Kategoriarkiv: Novellsamlingar

Jordgubbar (1998)

En tidig morgon åt jag jordgubbar till frukost. Det verkade vara det enda rätta. Jag satt där vid frukostbordet och doppade dem i vispad grädde. Det var som om jag visste att de skulle bli för gamla på eftermiddagen och att det var lika bra att göra slut på dem genast. Jag hade kastat mig upp ur sängen och efter en omväg via toaletten gått direkt till kylskåpet där de röda bären låg i en djup tallrik. Jag hade ställt dem på bordet och med hjälp av en elvisp tillredde jag grädden i en bunke. Sedan satt jag bara där och åt; njöt av varje tugga, blundande, uppfylld av deras smak. Jag kände knappt stolen under mig, det enda som existerade var skålarna framför mig och jag själv. Välja, gripa tag, doppa, lägga på tungan, tugga, svälja och upprepa. Det kunde ha pågått i all evighet, eller åtminstone tills jordgubbarna tog slut, om inte något oväntat hade inträffat.

Jag hörde plötsligt hur något krasade inne i jordgubben jag just bitit i. Förvånad stelnade jag till och försökte känna efter med tungan vad det kunde ha varit. Jag satt stilla en stund och undrade om det kanske funnits kvar något löv eller en bit av någon stjälk. För att få klarhet i vad det verkligen varit spottade jag ut den mosade rödvita salivblandade sörjan i tallriken. Jag såg inget som kunde ha gett ifrån sig något krasande, så jag petade försiktigt i massan med pekfingret. Det fanns inget där. Misstänksamt gick jag igenom hela den blöta klumpen men kunde ändå inte hitta något som inte hörde dit.

Nedslagen av detta faktum kunde jag inte få mig att äta fler jordgubbar, utan sköt uppgivet skålarna ifrån mig. Kanske hade det varit något i grädden, tänkte jag och rörde om i bunken med vispen för att se efter. Ingenting. Kanske fanns det som hade krasat i någon av de andra jordgubbarna också, tänkte jag då, och hämtade en gaffel som jag mosade de kvarvarande jordgubbarna med. Ingenting.

Vad ska jag nu göra med alla dessa oätbara jordgubbar, tänkte jag efter att ha funderat en stund. Kanske jag kan göra saft, kom jag på efter några sekunder. Jag letade i skafferiet och hittade några tomma flaskor och socker. Jag fyllde flaskorna med saften jag pressat ur jordgubbarna och sötade sedan rikligt med socker. Sedan ställde jag in flaskorna i den gamla jordkällaren som låg bakom huset jag bodde i. Där stod andra flaskor och när jag läste på etiketterna såg jag att det stod “Hemgjord Jordgubbssaft” på dem. Någon har haft samma problem som mig, tänkte jag och tog med mig en av de andra flaskorna till köket.

Jag tog fram ett glas och hällde upp lite saft eftersom jag kände mig en aning törstig. Jag tog en djup klunk och upptäckte då att saften jäst och förvandlats till jordgubbsvin. Förvånad tog jag ytterligare en klunk och bestämde mig för att det var riktigt gott. Glas på glas försvann nerför strupen och när flaskan var tom hade jag glömt allt om det underliga krasandet.

Då dunsade det till i brevlådan och morgontidningen hade kommit. Jag gick en aning vingligt iväg och hämtade den. I den stod det att ökad efterfrågan på jordgubbar hade pressat upp priset med 150% sedan en ung kvinna börjat sälja receptet på hembryggt jordgubbsvin. Det var en stor färgbild på henne i tidningen, så jag klippte ur den och satte upp den på kylskåpet. Hon log ett vackert leende mot mig, och jag log tillbaka.

Därefter gick jag och la mig igen. Det kändes hemskt onödigt att vara uppe så tidigt på morgonen. Jag suckade, fortfarande leende, och kastade en blick på klockan bredvid sängen. Sedan somnade jag nog ganska omedelbart.

Jag drömde om mysigt leende och mycket coola små fåglar som jazzade till bra musik och drack jordgubbsvin ur sugrör med mig i trädgården en solig sommardag för fem år sedan.

En observation (1998)

Det är säkert femtio personer på festen som utspelar sej i en lyxig tvåplansvilla uppe i Erikslund. Men jag känner bara tre av dom.

Först mina två bandkompisar Martin, klädd i sin svarta triphop‑mundering, och Nina, som vanligt svart runt ögonen och klädd i grova kängor, slitna svarta jeans och en skinnjacka. Sen har Martin dessutom med sej sin tjej Linnea, som är klädd i en kontrasterande proper sommarklänning. Själv heter jag Lukas och är klädd i röd Kraftwerk‑inspirerad skjorta och svart kavaj.

Vi är alla helt malplacerade bland de övriga innemänniskorna, som, om vi hade varit i USA, hade varit cheerleaders eller footballspelare. Vi är dessutom fem eller kanske tio år äldre än alla andra.

Jag tror att det är nån sorts studentfest och vi är inbjudna i egenskap av att vara Linneas vänner. Det är hennes kusin som ordnat festen.

Runt mej går plastmänniskor omkring med glas och det står flaskor överallt. Musiken är hämtad direkt från topplistorna och pumpas ut på så hög volym att man måste skrika för att kunna konversera.

Klockan är snart elva och jag har druckit alldeles för mycket. Känner mej något frustrerad. Jag har hunnit förolämpa alla jag pratat med, och värdinnan, Linneas kusin (jag minns inte vad hon heter), har sagt åt henne att säga åt Martin att säga åt mej att jag måste lugna mej fyra gånger vid det här laget.

Jag har spillt ut bål och tappat chips över i stort sett alla golv. Jag har försökt hitta någon bättre musik och inför oförstående blickar undrat om nån vet var vinylerna står. Fick i alla fall nästan höra en halv låt från en samling med the Doors innan dom bytte tillbaks till Absolute Bullshit 77. Jag har ringt ett par porr‑nummer med livetjejer och sedan efter några stönanden lämnat luren till den som stod närmast och sa att det var till dom. Jag har dansat med obscena spastiska rörelser framför stereon, fingrat på och fått örfilar av några blonda hårdspacklade hycklerskor samt med fula ord ofredat några fina flickor som pratade om hästar. Jag har plockat fram kött ur frysen för att laga till någon schysst mat. Det var ganska kul eftersom så många var vegetarianer. Jag hann bara tina upp köttet i mikron innan de var på mej. Jag kunde inte komma med några bra argument för att äta döda djur så jag slet loss stora stycken rått kött med tänderna och morrade åt partyprinsessorna i deras glittriga pastellklänningar. Martin skrattade men tog köttet ifrån mej. Det var ändå inte särskilt gott.

Jag slog sönder en lampa i hallen när jag skulle ut och pissa i rabatten, men det var inte meningen. Jag ramlade i buskarna och fick fulla byxorna med tulpaner. Sen hittade jag en videokamera i vad som verkade vara Linneas kusins föräldrarnas rum. Jag visste vad som pågick på övervåningen, så med kameran i beredskap tog jag en kökskniv och dyrkade upp låset till toaletten. Därinne stod värdinnan på alla fyra och blev knullad av en av dom där fotbollskillarna jag nämnde. Innan nån av dom hann upptäcka mej och reagera hade jag hunnit få en del bra närbilder och sedan fick jag gott om tid på mej att ta mej nerför trappan medan de klädde på sej igen. Jag hann till och med ta bandet ur kameran och stoppa det i fickan. Kanske jag får tillfälle att visa det för Anna nån gång. Hon tycker om sånt har jag hört. Och jag tycker om Anna. Jag ska berätta mer om henne sen.

Efter allt detta satte jag mej i soffan där jag nu sitter och fyller på ett nytt glas bål från skålen på glasbordet framför mej. I och med detta skiftar jag dessutom smidigt och nästan omärkligt till presens.

Jag sveper snabbt i mej bålen och spottar ut något som måste vara en bit frukt. Då får jag plötsligt syn på killen från toaletten och tre andra killar som ser ganska uppretade ut, ja riktigt farliga faktiskt. Jag ler elakt mot dem. Jag förstår vad som kommer att hända och jag ser på något masochistiskt sätt fram emot det.

Killen böjer sej ner mot mej medan de andra väntar alldeles bakom honom. Jag vet vad han tänker säga så jag slår honom rakt i ansiktet. Jag känner hur han ramlar baklänges och jag anar svagt att jag kommer att ha jävligt ont i handen i morgon. Jag anar nog att jag kommer att ha jävligt ont på andra ställen också om jag inte rör mej snabbt.

Jag hoppar upp och kängar till en av de andra killarna som inte riktigt har fattat vad som händer. Någon skriker till i andra änden av rummet. Jag tar upp en golvlampa och slår sönder glasbordet. Golvet fylls av flisor och fruktbål. Och om det inte hade varit så jävla hög musik hade det varit dödstyst i rummet. Sen börjar folk skrika och gapa.

Plötsligt känner jag hur någon griper tag i mina armar bakifrån. Jag förmår inte göra motstånd utan släpas mot utgången. Som i en dimma märker jag knappt att Linnea tar på mej mina skor. Då förstår jag att det är Martin som genom att dra iväg med mej räddar mej från att krossas av killen som nu rest sej upp. Nina försöker hålla honom ifrån mej och jag ser hur han försöker döda mej med sina steroidstinna ögon. Han pekar på mej och skriker om nåt hemskt han ska göra med mej.

Vi tar oss ut från huset och jag försöker gå själv. Folk står fortfarande och skriker vid huset och jag skrattar och stapplar därifrån. Musiken försvinner medan vi går. Martin skrattar också, men Linnea är inte road. Jag inser att Nina har försvunnit.

“Var är Nina?”, sluddrar jag fram.

“Jag tror att hon skulle träffa Anna nere på stan”, säger Martin.

“Anna”, säger jag förvånat och tappar samtidigt balansen. Ett träd räddar mej och jag talar till det: “Anna Straczynski? Fan, då ska vi dit…”

“Ska inte du gå hem nu, Lukas?”, undrar Linnea.

“Hem? Nä, jag ska ta Anna… eh… jag ska tala med henne. Inte ta. Jag menar tala, prata. Jag sa fel. Jag ska snacka med henne.”

“Martin?”, säger Linnea och ser menande på honom. Hon tycker nog att jag är obehaglig. Hon gillar inte mej. Jag gillar inte henne. Martin står dock på min sida när han är på fyllan.

“Nej, det är ingen fara. Om Lukas vill prata med Anna så måste han väl få det.”

Linnea tar tag i Martin och de går undan en bit. Jag hör inte vad de säger men hon verkar upprörd. Jag lutar mej mot ett träd och spyr krampartat upp en geggig massa av fruktbål och chips. Fnyser, harklar mej och spottar. Ställer mej upp och mår plötsligt fint. Rättar till håret och märker att Linnea är på väg bort, medan Martin suckar och rycker på axlarna.

“Då går vi”, säger han irriterat.

“Är hon besvärlig?”

“Nejdå. Inte mer än vanligt.”

Det är ganska mycket folk när vi kommer in på baren. Ganska bra ställe. Håller lite klass och har bra öl. Nina och Anna sitter i en skinnsoffa en bit från ingången. Nina vinkar, Anna ler och vi försöker se coola ut. Jag fastnar med blicken på Annas kläder. Hon har en ganska kort klänning som är så mörkt röd att den nästan är svart. Hennes hår är kort, spretigt och svart. Utan att vilja det fastnar jag med blicken ett par mycket långa sekunder på hennes bröst. Hoppas att hon inte märkte det.

Jag ser henne i ögonen och ler. Hon ser road ut. Martin pekar förklarande att vi ska gå till baren, vilket vi också gör.

“Mysig klänning hon hade”, kommenterar Martin och beställer en Caffereys Stout.

“Anna ja… Har hon färgat håret eller ser hon ut sådär?”

“Nä jag tror det. Att hon har färgat det alltså.”

“Ser bra ut. Fan, hon ser jävligt bra ut.”

“Mmm. Hur gick det förra helgen? Hon var åkte hem tidigt då eller hur?”

“Hon skulle upp tidigt och jobba.”

“Jaha. Träffade du henne nåt mer sen?”

“Nä. Det kanske kan gå lite bättre nu.”

Jag känner mej okoncentrerad. Jag funderar på vad jag ska säga till Anna, men kommer inte på något. Får väl improvisera.

Vi tar våra glas och återvänder till sofforna. Flickorna ler mot oss. Har Nina berättat om vad jag gjorde på festen? Det vore skoj att inte bli utskrattad redan från början.

“Vad tyckte du om festen då”, frågar jag Nina för att sondera terrängen.

“Jorå. Eller, näe. Den var ganska tråkig tills du livade upp den. Jag kände knappt någon förutom er där.”

“Du är inte vegan, va”, frågar Martin Anna.

“Näe”, säger hon och ser leende på mej. “Nina berättade om köttincidenten.”

Åh nej, tänker jag. Martin flinar igen.

“Man kan se rubrikerna framför sej: Galen musiker går bärsärk på socitetsparty – äter rått kött och slår sönder inredningen. ‘Jag hade bara tråkigt’, försvarar sej mannen.”

“Ja men det var fan tråkigt”, säger jag uppgivet.

Nina och Anna skrattar. Vi dricker några klunkar under tystnad. Jag märker att Anna tittar på mej. Jag ser på henne och hon ser på mej. Tid förflyter men jag har ingen aning om i vilken mängd eller volym.

“Har ni sett den där danska filmen Nattvakten”, frågar hon till slut och kastar en kort blick mot Martin och Nina innan hon möter mina ögon igen. “Killarna som utmanar varandra att göra olika saker…”

“Ja just det”, säger Martin, “den ena går fram och kallar två mckillar för bögar, va?”

“Och den andra knullar sin tjej bland liken i bårhuset där han jobbar…”, fyller Nina i.

Jag märker plötsligt att båda flickorna är mycket berusade när Anna fortsätter.

“Det finns en variant av den leken. Den går ut på att man själv också måste våga genomföra utmaningen. Det blir mycket roligare då.”

Vi sitter tysta och vet precis vad Anna kommer att säga. Hon ser rakt på mej.

“Vilka vågar vara med?”

Jag kastar en kort blick på Martin. Sedan nickar vi båda två. Anna ler och viskar sedan något till Nina som nickar.

“Första utmaningen kommer från oss båda till er båda”, säger Anna. “Vi visar först, så gör ni sen. Okej?”

Ja, svarar vi med en plötslig känsla av obehag.

Anna kryper upp och sätter sej gränsle över Nina. Sedan kysser de varandra djupt och intensivt i över en minut. När de skiljs åt är de andfådda och ler elakt mot oss.

Nina torkar sej om munnen och gör en gest som antyder att det nu är vår tur. Anna ser mej rakt i ögonen. Det syns att hon är uppspelt och Nina är rosig om kinderna.

Jag sveper i mej resten av glaset och utan att se Martin i ögonen gör jag exakt samma sak med honom som Anna gjort med Nina.

När vi är klara reser jag mej upp, ser triumferande på Anna och går sedan till baren skakande av adrenalin. Utan att kunna tänka klart stirrar jag på flaskorna i baren och känner då plötsligt hur någon ställer sej tätt intill mej. Det är Anna.

“Hej. Får jag bjuda på något?”

“Det behövs inte, men tack ändå.”

Anna verkar inte bry sej om vad jag sagt utan beställer två sexor Tequila.

“Ska vi dansa?”, frågar hon sedan vi tömt glasen.

“Det finns väl ingenstans att dansa här?”

“Dom har ett dansgolv nere i källaren.”

Vi hämtar Martin och Nina och tar oss vingligt nerför trapporna till dansgolvet och hör att de av någon underlig anledning har lyckats hitta en Nick Cave skiva och spelar låten “Papa Won’t Leave You, Henry”.

Så vi raglar ut bland de blixtrande lamporna och utför någon sorts avantgardistisk‑surrealistisk dans till musiken. Jag och Anna rör oss tätare och tätare ihop tills hon slutligen håller om mej och rör skrevet mot mitt ben. Jag böjer ner huvudet och kysser henne, kysser henne och kysser henne länge, länge.

Till slut märker vi att dom spelar en helt annan låt och fåraktigt leende lämnar vi stället åt dess öde. Martin och Nina verkar också ha försvunnit.

Gatorna är som vanligt fyllda med folk som är för fulla eller för unga för att komma in någonstans. Det skriks och skränas på hög volym. Men det ger vi fullkomligt fan i.

Hemma hos mej går vi utan vidare omsvep in i sovrummet och knullar försiktigt med varandra. Jag är full och kan hålla på länge, vilket hon gillar. Hon stönar, eller jämrar sej, på ett sätt som jag av någon anledning finner väldigt gulligt.

Till slut orkar vi inte längre och kryper ner tillsammans under täcket.

Jag känner rummet snurra runt mej en stund innan jag somnar som en stock.

Förmodligen ler jag i sömnen hela natten.

Lukas och Loppan – en saga (1998)

Det var en gång en liten pojke som hette Lukas Lorentzson. Han bestämde sig en vacker höstdag för att gå på promenad. Hans mamma sa att det var kallt ute, så han tog på sig sin jacka, mössa och halsduk innan han öppnade dörren och gav sig av längs en stig i skogen. Det var lite kyligt i luften, men det var bara friskt tyckte Lukas och tittade på alla de färgglada löv som singlade ner från träden.

Plötsligt kom någon gående längs stigen. Det var en liten gumma med ett stort randigt paraply. Hon såg lite bekymrad ut, så Lukas frågade:

– Hur är det fatt?

– Ack ack ack, sade gumman uppgivet. Min lilla hund Loppan har sprungit bort och nu kan jag inte hitta den igen.

– Oj oj, sade Lukas. Det var inte roligt. Jag kanske kan hjälpa dig leta?

– Åh, tack, sade gumman som blev glad över att få hjälp.

– Var såg du hunden senast, undrade Lukas.

– Hon sprang efter några fåglar därborta, sade gumman och pekade.

Lukas och gumman begav sig mot buskarna medan de ropade:

– Loppan! Hallå! Loppan, var är du?

Medan de gick omkring där bland träden och letade som bäst dök det upp en flicka som Lukas kände sedan tidigare. Hon hette Ninni Nääsroth och var kompis med Lukas storasyster Lisa, och båda var över 14 år gamla. Det är jättegammalt tycker Lukas. Ninni var alltid klädd i konstiga kläder. På huvudet hade hon en toppluva som var så lång att den hängde ner till fötterna och hennes jacka var alldeles vit och fluffig som ett stort vitt moln. På benen hade hon över ett par gula galonbyxor spänt fast svarta knäskydd.

– Vad är det ni ropar om, frågade hon och Lukas förklarade problemet med den bortsprungna hunden.

– Ja men jag såg en hund för bara en liten stund sedan, sade Ninni. Den sprang mot den lilla bäcken därborta. Den kanske var törstig. Om ni vill kan jag följa med och visa er.

De begav sig alla tre iväg till bäcken, men där fanns inga spår av hunden. Lukas tittade sig omkring och ropade:

– Loppan! Loppan!

De lyssnade en stund men hörde inget annat än vinden som blåste i träden.

– Varför heter hunden Loppan, frågade Ninni.

– Därför att hon brukar hoppa som en när hon är glad, förklarade gumman och såg ledsen ut. Hon saknade sin hund så mycket att ögonen tårades.

Lukas tänkte efter. Hur skulle de kunna hitta hunden? Kanske kunde de jama högt så att hunden trodde att de var katter och kom för att jaga dem? Eller kanske han kunde de hitta några ben att locka hunden med? Eller om de hade en boll att leka med: alla hundar gillar att leka med bollar, i alla fall alla hundar som Lukas kände.

Då hördes ljudet av en cykel och Jocke, Lukas bästa kompis, dök upp mellan träden. Jocke hade alltid häftiga kläder och fick ha keps på sig när han ville, även om det var kallt ute. Nu när han kom cyklande hade han ett par rallyglasögon på sig som han fått av sin farbror när han fyllde år. Jocke gick i samma klass som Lukas och under sommarlovet hade de byggt en hemlig trädkoja tillsammans.

– Hej Lukas, ropade Jocke. Din mamma sa att du var här, så jag cyklade hit.

Jocke lade ifrån sig sin cykel och kom fram till de andra.

– Vad gör ni egentligen, frågade han.

– Vi letar efter Loppan, sa Lukas.

– Det är hennes hund, sa Ninni och pekade på gumman.

– Den har sprungit bort, sa gumman.

Jocke kliade sig i huvudet och sade sedan:

– Jag kan fara runt på min cykel och spana lite om ni vill.

– Bra idé, sade Lukas. Då fortsätter vi leta här.

Så fortsatte de ropa och tittade under buskar och bakom stora grästuvor. Ninni råkade kliva på sin långa mössa och snubblade rakt över en myrstack. Hennes jacka blev alldeles full med barr, men hon bara skrattade och sade att det var tur att det var så kallt att myrorna inte var ute.

Plötsligt klev två herrar klädda i gröna skogskläder och stora gummistövlar fram ur snåren. De höll båda i långa kikare och runt halsen hängde stora kameror. Den ene tecknade med ett finger för munnen att de skulle vara tysta.

– Sccch, viskade den andre. Ni måste vara tysta, annars skrämmer ni den rödgröna steppfinken!

– Vad då för något, undrade gumman nyfiket.

– Steppfinken! Det är en väldigt sällsynt fågel med ett fantastiskt fotarbete. Den har setts här i närheten, sa den ene mannen.

– Ni förstår, vi är fågelskådare, sa den andre mannen.

– Jaha, sade Lukas. Vi letar efter en hund som heter Loppan. Har ni sett den?

– Nej tyvärr, sade den ene mannen. Men vi har mest tittat uppåt hela dagen.

– Ja, sade den andre mannen. Man blir alldeles stel i nacken av att stå så. Kanske vi ska hjälpa dem att leta efter deras hund, sade han till sin vän.

– Ja, det kanske vi ska göra, svarade den förste mannen. Vi har ju våra fantastiska fågelskådningskikare… Dem ser man jättelångt med!

De båda männen började spana med sina kikare och de andra fortsatte att leta. Jocke kom tillbaka på cykeln och sa att han inte hade sett det minsta spår av Loppan. Den lilla gumman var rädd att de aldrig skulle hitta hunden, men Ninni tröstade henne och sade att den nog snart skulle dyka upp igen.

Då kom Lisa, Lukas storasyster, gående. Hon hade långt mörkt hår och hade svept in sig i en lång svart kappa. Runt henne fladdrade ändarna på en sjal som hon knutit runt halsen. Lukas tyckte att hon var snällast i världen, kanske med undantag av mamma förstås.

– Det är väl inte så att ni går här och letar efter en liten bortsprungen hund, frågade hon och log.

– Jo, sade Lukas, hur kan du veta det?

– Tja, sade Lisa hemlighetsfullt. Jag kanske till och med vet var ni borde leta. Följ med mig så ska ni få se.

De gick allihop, utom Jocke som cyklade förstås, hem till Lukas hus.

– Nu ska ni få se, sade Lisa och öppnade dörren.

Ut kom en lurvig liten trasselsudd springande, hoppande och skällande om vartannat. Det var den lilla gummans hund.

– Loppan! ropade gumman lyckligt och klappade och kramade hunden som viftade på svansen och såg minst lika lycklig ut över att få återse sin matte.

– Jag hittade den ute på gården, sade Lisa. Den hade nog ramlat i bäcken för den var alldeles blöt och frös så jag tog in den i värmen och torkade den.

Gumman kopplade hunden och lyfte sedan upp den i famnen.

– Tack allihopa för att ni var så snälla och hjälpte mig att leta, sa gumman med ögonen fyllda av glädjetårar. Om ni inte hade hjälpt mig hade jag nog fortfarande gått därute i skogen och letat.

Alla sa att det bara hade varit roligt att hjälpa till och innan Lukas och Jocke begav sig av mot sin trädkoja för att starta en detektivbyrå, hade Lukas mamma bjudit dem alla på varm choklad och nybakade bullar.

Mannen i trädet (1998)

En gång, på den tiden då galenskap lika gärna kunde vara ett tecken på visdom som ett tecken på sjukdom, satt en man högt uppe i ett lummigt träd. Folk som passerade ropade till honom och undrade vad han gjorde och vad han såg. Det enda han emellertid svarade var att han ville bli lämnad ifred.

Till en början var detta vad man gjorde, alla tänkte att mannen snart skulle tröttna, ta sitt förnuft till fånga och klättra ner ur trädet. Men när dagarna blev till flera veckor spreds ryktet om honom, och alla sade att han var ett orakel.

Folk färdades långväga ifrån för att få se den vise mannen som satt i ett träd för att utröna sanningen om världen. Man ropade till honom och bad honom tala till dem, men han satt bara där outgrundligt tyst och tog ingen som helst notis om dem därnere.

Kyrkoherden kom också till honom för att tala om religiösa ting. Vad betydde trädet? Sonade han kanske begångna synder däruppe, som Jesus på korset; eller ämnade han bli ett pelarhelgon som Simon Stuliten? Mannen svarade inte, och någon av de äldre bönderna mumlade något om en ekorre i världsträdet Yggdrasil som hade burit budskap mellan världarna i de gamla Asalegenderna. Prästen avfärdade mannen i trädet som en galen hedning och byborna började kalla mannen för Ratatosk.

Veckorna fortsatte att rinna förbi och mannen blev allt magrare och ynkligare där han klamrade sig fast i grenarna. Alla undrade om han åt något däruppe eller om han ämnade att svälta sig till döds. Man försökte övertala honom att komma ner, åtminstone för att äta något, men man fick som vanligt inget svar.

En natt försökte två druckna drängar klättra upp i trädet, men de kom inte längre än halvvägs förrän mannen tömde exkrement och urin över dem så att de svärande fick klättra ner och springa därifrån. De talade senare om hur mannen hade suttit och sugit och gnagt på trädets stam.

En annan natt svepte en kraftig storm över bygden och då fick en bonde som letade efter en bortsprungen gris syn på hur mannen låg nere på marken under trädet. Förvånat tittade bonden på mannen som sakta satte sig upp och såg sig omkring. Därefter började han försiktigt att med stela leder och svaga muskler klättra upp igen. Folket i trakten hade roligt ganska länge efteråt när de talade om hur Ratatosk hade blåst ner ur sitt träd under ovädret.

När hösten kom gulnade löven och det var frost i gräset varje morgon. Alla var säkra på att mannen skulle klättra ner nu när löven började falla. Man väntade tålmodigt, och samma dag som den första snön föll hörde man hur en rosslande röst ropade däruppe i det nakna trädet. Det var mannen som försökte säga något. Folk kom springande för att få höra vad han ville. Det visade sig att han med svag röst bad om ett rep. Han behöver hjälp att ta sig ner, antog man och en av männen därnere hämtade ett rejält rep. Han klättrade upp till den utmärglade och blåfrusne mannen för att ge honom repet. Mannen tackade och sade att han nu klarade sig själv. När han återigen satt ensam i trädet började han till de församlades besvikelse att surra fast sig vid trädstammen. Han tänkte uppenbarligen stanna kvar däruppe hela vintern. Folk suckade och ryckte på axlarna. Vad kunde de göra?

Snön blev djupare och kylan allt strängare. Mannen i trädet försvann under en tjock snödriva. Folk glömde att den stora vita knölen i trädet var en människa. Det berättades visserligen historier framför de öppna spisarna om en galning som trodde att han var en ekorre och bodde i ett träd, men ingen tänkte på att dessa historier faktiskt var sanna.

Så när våren kom och några barn hittade mannens av fåglarna renätna skelett fastbundet i trädet, mindes man bara diffust vad som hade hänt sommaren innan. Prästen sökte länge efter ett namn i sina kyrkoböcker eftersom ingen tycktes minnas vad han hade hetat. Han fann dock inget spår av mannens identitet, så man skrev helt enkelt Ratatosk på det oansenliga vita träkors som restes över mannens grav.

Det hade varit många närvarande vid begravningen, och bänkarna i kyrkan hade inte räckt. Alla som hade hört det talas om mannen i trädet var där. Kanske hoppades de in i det sista att någon sorts förklaring skulle uppenbara sig för dem.

Så skedde emellertid inte. Vad mannen i trädet haft för sig förblev en gåta. En känd konstnär kom från en avlägsen stad för att själv försöka förstå mannens avsikt. Han klättrade beslutsamt upp till repet som fortfarande hängde kvar, och satte sig för att vänta på en uppenbarelse. När han tre dagar senare somnade och föll ner ur trädet, bröt han foten och åkte svärande hem till staden igen.

Sex år senare knäcktes trädet på mitten av ett häftigt snöoväder. En bonde gjorde ved av det och berättade sedan gärna historien om Ratatosk medan han njöt av värmen framför den öppna spisen.

Huset (1998)

Det var en gång ett enkelt trähus. Det var byggt av till synes bastanta väggar, och alla som passerade huset tyckte att det verkade trevligt och fint. Men allt eftersom färgen lossnade i stora flagor förlorade det sin charm och man kunde se hur träbalkarna hade börjat ruttna. En dag gick det plötsligt att se människor därinne i huset. Det var mycket småväxta personer som tycktes stå och hålla upp väggarna och taket så att de inte skulle rasa. De stod där och pressade sina darrande muskler mot de buktande väggarna utan att kunna göra något annat. Alla som passerade borde ha undrat hur de gjorde när de sov; men ingen av dem därutanför brydde sig om vad som hände inne i huset.

Men så en dag gav en av männen plötsligt upp och släppte taget om sin vägg. Den störtade genast samman i en hög på golvet. Mannen betraktade det halvruttna virket och tycktes fundera över något. Sedan samlade han ihop brädorna och klättrade upp på taket. De övriga männen klagade över hans extra tyngd men kunde inte göra något åt det. Mannen började bygga ett underligt format torn av den raserade väggen. Han sågade, spikade och snickrade tills han hade slut på byggmaterial. Då klättrade han ner på marken igen och satte sig för att betrakta sitt torn.

De andra bad honom att han nu skulle komma och hjälpa till att stötta taket i huset, men han log bara och sade att han väntade på att något fantastiskt skulle ske. De andra mumlade men kunde ändå inte övertala honom. Han satt lugnt och betraktade huset medan han gnolade på en sång.

Först när det kort därefter började blåsa upp till storm reste han på sig och log mot de andra. Han förklarade att de snart skulle få se det storslagna med hans torn. Vinden tog i och det började knaka överallt i väggar och fogar och svetten lackade på männen därinne som försökte hålla emot.

Plötsligt fick vinden fäste i tornets underliga vinklar och vrår. Ljudet av trä som knäcktes hördes och hela huset tycktes lätta. Männen kastade sig undan för att inte krossas av allt trä som föll ihop, och så övergick huset till att vara en utspridd hög med plank.

Mannen som sett på spektaklet hälsade de andra välkomna och tog dem alla i hand när de stapplade fram mot honom.

“Vad ska vi göra nu?”, undrade de.

“Bränna resterna av huset och sedan grilla korv över glöden”, svarade han skämtsamt och började tälja en grillpinne.

De andra såg förvånat på honom. Då räckte han fram kniven till den som stod närmast honom.

“Jag har marshmallows också”, sade han och log.

Rapport från en döende svan (1998)

Det är kallt här i viken. Isen har börjat lägga sig och det finns inga löv på träden. Maten börjar tryta och jag har börjat misströsta. Vintern är snart över mig med sin stränga kyla och jag undrar om det är möjligt för mig att överleva i det här klimatet. De andra svanarna har gett sig av för länge sedan, men jag tänkte att jag skulle stanna för att se vad vi missar varje gång vi far härifrån.

Inte mycket kan jag säga nu. Kanske jag hinner flyga ner jag också? Det vore så skönt att slippa denna evinnerliga kyla. Problemet är att jag inte hittar vägen själv. De andra tog med sig vår enda karta…så vad ska jag nu ta mig till?

Jag har hört legender om hur folk av vår art har klarat sig på nordliga breddgrader förr, men aldrig träffat någon. Så jag vet inte om dessa berättelser bara är… legender. Jag har talat med några av de andra fåglarna som brukar stanna, och de säger att jag inte ska oroa mig. Jag som är så stor borde väl inte ha några problem att hitta mat, säger de. Men jag är orolig över just det faktum att jag är mycket större än dem; det betyder att jag måste äta så mycket mer än dem också.

För att ingen ska behöva undra över mitt öde skriver jag därför här på svältens rand detta budskap till er: Stanna inte över vintern. Det finns ingen mat, du fryser bara ihjäl.

Schaktarbete (1998)

Amanda Blüm satt på räcket ner mot det djupa schaktet.

“Skicka mig en skruvmejsel”, bad ett huvud som skymtade genom en lucka invid trappen.

“Vad är det för fel?”, frågade hon.

“Det sitter en minnesfraktal i en av kabbala-loberna.”

Sanningens apostlar (1998)

Kapitel: 12345

1. Hur Jocelyn kom i systrarnas händer, samt hennes uppväxt

Det var smitta i den lilla irländska byn. Det var varken pest eller kolera, utan en ny sorts sjukdom som vållade galenskap, svarta varbölder, smärtor i magen och blod i avföringen. De flesta som insjuknade blev så vansinniga att de var tvungna att bindas eller låsas in för att inte skada sig själv eller sin omgivning. Detta förbryllade byns läkare som inte kunde förstå vad det var för plåga som hade decimerat befolkningen med mer än tre fjärdedelar. Han konsulterade alla sina böcker och skrev till dem som var mer lärda än honom själv. Men alla frågor han ställde återkom obesvarade.

Den desillusionerade prästen i byns fattiga kyrka predikade om att den yttersta dagen närmade sig och att nu var tiden inne för bot och bättring. Ingen som bodde i trakten omkring byn hade dock sett det minsta tecken på att domedagen var i annalkande. Man ansåg då allmänt att det bara var den lilla byn som var på väg att möta sin dom.

Byborna beklagade högljutt sig och sitt arma öde och isolerade sig på sina gårdar. De som drabbades släppte lös djuren och lade sig i sina sängar i väntan på att smittan skulle föra dem till det eviga himmelriket. De dog dock sällan i stillhet eftersom smärtan och galenskapen som följde de varande bölderna fick den sjuke att begå ohyggliga våldsdåd mot både sig själv och sin familj. Ingen förstod varför deras gud skulle kalla hem dem med en sådan avskyvärd och smärtsam metod; hade de förargat honom på något sätt? Var smittan kanske ett straff för begångna synder?

De enda som hade klarat sig undan denna straffdom var nunnorna i det lilla katolska kloster som låg några kilometer från byn. Där levde runt trettio nunnor strikt sysselsatta med att tjäna herren och sköta sina dagliga sysslor i trädgården och på fälten. Klostret var självförsörjande i allt, utom kött, och de märkte därför inget av hur byn höll på att dö ut förrän sent en natt när en främmande kvinna desperat bankade på porten. Hon var havande, och ropade bönande till dem så att nunnorna, som inte förstod hennes underliga språk, ändå fattade att något hade gått galet med hennes barn och att hon nu skulle till att föda. De tog hand om den utmattade hästen som stod spänd för den vagn hon tycktes ha anlänt i och bar in kvinnan i sjukstugan.

Hon var mager och utmärglad och hennes läppar var torra som om hon inte hade fått vatten att dricka på flera dagar. Så fort hon kom in i värmen svimmade hon i den bädd de ställt i ordning åt henne. De medelmåttigt läkekunniga nunnorna tog av henne kläderna och förberedde födseln med varmt vatten och annat de kunde tänkas behöva. Ingen av dem hade någonsin varit med om något liknande och det rådde stor oro bland de närvarande.

Efter några minuter vaknade kvinnan upp och tycktes ansättas av så svåra värkar att hon skrek rakt ut av smärta. Hon var blöt av svett och grät häftigt medan blod rann ur hennes sköte. Nunnorna gjorde sitt bästa för att lindra smärtan med kalla omslag på hennes panna och en av dem hämtade en flaska päronbrännvin som de tvingade henne att dricka för att få lindring.

När en timma av skrik och smärta hade gått tycktes plågorna minska något och kvinnan andades lugnare medan tårarna fortsatte att rinna. Hon höll hela tiden i handen på en av nunnorna. Utan framgång försökte hon kommunicera med systrarna men det enda de tycktes förstå var att hon talade om döden och Gud. Hon pekade på sin svullna mage och upprepade namnet Jocelyn flera gånger. Flera av nunnorna grät och vred sina händer i oro. De äldre sade att öppningen var för trång för att ett barn skulle kunna komma ut, och att detta aldrig kunde gå väl.

Snart återkom smärtorna och kampen började igen. Kvinnan skrek hysteriskt och tecknade med fingret att de skulle skära barnet ur henne med en kniv. Hennes smärta var så ohygglig att man sände efter den skarpaste kniven från köket. På gränsen till panikslagna utsåg nunnorna vem som skulle hålla i kniven och den syster som fick uppdraget såg blek i ansiktet på kvinnan och frågade om det verkligen var vad hon ville.

När kvinnan nickade och pressade ihop ögonen tog man ett hårt lindat tygstycke och tryckte in det mellan hennes hårt sammanbitna tänder. Utifrån sina knappa kunskaper i mänsklig anatomi skar nunnan försiktigt ett primitivt kejsarsnitt över kvinnans mage. Blodet rann och kvinnan klagade om möjligt ännu värre. Av rädsla att skada barnet hade nunnan dock skurit för grunt och var tvungen att skära ytterligare några gånger innan hon kom tillräckligt djupt för att nå barnet.

Det var nu bara fyra nunnor kvar i rummet. De andra hade inte kunnat uppbringa styrka nog att stanna. Alla förstod att kvinnan skulle dö. Hon tystnade plötsligt och låg bara våldsamt skakande på de blodindränkta lakanen. En av systrarna fick tag på ett par små blåaktiga ben och drog sakta ut barnet ur kvinnans buk. Det ljud som uppstod skulle komma att hemsöka deras minnen många nätter framöver.

Kvinnan tycktes sjunka ihop och låg sedan helt stilla på bordet. Hennes ögon var glansiga när de tomt riktades framåt i hopp om att få se en glimt av barnet hon burit inom sig så länge. Kraftlöst försökte hon lyfta huvudet men lyckades inte. Allt hon såg innan blicken stelnade framför henne var nunnornas bestörta ansikten.

Det var ett flickebarn som hängde där upp och ner i nunnans händer. Flickan var svagt blå över hela kroppen och varken skrek eller andades. De daskade häftigt till henne flera gånger för att få liv i hennes lilla kropp medan nunnan med kniven skar av navelsträngen.

Ingenting hände trots att de gjorde allt i sin makt för att få barnet att vakna till liv. Flickan verkade lika död som sin mor. Så till slut var de tvungna att ge upp; det fanns inget mer de kunde göra.

Snabbt hämtades vigvatten och de döpte den döda flickan till Jocelyn för att hennes själ skulle komma till himmelriket utan problem. För säkerhets skull bestämde man sig för att lägga tillbaka hennes kropp i hennes mor och sedan sy igen så att hon skulle kunna räknas som ofött barn om dopet hade kommit försent.

Så skedde och de lämnade kvinnans kropp i sjukstugan för att begrava den dagen därpå. De höll mässa för de döda och bad för deras själar. Några av dem försökte utröna varifrån hästen och vagnen hade kommit från men fann inga spår. De undrade var kvinnans make fanns och varför hon hade talat ett så underligt språk. De undrade också varför hon inte fått hjälp hos läkaren i byn. För att få svar på dessa frågor beslöts att tre av systrarna skulle ta sig till byn så fort begravningen var över.

När det sista ljuset släcktes och nunnorna låg i sina celler var det få som kunde somna på en gång. De flesta tänkte på vad som hade hänt och vad herren hade menat med att ordna det så.

Strax efter midnatt hördes ett underligt ljud eka genom klosterkorridorerna. Det var som om skrovlig metall hade dragits mot en stor kyrkklocka, och därefter följde ett brusande som av vatten i en våldsam fors. När det tystnade hördes dämpade röster som viskade långt inne i klostrets labyrintiska centrum.

De äldsta systrarna möttes viskande utanför dörren till tempelrummet där altartavlan stod. Därinne hördes tassande ljud som från många par nakna fötter. Enstaka viskningar hördes ibland men det gick inte att förstå vad de sade.

Sakta sköt de upp dörren för att se vad som fanns därinne och möttes då av tystnad och tomhet. De gick in bland bänkarna och såg inget ovanligt förrän en av dem uppmärksammade att det fanns ett par tunna strängar blod i dopfunten.

Medan de undersökte detta kom en av noviserna inspringande och babblade nervöst om att det var någon som rörde sig inne i sjukstugan. Dörren hade varit låst och ingen hade svarat när hon frågat om vem som var därinne.

De rusade alla iväg mot sjukstugan och när de närmade sig dörren hörde de ett nytt ljud. Med andan i halsen lyssnade de till ett gråtande spädbarn. Dörren gick nu att öppna och de klev allesammans in i rummet, oroligt spanande efter det eventuella väsen som kunde ha varit därinne och frambringat ljudet.

Då såg de plötsligt en rörelse bland lakanen som täckte den döda kvinnans lik. Systrarna korsade sig och mumlade böner medan de långsamt närmade sig sängen. De lyfte försiktigt på de grå tygstyckena och såg Jocelyn lyfta sina små nävar för att skydda sina tårfyllda ögon mot det plötsliga ljuset.

“Det är ett mirakel!”, utropade de och prisade herren för hans godhet och barmhärtighet. Efter några ögonblick av religiös eufori tog de med Jocelyn upp till köket och gjorde i ordning en flaska som hon kunde dricka ljummen komjölk ur. De ordnade med några trasor som de knöt runt henne och lät sedan en av de yngre nunnorna, syster Marie, ta henne med sig till sin cell så att hon skulle få sova tryggt.

När de vaknade nästa morgon var Jocelyn det enda beviset på vad som hänt under natten. Blodet i dopfunten var borta och nunnorna hörde aldrig mer några oförklarliga viskande röster i tempelrummet. Syster Marie förklarade att Jocelyn hade sovit lugnt hela natten och sedan druckit resten av den varma mjölken när de båda hade vaknat av morgonringningen.

Under klostret, som var mycket gammalt, fanns långa slingrande gångar fyllda med valv och håligheter där systrarna brukade begrava sina döda. Dit bar man, efter det att frukost och morgonsysslor hade avklarats, kvinnans lik och genomförde en kort begravningsceremoni innan hennes sista vilorum täcktes av en tunn stenplatta.

Tio år senare stod det klart att Jocelyn var ett underligt barn. Nunnorna hade försökt ta hand om henne så gott de kunde och hon led ingen fysisk nöd. Tvärt om, hon var både reslig och vacker. Det fanns alltid mat i klostret även när omgivningen svalt. Hon var heller aldrig sjuk, något som förvånade nunnorna som alla drogs med olika krämpor i det dragiga klostret. Den lilla byn i närheten var i det närmaste öde och Jocelyn träffade aldrig några andra barn. Hon var tystlåten och den enda hon talade till var syster Marie som hade ersatt hennes riktiga mor. Alla andra möttes bara av tysta blickar när de försökte säga något till henne. Några av de äldre krävde respekt och försökte slå henne så att hon skulle få något vett i kroppen och tala till dem, men lyckades bara dra tårar till hennes ögon.

Systrarna kände bara till klosterlivet, så det var som nunna Jocelyn fostrades. Hon inkorporerades i deras lilla samhälle så att de till slut betraktade henne som en av dem. Hon utförde tyst sina sysslor och tycktes vara en av de flitigaste att be vid altaret. Man såg henne ofta knäböja i sin ensamhet, ofta sent om kvällarna, framför de vackert utsirade bilderna. Ibland kunde de höra hur hon viskade eller grät inne i tempelrummet, men när de gick in upphörde ljuden och de möttes av Jocelyns speciella blick.

Många vek då undan och såg åt något annat håll, för hennes blick var verkligen speciell. Det var inte en tioårings blick. Den var genomträngande och skarp, som om hon var mycket intelligent och visste många saker, vilket hon förmodligen gjorde eftersom hon ägnat många timmar åt studier av både bibeln och andra lärda skrifter som fanns i biblioteket. Trots detta fanns det också ett mörker eller en sorg i hennes ögon, och man sade allmänt att det var saknaden efter modern som fick henne att se så sorgsen ut. Hon spanade ofta ut genom fönstren som om hon väntade på att få se någon komma.

Syster Marie berättade aldrig vad hon talade med Jocelyn om, och även hon blev allt mer fjärran sitt vanliga jag. Hon började tala om de svåraste teologiska problemen inom religionen och ofta hördes upprörda diskussioner mellan henne och Jocelyn genom celldörren. Hon visade prov på en imponerande kunskap om den heliga skriften, och många av de andra systrarna hade svårt att följa med i hennes resonemang. Man frågade var hon hade lärt sig all denna kunskap och hon svarade med en i det närmaste överlägsen ton att alltihop fanns i deras bibliotek för den som orkade läsa.

Genom en slump upptäckte en av systrarna sent en natt att det var någon som sjöng nere i katakomberna. Hon tog sig försiktigt ner och fann Jocelyn sjunga med klar och mycket vacker stämma vid sin moders grav. Detta pågick många nätter och ingen hade hjärta att avbryta den unga flickans himmelska sång. En av systrarna frågade till slut Marie om hon kunde be Jocelyn sjunga för dem vid nästa mässa. Marie hade stirrat förvånat på henne och fick till slut veta att man hade hört Jocelyns sång i katakomberna. Utan att svara hade hon återvänt till den cell hon delade med Jocelyn.

Då den påföljande mässan började hade ingen av dem infunnit sig. Först när den närmade sig sitt slut slogs dörrarna upp och Jocelyn tågade in tätt följd av Marie. Båda såg sammanbitna ut och gick med blicken fästa på korset fram till altaret. Där vände de sig om och granskade under tystnad de förfärade nunnorna. Om någon annan av systrarna hade gjort detsamma hade reaktionen blivit en hårdhänt bestraffning, men nu satt de alla där, tysta och väntade andäktigt på vad som skulle hända.

Jocelyn såg upp på Marie och drog ett djupt andetag. Sedan började hon sjunga. Det var som om en ängel hade stigit ner och tagit ton. Det var så att systrarna grät. Texten var visserligen på latin, och de flesta hade ganska dåliga kunskaper i språket, men de förstod att det handlade om himlen. Sången hade melodier och klanger som gjorde systrarna redo att helgonförklara den unga flickan. Jocelyn tycktes se detta i deras ögon, och plötsligt log hon på ett sätt nunnorna aldrig hade sett förut. Hon log ett illvilligt och föraktfullt leende.

Sången började ändra karaktär, och utan att de märkte det hade Marie tagit upp den mörkare andra stämman. Det var nu inte en text om himlens fröjder, utan ord som purgatorium och inferno dök upp i textraderna. Skalorna vandrade på ett helt annat sätt än systrarna var vana, och de kände sig obehagliga till mods. Sången blev så främmande för dem att de kände rysningar längs ryggraden och såg sig oroligt omkring för att se om tonerna hade lockat till sig några övernaturliga väsen. Jocelyn och Marie ökade intensiteten i sin underliga sång och några av de yngsta nunnorna skrek gråtande till och flydde ur tempelrummet. De äldsta sprang skräckslagna upp för att med våld tysta sången. Det behövdes dock inte eftersom Jocelyn och Marie tystnade med sina underligt överlägsna leenden på läpparna. De stirrade på den vettskrämda församlingen några ögonblick innan de under tystnad marscherade ut ur rummet.

Denna ohyggliga incident fick nunnorna att sända bud efter biskopen. Vi har en häxa i vårt kloster, skrev de, en ond demon som måste fördrivas. Under tiden satt Jocelyn och Marie inspärrade i sin cell. De skrattade och talade till varandra därinne, men ingen kunde höra vad de pratade om. Man sade att Jocelyns far hade varit djävulen och att hennes mor hade varit en häxa på väg till en ohelig sabbat. Allehanda rykten gick om flickan och man mindes underligheterna runt hennes födsel; hon hade faktiskt varit död och sedan återuppstått… Kanske någon demon hade besatt henne under vistelsen i dödsriket?

När biskopen anlände med sitt följe några dagar senare visades han till celldörren där Jocelyn och Marie satt inlåsta. Då hördes plötsligt Jocelyns röst tala på latin, och medan nunnorna viskade osäkert till varandra om vad som sades, verkade biskopen chockad. han beordrade alla att lämna honom ensam och åtlyddes endast motvilligt av de nyfikna nunnorna.

När kvällen närmade sig och biskopen ännu inte kommit tillbaka från cellen gick några av systrarna upp för att se vad som hade hänt. Dörren stod halvt på glänt och när de tittade in i cellen såg de biskopen i djupt samspråk med Jocelyn och Marie. Han såg upp på nunnorna och bad dem i förbigående att komma med mat innan han fortsatte samtalet.

Under trettio dagar stannade biskopen i klostret. Och hela tiden talade han med Jocelyn och Marie. Nunnorna som redan hade upphört att betrakta Jocelyn som ett barn, fick nu se biskopen göra detsamma. De brottstycken av konversationer som systrarna hörde låg på en sådan nivå att de själva inte kunde förklara allt de hade hört. Redan första dagen förklarade biskopen att det inte var nödvändigt att låsa Jocelyn och Maries cell längre, och att de varken var demoner eller häxor.

Kurirer med paket började dyka upp efter en dryg vecka, och när en av systrarna tog sig mod att fråga vad de innehöll fick hon veta att det var böcker från själva Vatikanen som biskopen sänt efter. Stora mängder bläck och papper förbrukades också, men allt som skrevs tog biskopen med sig när han reste.

Han förklarade för nunnorna att de skulle ta god hand om Jocelyn eftersom hon var ett mycket speciellt barn. Om hon inte hade varit en flicka hade han genast tagit henne med sig till påven, dit han nu själv begav sig med alla de lånade böckerna.

Systrarna försökte förgäves få reda på vad som hade sagts inne i cellen, men de var till slut tvungna att ge upp. Jocelyn och Marie upphörde att komma till mässorna, men i övrigt återgick allt till det normala igen.

En månad senare fick de veta att biskopen och hans män hade blivit dödade i ett överfall på vägen till Rom.

Med åren blev Jocelyn och Marie allt mer dystra till sinnes. De träffade bara de andra nunnorna vid måltiderna då de båda mest satt och stirrade ner i maten. Det verkade inte finnas någon livslust i någon av dem. De verkade inte ta någon notis om dygnets rytm längre, och kunde lika ofta ses vandrande omkring i klostrets labyrintiska inre om nätterna som på dagarna. Ibland stannade de flera dagar nere i kryptorna bara för att under nästa vecka ligga nerbäddade i sina sängar. Alla de andra tyckte att detta var mycket underligt, men eftersom biskopen hade gett sin välsignelse lät man dem hållas.

Kvinnorna lämnades i fred och snart tänkte nunnorna inte på hur deras underligt bleka och allt magrare systrar ibland bara kunde stanna upp och stå som fastfrusna i flera sekunder innan de plötsligt tycktes upptäcka var de var och åter röra sig. Nunnorna upphörde att reflektera över sångerna och ropen som ibland hördes ut genom celldörren; de tycktes förtränga det underliga rabblande av långa latinska texter som alltmer tycktes fylla de båda kvinnornas tillvaro.

Ingen tänkte närmare på dem förrän en dag då de plötsligt gick utanför klosterväggarna för första gången på över tio år. De bar båda på ett varsitt knyte, och försvann utan ett ord genom klosterporten. Ingen såg till dem på över en vecka, och alla trodde att de gett sig av för gott. Men efter några dagar dök de ändå upp i sällskap med två smutsiga zigenarkvinnor och en ung man i slitna men hela bondekläder.

Det lilla följet marscherade utan ett ord till förklaring direkt in i cellen där de stannade flera dagar. Rop och skrik som av svåra plågor hördes från ljusa kvinnoröster och från mannen tycktes osammanhängande mumlanden höras. När några av nunnorna sent en kväll såg mannen stappla hålögd och yrande ut från cellen försökte de tala med honom, och fråga vad det var som pågick. Mannen stirrade först oförstående på dem och sedan blev hans blick iskall medan han viskade:

“Era systrar förstår tillvaron alltför väl. De är kalla som två av herrens änglar. Jag står inte ut längre. Jag måste bort!”

Han stapplade ut ur klostret och nästa morgon hittade de honom liggande död för egen hand utanför murarna.

Detta fick systrarna att samlas utanför den låsta celldörren. De bankade på den och begärde att få komma in. Det var tyst därinne ett tag men sedan hördes hur reglarna drogs undan. Det var Marie som öppnade, och till nunnornas förfäran var hon naken och i ett förfärligt skick. Hon var sjukligt mager och kroppen var täckt av koagulerat blod, ärr och blåmärken. Hon stod och darrade i dörröppningen några sekunder innan föll hon ihop på golvet och skakade av gråt.

I rummet, som var ganska stort, fanns två sängar vid motsatta väggar. Mellan dem stod ett bord och två stolar. Vid en tredje vägg stod en stor bokhylla fylld med böcker från biblioteket. På bordet låg allehanda redskap, knivar, nålar och spikar utspridda. Där stod också några små skålar. Vissa var fyllda med rötter och andra med en grönaktig sörja fylld av små svarta klumpar. Den ena sängen, och en del av golvet intill, var täckt med brunrött intorkat blod. På den andra halvan av golvet låg en mängd små målade kort utspridda i ett mönster som ritats upp med ett ljust vitt pulver.

På väggen ovanför bordet hängde en stor tavla målad på ihopfogade träplankor. I mitten hade ett stort krucifix spikats fast, och runt det hade ett vidsträckt och öde landskap målats. Ytterligare spikar ledde trådar i olika geometriska former över målningen, och omkring dem hade komplicerade mönster och för nunnorna okända symboler målats. På tavlans ena kant hade en stor mängd bedjande ansikten målats.

I den andra sängen låg Jocelyn. Hon var naken men täckt av blänkande svett. Hennes kropp, som darrade i feberfrossa, var ännu värre däran än Maries. Förutom alla småsår och märken efter nålstick hade hon blålila märken runt halsen som om hon hade varit nära att bli strypt och långa infekterade skärsår längs handlederna. Sängkläderna under henne var missfärgade av blod och den gröna sörjan från skålarna på bordet.

Nunnorna bar chockade ner de båda kvinnorna till sjukstugan där de tvättade dem, lade om deras sår, och bäddade ner dem i varsin sängar. Jocelyns höga feber höll i sig hela natten och även om hon inte gick att få kontakt med var hon inte heller medvetslös. Ibland mumlade hon något otydbart och vred sig varv på varv mellan lakanen. Marie föll utmattad i sömn så fort hon kom i säng.

När det började ljusna tidigt på morgonen föll Jocelyn i en djup medvetslöshet och om hon inte hade varit så het hade man kunnat tro att hon låg död där i samma bädd som hennes mor legat på under sina sista timmar i livet. Marie var för svag för att tala, men såg varje gång hon vaknade efter om Jocelyn fortfarande levde.

Dagen därpå gick Jocelyns feber ner och hon vaknade upp en stund innan hon föll i vanlig sömn. Marie var svag och kunde inte få i sig något annat än lite vatten. Hon ville inte svara på några frågor, och när systrarna undrade vart de båda zigenarkvinnorna tagit vägen sade hon bara något diffust om att de hade gett sig av.

När de båda hade återfått en del av sin styrka kom en av de äldsta nunnorna in till dem i sjukstugan. Hon förklarade för dem att det inte fick pågå sådana saker i ett kloster. Tack vare biskopen hade de hittills haft överseende med underligheterna, men nu var gränsen nådd. Antingen var de tvungna att förklara vad alltihop gick ut på eller så fick de lämna klostret genast.

“Då måste vi säga farväl nu”, sade Jocelyn till nunnan. Detta väckte emellertid protester från Marie.

“Men vi kan inte lämna själarna därnere!”

“De kommer att finnas kvar när vi kommer tillbaka”, svarade Jocelyn övertygat.

Sedan hade hon på darrande ben rest sig upp och dragit på sig sin kåpa.

“Kom nu Marie, det blir kanske bäst såhär trots allt.”

De packade mat i sina knyten och fick några mynt när de begav sig av från klostret för andra gången i Jocelyns liv. De var svaga och stödde sig på varsin vandringsstav när de med oväntat tomma ögon och allvarliga miner stängde porten bakom sig.

Ingen av nunnorna i klostret fick någonsin se sina underliga systrar igen.

2. Om Jeremias egenheter, och byns gradvisa förfall

Enligt legenden föddes Jeremias av en högboren kvinna som överfallits i skogen och våldtagits av tio förrymda straffångar. Han föddes halt och lytt och skrämde sina äldre syskon med sitt groteska yttre. Därför adopterades han bort till en bonde redan vid späd ålder. Det visade sig dock ganska snart att han trots sitt utseende var både intelligent och lugn till sättet. Han lärde sig att tala snabbare än bondens egna jämnåriga barn, och då han var fyra läste han snabbare än bondens hustru som hade gått i skola vid unga år. Han var lite klent byggd och inte lämpad för slitet på gården, så bonden såg till att han fick gå i skola och lära sig saker och ting. Bonden var ganska klok och förstod att Jeremias skulle komma att bli en mycket lärd man så snart han vuxit upp.

Medan åren gick tycktes de värsta deformeringarna i hans kropp och ansikte växa bort, och när han kom upp i tonåren såg han nästan normal ut. Han fick inte många vänner, men det berodde nog inte på hans utseende, det var många i byn som såg ännu värre ut, nej det var för att han visste så mycket att man var rädd för att tala med honom. Man visste att han hade läst alla böcker som fanns i skolan och resten av byn, och man visste att han brukade låna böcker från klostret i närheten. Men samtidigt var man nog lite stolt över honom. Fast på avstånd förstås. Man sade att Jeremias han kommer nog att läsa till präst och innan vi vet ordet av blir han väl utnämnd till biskop.

En gång när han var femton trodde man att han hade blivit galen. Det var en sommar när det var ovanligt hett och inte hade regnat på flera veckor. Det var dammigt och torrt i hela landet och varken folk eller kreatur orkade arbeta ordentligt i värmen. Då hade Jeremias kommit utrusande ur gården och ropat: Vatten! Vatten! Folket på gården förstod inte vad som tagit åt honom eftersom han alltid var så lugn och behärskad. Att se honom illröd i ansiktet och skrikande med fäktande armar skrämde dem på något sätt. Man tänkte att han ansattes av någon sjukdom och när han rusade ut i redskapsboden för att hämta en spade trodde man att all lärdom slagit runt i hans huvud. Jeremias brydde sig inte om att gårdsfolket försökte stoppa honom utan började energiskt gräva en grop utanför ladugården med sina smala seniga armar. Gropen bredde snart ut sig till ett dike och man förstod att han ämnade gräva runt hela ladugården. Han svarade inte på deras frågor utan fortsatte med spadtag efter spadtag medan svetten rann i floder över hans bleka skinn. Först tänkte några av drängarna stoppa honom med våld, men sedan kom man fram till att han förr eller senare skulle tröttna. Därför lät man honom hållas. När kvällen kom och nymånen sakta tog sig upp över horisonten stod Jeremias fortfarande därute och grävde. Bekymrade gick man till sängs och undrade vad det var som fått honom till detta underliga dåd.

Några timmar före gryningen vaknade man av ett fruktansvärt dån och regnet piskade ner som om det ville förgöra allt i sin väg. Man tände några ljus och såg hur vattnet redan börjat forma rännilar i det smattrande ovädret. Blixtarna slog ner och dånet hördes direkt efter när de plötsligt såg en man komma springande mot gården. Man släppte in honom och han flämtade fram att floden som låg i närheten var nära att svämma över och att flera gårdar uppströms redan drabbats av översvämningar. Det blev fart i huset och alla klädde snabbt på sig och begav sig ut på gården. Man förstod vad Jeremias hade hållit på med. Han hade försökt dika runt ladugården så att djuren inte skulle drunkna. Man hämtade spadar och hackor och sprang ner för att fortsätta grävandet. Då fann man Jeremias liggande nere i det halvt vattenfyllda, halvt färdiga diket. Han var medvetslös men andades och man bar honom in i huset och tog honom till hans rum. Han var blåfrusen av det kalla vattnet och man värmde honom och hämtade en flaska brännvin för att få liv i honom. När han kvicknade till yrade han några ohörbara ord och försökte resa sig upp. Han darrade i hela kroppen och han lade sig inte ner förrän man hade försäkrat honom att drängarna nu hade gjort klart diket och att djuren skulle klara sig.

Ryktet om Jeremias förutsägelse spred sig snabbt och alla ville att han skulle spå om deras framtid. Jeremias sade dock att han inte var någon spåman eller siare. Han hade bara slumrat till en stund efter lunchen och drömt om hur en fruktansvärd översvämning hade svept bort hela ladugården och dränkt alla djuren. Detta hade gripit honom med så stort allvar att han känt sig tvungen att gräva diket. Han hade inte velat förklara eftersom han tänkte att ingen skulle tro honom.

Även om man tänkte att det kanske bara var en slump så höll sig folket på gården plötsligt mer på avstånd från honom än förut. Det var bara bonden som kallade de andras prat och viskningar för vidskepelse och sade åt dem att vara glada över att gården hade klarat sig.

Jeremias själv visste inte vad han skulle tro, och sökte efter liknande berättelser i de böcker han kunde komma åt. Det verkade överlag förekomma färre uppenbarelser nu än förr i tiden. Han hittade i bibeln en mängd uppteckningar av hur man skådat visioner av änglar, himlen och allsköns djävlar, men ingenstans stod det något om besök från ovan i någon av de nyare böckerna. Så utan att få någon förklaring ur sina böcker funderade han länge över det som hade hänt. Han gav sig av på långa promenader och kunde ibland vara borta flera dagar. Ibland gav han sig av till nunneklostret och ibland ännu längre.

När han efter en sådan lång utfärd på flera dagar kom tillbaka till byn såg de han mötte hur skräckslagen och utmattad han verkade, och de frågade honom om vad som hade hänt. Han stirrade då på dem och sade med skälvande röst: “Det har jag lovat Gud att inte tala om för er”. Han stapplade fram mellan husen och såg djupt i ögonen på alla han mötte. Väl hemkommen gick han, trots att det var mitt på dagen, till sängs och drog täcket över huvudet. Där stannade han i flera dagar och lät bara pigorna komma med mat och vatten till honom. Alla övriga drev han ut med spänd röst och oroligt melankolisk blick.

Byborna väntade på att något dramatiskt skulle hända, kanske skulle det komma ett nytt regnoväder, eller så kanske någon annan katastrof skulle inträffa. Men dagarna gick och inget tycktes hända, så man glömde bort Jeremias underliga hemkomst.

En av pigorna som gav honom mat stannade och pratade med honom varje gång hon kom med kvällsvarden. Hon trivdes i hans sällskap och de talade om allt möjligt tillsammans. Hon lärde sig snabbt att om hon frågade varför han låg till sängs hela dagarna utan att vara sjuk blev hon utkörd. Genom att undvika detta ämne blev hon kvar längre och längre för varje gång. Till sist delade de sängen en natt och dagen därefter sade Jeremias att han nu inte kunde stanna inne längre.

Han träffade ofta pigan och de gick ofta tillsammans i skogen. Alla möjliga rykten gick om att de snart skulle komma att gifta sig, men Jeremias bara skrattade och avfärdade dessa rykten med en handviftning.

När de så småningom tröttnade på varandra och började bråka gick de skilda vägar. Pigan berättade då hånfullt för sina vänner om Jeremias syner. Hon sade att han skulle komma att bli en profet när han blev äldre. Dessa syner var ofta av ganska enkel art. Hon kunde ibland gå med honom på vägen när han hälsade på någon som var osynlig och växlade några ord med någon som hon varken kunde höra eller se. Han hade också berättat att han träffat en sorts skepnad som han i brist på bättre namn kallade ängeln, och en gång hade hans döda mor besökt honom. Ibland kom det människor han inte kände som bara ville tala om något intressant en stund och han fick alltid berätta om vilket år det var. De reagerade alla på olika sätt när han berättade det för dem. Ibland fick han ett intryck av att de väntade på något. Ibland berättade de i gengäld om saker som skulle ske. Det var svårt att veta ifall de talade sanning, eftersom de händelser de talade om låg så långt in i framtiden att ingen av dem inträffat ännu.

Dessa historier gjorde Jeremias än mer märklig i bybornas ögon. De ansatte honom återigen för att få honom att berätta om deras framtid. Han förklarade lugnt att pigan hittat på dessa historier, och att han inte visste mer om framtiden än någon annan. Men byborna framhärdade och till slut orkade han inte säga emot dem. Så när någon frågade: ” Vad kommer att hända mig?”, sade han alltid: “Du kommer att dö”.

En vecka efter midsommar samma år uppträdde det första fallet av den underliga smittan som skulle komma att förgöra byn.

Några veckor efter Jeremias sjuttonde födelsedag kom en man i grå kappa gående genom byn, stödd på en lång vandringsstav. Han hade långt vitt skägg och alla som såg honom stannade upp i sitt arbete med skörden för att se på honom där han långsamt tog sig fram utan brådska. Han log mot dem han passerade och hälsade med en nickning på dem som stod närmast vägen. Nyfiket konstaterade man att han var på väg mot gården där Jeremias bodde.

Jeremias stod och lagade ett nät som de använde för att fiska i den lilla sjön som låg en bit utanför byn. En av drängarna ropade till honom att det var en man som sökte honom. “Han säger sig vara din farbror”, sade drängen. Jeremias som knappt visste något om sitt ursprung släppte allt han hade för händer och sprang fram på gården. Där stod den gamle mannen och log mot honom när han kom.

“Jeremias, min pojk, så roligt att se dig igen!”, utbrast mannen.

“Förlåt, men har vi träffats förr?”, undrade Jeremias förvånat.

“Javisst, men låt oss inte tala om det nu. Hur har du det här på gården?”

“Jodå, jag har det väl bra”, svarade Jeremias anspråkslöst. “Men jag saknar någon som är mer lärd än folket här i byn. Det finns så många saker jag vill tala om.”

Mannen nickade och kliade sig i skägget. Folk som såg dem stå där mitt emot varandra på gården viskade till varandra om hur lika de var.

“Vem är du egentligen?”, frågade Jeremias som om han hade hört deras undringar.

“Jag är din farbror, mer än så kan jag inte säga nu. Men kom, låt oss gå in och svalka oss lite. Jag har något viktigt att berätta för dig.”

De båda männen gick in på Jeremias rum och satt där hela dagen och talade. Först när kvällen kom gick de ut och åt kvällsvard med resten av folket i huset. Den gamle mannen var på gott humör och skrattade och berättade roliga anekdoter som han upplevt under sina år som pilgrim. Gårdsfolket fattade tycke för den gamle mannen och bjöd honom att stanna en tid på gården. Mannen tackade men sade att han skulle bege sig iväg redan nästa morgon. Den till en början enkla måltiden utvecklade sig snart till en smärre fest och alla förlustade sig och några som var spelkunniga tog fram sina instrument och det sjöngs och dansades till sena natten. Ingen märkte dock att Jeremias försvann så snart han hade ätit upp sin mat.

Tidigt nästa morgon såg man den gamle mannen och Jeremias stå på gården och ta avsked av varandra. Mannen räckte en läderpung till Jeremias och skyndade sig sedan därifrån, som om han fått nya krafter av den överdådiga maten kvällen innan.

Jeremias var som vanligt förtegen om vad mannen hade sagt till honom och sade bara att: “Nu måste vi se upp så att smittan inte kommer till vår gård.”

Några veckor efter skörden fick man höra att värdshuset inne i byn brunnit ner under mystiska omständigheter, och att pigan som Jeremias varit samman med var svårt brännskadad. Folk höll sig mest på sina egna gårdar av rädsla för att bli smittad, men Jeremias ville ändå bege sig för att träffa flickan. Först vägrade de andra att släppa iväg honom och sade att han inte skulle få komma tillbaka om han gick in i byn där smittan härjade som värst. Jeremias sa att han skulle ta med sig förnödenheter så att han klarade sig en vecka och vänta i skogen för att se om han blivit sjuk innan han kom tillbaka. Det gick man med på och han gav sig av.

Det visade sig att flickan låg på dödsbädden när han kom. Hon hade fått sprit för att döva smärtorna i de öppna såren, men trots det grät hon och bad till Gud att göra slut på hennes lidande. Prästen var där och smorde henne och läste välsignelser över henne. När han var klar bad Jeremias att få tala i enrum med flickan. Motvilligt lämnade hennes föräldrar rummet och han reglade dörren efter dem. De lyssnade utanför dörren men hörde bara Jeremias röst som ett svagt mummel. Det verkade som de samtalade en stund därinne och sedan blev det tyst i flera minuter. Då hördes plötsligt ett kvävt skrik från flickan och föräldrarna bankade på dörren och sade åt honom att genast öppna. Han gjorde som de sa och när de stormade in i rummet var flickan död.

“Vad talade ni om?”, frågade hennes far.

“Det kan jag tyvärr inte tala om. Hon sade dock att hon älskade er innan hon dog”, svarade Jeremias och började gå därifrån.

“Varför skrek hon?”, undrade fadern.

“Jag vet inte. Kanske döden gjorde väldigt ont?”

“Du gjorde väl inget med henne?”, frågade fadern oroligt medan hans hustru grät vid den döda dotterns säng.

Jeremias såg på honom en lång stund innan han sade:

“Nej. Jag frågade om hon skulle vilja återvända från dödsriket om hon kunde.”

“Vad är det för prat? Skulle du kunna återuppväcka de döda?”

“Nej, men om jag någon gång lär mig den konsten vill jag veta vad hon skulle ha önskat.”

“Du är en underlig pojk, Jeremias. Ibland tror jag inte att du är riktigt klok.”

Jeremias ryckte på axlarna och lämnade huset. När han kommit ut på gården hörde han en röst som ropade på honom. Det var flickans far som kom efter honom.

“Jeremias”, frågade han andfått. “Vad svarade hon på din fråga?”

En vecka senare kom Jeremias tillbaka till gården utan att vara smittad och förklarade för bonden som en gång adopterat honom att han tänkte ge sig av på en resa. Han ville söka kunskap i städerna och hos lärda män över hela landet, sade han. Detta var något som bonden hade förutsett och han gav honom pengar så att han skulle klara sig åtminstone en tid framöver. Han tog farväl av gårdsfolket och tidigt en morgon gav han sig iväg söderut.

Man hörde inget från honom på tre år. På det fjärde kom ett slitet brev daterat två månader tidigare där han kort berättade att han rest genom hela landet och så gott som hela Västeuropa. Nu ämnade han dra vidare österut.

Det dröjde sju år innan nästa brev anlände. Det stod att han hade träffat visa män av en helt annan kultur än den europeiska och att han hade lärt sig många underbara ting om livet och världen. Han skrev att han ämnade komma hem igen om några år.

Efter ytterligare fem år dog byns präst av smittan och en ny anlände i hans ställe. Han kunde berätta en underlig historia om en man han träffat då han fick möta påven i Vatikanen. Det visade sig snart att den mannen var Jeremias.

Prästen berättade att alla adepter hade fått en audiens hos påven och han välsignade dem enligt alla traditioner. Med påven följde hans vanliga stab av kardinaler och medhjälpare. Men det som slog den blivande prästen var en av dem som hela tiden höll sig i bakgrunden. Alla de övriga var klädda i färggranna och praktfulla kläder medan denne man bar en enkel grå kåpa i grovt tyg. Den verkade sliten och var lappad på många ställen. Han tänkte att en man i påvens tjänst skulle kunna få finare och nyare kläder än så. Efter mottagningen frågade han de andra eleverna och de präster som hade varit närvarande om vem mannen i den grå kåpan var. Ingen av prästerna visste något säkert, det enda de hört om honom var att han hette Jeremias och hade anlänt några månader tidigare med en begäran om audiens hos påven. De hade talat och sedan dess hade mannen följt honom som en skugga. Enligt ryktena hade han även följt med in i de avspärrade delarna av det stora biblioteket och man sade att mannen antingen var en ny apostel eller en stor profet.

Några dagar senare fick adepterna återigen komma inför påven då han skulle läsa en mässa. Jeremias var också närvarande i sin grå kåpa. Han hade verkat mager och utmärglad och han hade lagt sig till med ett långt stripigt skägg. Efter påvens mässa skulle Jeremias tala. Ett förväntansfullt mummel spred sig i salen medan han gick fram till altaret. När han sedan började tala satt alla andäktigt tysta och lyssnade på vad han hade att säga.

“Jag ska berätta för er historien om Kah‑Lath‑Ra. Det var en präst i det forntida egypten. Han sökte svaret på om de döda någonsin återvände till de levandes land. Han reste därför till Nilens västra sida där de dödas land låg och ingen bebyggelse fanns. Han satte sig där att vänta på att någon skulle ge sig till känna. Men han väntade förgäves. Det kom ingen varelse vare sig död eller levande till honom där han satt. Han tänkte därför att han själv måste ta sig till dödsriket för att få kontakt med någon av de döda. Han återvände hem för att fundera ut hur den resan skulle gå till. Det var inte helt lätt eftersom han ville vara säker på att kunna återvända och berätta om sina upptäckter. Åren gick och han blev äldre och äldre, allt mer desperat och frågan om hur man skulle återvända från dödsriket upptog all hans tid. Han började misströsta och talade med sina kollegor om att det borde ha dykt upp några döda vid det här laget om det bara hade varit möjligt. Till slut dog han och begravdes tillsammans med sin farao.

Men berättelsen slutar inte där. När jag för många år sedan började resa runt världen för att söka kunskap och förståelse fick jag en vision. En av Guds änglar kom ner till mig en natt och förklarade att sanningen om Guds skapelse en dag skulle avslöjas. Men, sade han, det skulle dröja länge, så länge att vi alla skulle vara döda vid det laget. Men, fortsatte ängeln, ni kommer ändå att få uppleva det. Det vi kallar själ är något så enkelt som ett informationsfält. En sorts ande som visserligen inte är oss, men ändå minns allt om oss. För att visa vad han menade bad han mig att ordna en människokropp så skulle han låta den sedan länge döde Kah‑Lath‑Ra få återvända till de levande igen.

Det tog mig emot och det dröjde länge innan jag uppfyllde ängelns begäran och stal en kropp som nyss avlidit. Jag åkallade ängeln och jag kände en underlig stickande känsla i hela kroppen, som om jag stacks med hundratals nålar. Jag svimmade av smärtan och när jag vaknade hade även den döde framför mig vaknat till liv. Han satt upp och talade förvirrat till mig på egyptiska, som jag bara kan några få ord av. Det visade sig att det verkligen var den egyptiske prästen som återuppstått.

Jag frågade ängeln om hur det gått till men han sade att det skulle ingen människa förstå till fullo förrän om tusen år. Han berättade istället att Gud var på vandring och att han lämnat världen med en serie lagar som skulle styra över den i hans ställe. Det enda som behövs för att besegra döden är att tyda dessa lagar och förstå hur världen är beskaffad.

Då frågade jag ängeln om han själv förstod dessa lagar och om det var möjligt för människor att förstå dem. Han svarade då att han själv en gång varit människa.

Jag försökte tala med egyptiern om livet bortom detta, men vi hade för svårt att förstå varandra så jag fick inte veta något om hur himmelriket var inrättat. Han sade att han skulle återvända till sitt hemland och han lyckönskade mig innan han försvann ut i natten som om jag hade drömt alltihop.”

Jeremias tystnade för några ögonblick och såg ut över de mycket skeptiska åhörarna. De tycktes alla undra vem den där bedragaren var som hade lyckats lura påven med sådant prat. Man skruvade oroat på sig och såg mot påven som om man ville att han skulle stoppa denna hädande predikan. Han såg dock lugnt på Jeremias och ingen annan tordes säga något. Jeremias tog då fram en liten läderpung ur sin klädnad och ur den plockade han fram en liten blank rektangel av svart kristall. De närvarande hade då känt en stickande känsla över hela kroppen och de som satt på de främsta bänkarna tycktes svimma. Jeremias och påven stod dock kvar. Den blivande prästen, som suttit på en av de bakersta raderna, berättade att han tyckte sig se hur luften dallrade ovanför stenen, som om den hade varit väldigt het, och sedan hade ett mörker uppenbarat sig i dallringen, som om en mörk skepnad var på väg att materialisera sig därinne. Han hade uppfyllts av skräck och sprungit ut genom dörren. När de andra kom ut ett par timmar senare ville de inte tala om vad som hade hänt därinne.

Enligt ryktena hade Jeremias lämnat Vatikanen några månader senare.

Fyra år gick i byn som till slut var helt öde. Det var bara tre gårdar i trakten som fortfarande var befolkade; en av dem var den Jeremias kom från. Där hade de klarat sig utan ett enda fall av smittan som efter så många år envist tycktes hänga kvar i själva jorden runt byn.

Det var vår och man höll på med sådden när en grå och gänglig skepnad kom gående upp mot gården stödd på en lång knotig stav. Man stannade förvånat upp och ropade, av rädsla för smittan, till honom att han skulle stanna och säga vem han var.

Mannen stannade upp och såg förvånat på dem. Han var mager och hade ett långt slitet skägg som fick honom att likna mannen som utgett sig för att vara Jeremias farbror.

“Känner ni inte igen mig?”, ropade mannen förvånat. “Det är ju jag, Jeremias!”

Man lät mannen komma närmare och såg att det verkligen var Jeremias som hade kommit tillbaka. Man tog in honom och gav honom mat och dryck och lät honom raka sig och han frågade om man kunde värma vatten till ett bad. Det ordnades och han sköt undan alla nyfikna frågor med en önskan att få vara ifred och vila en stund innan han berättade allt som hänt honom.

Då kom en av drängarna in och ropade att smittan hade kommit till gården. Alla blev genast skräckslagna och drängen berättade att en av männen i drängstugan hade fått stora bölder på ryggen och att han nu bara satt och skrattade på sin säng.

När Jeremias hörde detta klev han upp ur badet och drog på sig sina kläder. Med myndig röst sade han åt alla som hörde honom att ge sig av om de ville fortsätta att leva. Själv tog han sin packning på ryggen och gav sig av utan att ta sig tid att säga farväl till alla.

Hans yngre fosterbror Simon hann ikapp honom i skogen en stund senare. Med sig hade han en packning på ryggen.

“Vart tänker du bege dig?”, frågade brodern.

“Långt bort”, svarade Jeremias. “Mycket längre än du kan föreställa dig.”

Brodern tycktes fundera länge och hårt där de gick i skymningen.

“Jag vill följa med dig”, sade han till slut.

Jeremias stannade upp och såg på honom.

“Jag önskar att jag hade varit gammal nog när du gav dig av förra gången”, sade brodern, “för då hade jag följt med dig redan då.”

Jeremias fortsatte att betrakta honom, men sade inget.

“Och nu har jag ju ändå ingenstans att ta vägen…”, fortsatte brodern.

Jeremias vände sig utan ett ord om och började gå medan han tecknade åt brodern att följa med.

“Om du ska följa mig måste jag berätta om världen för dig, Simon”, sade han. “Du kan börja med att glömma allt du lärt dig ur bibeln eller i kyrkan. Vi ska bli sanningens apostlar.”

3. Om Jezebels sena ankomst, och om byns undergång

Kvällen då byns värdshus brann präglades av en ovanlig aktivitet. Smittan gjorde att det knappt var någon som besökte värdshuset längre. Det hade tidigare alltid varit fyllt av folk som ville utbyta skvaller och svinga en bägare. Paret som ägde inrättningen hade dock lagt undan pengar och kunde fortsätta att hålla öppet i väntan på att affärerna skulle gå bättre igen. Byn hade innan smittan varit under tillväxt, men nu krympte den och alla planer på att bygga ut värdshuset fick vänta. Köket som alltid varit välfyllt ekade nu tomt och de hade varit tvungna att avskeda kocken. Rummen på övervåningen stod alltid tomma eftersom inga resande längre passerade genom byn. Det var bara öl, vin och sprit det var gott om. Och det var i princip det enda de sålde då någon av byborna inte stod ut med isoleringen längre och vågade sig dit för att dränka sitt elände och prata en stund om vad som hände på hans gård.

När en reslig herre i fina kläder och hans följe med åtta beväpnade vakter på eftermiddagen anlände till häst och beställde mat, fick man brått att leta fram vad som kunde finnas i matkällaren. Värdshusvärden och hans fru fick själva ställa sig och laga till vad de förmådde. Männen såg slitna ut och hästarna var utmattade som om de hade rest mycket långt. De hade suttit tysta tills de fick maten och åt sedan snabbt och girigt som om de hade svultit under flera dagar. När ölen så småningom lossade deras tungor började de tala som alla druckna män gör. De skrattade och frågade varför det inte fanns några andra besökare i lokalerna. Och var fanns alla unga flickor?

Värdshusvärden berättade hur det stod till med smittan men försäkrade att det inte fanns någon anledning till oro. Männen såg plötsligt skräckslagna ut och frågade med darrande röst var de befann sig. När de fick veta namnet på byn reste de sig kvickt och gav några mynt till värdshusvärden innan de drev på sina slitna hästar för att snabbt komma bort från byn. Betalningen hade varit mer än nog, men glädjen av att få ha besökare hade nog ändå varit störst tyckte värdshusvärdens fru medan hon städade upp efter det hastigt avresta följet.

Drygt en timme senare kom en flicka i tio-års åldern klädd i trasor försiktigt gående in i värdshuset. Hon hade långt mörkt hår och var ganska blek och mager. I sin ena hand bar hon en lång stav som hon använde för att känna sig för med. Hennes ögon var helt vita och tycktes sakna synliga pupiller. Hon sade att hon var blind och att hon inte hade några pengar. Kunde det ändå inte vara möjligt att få litet bröd och vatten att stilla hungern med? Kvinnan i huset gav flickan det som blivit över från de tidigare gästerna och hon åt med flottet från det grillade köttet rinnande över hakan. Hon ville dock inte förklara vad hon gjorde alldeles ensam i byn utan sade bara att hon var på väg till en kusin med ett viktigt budskap. Hon tackade innerligt för maten och gav sig sedan av.

När det hade blivit mörkt hördes det hur en häst med vagn stannade utanför och en av drängarna från trakten kom in. Han verkade vara på gott humör och beställde in en bägare öl. Han satte sig vid ett bord och inte långt därefter kom pigan som Jeremias hade varit tillsammans med in och satte sig vid samma bord. De var tydligen mycket kära.

Det var efter det som saker och ting började bli underliga.

En av dörrarna på övervåningen öppnades plötsligt och en man i kritvita kläder och lika vitt hår, långt som en kvinnas, kom gående nerför trappen. Han stirrade tomt framför sig och munnen rörde sig trots att inga ord hördes. När han stod mitt på golvet stannade han plötsligt upp som om han var fastfrusen. Utan att röra sig iakttogs han av de fyra andra personerna i värdshuset. Ingen av dem vågade säga något och de var alla säkra på att mannen var ett spöke eller en ond ande. Pigan drog fram ett litet krucifix som hon hade i ett halsband och samtidigt började den vite mannen att skratta våldsamt.

Då slets dörren upp och allas blickar riktades dit. I dörröppningen tyckte de sig se en man i en mörk kåpa med en huva som täckte ansiktet. Han pekade med långa knotiga fingrar inåt rummet, och när de såg mot platsen där den vite mannen hade stått fann de att han var borta. Bestörta såg de återigen mot den kåpklädda mannen i dörröppningen. Även han var försvunnen.

Pigan skrek hysteriskt och fick fram några ord om att: “Han bara försvann, mitt framför ögonen på mig! Jag såg det! Han bara löstes upp! Det var den onde själv!” Den stackars drängpojken försökte trösta henne men förmådde inte göra mycket mer än att hålla om henne.

Ett skärande högt ljud drog genom rummet och plötsligt sprakade gnistor ut från den ena väggen. Det slamrade högt som av järn och plåt som slogs mot varandra och ett högt dån överröstade flickans skrik. En stark vind svepte ut från ingenstans och pressade ihop alla möbler i bortre änden av rummet. De stackars personerna i rummet kastades omkull när de förgäves försökte ta sig ut genom dörren. Ett skarpt ljus strålade ut ur väggen och där syntes plötsligt människor komma gående. De strålade som av silver och var långa och resliga. I det kaos som rådde märkte de dock plötsligt att männen som kom gående i ljuset alla såg exakt likadana ut; de var exakt lika den vite mannen som hade kommit ut från övervåningen och sedan försvunnit. Männen tycktes blekna bort efter några sekunder och ljuset blev så skarpt att det inte gick att se något.

När synen hos de fyra skräckslagna människorna återvände såg de två människor ligga medvetslösa på golvet. Det var en man och en kvinna. Båda var nakna och kvinnan verkade vara gravid i nionde månaden. Värdshusvärden gick sakta fram för att se om de levde och lyckades väcka mannen som snabbt kom på fötter. Han var flera huvuden längre än värdshusvärden och mycket välbyggd. Han hade långt mörkt hår precis som kvinnan, och de var ohyggligt vackra och hade inga som helst skavanker eller missbildningar på kroppen. Det visade sig att de talade ett språk som ingen av de närvarande förstod men efter en stunds ivrigt gestikulerande med teckenspråk hade de förstått att kvinnan snart skulle föda och att de var på väg till nunneklostret som låg i närheten.

Värdshusvärdens fru gav dem några kläder och de tackade trots att de var alldeles för små. Hennes make undrade varifrån de kommit, och om de rent av var ett par av himlens änglar som kommit på besök. De verkade dock inte vara intresserade av att kommunicera längre, de talade bara med varandra på sitt underliga språk, så han fick aldrig något svar.

När mannen helt oväntat grep tag i den unge drängen och knäckte hans nacke blev de övriga så chockade att de inte förmådde röra sig. Mannen gav sig då på värdshusvärden och pressade ner honom mot golvet. Med en knyck var även han död. Kvinnan såg vad som hände hennes make och sprang ut mot köket. Där hann mannen ifatt henne och när han grep tag i henne svepte hon ner en av lyktorna som hängde i taket. Lågorna fick snabbt fäste och slickade väggen. Kvinnan skrek och vred sig våldsamt i mannens grepp, men han lyckades slita åt sig en kökskniv med vilken han skar upp hennes hals. Med skriket bubblande i halsen föll hon till golvet medan mannen lämnade henne åt sitt öde. Den gravida kvinnan bevakade flickan som under tumultet slitit åt sig en planka från ett av de trasiga borden. Med den vevande framför sig som ett vapen grät och skrek hon förbannelser över det underliga paret.

Det tog bara några sekunder för mannen att avväpna flickan och slå henne medvetslös med träplankan. Han klev fram mot henne och böjde sig ner då kvinnan plötsligt ropade något åt honom. Det hördes röster utanför. De lämnade då flickan och gick ut genom dörren. Fem unga män närmade sig och pekade mot röken och eldslågorna som nu vällde ut ur de bortre delarna av värdshuset. Paret fick syn på drängens häst och vagn och mannen lyfte upp kvinnan i den. Männen som närmade sig visste tydligen vems vagnen var eftersom de började springa med tydlig avsikt att hindra dem. Mannen gjorde tecken åt kvinnan att åka och hon lämnade dem alla bakom sig genom att driva på hästen så mycket hon förmådde.

Vad som därefter följde är fortfarande oklart. I den häftiga brand som uppstod hittade man sju döda kroppar. Den unga flickan blev visserligen svårt bränd men hade på något sätt tagit sig ut innan värdshuset förvandlades till en rykande hög aska.

Vagnen som försvunnit återfann man några dagar senare vid klostret på andra sidan skogen. Kvinnan var död men barnet levde mirakulöst nog och uppfostrades av nunnorna.

När den unga flickan dagen därpå dog av sina brännskador anlände den blinda flickan som besökt värdshuset kvällen innan till hennes föräldrar. Hon frågade efter flickan och tycktes förskräckt när hon fick veta att hon var död. Hon berättade att hon hade haft ett viktigt meddelande, men att allt nu var förgäves. Hon vägrade berätta vad det var för ett meddelande och vem som hade sänt det.

Flickan tycktes inte rädas smittan och flyttade in i ett litet torp en bit utanför byn som nyligen hade övergivits. Folk blev först förvånade och undrade hur en fattig blind flicka skulle kunna klara sig alldeles själv. Snart gick dock ryktet om att hon hade sålt ett halssmycke i rent guld och hon kom ibland till gårdarna och köpte matvaror. Det sades också att hon var mer som en vuxen till sättet och inte alls som den lilla flicka hon egentligen var. Man viskade också om att hon hade begåvats med något annat sätt att se eftersom hon rörde sig såpass obehindrat som hon gjorde utan att kunna använda sina missbildade ögon.

Det kom så småningom fram att hon hette Jezebel. Hon gick mellan gårdarna och handlade och verkade efter bara några månader känna alla vid namn. Ibland kunde hon hälsa på någon som hade stått helt still för att se om hon skulle upptäcka honom. När man frågade hur hon kunde veta att de var där svarade hon gåtfullt att: “Ni kan inte dölja era hjärtslag”.

Hon blev snart väl förtrogen med flickorna på de gårdar hon besökte och hon brukade sticka till dem örter och rötter som hon sade skulle ge olika effekter på dem och deras män. Detta stämplade henne som häxa, men ingen brydde sig om att undersöka detta eftersom alla gillade den hjälp hon gav dem.

Först sju år efter att hon hade flyttat in i byn kom prästen till henne för att utröna vissa rykten som cirkulerade. Hon var dock så älskvärd och trevlig och kunnig inom de bibliska lärorna att han gick därifrån först flera timmar senare. Han bjöd in henne till prästgården på middag och diskuterade allt mellan himmel och jord. Prästen berättade om hur han led av tvivel över sitt värv nu när hela hans församling föll i bitar och till och med hans fru hade lämnat jordelivet. Han kände sig desillusionerad och orkade inte vara Guds ställföreträdare i en by som straffats så hårt för något han inte ens visste vad det var.

Jezebel erkände att hon visserligen brukade dela ut läkeörter och salvor till folket i byn, men att dessa var beredda av Guds egna växter. Prästen ansåg inte att detta var något hädiskt utan bad henne istället förklara de rykten om att hon mot en viss summa pengar erbjöd sig att tillfredställa mäns syndfulla lustar på de mest otuktiga sätt. När hon inte svarade på detta tillade han: “Jag har levt så länge utan en kvinna, och det finns vissa vätskor som även en kyrkans tjänare behöver dränera”.

Därefter syntes Jezebel ofta besöka prästgården, och lika ofta hade prästen något ärende till hennes torp.

Tre år senare, då Jezebel var tjugo, märkte man att hon var gravid. Alla förstod hur det låg till och man sade att prästen nu borde äkta flickan så att han inte skulle bli far till en oäkting. Jezebel påstod att det inte alls var prästen som var barnets far. Vem det var ville hon dock inte säga. Ingen trodde dock på detta och några av de mer moraliska församlingsborna ämnade skriva till biskopen om prästens otuktiga leverne.

Då började det gå rykten om en lång och kraftig man som hade setts stryka omkring torpet om nätterna. Ibland hördes ljudet av hästar trots att varken Jezebel eller prästen ägde någon. Nyfiket frågade man vem som brukade besöka henne om nätterna men hon vägrade envist att berätta.

Några av bönderna bestämde sig för att smyga sig fram till torpet en natt för att utröna vilka de mystiska besökarna var. Så en kväll när det rapporterades att man sett flera ryttare rida genom byn smög man sig dit. Man hade räknat till fem hästar och två av drängarna hade smugit ända fram till stugan. Då hade det hörts skrik och tumult och bönderna hade rusat fram för att se vad som hände.

När de återvände hem var de ovanligt tystlåtna och berättade inte för någon annan om vad som hade hänt. Den ene drängen hade inte kommit hem och den andre hade drabbats av fallandesjukan. Dagen efter återvände några av männen beväpnade med högafflar och knackade på dörren. En okänd kvinna i slitna kläder öppnade och de bad att hon skulle återlämna den saknade drängen. Hon sade att där fanns bara hon själv hennes syster och Jezebel som låg till sängs med hög feber.

Männen trängde in i stugan och fann att det mycket riktigt inte fanns någon annan än de tre kvinnorna därinne. Då gav de sig på de båda okända kvinnorna med våld och kallade dem häxor och krävde att de skulle berätta var de gjort av den saknade drängen. Jezebel som var både gravid och svårt sjuk hade de hjärta att lämna ifred, men de båda andra slog de blodiga och våldtog innan de slog sönder möbler och inredning. Därefter tog de sig till prästen för att tvinga honom att utfärda en anklagan över Jezebel och kvinnorna som alldeles tydligt var häxor. Prästen vägrade och männen förklarade då att de skulle ordna upp saken själva. De ägnade resten av dagen åt att samla ihop folk på gården och beväpna dem. När det började skymma tände man facklor och ämnade bränna ner Jezebels hus till grunden.

Just som man var på väg kom någon springande och sade att han hört hästar närma sig. I samma ögonblick stormade ett trettiotal beväpnade ryttare fram ur skogen. Den följande striden blev kort och fullständigt förödande för de desperat kämpande bönderna. Ryttarnas yxor, spjut och svärd dräpte dem effektivt och inte en enda av ryttarna själva blev skadade av böndernas primitiva vapen. Kvinnor och barn drevs ut ur husen som antändes och brändes till aska.

Efter den dagen var det ingen som gick i närheten av Jezebels hus. Ingen träffade henne heller efter det, även om det sades att prästen besökte henne ibland. Hon köpte inte längre mat från någon gård och eftersom hon inte odlade något själv, antog man att hon nu fick mat från något annat håll. Det spekulerades om vilka ryttarna hade varit, men de hade saknat både sköldar, färger eller baner. Den ende i närheten som hade så många soldater i sin tjänst var en hög adelsman som bodde ett tiotal mil norrut. Men man kunde inte förstå varför han skulle ha för intresse av Jezebel. Många gissade därför att det varit krigare ur djävulens egna legioner som häxorna kallat upp till jorden för att hämnas.

När prästen några år senare blev galen av smittan och dog fann man de mest groteska saker i prästgården. Alla rum hade målats svarta från golv till tak och underliga avgudabilder hade skulpterats i lera och målats i starka färger. På golven hade ockulta symboler ritats upp och över dem låg djuroffer av olika art utspridda. I källaren hittade man sju döda kvinnor som uppenbarligen plågats till döds, och i det största av rummen på andra våningen låg en naken kvinna framför något som verkade tjänstgöra som altare. Hon låg med slutna ögon och mumlade rytmiskt någon sorts ohelig formel och tycktes inte märka männen som kommit in i rummet. Det var som om hon hade sjunkit djupt in i ett transtillstånd och när man försökte väcka henne började hon att skrika högt och skärande. Männen backade skräckslaget inför intensiteten i hennes skrik, och när hon plötsligt ställde sig upp såg de något i hennes ögon som de senare inte kunde förklara. De svor att hon hade varit besatt av djävulen själv. Kvinnan hade stirrat på dem några ögonblick innan hon hade skrattat och sagt åt dem att springa. Sedan hade hon sjunkit ihop på golvet och gett upp andan.

Jezebel sades ha fått ett barn, men man var inte säker på om det var en pojke eller en flicka. Barnet syntes ibland i skogen kring torpet och en gång när några ungar hade lekt i närheten hade barnet dykt upp och önskat vara med. Ungarna visste inte vem det främmande barnet var utan de lekte alla tillsammans hela dagen. När de kom hem och berättade att det underliga barnet de lekt med kunde förvandla sig till olika djur, förstod deras föräldrar att det var Jezebels barn de talade om. Då straffade de sina barn med riset och skrubbade dem hårt med rotborsten under förmaningar att de aldrig fick leka med det barnet igen.

Byn fortsatte att avfolkas och till slut fanns det bara tre gårdar som fortfarande var bebodda. Det var prästgården, Jezebels torp och Jeremias fosterföräldrars gård.

Den nye prästen försökte så gott han kunde hålla modet uppe, men det var svårt när församlingen krympte så. Han besökte ofta Jeremias gård och försökte att ingjuta hopp i de modstulna bönderna som var säkra på att smittan skulle komma före nyåret.

Besöken hos Jezebel blev dock ganska få. Prästen kände sig alltid illa till mods när han talade med henne och trots att hon sades ha ett barn såg han det aldrig. Hon var varken elak eller avvisande mot honom, och han såg inga som helst tecken på de häxkonster man anklagat henne för. Ändå var det något onaturligt med den döda blick hennes vanställda ögon producerade. Han kände sig märkligt iakttagen och stannade som regel bara några minuter vid de fåtaliga besöken. Han fick intrycket att hon skrattade bakom hans rygg och han var livrädd för att smaka på något som hon bjöd på. Han lade också märke till den underliga doft som genomsyrade den lilla stugan, men kunde inte komma på vad som åstadkom den.

Prästen höll inte längre några mässor i kyrkan utan åkte istället varje söndag till Jeremias gård där de höll högmässan. En dag, ungefär två månader innan Jeremias kom hem från sin långa vandring, dök Jezebel upp lagom tills prästen skulle börja predika.

Vad som hände finns återberättat i två versioner.

Enligt prästen hade Jezebel kommit in ledd av sitt barn och gått rakt fram till prästen. Där hade hon berättat att de som befann sig på gården var märkta av döden och att det nu bara var lite mer än två månader innan hela byn skulle vara försvunnen och bortglömd. Hon pekade ut tre av de närvarande och sade att de var de enda som skulle överleva smittan om de inte gav sig av nu. Hon hade sedan talat om för prästen att han borde skriva ner allt som skett i trakten de senaste tjugo åren eftersom det var viktigt att allt fanns bevarat. Efter detta hade hon sagt farväl och ingen av dem såg henne igen.

Men enligt böndernas egna anteckningar, som man hittade på gården långt efter det att alla var döda, hade Jezebel kommit ridande på en enorm svart get och insmord i underligt stinkande salvor och blod hade hon kastat förbannelser över dem och förolämpat dem. Därefter hade hon rivit ner korset de hängt upp på väggen och vällustigt flugit runt rummet och utnyttjat det sexuellt. Hon skulle också ha förfört prästen, tvingat honom att kyssa hennes bakdel och sedan gett sig iväg genom ett av fönstren åkallande satan och alla hans djävlar.

Prästen lämnade trakten drygt två månader senare eftersom han var den enda levande själen som fanns kvar i byn. Han skrev verkligen ner en del av det som skildrats ovan och resten har hämtats från de böcker som fördes i nunneklostret. Byn växte snart igen och det dröjde över tvåhundra år innan någon återigen bodde i trakten.

4. (Fragment)

En dag hörde herr Hans Hermann Broch hur en röst talade till honom.

Han såg sig omkring men där fanns ingen. Det var som om rösten hade kommit ur tomma intet. Hans Hermann visste inte vad han skulle tro. Var det inbillning eller drev någon gäck med honom? Försökte någon lura i honom att det var herrens änglar som talade till honom?

Herr Broch var nämligen djupt troende. Många av hans bekanta i Lübeck tyckte att han var lite väl religiös, till och med för att vara prästvigd. Han var fyrtio år gammal, hade inte varit närmare en kvinna än en meter och levde till punkt och pricka enligt bibelns lära.

(Ofullbordat…)

5. Sanningens ewangelie

Begynner med det följande:

På det första mötet war det trenne apostlar: Prestinnan, Profeten och Hexan. Wad som skedde war tjent j förveg av min herre Ieremia och den oheliga hexan Isebel.

Mig, wilken det åligger att teckna deras lerdom, på det att allmenheten må taga del av deras kunskap, kallas Simon och tjenar profeten Ieremia.

Ner wi lemnade hus och hem att undfly smittan war nattetid ingången. Att hasta j mörkret tycktes oss otrefligt och wi såg ljus bland treden. Där fann wi Isebel ock hennes avkomma. Iagh sade: låt oss ej förledas av hexan; låt oss gå widare. Ieremia sade då: låt oss stanna her över natten ock tala med henne.

Hexan bjöd fram bröd ock win, ock Ieremia åt ock prisade winet. Låt tjenaren eta också, sade hexan. Han eter best han will, sade Ieremia. J förstone antog iagh att hexan dolt hemliga örter j brödet, men då min hunger blev för stor, ock Ieremia tyktes opåverkad, åt efen iagh av brödet.

Ner pass en timme gått hördes folk wid dörren. In kommer två av Iesu qvinnor, draperade j svarta klednader. De såg klena ut och iagh fruktade att de hade smittan. Hexan war inte redd, utan bjöd in efen dem, ock gav dem att eta.

Den ena nunnan war ung, j min egen ålder, ock hade welsignats med en engels anlete. Den andra war eldre men tycktes endå lyda under den yngre, wars namn war Ioselyn. Den eldre war Mari.

De åt tysta ock drack rikligt. Sedan sade hexan att hon tjent till lång tid wad som skulle ske, och Ieremia sade att han sett ett wegskäl wid detta möte. De drack mer och war tysta. Sedan frågade hexan: wad hende med de två zigenarkvinnorna som emnade besöka er? Ioselyn sade: de gick icke att redda.

Iagh frågade wad de talade om, och hexan gav mig en ondskefull blick. Tjenare talar ner de tillfrågas, sade hon. Ieremia sade: Beretta för mig wad ni uppteckt, så skall jag tala om wad jag funnit.

Detta tilldrog sig innan iagh ålades att skrifa denna berettelse, ock jag sändes ut att samla wed. Wad de dryftade kommer att framgå j ett senare stycke. Iagh återvende senare med en famn wed ock de war mycket druckna. Hexan och Ieremia låg samman j hennes seng och Mari sov på golvet. Ioselyn wankade av ock an j rummet och tycktes ansettas av svåra plågor. Wad fattas, frågade iagh.

Ock Ioselyn sade: Iagh har gått j skuggan av döden, ock talat med andar ock de döda. Men det ger mig ingen ro att de fortfarande tycks leva. Iagh undrar om det er möjligt att korsa grensen mellan lif och död, men de tycks icke bry sig om mina frågor. De svermar runt något de kallar Avgrunden ock talar om dess ljus ock önskar komma ner j den. Iagh har prövat många sett att nå in till dem men misslyckats.

Då sade iagh: Ieremia har talat om werden. Han seger att den icke er wad den ser ut att wara. Han har talat om att Gud fader icke skapade werden. Han seger att det war en menska. Han har svurit att hitta denna menska innan han dör. Om någon er så mektig att han kan skapa werden borde han kunna hjelpa dig j ditt sökande.

Ioselyn sade: Då iagh berettade om min moder j dödsriket talade han om en kvinna han tjende som dog av brand. Hon emnade söka en weg tillbaka om hon kunde. Ieremia misstenker att hon bar hans barn då hon mötte sin olycka. Han har icke kunnat sleppa tanken på henne och har under långa resor funnit att det werkligen er möjligt att återvenda från döden. Så denna kvell har wi bestemt att söka sanningen tillsammans. Sanningen om werlden, dess tillkomst ock om döden.

Hon sporde sedan om iagh war skrifkunnig. Iagh sade att jag tjenligt beherskade denna konst, ock hon sade: tag då denna bok ock skrif om det som sker under wårt sökande. Lemna de första tre sidorna tomma ock börja sedan med denna kvell.

Ner wi nesta dag skulle ge oss iveg packade even Isebel. Skall hexan följa med oss, frågade iagh. Isebel er ingen hexa, sade Ieremia, hjelp henne ta hand om barnet istellet. Då såg iagh wad som tycktes mig wara ett litet flickebarn, men som iagh senare förstod borde kallats Antikrist. Det såg ut som en flicka, men hexan kallade det en gosse, ock jag wet ennu icke huru barnets kön war bestemt. Dess namn war Asgai Gigaei efter någon hednisk guddom, ock av detta gick ej heller könet att utlesa. Den ondska iagh senare såg j barnet gjorde det onaturligt könlöst, men j denna berettelse emnar iagh betrakta det som en pojke.

Vart emnar wi oss Ieremia, sporde jag. Han svarade: På en lång resa. Tag nu farvel av trakten her. Du kommer nog aldrig att se den igen. Jag tenkte på allt som hent, ock iagh sörjde mina syskon ock föreldrar, ock mina wenner. Ieremia war egentligen min fosterbroder men han war så mycket eldre en mig, ock iagh fick svera mig som tjenare för att få följa honom då han gav sig af.

Ner wi skulle gå såg iagh att hexan leddes av sin son ock att hon hela tiden war nera att snubbla på rötter ock sten på stigen. Retsamt sade iagh: Se dig för hexa så att du icke faller ner j småtrollens hålor! Ieremia sade: Vet hut! Ser du icke att hon är blind? Och då såg iagh hur hennes ögon war hwita ock sjuka. Mörkret j stugan hade hindrat mig att se hur det war ställt med henne kvällen innan.

Ieremia, som var eldst med sina tre dussin och ett år, blev wår ledare och wid hans sida styrde Iocelyn ock Isebel. Iahg ock Marie war blott och bart tjenare ner allt kom omkring. Om barnet Asgai fanns icke mycket att säga. Han tycktes endast tala med sin moder.


Ner Ieremia undrade om wad som får oss att wilja lefa:

Ieremia sade: Om skaparen er en menska måste han tjenna till de plågor det för med sig att wara menska. Warför utsetter han oss endå för dem? Om wi inte har något mål, wad er det då som får oss att fortsetta? Wad er det wi måste uppnå innan wi kan lemna jordelifet? Wad gör det så motbjudande att taga sig av daga innan wår utmetta tid er slut?

Isebel sade: Det finns många skäl till plågor, men det finns också många skel till fröjd. Glöm ej så enkla saker som det bröd ock win wi förterde igår kvell, och glöm ej den kalk du sedan delade med mig i sengen. Glöm ej en qvinnas werme eller sång ock dans.

Och Ioselyn sade: Det wiktigaste er endå tjerleken. Iesu Christ lärde detta ock tjerleken till allt erbjuder ett band som binder dig till lifet.

Men, sade Ieremias, er icke detta band en boja? Tynger icke denna tjerlek till plikter ock skulder?

Icke om tjerleken er god, sade Ioselyn.

Men kan tjerleken vara annat en god? sporde Isebel.

Tjerleken kan vendas mot sig sjelv, sade Ioselyn. Om den blir ett sjelvendamål kan den surna som en kanna mjölk. Den blir då ett gift som förter kannan det lever i.

Och Ieremia sade: Men om iagh aldrig finner tjerleken, har iagh då inget skel att lefa?

Man behöver inte elska för att förlusta sig, sade Isebel (som den otuktiga hexa hon war).

Elskade du henne mycket, hon som dog, undrade Ioselyn.

Ieremias svarade: Ja. Even om vi icke kom sams hela tiden var hon nog min enda riktiga tjerlek. Hon hette Elzjbet. Hon war med en annan, men ner hon dog war hon åter min.

I klostret såg wi inga men förutom biskopen, sade Ioselyn. Iagh kende icke till den fysiska tjerleken fören iagh en gång fann Mari i union med enhörningen. Hon lerde mig konsten, men iagh finner den icke serskilt intressant. Det er en onödig syssla ock iagh förstår warför den bara bör nyttjas inom ektenskapet.

Åt detta skrattade Isebel ock sade åt Ioselyn att hon hade mycket att lera om lifet. Ieremia återvende till emnet.

Att sitta her och samtala med er ger mig nöje. Men vari ligger sjelva den mekanism som gör att detta er nöjsamt, medan annat er plågsamt? Er det vissa av skaparen utvalda sysslor som belönas med denna lyckotjensla, eller er det något wi weljer sjelva?

Wad det en er så werkar det annorlunda på andra sidan. Av de sjelar på andra sidan iagh försökt kontakta, har icke en enda verkat lycklig över sin tillvaro. Ock det skremmer mig. Om wi har så lite att gledjas över her på jorden, wad har wi då att se fram emot om döden er ennu verre?

Kanske det der ljuset de talar om, det som de kallar Avgrunden, kanske det kan vara den retta himlen, föreslog Ieremia. Kan det då wara en plats av ren lycka? Kan det vara det som er målet wi strevar mot?

Iagh will icke se efter förren iagh wet att iagh kan återvenda i sekerhet, sade Ioselyn.

Wi har alla sett hemska syner, sade Isebel, ock ingen av dem har gett oss någon anledning till hopp och tillförsikt. Werlden er dock formbar och om wi griper den hårt j rötterna kan wi omforma den efter wårt eget behag. Ja, hör mitt högmod; det er icke någon synd! Werlden er wår att forma precis som menskan som frambringade dess nuvarande skepnad.

De tre talade länge, men j korthet: Ieremia wille finna en mening med tillvaron, Ioselyn wille finna en weg att wandra mellan dödsriket ock de levandes werld, medan Isebel tycktes hysa en önskan att ta kontroll över både sjel ock materia j werldsalltet.


Isebel sporde en dag varför Ioselyn stendigt gick kledd i svart, hon hade ju lemnat sitt kall som nunna.

Ioselyn sade: Iagh ber svart för att visa min sjels synder.

Isebel sade då: Dina synder sitter i huvudet, icke i din sjel.


Om kvellen låg Ieremia ock Isebel ofta samman i otukt. Iagh talade ofta med Ioselyn om detta. Hon såg med oro på deras gerningar, ock sade att det icke kunde vara rett. Vi merkte också att Mari ock gossebarnet tycktes komma överens på ett mycket lågmelt sett. De gick ofta undan och talade. Vi fann dem ofta i ferd med att skera upp små djur de fångat i snaror (som pojken visade ovanlig talang för).

Ioselyn sade att något skett med Mari, de hade alltid kommit sams ock nu grälade de stendigt.


Sellskapet blev allt tjervare till humöret. I stellet för en grupp var vi nu tre. Asgai och Mari fortsatte med sina underligheter och Isebel var omettlig i lust och förderv med Ieremia. Endast iagh sjelv och Ioselyn höll oss rena till kropp, sinne och sjel.


(Fortsättning följer…)

Laban och apan (1999)

Laban satte sej upp. Något hade väckt honom. Han vred på sej ett varv i sängen och ville återvända till sin dröm. Det hade varit något med en blond flicka på en krog. Då hördes ljudet igen och han satte sej upp. Han lade huvudet på sned och lyssnade. Där var det igen. Någon som krafsade på dörren. Sömndrucken tänkte han efter vem det kunde vara. Klockan var ändå mitt i natten. Varför krafsar han, tänkte Laban, varför ringer han inte på om han vill in? Andlöst låg han och lyssnade. Krafsandet fortsatte.

“Vad fan är det frågan om”, mumlade han irriterat och satte sej upp. Han gick fram till dörren och pressade ögat mot kikhålet. Därute satt en liten figur, knappt högre än en halv meter. Det var lite svår att se vad det var, men Laban associerade skepnaden med en liten gibbonapa.

Vad gör han här, undrade Laban. Har han rymt? Varför ger han sej på min dörr? Laban skiftade fot. Vad skulle han ta sej till? Den lilla skepnaden därute i trapphuset skulle snart väcka upp alla grannar och dom skulle tro att det var hans apa. Då skulle han minsann få höra att det var förbjudet att ha husdjur och alla de arga kärringarna på våningarna ovanför och under skulle skriva på listor för att få honom vräkt.

Laban gäspade trots sin penibla situation. Vad skulle han ta sej till? Apan bara krafsade och krafsade. Samtidigt hade den börjat gnälla ynkligt. Plötsligt hördes ett ljud från våningen under.

Det måste vara en av kärringarna, tänkte Laban panikartat och öppnade dörren med ett ryck. Apan smet in och medan fotstegen obönhörligt kom uppför trappan stängde han dörren så snabbt och försiktigt han kunde. Han tittade ut genom kikhålet och såg att det mycket riktigt var en rynkig gammal tant i blommig morgonrock som hade kommit upp och blängde surt på de stängda dörrarna. Hon lyssnade noga med huvudet på sned. Eftersom inget hördes lommade hon sakta och misstänksamt ner till ner till sin egen våning.

Laban andades ut, men drog snart efter andan igen. Ett krasande ljud hördes från vardagsrummet. Han sprang genast dit och fick syn på apan som hände i taklampan och flinade uppnosigt. Hade Laban inte vetat bättre hade han kunnat tro att apan skrattade åt honom.

Jaha, tänkte Laban, vad ska jag nu ta mej till? Han gick fram till apan som snabbt hoppade utom räckhåll och satte sej uppe på gardinstången. Laban tänkte efter. Han var ju tvungen att fånga in apan innan den lyckades förstöra något.

“Vill du ha något att äta”, frågade han därför och backade mot köket. Apan verkade nyfiken och följde på behörigt avstånd efter. Laban öppnade sakta kylskåpet och funderade över vad apor egentligen äter. Han fingrade på några gamla grönsaker, men fäste sedan blicken på en fruktskål som stod på köksbordet. I samma ögonblick som apan själv fick syn på den förföriskt upplagda frukten ringde det på dörren. Laban ryckte till av förvåning och apan kastade sej in i skydd under en soffa.

Undrande över vem det nu kunde vara gick Labans snabbt fram till dörren och öppnade utan att titta i kikhålet. Därutanför stod en man i vita och svarta kläder. Han var blek i ansiktet och såg mycket irriterad ut.

“Min apa har rymt”, sa han. Kanske för tusende gången den här kvällen. “Har du sett honom?”

“Jaa”, började Laban men mindes sedan apans plågade blick då den hade suttit där utanför dörren. “Eller vad menar du med apa förresten?”

“Ett litet ludet djur med lång svans. Just den här ser väldigt intelligent ut, men är i själva verket väldigt dum. Rymmer hela tiden och vet inte själv sitt eget bästa. Den måste tillbaka till cirkusen annars överlever den inte.”

“Jaså”, sa Laban skeptiskt. “Men tyvärr har jag inte sett nån apa härikring. Hör med tanterna en våning ner, dom brukar ta hand om alla möjliga sorters djur.”

Mannen tackade och begav sej neråt när Laban plötsligt tillade:

“Du, dom där tanterna, dom brukar ofta stjäla små djur och låtsas som ingenting. Gå och hör med dom. Och lita inte på dom när dom säger att dom inget sett. Förmodligen är det dom som har din apa och försöker låtsas som inget. Dom kanske till och med försöker skylla ifrån sej och säga att dom sett den nån annanstans. Pressa dom bara lite så erkänner dom nog.”

Laban log och mannen tackade.

“Hoppas du hittar honom”, sa Laban vänligt och stängde dörren.

När han kom tillbaka in i köket satt apan i fruktskålen och smorde kråset. Den tittade oroligt upp men Laban log och sa:

“Ta för dej bara. Du är säker nu.”

Vänta på posten (1999)

Jag började vänta på posten redan innan jag klev upp ur sängen den där morgonen. Jag väntade nämligen ett viktigt brev från en bekant i Saltzburg. Vi hade talat om att han eventuellt skulle publicera min bok på det förlag han nyss startat. Han hade lovat att skicka besked så snart han läst igenom manuskriptet. Det var därför jag började vänta så tidigt, trots att jag mycket väl visste att posten inte brukade komma förrän nån gång på eftermiddagen.

Det var fint väder den där dagen. I alla fall tycks jag mej ha ett minne av att jag satt ute i trädgården och läste. Exakt vad det var jag läste är jag däremot lite osäker på. Det var varmt och jag orkade inte riktigt koncentrera mej. Jag minns att idéer svepte förbi mina halvslutna ögon som dimma tidigt om morgonen.

Det var då sanningen slog mej. Jag förstod hur hela spelet hängde samman. Jag tänkte att det här är ett påfund inte ens hin onde själv skulle kunna ha räknat ut. Det hela handlade om Guds system om individuell övervakning, om synd och ånger. Det var ett djävulsk påfund skapat för att hålla de arma människorna i schack. Jag tänkte att det här är ohyggligt, varför har ingen kommit på detta tidigare? Vår ignorans och naivitet (som endast överträffas av vår fantastiska fallenhet för maktmissbruk) hade hindrat oss att genomskåda den rysliga lögn och illusion som i århundraden hade presenterats som den enda sanningen.

Jag föreställde mej själv som en av himlens änglar och drog genast ett flammande svärd för att skära hål på kulissen. Jag ämnade sedan basunera ut vad jag hade sett och tala med människor om sanningar och lögner och det fängslande system av skuld och självförnekelse denne förment gode Gud tvingat på oss. Jag såg för mitt inre hur hans horder av predikande hycklare kom mot mej och viftade med sina kreativt skapade sanningar inbundna med andra lögner och historier i en tjock bok med svarta pärmar. De var rasande på mej och jag skrek för att alla vanliga människor skulle höra vad jag hade att säga. De anstormande lögnväktarna kastade sej över mej och försökte kväva mej med sin tyngd. Några kräktes blod över mej för att jag skulle drunkna.

Med andan i halsen reste jag mej upp och såg att jag hade väckts av en smäll från brevlådan nere vid vägen. Posten hade kommit. Jag vinkade åt brevbäraren, men satt kvar i stolen några minuter. Jag tror att jag ämnade betvinga min oro över att brevet skulle innehålla ett ihåligt beklagande om att min bok inte kunde ges ut pga dålig ekonomi. Jag försökte lugna mej; andades djupt och reste mej till slut upp.

Gruset knastrade under mina fötter och jag föreställde mej att det var jättelika klippblock som krossades mot varandra under min oerhörda tyngd. Jag hade glömt bort att jag skulle andas. Hade det inte skett av sej själv skulle jag nog ha kvävts och dött där på gruset innan jag hunnit öppna kuvertet. Men nu blev det alltså inte så.

Hela kuvertet sprack när jag skulle öppna det – så ivrig var jag. Papperet inuti var grovt och hade ett lyxigt tryck: Ludwig von Krügers Förlag.

Sakta sökte mina ögon genom texten efter det där lilla ordet…

TYVÄRR

…som de blivit så vana vid i den här typen av brev. Men av någon underlig anledning fanns inte det där ordet med.

Kunde det verkligen vara så att de tänkte publicera min text?

Jag stapplade först med blicken och gled och slingrade med ögonen så att jag plötsligt inte förstod ett ord. Sedan tvingade jag mej att smälta samman bokstäverna så att jag kunde uppfatta brevets innebörd.

Till slut förstod jag i alla fall vad brevet försökte berätta för mej. Jag skulle få publicera min bok till slut.

Jag satte mej i min stol igen. Tänkte efter vad allt detta betydde. Log litegrann för mej själv.

Snart får jag äntligen kalla mej författare.

Väktaren (1999)

I begynnelsen fanns tomhetens perfekta tillstånd. Allt var för evigt böjt bakåt mot den stora hemligheten. Där, vid silverporten, fanns ett väsen vid namn Lerijazad. Hon liknade kanske en ängel och vaktade den eviga begynnelsen så att bara de som hade tillstånd kunde resa iväg. Hon log alltid när hon vinkade av de resande men i hemlighet avundades hon dem.

Hon visste inte vad som fanns på andra sidan av porten och ingen av de resande kom någonsin tillbaka ut för att berätta. Därför frågade hon alla som hon såg passera utanför porten om någon visste vad det var hon egentligen vaktade. Ingen kunde svara henne förrän en dag då en mycket gammal man stödd på en vandringsstav och klädd i slitna grå kläder dök upp och talade med henne.

“Vem är du?”, frågade Lerijazad som tyckte sej känna igen mannen, och innan han hade hunnit svara frågade hon: “Kan du säga vart den här porten leder? Ingen av dom som reser vill berätta nåt för mej trots att jag är så vänlig och tar farväl när dom far.”

Mannen mumlade något obegripligt för sej själv innan han svarade.

“Jag är Nerardnav. Jag kan visa dej vart porten leder”, sa han och mumlade återigen för sej själv. Därefter började han leda henne bort från porten, men hon protesterade:

“Vem ska vakta porten när jag är borta?”

“Det finns alltid en väktare vid portarna.”

“Men är inte jag väktaren?”

“Kanske. Minns du när du först kom till porten?”, frågade mannen.

“Nej…”, svarade hon tveksamt. “Det var så länge sedan.”

“Du hade varit ute på en lång resa”, sa mannen och lade ena armen över hennes axlar.

“Var hade jag varit?”

“På resa i omedelbarheten. Följ mej så ska jag visa dej”, sa mannen med ett brett leende och så begav de sej båda ut på en mycket lång vandring.

Efter många strapatser närmade de sej en port som liknade den de lämnat långt bakom sej. Men denna port gick inga resande in i. Till Lerijazads förvåning kom skepnader gående ut genom den, för att sedan försvinna längs den väg de själva kommit på.

Framför portarna stod en varelse och hälsade på alla de anländande.

“Det är Dazajirel”, viskade Nerardnav. “Håll dej tyst så kan hon inte se dej.”

Dazajirel talade ett underligt språk, men Nerardnav tycktes förstå vad hon sade för han översatte åt Lerijazad.

“Hon frågade vem jag är, och undrar om jag vet vart alla som går in genom porten är på väg. Ingen av dem säger ett ord till henne, trots att hon alltid tar vänligt farväl av dem.”

“Men hon hälsar dem ju välkomna…!? De kommer ut ur porten!”

“Det ser så ut, ja.”

Nerardnav bytte några ord med Dazajirel och vände sej sedan till Lerijazad.

“Nu min flicka ska du gå in genom den där porten.”

“Men jag har aldrig… jag kan inte…”

“Det kan du visst”, sa Nerardnav, och till sin egen förvåning gjorde Lerijazad som han sa.

Hon kastade en blick tillbaka och såg hur Dazajirel motvilligt följde med den gamle mannen bort från portarna som sakta slog igen bakom henne.

Rapport angående MÄOG-vätskor (2000)

Genom rören till den kubikmeterstora tanken flyter den grönaktiga Mäog‑vätskan fram, till en början i en fluid form. Omgiven av genomskinlig plast och tusentals små elektroder i den specialdesignade tanken antar den dock snart en högre viskositet. Myriader av elektrokemiska impulser korsar vätskan med mycket höga hastigheter. Detta får, genom processer vi ännu inte riktigt förstår, en holistisk varelse att uppstå, ett medvetande; vätskan börjar tänka. Den saknar dock sinnesintryck och kan därför aldrig utan hjälp förstå världen utanför sej själv. Och eftersom vätskan är i konstant rörelse förändras och förvanskas hela tiden signalvägarna så att den aldrig kan tänka på samma sak eller minnas någonting mer än ett par sekunder.

Den är en existens, som tack vare de syntetiska neokloroplasterna i dess substans, liknar mirakulöst nog både oss och växterna. Det är relativt lätt att uppfatta ett omisskännligt mönster som inte kan vara något annat än tankar i detta konstgjorda liv. Frågan är bara: vad tänker den på under detta tidiga stadium? Kan den ha något som den uppfattar som jag? Tror den sej vara Gud eftersom den enligt sin egen uppfattning är det enda som existerar? Är dess definition av världen dess kropp? Vad betyder de vilda, högfrekventa EKG‑vågor som vi kan avläsa? Drömmer den eller begrundar den ett mycket invecklat problem?

När vätskans volym når sitt maximum på 998 liter (två liter upptas av ett komplicerat rotsystem som distribuera vatten, näring och mineraler) ökar både tankevågornas komplexitet och motstridighet. Olika fält i vätskan tycks bekämpa varandra eller samarbeta i böljande oförutsägbara mönster. Ibland tycks små stormvirvlar uppstå i den centrala regionen, det är som om den försöker kompensera för sin oförmåga att minnas mer än några ögonblick genom att låta den mest lättåtkomliga regionen ständigt tänka på samma sak så att de andra områdena kan ägna sej åt annat tills de när som helst kan återkomma för att fråga vad de höll på med. Vätskan har alltså utvecklat, tänkt fram, den bästa metoden för att hålla samma tankar medvetna och vid liv en längre tid. Kan det vara ett bevis för logisk intelligens?

Många undrar om den har någon form av tidsuppfattning? Den förnimmer ju inga rörelser så den enda relativa jämförelsen den kan ha är dess egna tankars hastighet. Kan det till och med vara så att eftersom den saknar alla begrepp om rymd använder tiden som ett längdmått? “Den gamla tanken ligger därborta medan jag tänkt mej ändå hit.” Ett normalt minne smetar ut vår existens i tiden, vi drar liksom en utsträckt kropp genom tidsdimensionen. “Vi har existerat för en stund sedan och vi gör det nu”, tänker vi. Men eftersom minnet är kort hos vätskan saknas denna utsträckning (i dess medvetande) och förflyttningen i tiden ter sej mer som en fysisk förflyttning i rummet. När vi rör oss i rummet smetas vi ju inte ut längs den sträcka vi förflyttar oss, vi befinner oss enbart på ett ställe, en punkt. Med samma resultat misstolkar vätskan sin brist på minnen sin rörelse i tiden inte som en utsträckt kropp utan som en punktform. Den kan därför, utan att använda rumsdimensioner, tänka: “Jag är inte därborta längre utan endast här”.

Eftersom denna brist på minne får vätskan att upprepa sej med oregelbundna mellanrum och återkomma till grundläggande logik utan att kunna ta sej högre i sin utveckling, har vi utvecklat ett komplicerat bihang till rotsystemet som är i fast form och borde kunna användas som minne. Till detta har vi använt de prelaterala loberna hos tre olika sorters primater. Detta experiment slog mycket väl ut, och vätskan lärde sej snabbt hur den skulle utnyttja dessa tre minnesbank. Den har till och med organiserat ett system för hur de olika delarna fungerar. Den bank vi kallar A tycks användas för det snabba och korta närmandet eftersom den arbetar snabbast; den något långsammare bank C tycks innehålla information om vätskans “personlighet” eller rudimentära “jag”. Enhet B, som är den långsammaste, tycks följaktligen användas för långtidsminne. Vätskan börjar nu visa tecken på utveckling och något som vi börjar ana är tankar i flera led. Den börjar dra slutsatser och erfarenheter som lagras i minnesbank B. Den har också utvecklat en mer distinkt metod för sitt sätt att tänka som inte är så slumpmässig som tidigare. Vätskan tycks arbeta mot ett mål.

För att överhuvudtaget få kontakt med vätskans medvetande måste man själv sända in impulser i den. Detta måste ske en viss tid efter installationen av minnesbankarna, annars kollapsar hela medvetandefältet och vätskan dör. Varför vet ingen ännu. Kanske har den skapat sej en så egen världsbild att den inte klarar av den komplikation och omvälvning som de främmande signalerna utgör. För första gången dyker något upp i dess värld som den själv inte skapat. Det måste vara som en uppenbarelse. Ett mirakel som uppstår ur ingenting. Om den nu är intelligent och logisk, skulle den då kunna resonera sej fram till att det måste finnas något mer än den själv eftersom något måste ha skapat signalen? Eller skulle den anta att den själv, utan att riktigt veta hur, har skapat den oväntade signalen. När man efter hand sänder allt mer avancerade signaler brukar vätskan i regel godta att dessa impulser har något annat upphov än den själv. Detta stärker oftast vätskans “jag”, eftersom det nu finns något att särskilja sej själv ifrån; “den främmande signalen” och “jag”.

Vi förstår att vätskan analyserar den information vi ger den, men vet inte riktigt om vätskan någonsin förstår dess innebörd. Det är lätt att följa hur impulserna först uppfattas och sedan repeteras av vätskan. Den tänker alltså exakt samma sak som vi har sänt den. Därefter börjar den vända och vrida på signalen och plocka sönder den i småbitar som sakta sprids ut i dess sinne och liksom rinner ut i sanden utan att vi får veta om budskapet uppfattades. Denna procedur upprepas några gånger innan vätskan slutar bry sej om våra signaler. Antingen anser den att: “Herrens vägar är outgrundliga”, eller så bestämmer den sej väl för att signalerna bara är inbillning eller störningar som inte har nån betydelse.

Och detta är för tillfället så långt vi har kommit i forskningen om den underliga Mäog‑vätskan. Efter detta stadium slutar det som finns i tanken att utvecklas som väsen (fast det är möjligt att de fortsätter utveckla sin personlighet). Så länge vi inte kan få dem medvetna om världen runt dem kan vi inte få dem att ta nästa steg. Vi jobbar på detta och kommer snart att kunna återuppta experimenten. Tills dess finns alla vätskor som inte självdött bevarade i frusen form (de syntetiska cellerna i vätskan klarar temperaturer på ner till 2,4 K innan de förstörs). Vätskorna får nämligen enligt lag inte dödas eftersom de räknas som medvetna varelser. Man debatterar också huruvida man ska kalla dem levande; medvetande behöver som bekant inte betyda liv och tvärt om. Dessutom är det en väldigt kostsam procedur att framställa de syntetiska neokloroplasterna i de enorma mängder som behövs till varje Mäog‑viskositet.

Innanför skyltfönstret (2000)

Jag undrar om hon såg mej.

Hon var söt och glad. Mycket charmig.

Det blåste till precis då jag hade fått syn på henne och jag höll på att tappa halsduken. Det var vinter då. Jag tittade ner några ögonblick och när jag sökte efter henne längre fram på gatan där hon nyss varit på väg mot mej kunde jag inte se längre. Hon hade svängt och var på väg in i en klädaffär.

Jag ville inte ropa till henne, det var så många människor mellan oss. Hon gick in genom dörrarna och jag såg mej själv speglas i fönsterglaset. Jag fortsatte gå tills jag hade passerat affären men stannade sedan upp. Jag såg henne titta på kläder därinne.

Tänk om hon gick in bara för att undvika mej?

Jag fortsatte några steg men stannade igen. Ville tala med henne, träffa henne. Om hon hade sett mej borde hon anta att jag också såg henne. Då kan jag ju inte gå in. Jag kände mej pinsam och började gå igen. Jag längtade efter henne. Så jag stannade och gick tillbaka. Några sekunder till och det hade varit försent. Nu kunde jag gå in och säga lite skämtsamt att jag nog såg henne.

Hon log och verkade glad över att se mej. Jag kände mej plötsligt blottad på något sätt och började irra med blicken. Jag som alltid har kunnat se på henne utan att bli rädd. En skarp känsla av övergivenhet smetade ner insidan av lyckan att få träffa henne; jag ville att det skulle vara hon och jag. Vi bytte några triviala ord. Fast jag ville säga att hon är vacker och att jag tycker om henne.

Plötsligt var jag på väg därifrån. Jag kände mej tvungen att gå innan jag blev tråkig. Jag kom ut på gatan och fortsatte som om inget hade hänt. Det kändes faktiskt som om episoden aldrig hade ägt rum.

Jag undrar fortfarande om hon hade sett mej eller inte.

Kvällens händelser (2000)

Det var tre pojkar med varierande längd på skäggen som en kväll skulle ut på lokal. Men först satt de och drack sej modiga hemma hos den som hade kortast skägg och största förhoppningarna om att träffa en flicka. Där pratade de en stund om tidigare besvikelser innan de snart insåg att de borde undvika ämnet eftersom det var så deprimerande.

När de väl kom ut till lokalen bjöds på dans och dryck. Flickorna var söta och hade ganska lite kläder på sej. De dansade utmanande framför de skäggiga pojkarna, men det var också allt.

Pojken med störst förhoppningar och kortast skägg pratade med alla flickorna. Men det enda de sa till honom var: släpp mej, släpp mej.

Pojken med längst skägg och minst förhoppningar på att träffa en flicka, träffade en flicka. Hon ville nästan följa med honom hem, men hon ångrade sej i sista stund.

Pojken med näst längst skägg och näst minsta förhoppningarna om att träffa en flicka satt mest och såg på, oförmögen att göra annat. Han var nöjd ändå eftersom han ville bli konstnär och behövde lida lite innan det var dags att gå hem.

Och tillfällen att lida fanns det gott om under kvällen.

På vägen hem blev de retade av en yngre helt oskäggig pojke som kallade de skäggiga pojkarna för skäggiga gubbar. Flickan som tänkte följa med det längsta skägget hem retades också och försökte stjäla en tröja av den med kortast skägg och de största, vid det här laget dock fullständigt krossade, förhoppningarna om att träffa en flicka. Hon cyklade iväg med den yngre oskäggige pojken men lämnade som tur var tillbaka tröjan innan hon for.

De skäggiga pojkarna kände sej nedslagna av den misslyckade kvällen och tog en bulle hem. Fast enligt bullechauffören så var det ingen som sa bulle längre. Det var bara något som den yngre oskäggige pojken tutat i de äldre skäggiga pojkarna för att de skulle framstå som fån. Fast det det skötte de så bra själva, så det var alldeles onödigt.

Innan de skäggiga pojkarna skildes åt bestämde de att de skulle träffas nästa dag och göra om alltihop i hopp om att det denna gång skulle gå bättre. För kanske finns det nånstans tre söta flickor som bara väntar på att de tre skäggiga pojkarna ska komma i deras väg.

En något mörkare dag (2001)

Plötsligt var det tidigt på morgonen dagen efter. Det var en något mörkare dag en den föregående och jag kände mej lite nedstämd. Från ett vanligt C till ett A-moll skulle man nog kunna säga.

Jag upptäckte att jag låg i soffan och att alla lampor och en flimrande teve fortfarande stod påslagna. Framför mej på bordet såg jag ett halvt urdrucket vattenglas och jag svettades ymnigt eftersom den varma solen ganska enkelt pressade sej genom mina tunna och urblekta gardiner och vällde över mej med sin mjuka strålning.

När jag försökte sätta mej upp fann jag mej mycket yr i huvudet och att tänka var inte ens att tänka på, så att säga. Ögonen var igengrodda av nåt knastrigt jox och tungan smakade ludet, så där som när man varit ute på en rejäl fest kvällen innan. Vilket var precis vad jag hade varit.

På ren instinkt drack jag upp det varma, nästan sega, vattnet och grimaserade. Sedan kände jag att det var ganska meningslöst att vara vaken i det här tillståndet och bestämde mej för att sova ett tag till.

Dom primitiva delar av min hjärna som fortfarande fungerade någorlunda fick mej på nåt sätt att stappla in i sovrummet, som var svalt och skönt. På vägen drog jag av mej mina skrynkliga kläder och kröp naken ner under det mirakulöst sköna täcket.

Innan jag somnade vred jag mej runt ett par varv i sängen. Det är min personliga motsvarighet till hundars vana att trampa runt lite innan dom lägger sej ner. Jag har massor med såna där konstiga vanor. Mer om dom ska jag berätta senare.

Hursomhelst.

Dagen innan detta något tjorviga uppvaknande var en något ljusare dag. Inte rent luminöst utan på ett annat sätt. Ni kommer snart förstå vad jag menar.