans, kanske jag sa.

Hon ville ha jackan.

Jag trampade omkring lite och sen gav jag den till henne. Varför vet jag inte. Kanske för att jag redan hade så mycket uppgivande inom mej att jag fortsatte ge av bara farten.

Hon blev lite förvånad, hade kanske inte tänkt sej det, men tackade och satte sej framför teven. Jag gick och la mej.

Sen gick jag och diskade. Jag hade ju ändå inget annat att göra tyckte jag. Bilderna jag borde sortera tyckte jag inte längre behövde sorteras.

En stund senare kom hon tassande in i köket och muntrade upp mej medan hon lagade mat. På ett sätt som bara hon kan tinade hon upp min stelfruset uppgivna själ och smältvattnet, fyllt av min kärlek till henne, höll på att rinna ut genom mina ögon.

Efter maten kollade vi på en film.

Nu ser hon på antikrundan och jag skriver det här.

Jag köpte en jacka och förlorade först hoppet, sen jackan.

Men det är ingen fara.

Min flicka håller mej nog varm.

Jordpojken och Luftprinsessan (2005)

Det var en gång en pojke som levde under jorden. Där hade han byggt sina gångar och där trivdes han. I sitt hemtrevliga bo hade han böcker och skivor och annat roligt så han hade aldrig tråkigt. Ibland kom han upp till markytan för att hämta mat och höra dom senaste nyheterna innan han klättrade ner till sitt igen.

Men en dag hände något ovanligt. När han kom upp till marken för att se sej omkring fick han syn på en flicka som flög fram och tillbaka mellan träden så att löven rasslade. Då fick hon syn på pojken och flög med ett busigt skratt förbi honom så fort att hans långa hår blev alldeles rufsigt.

Pojken tyckte att den flygande flickan var söt och bad henne att landa. Hon fann också pojken ganska tilltalande och dom började prata med varandra.

Efter den dagen träffades de ofta uppe på marken, som pojken sa, eller

nere på marken som flickan sa. Där lekte dom olika lekar och hade så roligt att dom ibland nästan fick ont i magen av allt skratt.

Dom tyckte så mycket om varandra att flickan en dag sa att dom borde gifta sej. Pojkens hjärta höll med flickan, men efter att ha bott så länge under jorden hade andra delar av hans kropp fått en del att säga till om.

Tungan sa därför till flickan att dom skulle vänta. Öronen är inte vana vid lufttrycket här uppe, dom måste få vänja sej, sa tungan. Fingrarna måste få gräva fram mer guld så du får den finaste ringen som finns, fortsatte tungan och tystnade medan mjälten i sin ensamhet tänkte att hon ångrar sej snart, hur kan hon tycka om oss, det måste vara ett misstag. Flickan blev nog lite besviken, och pojken kände sej dum, men ingen av dom låtsades om något.

Så pojken och flickan fortsatte att leka som vänner och till en början gick allt bra.

Men så en dag var pojken tvungen att bygga en ny tunnel i sin lilla labyrint. Det närmade sej höst, och om det började regna mycket skulle hela tunnelsystemet bli översvämmat med lera i gångarna om det inte fanns något utlopp för vattnet. Alltså var nybygget ganska viktigt. Det gjorde att han inte kunde vara på markytan lika ofta.

Bygget tog hårt på krafterna och det tog lång tid. Det gjorde att han träffade flickan alltmer sällan. Men tunneln var ju viktig och dessutom kanske han skulle hitta mer guld till en ring åt flickan, så han fortsatte bygga så fort han kunde.

När tunneln äntligen var klar sökte pojken upp flickan igen. Medan han letade tänkte han på vilken fin ring han skulle kunna göra åt henne nu när han äntligen hade funnit guld i slutet av tunnelbygget.

Efter ett tag hittade han henne i skogen. Hon var ute och flög bland träden igen. Pojken ropade och flickan gjorde en looping upp bland molnen innan hon kom ner till honom.

Pojken kramade henne hårt eftersom han hade längtat så efter henne. Hon kramade tillbaka men flög sedan upp bland trädgrenarna som vinkade åt henne av fartvinden. Pojken vinkade också där nere på marken. Men sen var hon plötsligt försvunnen och han gick lite besviken hem till sej.

Nästa dag kom pojken tillbaka. Han hade en present med sej som han gömde under en buske för att kunna överraska flickan. Det var dock inte guldringen han tänkte göra, för han ville först hålla hennes hand och måtta hur stor den skulle vara. Han väntade och väntade på att hon skulle dyka upp. Han spanade mellan träden och kisade upp mot dom tunna molnen på himlen.

Han kände hennes doft i vinden först av allt. Det pirrade i hans mage och så kände han vinddraget när hon flög förbi. Han sträckte ut handen för att smeka henne då hon flög förbi andra gången. Han kände hennes lena hud ett ögonblick innan hon skrattande drog sej undan och bad honom sluta kittlas.

När hon var på väg förbi den tredje gången sa han att hon skulle få något. Då stannade hon upp och han lade armarna om henne för att först ge henne en kram. Dom stod så en stund och pojken kände sej så lycklig att han log brett och tänkte kyssa flickan då hon plötsligt flög iväg igen. Upp över träden och bort över kullarna susade hon innan pojken hann reagera. Hon trodde nog att det bara var kramen hon skulle få.

Pojken tog med presenten från gömstället och begav sej ner i sina tunnlar igen. Han gömde guldet han hade framme och stoppade undan presenten. Sedan satte han sej i sin läsfåtölj med en sorgsen bok i handen och kände sej ensam.

Nästa dag upprepades samma procedur. Pojken gömde presenten och väntade på flickan. Men den här gången hann pojken bara snudda vid hennes armar innan hon flög iväg igen och lämnade honom ensam.

Den tredje dagen kom och pojken gömde återigen presenten som han inte hade hunnit ge henne än. Men den här gången landade hon inte ens hos honom på marken.

Varför vill du inte krama mej, undrade pojken.

Jag vill inte hållas fast vid marken, svarade flickan.

Varför vill du inte kyssa mej, undrade pojken.

Jag har ingen lust, svarade flickan, du är så trög och långsam, håller dej bara under jorden hela tiden.

Men det är så här jag är, sa pojken, jag är en Jordpojke, underjorden är mitt hem.

Jag är en Luftprinsessa, sa flickan, jag behöver fart och fläkt, luft och himmel. Jag måste få omväxling, som vindarna.

Det vet jag, sa pojken, det är därför jag kommer upp till marken för att få vara med dej. Jag försöker så gott jag kan, men…

Pojken tittade tårögd på flickan och fortsatte:

…men jag kan inte flyga. Om du vill kan jag i alla fall vara här på marken med dej. Jag älskar dej och vill stanna hos dej för alltid. Vill du det?

Flickan, som inte riktigt hade landat utan svävade alldeles framför honom, tittade på honom och såg ut att fundera. Hon tänkte djupt och koncentrerat.

Pojken grät några tårar, så rädd var han att förlora henne, men torkade dom snabbt för att verka tapper.

Det var som om tiden stod stilla. Allt höll andan och väntade på flickans svar. Till och med vinden hade mojnat och försvunnit.

Flickan såg på pojken med stadig blick. Pojken tyckte att han såg något blänka till i hennes ögon och hon skulle just säga något då det plötsligt rasslade till bland träden.

Pojkens hjärta hoppade över ett slag då hans mjälte viskade att det nog var en luftprins som kom, någon som kunde flyga med henne över trädtopparna. Men sen upptäckte han att det var vinden som återkommit med full styrka.

Flickan hann inte säga nånting förrän stormen grep tag i henne och svepte med henne bort.

Chockad stod pojken ett par ögonblick och såg hur hon hjälplöst släpades med längs marken av vindarna. Sedan började han springa. Långsamt först, ovan som han var vid att förflytta sej på ytan, men sedan ökade han farten och sprang till slut så fort att han lyckades hinna ikapp henne och gripa tag om henne. Hon klamrade sej fast vid honom och pekade upp mot himlen.

Det hade mörknat och tunga svarta moln började vräka ur sej hårda piskande regndroppar.

Pojken höll flickan i skydd så gott han kunde medan han kämpade sej fram mot orkanvindarna som slet och rev i hans kläder. Vattnet hamrade mot honom och eftersom han skyddade flickan med sina armar kunde han knappt hålla ögonen öppna. Men eftersom han var van vid det dunkla ljuset i underjorden kunde han ta sej fram ganska bra utan att se.

Han kämpade sej först fram mot busken där han gömt presenten och sedan lyckades han till slut hitta nergången till sitt bo och så var dom båda i säkerhet.

Pojken lade den genomblöta och halvt avsvimmade flickan i sin säng och försökte torka och värma henne så gott det gick. Hon verkade kvickna till och dom kröp smått generade ur sina blöta kläder och ner bland lakanen i sängen.

Flickan kramade pojken och visste inte om det var regn eller tårar hon torkade bort från hans kind.

Älskling, sa flickan och log, du har räddat mitt liv. Nu får du önska dej vad du vill.

Då önskar jag att du blir min om du vill, sa pojken.

Det är klart att jag vill, skrattade flickan och kysste pojken på munnen.

Eftersom pojken inte visste vad han skulle säga gav han äntligen flickan sin present. Det var en trollstav vars magi var speciellt utformad för att göra ägaren glad och lycklig. Flickan blev jätteglad över presenten även fast det nu inte verkade det som om den behövdes.

Sedan kramades dom hela natten.

Utanför hade stormen, lika mystiskt som den dök upp, försvunnit i samma ögonblick som Jordpojken och Luftprinsessan hade tagit sej ner under jord. Traktens luftandar förnekade kategoriskt alla rykten om att dom varit inblandade.

Efter den dagen såg man ibland flickan flyga fram bland molnen och ibland skymtade pojken på väg ner i sina tunnlar. Men för det mesta syntes dom lekandes och skrattandes, eller bara promenerandes hand i hand, på marknivå.

Och dom var oftast lyckliga tillsammans.

Ett rep som mur (2005)

Ett rep kan vara en mur.

Ett rep visar var man inte får passera. Vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. Ett blått uppspänt av någon som bestämmer var man får vara och inte. Ett blått nylonrep visar linjen mellan oss och dom.

Sedan stormarknaden öppnade nere vid Bangårdsgatan blev raka vägen till maten en promenad genom ett bostadskvarter. Lite dyrare lägenheter, ja rentav bostadsrätter, verkar det som. Där bor, vad jag sett under mina vandringar ner till mjölkdisken, många äldre.

Det är någon av dom som satt upp repet.

Genom att gena genom gården, ner från Rådhusgatan, mellan husen, ner till Minnesgärdsgränd, kommer man fram mycket snabbare, det säger sej självt. Så vi är nog ett par stycken som brukar gå den vägen och tillbaka med kassar i händerna.

Och när man ändå börjat gena genom kvarteret, är det lätt att man dessutom genar över gräsmattan istället för att följa den grusade gångbanan. Då blir det ju ytterligare lite kortare att bära potatisen.

Detta ses icke med blida ögon av mannen som satt upp repet.

“Det där är ingen gångväg!”, ropade han därför till mej en dag då kassen kändes extra tung och jag dristade mej till att beträda bostadsrättsföreningens välansade gräsmatta.

Vad svarar man på det. Ja, som vanligt har man inget i ögonblicket. En vän till mej hade ett rappt svar då jag berättade incidenten, men nu tycks jag ha glömt vad det var.

Det var bara att spela döv och gå vidare.

Mannen, över pensionsålder, muttrade och gick an, men jag var som sagt döv för tillfället.

Deras lilla gräsmatta. Den symboliserade nåt tyckte jag medan jag fortsatte uppför den lilla stentrappan och var på säker mark längs Rådhusgatan igen.

Strax därpå började gården förvandlas.

Det började med att ett långt blått nylonrep hade spänts upp mellan ett träd och en parkbänk. Längs ena sidan på gräsmattan, där man tidigare ville korsa rakt över.

Mitt på gården, på gräsmattan, finns en liten fontän med en staty. Föreställande en naken dam. Kanske ville jag gå fram och titta på konstverket när den där dåren skrek och gormade. Hur kunde han veta vad jag var ute i för ärende.

Jaja, matkassen förstås. Ännu en av ligisterna från affären som trampar vår stackars gräsmatta sönder och samman. Han har inget vid vår staty att göra. Det är vårt område det här. Vi betalar hyra. Vi har lagt ut pengar på att det här ska bli ett fint område. Här vill vi inte ha några som inte har råd att åka bil till affären gåendes. Dom får hålla sej nån annanstans.

Strax efter repet, på andra sidan av gräsmattan, sattes en sorts vit kedja fäst på två trettiocentimeter långa pinnar upp. Inte mycket till barrikad skrattade jag och en kollega då vi såg spektaklet.

Men det gick ju inte ta miste på andemeningen.

Snart byttes repet ut mot staket som byggdes runt gräsmattans hörn, detta motiverades av uppsättandet av bänkar och bord för de i området boende. Fortsättningen bjöd på några stackars taggiga och torra buskar som varken har eller någonsin kommer att växa till sej.

Detta har fått följden att det gamla repet har kommit tillbaka igen. Buskarna måste ju skyddas mot vandalvandrarna.

Berlinmuren är väl det första man kommer på när man tänker på alltihop. Men det byggs ju andra murar också. Israel har också låtit konstruera en mur eftersom grannarna går genom deras gårs för att kunna komma åt matvarubutiken.

Folk är sej lika överallt. Även om dom försöker att inte låtsas om det.

Jag har inte sett gubben som ropade om den icke existerande gångvägen på länge. Kanske är han död eller så sitter han där bakom nåt fönster och bara väntar på en överträdelse.

Kanske har han skaffat vapenlicens sen dess.

Och kanske har jag köpt en låda dynamit.