Sanningens apostlar (1998)

Kapitel: 12345

1. Hur Jocelyn kom i systrarnas händer, samt hennes uppväxt

Det var smitta i den lilla irländska byn. Det var varken pest eller kolera, utan en ny sorts sjukdom som vållade galenskap, svarta varbölder, smärtor i magen och blod i avföringen. De flesta som insjuknade blev så vansinniga att de var tvungna att bindas eller låsas in för att inte skada sig själv eller sin omgivning. Detta förbryllade byns läkare som inte kunde förstå vad det var för plåga som hade decimerat befolkningen med mer än tre fjärdedelar. Han konsulterade alla sina böcker och skrev till dem som var mer lärda än honom själv. Men alla frågor han ställde återkom obesvarade.

Den desillusionerade prästen i byns fattiga kyrka predikade om att den yttersta dagen närmade sig och att nu var tiden inne för bot och bättring. Ingen som bodde i trakten omkring byn hade dock sett det minsta tecken på att domedagen var i annalkande. Man ansåg då allmänt att det bara var den lilla byn som var på väg att möta sin dom.

Byborna beklagade högljutt sig och sitt arma öde och isolerade sig på sina gårdar. De som drabbades släppte lös djuren och lade sig i sina sängar i väntan på att smittan skulle föra dem till det eviga himmelriket. De dog dock sällan i stillhet eftersom smärtan och galenskapen som följde de varande bölderna fick den sjuke att begå ohyggliga våldsdåd mot både sig själv och sin familj. Ingen förstod varför deras gud skulle kalla hem dem med en sådan avskyvärd och smärtsam metod; hade de förargat honom på något sätt? Var smittan kanske ett straff för begångna synder?

De enda som hade klarat sig undan denna straffdom var nunnorna i det lilla katolska kloster som låg några kilometer från byn. Där levde runt trettio nunnor strikt sysselsatta med att tjäna herren och sköta sina dagliga sysslor i trädgården och på fälten. Klostret var självförsörjande i allt, utom kött, och de märkte därför inget av hur byn höll på att dö ut förrän sent en natt när en främmande kvinna desperat bankade på porten. Hon var havande, och ropade bönande till dem så att nunnorna, som inte förstod hennes underliga språk, ändå fattade att något hade gått galet med hennes barn och att hon nu skulle till att föda. De tog hand om den utmattade hästen som stod spänd för den vagn hon tycktes ha anlänt i och bar in kvinnan i sjukstugan.

Hon var mager och utmärglad och hennes läppar var torra som om hon inte hade fått vatten att dricka på flera dagar. Så fort hon kom in i värmen svimmade hon i den bädd de ställt i ordning åt henne. De medelmåttigt läkekunniga nunnorna tog av henne kläderna och förberedde födseln med varmt vatten och annat de kunde tänkas behöva. Ingen av dem hade någonsin varit med om något liknande och det rådde stor oro bland de närvarande.

Efter några minuter vaknade kvinnan upp och tycktes ansättas av så svåra värkar att hon skrek rakt ut av smärta. Hon var blöt av svett och grät häftigt medan blod rann ur hennes sköte. Nunnorna gjorde sitt bästa för att lindra smärtan med kalla omslag på hennes panna och en av dem hämtade en flaska päronbrännvin som de tvingade henne att dricka för att få lindring.

När en timma av skrik och smärta hade gått tycktes plågorna minska något och kvinnan andades lugnare medan tårarna fortsatte att rinna. Hon höll hela tiden i handen på en av nunnorna. Utan framgång försökte hon kommunicera med systrarna men det enda de tycktes förstå var att hon talade om döden och Gud. Hon pekade på sin svullna mage och upprepade namnet Jocelyn flera gånger. Flera av nunnorna grät och vred sina händer i oro. De äldre sade att öppningen var för trång för att ett barn skulle kunna komma ut, och att detta aldrig kunde gå väl.

Snart återkom smärtorna och kampen började igen. Kvinnan skrek hysteriskt och tecknade med fingret att de skulle skära barnet ur henne med en kniv. Hennes smärta var så ohygglig att man sände efter den skarpaste kniven från köket. På gränsen till panikslagna utsåg nunnorna vem som skulle hålla i kniven och den syster som fick uppdraget såg blek i ansiktet på kvinnan och frågade om det verkligen var vad hon ville.

När kvinnan nickade och pressade ihop ögonen tog man ett hårt lindat tygstycke och tryckte in det mellan hennes hårt sammanbitna tänder. Utifrån sina knappa kunskaper i mänsklig anatomi skar nunnan försiktigt ett primitivt kejsarsnitt över kvinnans mage. Blodet rann och kvinnan klagade om möjligt ännu värre. Av rädsla att skada barnet hade nunnan dock skurit för grunt och var tvungen att skära ytterligare några gånger innan hon kom tillräckligt djupt för att nå barnet.

Det var nu bara fyra nunnor kvar i rummet. De andra hade inte kunnat uppbringa styrka nog att stanna. Alla förstod att kvinnan skulle dö. Hon tystnade plötsligt och låg bara våldsamt skakande på de blodindränkta lakanen. En av systrarna fick tag på ett par små blåaktiga ben och drog sakta ut barnet ur kvinnans buk. Det ljud som uppstod skulle komma att hemsöka deras minnen många nätter framöver.

Kvinnan tycktes sjunka ihop och låg sedan helt stilla på bordet. Hennes ögon var glansiga när de tomt riktades framåt i hopp om att få se en glimt av barnet hon burit inom sig så länge. Kraftlöst försökte hon lyfta huvudet men lyckades inte. Allt hon såg innan blicken stelnade framför henne var nunnornas bestörta ansikten.

Det var ett flickebarn som hängde där upp och ner i nunnans händer. Flickan var svagt blå över hela kroppen och varken skrek eller andades. De daskade häftigt till henne flera gånger för att få liv i hennes lilla kropp medan nunnan med kniven skar av navelsträngen.

Ingenting hände trots att de gjorde allt i sin makt för att få barnet att vakna till liv. Flickan verkade lika död som sin mor. Så till slut var de tvungna att ge upp; det fanns inget mer de kunde göra.

Snabbt hämtades vigvatten och de döpte den döda flickan till Jocelyn för att hennes själ skulle komma till himmelriket utan problem. För säkerhets skull bestämde man sig för att lägga tillbaka hennes kropp i hennes mor och sedan sy igen så att hon skulle kunna räknas som ofött barn om dopet hade kommit försent.

Så skedde och de lämnade kvinnans kropp i sjukstugan för att begrava den dagen därpå. De höll mässa för de döda och bad för deras själar. Några av dem försökte utröna varifrån hästen och vagnen hade kommit från men fann inga spår. De undrade var kvinnans make fanns och varför hon hade talat ett så underligt språk. De undrade också varför hon inte fått hjälp hos läkaren i byn. För att få svar på dessa frågor beslöts att tre av systrarna skulle ta sig till byn så fort begravningen var över.

När det sista ljuset släcktes och nunnorna låg i sina celler var det få som kunde somna på en gång. De flesta tänkte på vad som hade hänt och vad herren hade menat med att ordna det så.

Strax efter midnatt hördes ett underligt ljud eka genom klosterkorridorerna. Det var som om skrovlig metall hade dragits mot en stor kyrkklocka, och därefter följde ett brusande som av vatten i en våldsam fors. När det tystnade hördes dämpade röster som viskade långt inne i klostrets labyrintiska centrum.

De äldsta systrarna möttes viskande utanför dörren till tempelrummet där altartavlan stod. Därinne hördes tassande ljud som från många par nakna fötter. Enstaka viskningar hördes ibland men det gick inte att förstå vad de sade.

Sakta sköt de upp dörren för att se vad som fanns därinne och möttes då av tystnad och tomhet. De gick in bland bänkarna och såg inget ovanligt förrän en av dem uppmärksammade att det fanns ett par tunna strängar blod i dopfunten.

Medan de undersökte detta kom en av noviserna inspringande och babblade nervöst om att det var någon som rörde sig inne i sjukstugan. Dörren hade varit låst och ingen hade svarat när hon frågat om vem som var därinne.

De rusade alla iväg mot sjukstugan och när de närmade sig dörren hörde de ett nytt ljud. Med andan i halsen lyssnade de till ett gråtande spädbarn. Dörren gick nu att öppna och de klev allesammans in i rummet, oroligt spanande efter det eventuella väsen som kunde ha varit därinne och frambringat ljudet.

Då såg de plötsligt en rörelse bland lakanen som täckte den döda kvinnans lik. Systrarna korsade sig och mumlade böner medan de långsamt närmade sig sängen. De lyfte försiktigt på de grå tygstyckena och såg Jocelyn lyfta sina små nävar för att skydda sina tårfyllda ögon mot det plötsliga ljuset.

“Det är ett mirakel!”, utropade de och prisade herren för hans godhet och barmhärtighet. Efter några ögonblick av religiös eufori tog de med Jocelyn upp till köket och gjorde i ordning en flaska som hon kunde dricka ljummen komjölk ur. De ordnade med några trasor som de knöt runt henne och lät sedan en av de yngre nunnorna, syster Marie, ta henne med sig till sin cell så att hon skulle få sova tryggt.

När de vaknade nästa morgon var Jocelyn det enda beviset på vad som hänt under natten. Blodet i dopfunten var borta och nunnorna hörde aldrig mer några oförklarliga viskande röster i tempelrummet. Syster Marie förklarade att Jocelyn hade sovit lugnt hela natten och sedan druckit resten av den varma mjölken när de båda hade vaknat av morgonringningen.

Under klostret, som var mycket gammalt, fanns långa slingrande gångar fyllda med valv och håligheter där systrarna brukade begrava sina döda. Dit bar man, efter det att frukost och morgonsysslor hade avklarats, kvinnans lik och genomförde en kort begravningsceremoni innan hennes sista vilorum täcktes av en tunn stenplatta.

Tio år senare stod det klart att Jocelyn var ett underligt barn. Nunnorna hade försökt ta hand om henne så gott de kunde och hon led ingen fysisk nöd. Tvärt om, hon var både reslig och vacker. Det fanns alltid mat i klostret även när omgivningen svalt. Hon var heller aldrig sjuk, något som förvånade nunnorna som alla drogs med olika krämpor i det dragiga klostret. Den lilla byn i närheten var i det närmaste öde och Jocelyn träffade aldrig några andra barn. Hon var tystlåten och den enda hon talade till var syster Marie som hade ersatt hennes riktiga mor. Alla andra möttes bara av tysta blickar när de försökte säga något till henne. Några av de äldre krävde respekt och försökte slå henne så att hon skulle få något vett i kroppen och tala till dem, men lyckades bara dra tårar till hennes ögon.

Systrarna kände bara till klosterlivet, så det var som nunna Jocelyn fostrades. Hon inkorporerades i deras lilla samhälle så att de till slut betraktade henne som en av dem. Hon utförde tyst sina sysslor och tycktes vara en av de flitigaste att be vid altaret. Man såg henne ofta knäböja i sin ensamhet, ofta sent om kvällarna, framför de vackert utsirade bilderna. Ibland kunde de höra hur hon viskade eller grät inne i tempelrummet, men när de gick in upphörde ljuden och de möttes av Jocelyns speciella blick.

Många vek då undan och såg åt något annat håll, för hennes blick var verkligen speciell. Det var inte en tioårings blick. Den var genomträngande och skarp, som om hon var mycket intelligent och visste många saker, vilket hon förmodligen gjorde eftersom hon ägnat många timmar åt studier av både bibeln och andra lärda skrifter som fanns i biblioteket. Trots detta fanns det också ett mörker eller en sorg i hennes ögon, och man sade allmänt att det var saknaden efter modern som fick henne att se så sorgsen ut. Hon spanade ofta ut genom fönstren som om hon väntade på att få se någon komma.

Syster Marie berättade aldrig vad hon talade med Jocelyn om, och även hon blev allt mer fjärran sitt vanliga jag. Hon började tala om de svåraste teologiska problemen inom religionen och ofta hördes upprörda diskussioner mellan henne och Jocelyn genom celldörren. Hon visade prov på en imponerande kunskap om den heliga skriften, och många av de andra systrarna hade svårt att följa med i hennes resonemang. Man frågade var hon hade lärt sig all denna kunskap och hon svarade med en i det närmaste överlägsen ton att alltihop fanns i deras bibliotek för den som orkade läsa.

Genom en slump upptäckte en av systrarna sent en natt att det var någon som sjöng nere i katakomberna. Hon tog sig försiktigt ner och fann Jocelyn sjunga med klar och mycket vacker stämma vid sin moders grav. Detta pågick många nätter och ingen hade hjärta att avbryta den unga flickans himmelska sång. En av systrarna frågade till slut Marie om hon kunde be Jocelyn sjunga för dem vid nästa mässa. Marie hade stirrat förvånat på henne och fick till slut veta att man hade hört Jocelyns sång i katakomberna. Utan att svara hade hon återvänt till den cell hon delade med Jocelyn.

Då den påföljande mässan började hade ingen av dem infunnit sig. Först när den närmade sig sitt slut slogs dörrarna upp och Jocelyn tågade in tätt följd av Marie. Båda såg sammanbitna ut och gick med blicken fästa på korset fram till altaret. Där vände de sig om och granskade under tystnad de förfärade nunnorna. Om någon annan av systrarna hade gjort detsamma hade reaktionen blivit en hårdhänt bestraffning, men nu satt de alla där, tysta och väntade andäktigt på vad som skulle hända.

Jocelyn såg upp på Marie och drog ett djupt andetag. Sedan började hon sjunga. Det var som om en ängel hade stigit ner och tagit ton. Det var så att systrarna grät. Texten var visserligen på latin, och de flesta hade ganska dåliga kunskaper i språket, men de förstod att det handlade om himlen. Sången hade melodier och klanger som gjorde systrarna redo att helgonförklara den unga flickan. Jocelyn tycktes se detta i deras ögon, och plötsligt log hon på ett sätt nunnorna aldrig hade sett förut. Hon log ett illvilligt och föraktfullt leende.

Sången började ändra karaktär, och utan att de märkte det hade Marie tagit upp den mörkare andra stämman. Det var nu inte en text om himlens fröjder, utan ord som purgatorium och inferno dök upp i textraderna. Skalorna vandrade på ett helt annat sätt än systrarna var vana, och de kände sig obehagliga till mods. Sången blev så främmande för dem att de kände rysningar längs ryggraden och såg sig oroligt omkring för att se om tonerna hade lockat till sig några övernaturliga väsen. Jocelyn och Marie ökade intensiteten i sin underliga sång och några av de yngsta nunnorna skrek gråtande till och flydde ur tempelrummet. De äldsta sprang skräckslagna upp för att med våld tysta sången. Det behövdes dock inte eftersom Jocelyn och Marie tystnade med sina underligt överlägsna leenden på läpparna. De stirrade på den vettskrämda församlingen några ögonblick innan de under tystnad marscherade ut ur rummet.

Denna ohyggliga incident fick nunnorna att sända bud efter biskopen. Vi har en häxa i vårt kloster, skrev de, en ond demon som måste fördrivas. Under tiden satt Jocelyn och Marie inspärrade i sin cell. De skrattade och talade till varandra därinne, men ingen kunde höra vad de pratade om. Man sade att Jocelyns far hade varit djävulen och att hennes mor hade varit en häxa på väg till en ohelig sabbat. Allehanda rykten gick om flickan och man mindes underligheterna runt hennes födsel; hon hade faktiskt varit död och sedan återuppstått… Kanske någon demon hade besatt henne under vistelsen i dödsriket?

När biskopen anlände med sitt följe några dagar senare visades han till celldörren där Jocelyn och Marie satt inlåsta. Då hördes plötsligt Jocelyns röst tala på latin, och medan nunnorna viskade osäkert till varandra om vad som sades, verkade biskopen chockad. han beordrade alla att lämna honom ensam och åtlyddes endast motvilligt av de nyfikna nunnorna.

När kvällen närmade sig och biskopen ännu inte kommit tillbaka från cellen gick några av systrarna upp för att se vad som hade hänt. Dörren stod halvt på glänt och när de tittade in i cellen såg de biskopen i djupt samspråk med Jocelyn och Marie. Han såg upp på nunnorna och bad dem i förbigående att komma med mat innan han fortsatte samtalet.

Under trettio dagar stannade biskopen i klostret. Och hela tiden talade han med Jocelyn och Marie. Nunnorna som redan hade upphört att betrakta Jocelyn som ett barn, fick nu se biskopen göra detsamma. De brottstycken av konversationer som systrarna hörde låg på en sådan nivå att de själva inte kunde förklara allt de hade hört. Redan första dagen förklarade biskopen att det inte var nödvändigt att låsa Jocelyn och Maries cell längre, och att de varken var demoner eller häxor.

Kurirer med paket började dyka upp efter en dryg vecka, och när en av systrarna tog sig mod att fråga vad de innehöll fick hon veta att det var böcker från själva Vatikanen som biskopen sänt efter. Stora mängder bläck och papper förbrukades också, men allt som skrevs tog biskopen med sig när han reste.

Han förklarade för nunnorna att de skulle ta god hand om Jocelyn eftersom hon var ett mycket speciellt barn. Om hon inte hade varit en flicka hade han genast tagit henne med sig till påven, dit han nu själv begav sig med alla de lånade böckerna.

Systrarna försökte förgäves få reda på vad som hade sagts inne i cellen, men de var till slut tvungna att ge upp. Jocelyn och Marie upphörde att komma till mässorna, men i övrigt återgick allt till det normala igen.

En månad senare fick de veta att biskopen och hans män hade blivit dödade i ett överfall på vägen till Rom.

Med åren blev Jocelyn och Marie allt mer dystra till sinnes. De träffade bara de andra nunnorna vid måltiderna då de båda mest satt och stirrade ner i maten. Det verkade inte finnas någon livslust i någon av dem. De verkade inte ta någon notis om dygnets rytm längre, och kunde lika ofta ses vandrande omkring i klostrets labyrintiska inre om nätterna som på dagarna. Ibland stannade de flera dagar nere i kryptorna bara för att under nästa vecka ligga nerbäddade i sina sängar. Alla de andra tyckte att detta var mycket underligt, men eftersom biskopen hade gett sin välsignelse lät man dem hållas.

Kvinnorna lämnades i fred och snart tänkte nunnorna inte på hur deras underligt bleka och allt magrare systrar ibland bara kunde stanna upp och stå som fastfrusna i flera sekunder innan de plötsligt tycktes upptäcka var de var och åter röra sig. Nunnorna upphörde att reflektera över sångerna och ropen som ibland hördes ut genom celldörren; de tycktes förtränga det underliga rabblande av långa latinska texter som alltmer tycktes fylla de båda kvinnornas tillvaro.

Ingen tänkte närmare på dem förrän en dag då de plötsligt gick utanför klosterväggarna för första gången på över tio år. De bar båda på ett varsitt knyte, och försvann utan ett ord genom klosterporten. Ingen såg till dem på över en vecka, och alla trodde att de gett sig av för gott. Men efter några dagar dök de ändå upp i sällskap med två smutsiga zigenarkvinnor och en ung man i slitna men hela bondekläder.

Det lilla följet marscherade utan ett ord till förklaring direkt in i cellen där de stannade flera dagar. Rop och skrik som av svåra plågor hördes från ljusa kvinnoröster och från mannen tycktes osammanhängande mumlanden höras. När några av nunnorna sent en kväll såg mannen stappla hålögd och yrande ut från cellen försökte de tala med honom, och fråga vad det var som pågick. Mannen stirrade först oförstående på dem och sedan blev hans blick iskall medan han viskade:

“Era systrar förstår tillvaron alltför väl. De är kalla som två av herrens änglar. Jag står inte ut längre. Jag måste bort!”

Han stapplade ut ur klostret och nästa morgon hittade de honom liggande död för egen hand utanför murarna.

Detta fick systrarna att samlas utanför den låsta celldörren. De bankade på den och begärde att få komma in. Det var tyst därinne ett tag men sedan hördes hur reglarna drogs undan. Det var Marie som öppnade, och till nunnornas förfäran var hon naken och i ett förfärligt skick. Hon var sjukligt mager och kroppen var täckt av koagulerat blod, ärr och blåmärken. Hon stod och darrade i dörröppningen några sekunder innan föll hon ihop på golvet och skakade av gråt.

I rummet, som var ganska stort, fanns två sängar vid motsatta väggar. Mellan dem stod ett bord och två stolar. Vid en tredje vägg stod en stor bokhylla fylld med böcker från biblioteket. På bordet låg allehanda redskap, knivar, nålar och spikar utspridda. Där stod också några små skålar. Vissa var fyllda med rötter och andra med en grönaktig sörja fylld av små svarta klumpar. Den ena sängen, och en del av golvet intill, var täckt med brunrött intorkat blod. På den andra halvan av golvet låg en mängd små målade kort utspridda i ett mönster som ritats upp med ett ljust vitt pulver.

På väggen ovanför bordet hängde en stor tavla målad på ihopfogade träplankor. I mitten hade ett stort krucifix spikats fast, och runt det hade ett vidsträckt och öde landskap målats. Ytterligare spikar ledde trådar i olika geometriska former över målningen, och omkring dem hade komplicerade mönster och för nunnorna okända symboler målats. På tavlans ena kant hade en stor mängd bedjande ansikten målats.

I den andra sängen låg Jocelyn. Hon var naken men täckt av blänkande svett. Hennes kropp, som darrade i feberfrossa, var ännu värre däran än Maries. Förutom alla småsår och märken efter nålstick hade hon blålila märken runt halsen som om hon hade varit nära att bli strypt och långa infekterade skärsår längs handlederna. Sängkläderna under henne var missfärgade av blod och den gröna sörjan från skålarna på bordet.

Nunnorna bar chockade ner de båda kvinnorna till sjukstugan där de tvättade dem, lade om deras sår, och bäddade ner dem i varsin sängar. Jocelyns höga feber höll i sig hela natten och även om hon inte gick att få kontakt med var hon inte heller medvetslös. Ibland mumlade hon något otydbart och vred sig varv på varv mellan lakanen. Marie föll utmattad i sömn så fort hon kom i säng.

När det började ljusna tidigt på morgonen föll Jocelyn i en djup medvetslöshet och om hon inte hade varit så het hade man kunnat tro att hon låg död där i samma bädd som hennes mor legat på under sina sista timmar i livet. Marie var för svag för att tala, men såg varje gång hon vaknade efter om Jocelyn fortfarande levde.

Dagen därpå gick Jocelyns feber ner och hon vaknade upp en stund innan hon föll i vanlig sömn. Marie var svag och kunde inte få i sig något annat än lite vatten. Hon ville inte svara på några frågor, och när systrarna undrade vart de båda zigenarkvinnorna tagit vägen sade hon bara något diffust om att de hade gett sig av.

När de båda hade återfått en del av sin styrka kom en av de äldsta nunnorna in till dem i sjukstugan. Hon förklarade för dem att det inte fick pågå sådana saker i ett kloster. Tack vare biskopen hade de hittills haft överseende med underligheterna, men nu var gränsen nådd. Antingen var de tvungna att förklara vad alltihop gick ut på eller så fick de lämna klostret genast.

“Då måste vi säga farväl nu”, sade Jocelyn till nunnan. Detta väckte emellertid protester från Marie.

“Men vi kan inte lämna själarna därnere!”

“De kommer att finnas kvar när vi kommer tillbaka”, svarade Jocelyn övertygat.

Sedan hade hon på darrande ben rest sig upp och dragit på sig sin kåpa.

“Kom nu Marie, det blir kanske bäst såhär trots allt.”

De packade mat i sina knyten och fick några mynt när de begav sig av från klostret för andra gången i Jocelyns liv. De var svaga och stödde sig på varsin vandringsstav när de med oväntat tomma ögon och allvarliga miner stängde porten bakom sig.

Ingen av nunnorna i klostret fick någonsin se sina underliga systrar igen.

2. Om Jeremias egenheter, och byns gradvisa förfall

Enligt legenden föddes Jeremias av en högboren kvinna som överfallits i skogen och våldtagits av tio förrymda straffångar. Han föddes halt och lytt och skrämde sina äldre syskon med sitt groteska yttre. Därför adopterades han bort till en bonde redan vid späd ålder. Det visade sig dock ganska snart att han trots sitt utseende var både intelligent och lugn till sättet. Han lärde sig att tala snabbare än bondens egna jämnåriga barn, och då han var fyra läste han snabbare än bondens hustru som hade gått i skola vid unga år. Han var lite klent byggd och inte lämpad för slitet på gården, så bonden såg till att han fick gå i skola och lära sig saker och ting. Bonden var ganska klok och förstod att Jeremias skulle komma att bli en mycket lärd man så snart han vuxit upp.

Medan åren gick tycktes de värsta deformeringarna i hans kropp och ansikte växa bort, och när han kom upp i tonåren såg han nästan normal ut. Han fick inte många vänner, men det berodde nog inte på hans utseende, det var många i byn som såg ännu värre ut, nej det var för att han visste så mycket att man var rädd för att tala med honom. Man visste att han hade läst alla böcker som fanns i skolan och resten av byn, och man visste att han brukade låna böcker från klostret i närheten. Men samtidigt var man nog lite stolt över honom. Fast på avstånd förstås. Man sade att Jeremias han kommer nog att läsa till präst och innan vi vet ordet av blir han väl utnämnd till biskop.

En gång när han var femton trodde man att han hade blivit galen. Det var en sommar när det var ovanligt hett och inte hade regnat på flera veckor. Det var dammigt och torrt i hela landet och varken folk eller kreatur orkade arbeta ordentligt i värmen. Då hade Jeremias kommit utrusande ur gården och ropat: Vatten! Vatten! Folket på gården förstod inte vad som tagit åt honom eftersom han alltid var så lugn och behärskad. Att se honom illröd i ansiktet och skrikande med fäktande armar skrämde dem på något sätt. Man tänkte att han ansattes av någon sjukdom och när han rusade ut i redskapsboden för att hämta en spade trodde man att all lärdom slagit runt i hans huvud. Jeremias brydde sig inte om att gårdsfolket försökte stoppa honom utan började energiskt gräva en grop utanför ladugården med sina smala seniga armar. Gropen bredde snart ut sig till ett dike och man förstod att han ämnade gräva runt hela ladugården. Han svarade inte på deras frågor utan fortsatte med spadtag efter spadtag medan svetten rann i floder över hans bleka skinn. Först tänkte några av drängarna stoppa honom med våld, men sedan kom man fram till att han förr eller senare skulle tröttna. Därför lät man honom hållas. När kvällen kom och nymånen sakta tog sig upp över horisonten stod Jeremias fortfarande därute och grävde. Bekymrade gick man till sängs och undrade vad det var som fått honom till detta underliga dåd.

Några timmar före gryningen vaknade man av ett fruktansvärt dån och regnet piskade ner som om det ville förgöra allt i sin väg. Man tände några ljus och såg hur vattnet redan börjat forma rännilar i det smattrande ovädret. Blixtarna slog ner och dånet hördes direkt efter när de plötsligt såg en man komma springande mot gården. Man släppte in honom och han flämtade fram att floden som låg i närheten var nära att svämma över och att flera gårdar uppströms redan drabbats av översvämningar. Det blev fart i huset och alla klädde snabbt på sig och begav sig ut på gården. Man förstod vad Jeremias hade hållit på med. Han hade försökt dika runt ladugården så att djuren inte skulle drunkna. Man hämtade spadar och hackor och sprang ner för att fortsätta grävandet. Då fann man Jeremias liggande nere i det halvt vattenfyllda, halvt färdiga diket. Han var medvetslös men andades och man bar honom in i huset och tog honom till hans rum. Han var blåfrusen av det kalla vattnet och man värmde honom och hämtade en flaska brännvin för att få liv i honom. När han kvicknade till yrade han några ohörbara ord och försökte resa sig upp. Han darrade i hela kroppen och han lade sig inte ner förrän man hade försäkrat honom att drängarna nu hade gjort klart diket och att djuren skulle klara sig.

Ryktet om Jeremias förutsägelse spred sig snabbt och alla ville att han skulle spå om deras framtid. Jeremias sade dock att han inte var någon spåman eller siare. Han hade bara slumrat till en stund efter lunchen och drömt om hur en fruktansvärd översvämning hade svept bort hela ladugården och dränkt alla djuren. Detta hade gripit honom med så stort allvar att han känt sig tvungen att gräva diket. Han hade inte velat förklara eftersom han tänkte att ingen skulle tro honom.

Även om man tänkte att det kanske bara var en slump så höll sig folket på gården plötsligt mer på avstånd från honom än förut. Det var bara bonden som kallade de andras prat och viskningar för vidskepelse och sade åt dem att vara glada över att gården hade klarat sig.

Jeremias själv visste inte vad han skulle tro, och sökte efter liknande berättelser i de böcker han kunde komma åt. Det verkade överlag förekomma färre uppenbarelser nu än förr i tiden. Han hittade i bibeln en mängd uppteckningar av hur man skådat visioner av änglar, himlen och allsköns djävlar, men ingenstans stod det något om besök från ovan i någon av de nyare böckerna. Så utan att få någon förklaring ur sina böcker funderade han länge över det som hade hänt. Han gav sig av på långa promenader och kunde ibland vara borta flera dagar. Ibland gav han sig av till nunneklostret och ibland ännu längre.

När han efter en sådan lång utfärd på flera dagar kom tillbaka till byn såg de han mötte hur skräckslagen och utmattad han verkade, och de frågade honom om vad som hade hänt. Han stirrade då på dem och sade med skälvande röst: “Det har jag lovat Gud att inte tala om för er”. Han stapplade fram mellan husen och såg djupt i ögonen på alla han mötte. Väl hemkommen gick han, trots att det var mitt på dagen, till sängs och drog täcket över huvudet. Där stannade han i flera dagar och lät bara pigorna komma med mat och vatten till honom. Alla övriga drev han ut med spänd röst och oroligt melankolisk blick.

Byborna väntade på att något dramatiskt skulle hända, kanske skulle det komma ett nytt regnoväder, eller så kanske någon annan katastrof skulle inträffa. Men dagarna gick och inget tycktes hända, så man glömde bort Jeremias underliga hemkomst.

En av pigorna som gav honom mat stannade och pratade med honom varje gång hon kom med kvällsvarden. Hon trivdes i hans sällskap och de talade om allt möjligt tillsammans. Hon lärde sig snabbt att om hon frågade varför han låg till sängs hela dagarna utan att vara sjuk blev hon utkörd. Genom att undvika detta ämne blev hon kvar längre och längre för varje gång. Till sist delade de sängen en natt och dagen därefter sade Jeremias att han nu inte kunde stanna inne längre.

Han träffade ofta pigan och de gick ofta tillsammans i skogen. Alla möjliga rykten gick om att de snart skulle komma att gifta sig, men Jeremias bara skrattade och avfärdade dessa rykten med en handviftning.

När de så småningom tröttnade på varandra och började bråka gick de skilda vägar. Pigan berättade då hånfullt för sina vänner om Jeremias syner. Hon sade att han skulle komma att bli en profet när han blev äldre. Dessa syner var ofta av ganska enkel art. Hon kunde ibland gå med honom på vägen när han hälsade på någon som var osynlig och växlade några ord med någon som hon varken kunde höra eller se. Han hade också berättat att han träffat en sorts skepnad som han i brist på bättre namn kallade ängeln, och en gång hade hans döda mor besökt honom. Ibland kom det människor han inte kände som bara ville tala om något intressant en stund och han fick alltid berätta om vilket år det var. De reagerade alla på olika sätt när han berättade det för dem. Ibland fick han ett intryck av att de väntade på något. Ibland berättade de i gengäld om saker som skulle ske. Det var svårt att veta ifall de talade sanning, eftersom de händelser de talade om låg så långt in i framtiden att ingen av dem inträffat ännu.

Dessa historier gjorde Jeremias än mer märklig i bybornas ögon. De ansatte honom återigen för att få honom att berätta om deras framtid. Han förklarade lugnt att pigan hittat på dessa historier, och att han inte visste mer om framtiden än någon annan. Men byborna framhärdade och till slut orkade han inte säga emot dem. Så när någon frågade: ” Vad kommer att hända mig?”, sade han alltid: “Du kommer att dö”.

En vecka efter midsommar samma år uppträdde det första fallet av den underliga smittan som skulle komma att förgöra byn.

Några veckor efter Jeremias sjuttonde födelsedag kom en man i grå kappa gående genom byn, stödd på en lång vandringsstav. Han hade långt vitt skägg och alla som såg honom stannade upp i sitt arbete med skörden för att se på honom där han långsamt tog sig fram utan brådska. Han log mot dem han passerade och hälsade med en nickning på dem som stod närmast vägen. Nyfiket konstaterade man att han var på väg mot gården där Jeremias bodde.

Jeremias stod och lagade ett nät som de använde för att fiska i den lilla sjön som låg en bit utanför byn. En av drängarna ropade till honom att det var en man som sökte honom. “Han säger sig vara din farbror”, sade drängen. Jeremias som knappt visste något om sitt ursprung släppte allt han hade för händer och sprang fram på gården. Där stod den gamle mannen och log mot honom när han kom.

“Jeremias, min pojk, så roligt att se dig igen!”, utbrast mannen.

“Förlåt, men har vi träffats förr?”, undrade Jeremias förvånat.

“Javisst, men låt oss inte tala om det nu. Hur har du det här på gården?”

“Jodå, jag har det väl bra”, svarade Jeremias anspråkslöst. “Men jag saknar någon som är mer lärd än folket här i byn. Det finns så många saker jag vill tala om.”

Mannen nickade och kliade sig i skägget. Folk som såg dem stå där mitt emot varandra på gården viskade till varandra om hur lika de var.

“Vem är du egentligen?”, frågade Jeremias som om han hade hört deras undringar.

“Jag är din farbror, mer än så kan jag inte säga nu. Men kom, låt oss gå in och svalka oss lite. Jag har något viktigt att berätta för dig.”

De båda männen gick in på Jeremias rum och satt där hela dagen och talade. Först när kvällen kom gick de ut och åt kvällsvard med resten av folket i huset. Den gamle mannen var på gott humör och skrattade och berättade roliga anekdoter som han upplevt under sina år som pilgrim. Gårdsfolket fattade tycke för den gamle mannen och bjöd honom att stanna en tid på gården. Mannen tackade men sade att han skulle bege sig iväg redan nästa morgon. Den till en början enkla måltiden utvecklade sig snart till en smärre fest och alla förlustade sig och några som var spelkunniga tog fram sina instrument och det sjöngs och dansades till sena natten. Ingen märkte dock att Jeremias försvann så snart han hade ätit upp sin mat.

Tidigt nästa morgon såg man den gamle mannen och Jeremias stå på gården och ta avsked av varandra. Mannen räckte en läderpung till Jeremias och skyndade sig sedan därifrån, som om han fått nya krafter av den överdådiga maten kvällen innan.

Jeremias var som vanligt förtegen om vad mannen hade sagt till honom och sade bara att: “Nu måste vi se upp så att smittan inte kommer till vår gård.”

Några veckor efter skörden fick man höra att värdshuset inne i byn brunnit ner under mystiska omständigheter, och att pigan som Jeremias varit samman med var svårt brännskadad. Folk höll sig mest på sina egna gårdar av rädsla för att bli smittad, men Jeremias ville ändå bege sig för att träffa flickan. Först vägrade de andra att släppa iväg honom och sade att han inte skulle få komma tillbaka om han gick in i byn där smittan härjade som värst. Jeremias sa att han skulle ta med sig förnödenheter så att han klarade sig en vecka och vänta i skogen för att se om han blivit sjuk innan han kom tillbaka. Det gick man med på och han gav sig av.

Det visade sig att flickan låg på dödsbädden när han kom. Hon hade fått sprit för att döva smärtorna i de öppna såren, men trots det grät hon och bad till Gud att göra slut på hennes lidande. Prästen var där och smorde henne och läste välsignelser över henne. När han var klar bad Jeremias att få tala i enrum med flickan. Motvilligt lämnade hennes föräldrar rummet och han reglade dörren efter dem. De lyssnade utanför dörren men hörde bara Jeremias röst som ett svagt mummel. Det verkade som de samtalade en stund därinne och sedan blev det tyst i flera minuter. Då hördes plötsligt ett kvävt skrik från flickan och föräldrarna bankade på dörren och sade åt honom att genast öppna. Han gjorde som de sa och när de stormade in i rummet var flickan död.

“Vad talade ni om?”, frågade hennes far.

“Det kan jag tyvärr inte tala om. Hon sade dock att hon älskade er innan hon dog”, svarade Jeremias och började gå därifrån.

“Varför skrek hon?”, undrade fadern.

“Jag vet inte. Kanske döden gjorde väldigt ont?”

“Du gjorde väl inget med henne?”, frågade fadern oroligt medan hans hustru grät vid den döda dotterns säng.

Jeremias såg på honom en lång stund innan han sade:

“Nej. Jag frågade om hon skulle vilja återvända från dödsriket om hon kunde.”

“Vad är det för prat? Skulle du kunna återuppväcka de döda?”

“Nej, men om jag någon gång lär mig den konsten vill jag veta vad hon skulle ha önskat.”

“Du är en underlig pojk, Jeremias. Ibland tror jag inte att du är riktigt klok.”

Jeremias ryckte på axlarna och lämnade huset. När han kommit ut på gården hörde han en röst som ropade på honom. Det var flickans far som kom efter honom.

“Jeremias”, frågade han andfått. “Vad svarade hon på din fråga?”

En vecka senare kom Jeremias tillbaka till gården utan att vara smittad och förklarade för bonden som en gång adopterat honom att han tänkte ge sig av på en resa. Han ville söka kunskap i städerna och hos lärda män över hela landet, sade han. Detta var något som bonden hade förutsett och han gav honom pengar så att han skulle klara sig åtminstone en tid framöver. Han tog farväl av gårdsfolket och tidigt en morgon gav han sig iväg söderut.

Man hörde inget från honom på tre år. På det fjärde kom ett slitet brev daterat två månader tidigare där han kort berättade att han rest genom hela landet och så gott som hela Västeuropa. Nu ämnade han dra vidare österut.

Det dröjde sju år innan nästa brev anlände. Det stod att han hade träffat visa män av en helt annan kultur än den europeiska och att han hade lärt sig många underbara ting om livet och världen. Han skrev att han ämnade komma hem igen om några år.

Efter ytterligare fem år dog byns präst av smittan och en ny anlände i hans ställe. Han kunde berätta en underlig historia om en man han träffat då han fick möta påven i Vatikanen. Det visade sig snart att den mannen var Jeremias.

Prästen berättade att alla adepter hade fått en audiens hos påven och han välsignade dem enligt alla traditioner. Med påven följde hans vanliga stab av kardinaler och medhjälpare. Men det som slog den blivande prästen var en av dem som hela tiden höll sig i bakgrunden. Alla de övriga var klädda i färggranna och praktfulla kläder medan denne man bar en enkel grå kåpa i grovt tyg. Den verkade sliten och var lappad på många ställen. Han tänkte att en man i påvens tjänst skulle kunna få finare och nyare kläder än så. Efter mottagningen frågade han de andra eleverna och de präster som hade varit närvarande om vem mannen i den grå kåpan var. Ingen av prästerna visste något säkert, det enda de hört om honom var att han hette Jeremias och hade anlänt några månader tidigare med en begäran om audiens hos påven. De hade talat och sedan dess hade mannen följt honom som en skugga. Enligt ryktena hade han även följt med in i de avspärrade delarna av det stora biblioteket och man sade att mannen antingen var en ny apostel eller en stor profet.

Några dagar senare fick adepterna återigen komma inför påven då han skulle läsa en mässa. Jeremias var också närvarande i sin grå kåpa. Han hade verkat mager och utmärglad och han hade lagt sig till med ett långt stripigt skägg. Efter påvens mässa skulle Jeremias tala. Ett förväntansfullt mummel spred sig i salen medan han gick fram till altaret. När han sedan började tala satt alla andäktigt tysta och lyssnade på vad han hade att säga.

“Jag ska berätta för er historien om Kah‑Lath‑Ra. Det var en präst i det forntida egypten. Han sökte svaret på om de döda någonsin återvände till de levandes land. Han reste därför till Nilens västra sida där de dödas land låg och ingen bebyggelse fanns. Han satte sig där att vänta på att någon skulle ge sig till känna. Men han väntade förgäves. Det kom ingen varelse vare sig död eller levande till honom där han satt. Han tänkte därför att han själv måste ta sig till dödsriket för att få kontakt med någon av de döda. Han återvände hem för att fundera ut hur den resan skulle gå till. Det var inte helt lätt eftersom han ville vara säker på att kunna återvända och berätta om sina upptäckter. Åren gick och han blev äldre och äldre, allt mer desperat och frågan om hur man skulle återvända från dödsriket upptog all hans tid. Han började misströsta och talade med sina kollegor om att det borde ha dykt upp några döda vid det här laget om det bara hade varit möjligt. Till slut dog han och begravdes tillsammans med sin farao.

Men berättelsen slutar inte där. När jag för många år sedan började resa runt världen för att söka kunskap och förståelse fick jag en vision. En av Guds änglar kom ner till mig en natt och förklarade att sanningen om Guds skapelse en dag skulle avslöjas. Men, sade han, det skulle dröja länge, så länge att vi alla skulle vara döda vid det laget. Men, fortsatte ängeln, ni kommer ändå att få uppleva det. Det vi kallar själ är något så enkelt som ett informationsfält. En sorts ande som visserligen inte är oss, men ändå minns allt om oss. För att visa vad han menade bad han mig att ordna en människokropp så skulle han låta den sedan länge döde Kah‑Lath‑Ra få återvända till de levande igen.

Det tog mig emot och det dröjde länge innan jag uppfyllde ängelns begäran och stal en kropp som nyss avlidit. Jag åkallade ängeln och jag kände en underlig stickande känsla i hela kroppen, som om jag stacks med hundratals nålar. Jag svimmade av smärtan och när jag vaknade hade även den döde framför mig vaknat till liv. Han satt upp och talade förvirrat till mig på egyptiska, som jag bara kan några få ord av. Det visade sig att det verkligen var den egyptiske prästen som återuppstått.

Jag frågade ängeln om hur det gått till men han sade att det skulle ingen människa förstå till fullo förrän om tusen år. Han berättade istället att Gud var på vandring och att han lämnat världen med en serie lagar som skulle styra över den i hans ställe. Det enda som behövs för att besegra döden är att tyda dessa lagar och förstå hur världen är beskaffad.

Då frågade jag ängeln om han själv förstod dessa lagar och om det var möjligt för människor att förstå dem. Han svarade då att han själv en gång varit människa.

Jag försökte tala med egyptiern om livet bortom detta, men vi hade för svårt att förstå varandra så jag fick inte veta något om hur himmelriket var inrättat. Han sade att han skulle återvända till sitt hemland och han lyckönskade mig innan han försvann ut i natten som om jag hade drömt alltihop.”

Jeremias tystnade för några ögonblick och såg ut över de mycket skeptiska åhörarna. De tycktes alla undra vem den där bedragaren var som hade lyckats lura påven med sådant prat. Man skruvade oroat på sig och såg mot påven som om man ville att han skulle stoppa denna hädande predikan. Han såg dock lugnt på Jeremias och ingen annan tordes säga något. Jeremias tog då fram en liten läderpung ur sin klädnad och ur den plockade han fram en liten blank rektangel av svart kristall. De närvarande hade då känt en stickande känsla över hela kroppen och de som satt på de främsta bänkarna tycktes svimma. Jeremias och påven stod dock kvar. Den blivande prästen, som suttit på en av de bakersta raderna, berättade att han tyckte sig se hur luften dallrade ovanför stenen, som om den hade varit väldigt het, och sedan hade ett mörker uppenbarat sig i dallringen, som om en mörk skepnad var på väg att materialisera sig därinne. Han hade uppfyllts av skräck och sprungit ut genom dörren. När de andra kom ut ett par timmar senare ville de inte tala om vad som hade hänt därinne.

Enligt ryktena hade Jeremias lämnat Vatikanen några månader senare.

Fyra år gick i byn som till slut var helt öde. Det var bara tre gårdar i trakten som fortfarande var befolkade; en av dem var den Jeremias kom från. Där hade de klarat sig utan ett enda fall av smittan som efter så många år envist tycktes hänga kvar i själva jorden runt byn.

Det var vår och man höll på med sådden när en grå och gänglig skepnad kom gående upp mot gården stödd på en lång knotig stav. Man stannade förvånat upp och ropade, av rädsla för smittan, till honom att han skulle stanna och säga vem han var.

Mannen stannade upp och såg förvånat på dem. Han var mager och hade ett långt slitet skägg som fick honom att likna mannen som utgett sig för att vara Jeremias farbror.

“Känner ni inte igen mig?”, ropade mannen förvånat. “Det är ju jag, Jeremias!”

Man lät mannen komma närmare och såg att det verkligen var Jeremias som hade kommit tillbaka. Man tog in honom och gav honom mat och dryck och lät honom raka sig och han frågade om man kunde värma vatten till ett bad. Det ordnades och han sköt undan alla nyfikna frågor med en önskan att få vara ifred och vila en stund innan han berättade allt som hänt honom.

Då kom en av drängarna in och ropade att smittan hade kommit till gården. Alla blev genast skräckslagna och drängen berättade att en av männen i drängstugan hade fått stora bölder på ryggen och att han nu bara satt och skrattade på sin säng.

När Jeremias hörde detta klev han upp ur badet och drog på sig sina kläder. Med myndig röst sade han åt alla som hörde honom att ge sig av om de ville fortsätta att leva. Själv tog han sin packning på ryggen och gav sig av utan att ta sig tid att säga farväl till alla.

Hans yngre fosterbror Simon hann ikapp honom i skogen en stund senare. Med sig hade han en packning på ryggen.

“Vart tänker du bege dig?”, frågade brodern.

“Långt bort”, svarade Jeremias. “Mycket längre än du kan föreställa dig.”

Brodern tycktes fundera länge och hårt där de gick i skymningen.

“Jag vill följa med dig”, sade han till slut.

Jeremias stannade upp och såg på honom.

“Jag önskar att jag hade varit gammal nog när du gav dig av förra gången”, sade brodern, “för då hade jag följt med dig redan då.”

Jeremias fortsatte att betrakta honom, men sade inget.

“Och nu har jag ju ändå ingenstans att ta vägen…”, fortsatte brodern.

Jeremias vände sig utan ett ord om och började gå medan han tecknade åt brodern att följa med.

“Om du ska följa mig måste jag berätta om världen för dig, Simon”, sade han. “Du kan börja med att glömma allt du lärt dig ur bibeln eller i kyrkan. Vi ska bli sanningens apostlar.”

3. Om Jezebels sena ankomst, och om byns undergång

Kvällen då byns värdshus brann präglades av en ovanlig aktivitet. Smittan gjorde att det knappt var någon som besökte värdshuset längre. Det hade tidigare alltid varit fyllt av folk som ville utbyta skvaller och svinga en bägare. Paret som ägde inrättningen hade dock lagt undan pengar och kunde fortsätta att hålla öppet i väntan på att affärerna skulle gå bättre igen. Byn hade innan smittan varit under tillväxt, men nu krympte den och alla planer på att bygga ut värdshuset fick vänta. Köket som alltid varit välfyllt ekade nu tomt och de hade varit tvungna att avskeda kocken. Rummen på övervåningen stod alltid tomma eftersom inga resande längre passerade genom byn. Det var bara öl, vin och sprit det var gott om. Och det var i princip det enda de sålde då någon av byborna inte stod ut med isoleringen längre och vågade sig dit för att dränka sitt elände och prata en stund om vad som hände på hans gård.

När en reslig herre i fina kläder och hans följe med åtta beväpnade vakter på eftermiddagen anlände till häst och beställde mat, fick man brått att leta fram vad som kunde finnas i matkällaren. Värdshusvärden och hans fru fick själva ställa sig och laga till vad de förmådde. Männen såg slitna ut och hästarna var utmattade som om de hade rest mycket långt. De hade suttit tysta tills de fick maten och åt sedan snabbt och girigt som om de hade svultit under flera dagar. När ölen så småningom lossade deras tungor började de tala som alla druckna män gör. De skrattade och frågade varför det inte fanns några andra besökare i lokalerna. Och var fanns alla unga flickor?

Värdshusvärden berättade hur det stod till med smittan men försäkrade att det inte fanns någon anledning till oro. Männen såg plötsligt skräckslagna ut och frågade med darrande röst var de befann sig. När de fick veta namnet på byn reste de sig kvickt och gav några mynt till värdshusvärden innan de drev på sina slitna hästar för att snabbt komma bort från byn. Betalningen hade varit mer än nog, men glädjen av att få ha besökare hade nog ändå varit störst tyckte värdshusvärdens fru medan hon städade upp efter det hastigt avresta följet.

Drygt en timme senare kom en flicka i tio-års åldern klädd i trasor försiktigt gående in i värdshuset. Hon hade långt mörkt hår och var ganska blek och mager. I sin ena hand bar hon en lång stav som hon använde för att känna sig för med. Hennes ögon var helt vita och tycktes sakna synliga pupiller. Hon sade att hon var blind och att hon inte hade några pengar. Kunde det ändå inte vara möjligt att få litet bröd och vatten att stilla hungern med? Kvinnan i huset gav flickan det som blivit över från de tidigare gästerna och hon åt med flottet från det grillade köttet rinnande över hakan. Hon ville dock inte förklara vad hon gjorde alldeles ensam i byn utan sade bara att hon var på väg till en kusin med ett viktigt budskap. Hon tackade innerligt för maten och gav sig sedan av.

När det hade blivit mörkt hördes det hur en häst med vagn stannade utanför och en av drängarna från trakten kom in. Han verkade vara på gott humör och beställde in en bägare öl. Han satte sig vid ett bord och inte långt därefter kom pigan som Jeremias hade varit tillsammans med in och satte sig vid samma bord. De var tydligen mycket kära.

Det var efter det som saker och ting började bli underliga.

En av dörrarna på övervåningen öppnades plötsligt och en man i kritvita kläder och lika vitt hår, långt som en kvinnas, kom gående nerför trappen. Han stirrade tomt framför sig och munnen rörde sig trots att inga ord hördes. När han stod mitt på golvet stannade han plötsligt upp som om han var fastfrusen. Utan att röra sig iakttogs han av de fyra andra personerna i värdshuset. Ingen av dem vågade säga något och de var alla säkra på att mannen var ett spöke eller en ond ande. Pigan drog fram ett litet krucifix som hon hade i ett halsband och samtidigt började den vite mannen att skratta våldsamt.

Då slets dörren upp och allas blickar riktades dit. I dörröppningen tyckte de sig se en man i en mörk kåpa med en huva som täckte ansiktet. Han pekade med långa knotiga fingrar inåt rummet, och när de såg mot platsen där den vite mannen hade stått fann de att han var borta. Bestörta såg de återigen mot den kåpklädda mannen i dörröppningen. Även han var försvunnen.

Pigan skrek hysteriskt och fick fram några ord om att: “Han bara försvann, mitt framför ögonen på mig! Jag såg det! Han bara löstes upp! Det var den onde själv!” Den stackars drängpojken försökte trösta henne men förmådde inte göra mycket mer än att hålla om henne.

Ett skärande högt ljud drog genom rummet och plötsligt sprakade gnistor ut från den ena väggen. Det slamrade högt som av järn och plåt som slogs mot varandra och ett högt dån överröstade flickans skrik. En stark vind svepte ut från ingenstans och pressade ihop alla möbler i bortre änden av rummet. De stackars personerna i rummet kastades omkull när de förgäves försökte ta sig ut genom dörren. Ett skarpt ljus strålade ut ur väggen och där syntes plötsligt människor komma gående. De strålade som av silver och var långa och resliga. I det kaos som rådde märkte de dock plötsligt att männen som kom gående i ljuset alla såg exakt likadana ut; de var exakt lika den vite mannen som hade kommit ut från övervåningen och sedan försvunnit. Männen tycktes blekna bort efter några sekunder och ljuset blev så skarpt att det inte gick att se något.

När synen hos de fyra skräckslagna människorna återvände såg de två människor ligga medvetslösa på golvet. Det var en man och en kvinna. Båda var nakna och kvinnan verkade vara gravid i nionde månaden. Värdshusvärden gick sakta fram för att se om de levde och lyckades väcka mannen som snabbt kom på fötter. Han var flera huvuden längre än värdshusvärden och mycket välbyggd. Han hade långt mörkt hår precis som kvinnan, och de var ohyggligt vackra och hade inga som helst skavanker eller missbildningar på kroppen. Det visade sig att de talade ett språk som ingen av de närvarande förstod men efter en stunds ivrigt gestikulerande med teckenspråk hade de förstått att kvinnan snart skulle föda och att de var på väg till nunneklostret som låg i närheten.

Värdshusvärdens fru gav dem några kläder och de tackade trots att de var alldeles för små. Hennes make undrade varifrån de kommit, och om de rent av var ett par av himlens änglar som kommit på besök. De verkade dock inte vara intresserade av att kommunicera längre, de talade bara med varandra på sitt underliga språk, så han fick aldrig något svar.

När mannen helt oväntat grep tag i den unge drängen och knäckte hans nacke blev de övriga så chockade att de inte förmådde röra sig. Mannen gav sig då på värdshusvärden och pressade ner honom mot golvet. Med en knyck var även han död. Kvinnan såg vad som hände hennes make och sprang ut mot köket. Där hann mannen ifatt henne och när han grep tag i henne svepte hon ner en av lyktorna som hängde i taket. Lågorna fick snabbt fäste och slickade väggen. Kvinnan skrek och vred sig våldsamt i mannens grepp, men han lyckades slita åt sig en kökskniv med vilken han skar upp hennes hals. Med skriket bubblande i halsen föll hon till golvet medan mannen lämnade henne åt sitt öde. Den gravida kvinnan bevakade flickan som under tumultet slitit åt sig en planka från ett av de trasiga borden. Med den vevande framför sig som ett vapen grät och skrek hon förbannelser över det underliga paret.

Det tog bara några sekunder för mannen att avväpna flickan och slå henne medvetslös med träplankan. Han klev fram mot henne och böjde sig ner då kvinnan plötsligt ropade något åt honom. Det hördes röster utanför. De lämnade då flickan och gick ut genom dörren. Fem unga män närmade sig och pekade mot röken och eldslågorna som nu vällde ut ur de bortre delarna av värdshuset. Paret fick syn på drängens häst och vagn och mannen lyfte upp kvinnan i den. Männen som närmade sig visste tydligen vems vagnen var eftersom de började springa med tydlig avsikt att hindra dem. Mannen gjorde tecken åt kvinnan att åka och hon lämnade dem alla bakom sig genom att driva på hästen så mycket hon förmådde.

Vad som därefter följde är fortfarande oklart. I den häftiga brand som uppstod hittade man sju döda kroppar. Den unga flickan blev visserligen svårt bränd men hade på något sätt tagit sig ut innan värdshuset förvandlades till en rykande hög aska.

Vagnen som försvunnit återfann man några dagar senare vid klostret på andra sidan skogen. Kvinnan var död men barnet levde mirakulöst nog och uppfostrades av nunnorna.

När den unga flickan dagen därpå dog av sina brännskador anlände den blinda flickan som besökt värdshuset kvällen innan till hennes föräldrar. Hon frågade efter flickan och tycktes förskräckt när hon fick veta att hon var död. Hon berättade att hon hade haft ett viktigt meddelande, men att allt nu var förgäves. Hon vägrade berätta vad det var för ett meddelande och vem som hade sänt det.

Flickan tycktes inte rädas smittan och flyttade in i ett litet torp en bit utanför byn som nyligen hade övergivits. Folk blev först förvånade och undrade hur en fattig blind flicka skulle kunna klara sig alldeles själv. Snart gick dock ryktet om att hon hade sålt ett halssmycke i rent guld och hon kom ibland till gårdarna och köpte matvaror. Det sades också att hon var mer som en vuxen till sättet och inte alls som den lilla flicka hon egentligen var. Man viskade också om att hon hade begåvats med något annat sätt att se eftersom hon rörde sig såpass obehindrat som hon gjorde utan att kunna använda sina missbildade ögon.

Det kom så småningom fram att hon hette Jezebel. Hon gick mellan gårdarna och handlade och verkade efter bara några månader känna alla vid namn. Ibland kunde hon hälsa på någon som hade stått helt still för att se om hon skulle upptäcka honom. När man frågade hur hon kunde veta att de var där svarade hon gåtfullt att: “Ni kan inte dölja era hjärtslag”.

Hon blev snart väl förtrogen med flickorna på de gårdar hon besökte och hon brukade sticka till dem örter och rötter som hon sade skulle ge olika effekter på dem och deras män. Detta stämplade henne som häxa, men ingen brydde sig om att undersöka detta eftersom alla gillade den hjälp hon gav dem.

Först sju år efter att hon hade flyttat in i byn kom prästen till henne för att utröna vissa rykten som cirkulerade. Hon var dock så älskvärd och trevlig och kunnig inom de bibliska lärorna att han gick därifrån först flera timmar senare. Han bjöd in henne till prästgården på middag och diskuterade allt mellan himmel och jord. Prästen berättade om hur han led av tvivel över sitt värv nu när hela hans församling föll i bitar och till och med hans fru hade lämnat jordelivet. Han kände sig desillusionerad och orkade inte vara Guds ställföreträdare i en by som straffats så hårt för något han inte ens visste vad det var.

Jezebel erkände att hon visserligen brukade dela ut läkeörter och salvor till folket i byn, men att dessa var beredda av Guds egna växter. Prästen ansåg inte att detta var något hädiskt utan bad henne istället förklara de rykten om att hon mot en viss summa pengar erbjöd sig att tillfredställa mäns syndfulla lustar på de mest otuktiga sätt. När hon inte svarade på detta tillade han: “Jag har levt så länge utan en kvinna, och det finns vissa vätskor som även en kyrkans tjänare behöver dränera”.

Därefter syntes Jezebel ofta besöka prästgården, och lika ofta hade prästen något ärende till hennes torp.

Tre år senare, då Jezebel var tjugo, märkte man att hon var gravid. Alla förstod hur det låg till och man sade att prästen nu borde äkta flickan så att han inte skulle bli far till en oäkting. Jezebel påstod att det inte alls var prästen som var barnets far. Vem det var ville hon dock inte säga. Ingen trodde dock på detta och några av de mer moraliska församlingsborna ämnade skriva till biskopen om prästens otuktiga leverne.

Då började det gå rykten om en lång och kraftig man som hade setts stryka omkring torpet om nätterna. Ibland hördes ljudet av hästar trots att varken Jezebel eller prästen ägde någon. Nyfiket frågade man vem som brukade besöka henne om nätterna men hon vägrade envist att berätta.

Några av bönderna bestämde sig för att smyga sig fram till torpet en natt för att utröna vilka de mystiska besökarna var. Så en kväll när det rapporterades att man sett flera ryttare rida genom byn smög man sig dit. Man hade räknat till fem hästar och två av drängarna hade smugit ända fram till stugan. Då hade det hörts skrik och tumult och bönderna hade rusat fram för att se vad som hände.

När de återvände hem var de ovanligt tystlåtna och berättade inte för någon annan om vad som hade hänt. Den ene drängen hade inte kommit hem och den andre hade drabbats av fallandesjukan. Dagen efter återvände några av männen beväpnade med högafflar och knackade på dörren. En okänd kvinna i slitna kläder öppnade och de bad att hon skulle återlämna den saknade drängen. Hon sade att där fanns bara hon själv hennes syster och Jezebel som låg till sängs med hög feber.

Männen trängde in i stugan och fann att det mycket riktigt inte fanns någon annan än de tre kvinnorna därinne. Då gav de sig på de båda okända kvinnorna med våld och kallade dem häxor och krävde att de skulle berätta var de gjort av den saknade drängen. Jezebel som var både gravid och svårt sjuk hade de hjärta att lämna ifred, men de båda andra slog de blodiga och våldtog innan de slog sönder möbler och inredning. Därefter tog de sig till prästen för att tvinga honom att utfärda en anklagan över Jezebel och kvinnorna som alldeles tydligt var häxor. Prästen vägrade och männen förklarade då att de skulle ordna upp saken själva. De ägnade resten av dagen åt att samla ihop folk på gården och beväpna dem. När det började skymma tände man facklor och ämnade bränna ner Jezebels hus till grunden.

Just som man var på väg kom någon springande och sade att han hört hästar närma sig. I samma ögonblick stormade ett trettiotal beväpnade ryttare fram ur skogen. Den följande striden blev kort och fullständigt förödande för de desperat kämpande bönderna. Ryttarnas yxor, spjut och svärd dräpte dem effektivt och inte en enda av ryttarna själva blev skadade av böndernas primitiva vapen. Kvinnor och barn drevs ut ur husen som antändes och brändes till aska.

Efter den dagen var det ingen som gick i närheten av Jezebels hus. Ingen träffade henne heller efter det, även om det sades att prästen besökte henne ibland. Hon köpte inte längre mat från någon gård och eftersom hon inte odlade något själv, antog man att hon nu fick mat från något annat håll. Det spekulerades om vilka ryttarna hade varit, men de hade saknat både sköldar, färger eller baner. Den ende i närheten som hade så många soldater i sin tjänst var en hög adelsman som bodde ett tiotal mil norrut. Men man kunde inte förstå varför han skulle ha för intresse av Jezebel. Många gissade därför att det varit krigare ur djävulens egna legioner som häxorna kallat upp till jorden för att hämnas.

När prästen några år senare blev galen av smittan och dog fann man de mest groteska saker i prästgården. Alla rum hade målats svarta från golv till tak och underliga avgudabilder hade skulpterats i lera och målats i starka färger. På golven hade ockulta symboler ritats upp och över dem låg djuroffer av olika art utspridda. I källaren hittade man sju döda kvinnor som uppenbarligen plågats till döds, och i det största av rummen på andra våningen låg en naken kvinna framför något som verkade tjänstgöra som altare. Hon låg med slutna ögon och mumlade rytmiskt någon sorts ohelig formel och tycktes inte märka männen som kommit in i rummet. Det var som om hon hade sjunkit djupt in i ett transtillstånd och när man försökte väcka henne började hon att skrika högt och skärande. Männen backade skräckslaget inför intensiteten i hennes skrik, och när hon plötsligt ställde sig upp såg de något i hennes ögon som de senare inte kunde förklara. De svor att hon hade varit besatt av djävulen själv. Kvinnan hade stirrat på dem några ögonblick innan hon hade skrattat och sagt åt dem att springa. Sedan hade hon sjunkit ihop på golvet och gett upp andan.

Jezebel sades ha fått ett barn, men man var inte säker på om det var en pojke eller en flicka. Barnet syntes ibland i skogen kring torpet och en gång när några ungar hade lekt i närheten hade barnet dykt upp och önskat vara med. Ungarna visste inte vem det främmande barnet var utan de lekte alla tillsammans hela dagen. När de kom hem och berättade att det underliga barnet de lekt med kunde förvandla sig till olika djur, förstod deras föräldrar att det var Jezebels barn de talade om. Då straffade de sina barn med riset och skrubbade dem hårt med rotborsten under förmaningar att de aldrig fick leka med det barnet igen.

Byn fortsatte att avfolkas och till slut fanns det bara tre gårdar som fortfarande var bebodda. Det var prästgården, Jezebels torp och Jeremias fosterföräldrars gård.

Den nye prästen försökte så gott han kunde hålla modet uppe, men det var svårt när församlingen krympte så. Han besökte ofta Jeremias gård och försökte att ingjuta hopp i de modstulna bönderna som var säkra på att smittan skulle komma före nyåret.

Besöken hos Jezebel blev dock ganska få. Prästen kände sig alltid illa till mods när han talade med henne och trots att hon sades ha ett barn såg han det aldrig. Hon var varken elak eller avvisande mot honom, och han såg inga som helst tecken på de häxkonster man anklagat henne för. Ändå var det något onaturligt med den döda blick hennes vanställda ögon producerade. Han kände sig märkligt iakttagen och stannade som regel bara några minuter vid de fåtaliga besöken. Han fick intrycket att hon skrattade bakom hans rygg och han var livrädd för att smaka på något som hon bjöd på. Han lade också märke till den underliga doft som genomsyrade den lilla stugan, men kunde inte komma på vad som åstadkom den.

Prästen höll inte längre några mässor i kyrkan utan åkte istället varje söndag till Jeremias gård där de höll högmässan. En dag, ungefär två månader innan Jeremias kom hem från sin långa vandring, dök Jezebel upp lagom tills prästen skulle börja predika.

Vad som hände finns återberättat i två versioner.

Enligt prästen hade Jezebel kommit in ledd av sitt barn och gått rakt fram till prästen. Där hade hon berättat att de som befann sig på gården var märkta av döden och att det nu bara var lite mer än två månader innan hela byn skulle vara försvunnen och bortglömd. Hon pekade ut tre av de närvarande och sade att de var de enda som skulle överleva smittan om de inte gav sig av nu. Hon hade sedan talat om för prästen att han borde skriva ner allt som skett i trakten de senaste tjugo åren eftersom det var viktigt att allt fanns bevarat. Efter detta hade hon sagt farväl och ingen av dem såg henne igen.

Men enligt böndernas egna anteckningar, som man hittade på gården långt efter det att alla var döda, hade Jezebel kommit ridande på en enorm svart get och insmord i underligt stinkande salvor och blod hade hon kastat förbannelser över dem och förolämpat dem. Därefter hade hon rivit ner korset de hängt upp på väggen och vällustigt flugit runt rummet och utnyttjat det sexuellt. Hon skulle också ha förfört prästen, tvingat honom att kyssa hennes bakdel och sedan gett sig iväg genom ett av fönstren åkallande satan och alla hans djävlar.

Prästen lämnade trakten drygt två månader senare eftersom han var den enda levande själen som fanns kvar i byn. Han skrev verkligen ner en del av det som skildrats ovan och resten har hämtats från de böcker som fördes i nunneklostret. Byn växte snart igen och det dröjde över tvåhundra år innan någon återigen bodde i trakten.

4. (Fragment)

En dag hörde herr Hans Hermann Broch hur en röst talade till honom.

Han såg sig omkring men där fanns ingen. Det var som om rösten hade kommit ur tomma intet. Hans Hermann visste inte vad han skulle tro. Var det inbillning eller drev någon gäck med honom? Försökte någon lura i honom att det var herrens änglar som talade till honom?

Herr Broch var nämligen djupt troende. Många av hans bekanta i Lübeck tyckte att han var lite väl religiös, till och med för att vara prästvigd. Han var fyrtio år gammal, hade inte varit närmare en kvinna än en meter och levde till punkt och pricka enligt bibelns lära.

(Ofullbordat…)

5. Sanningens ewangelie

Begynner med det följande:

På det första mötet war det trenne apostlar: Prestinnan, Profeten och Hexan. Wad som skedde war tjent j förveg av min herre Ieremia och den oheliga hexan Isebel.

Mig, wilken det åligger att teckna deras lerdom, på det att allmenheten må taga del av deras kunskap, kallas Simon och tjenar profeten Ieremia.

Ner wi lemnade hus och hem att undfly smittan war nattetid ingången. Att hasta j mörkret tycktes oss otrefligt och wi såg ljus bland treden. Där fann wi Isebel ock hennes avkomma. Iagh sade: låt oss ej förledas av hexan; låt oss gå widare. Ieremia sade då: låt oss stanna her över natten ock tala med henne.

Hexan bjöd fram bröd ock win, ock Ieremia åt ock prisade winet. Låt tjenaren eta också, sade hexan. Han eter best han will, sade Ieremia. J förstone antog iagh att hexan dolt hemliga örter j brödet, men då min hunger blev för stor, ock Ieremia tyktes opåverkad, åt efen iagh av brödet.

Ner pass en timme gått hördes folk wid dörren. In kommer två av Iesu qvinnor, draperade j svarta klednader. De såg klena ut och iagh fruktade att de hade smittan. Hexan war inte redd, utan bjöd in efen dem, ock gav dem att eta.

Den ena nunnan war ung, j min egen ålder, ock hade welsignats med en engels anlete. Den andra war eldre men tycktes endå lyda under den yngre, wars namn war Ioselyn. Den eldre war Mari.

De åt tysta ock drack rikligt. Sedan sade hexan att hon tjent till lång tid wad som skulle ske, och Ieremia sade att han sett ett wegskäl wid detta möte. De drack mer och war tysta. Sedan frågade hexan: wad hende med de två zigenarkvinnorna som emnade besöka er? Ioselyn sade: de gick icke att redda.

Iagh frågade wad de talade om, och hexan gav mig en ondskefull blick. Tjenare talar ner de tillfrågas, sade hon. Ieremia sade: Beretta för mig wad ni uppteckt, så skall jag tala om wad jag funnit.

Detta tilldrog sig innan iagh ålades att skrifa denna berettelse, ock jag sändes ut att samla wed. Wad de dryftade kommer att framgå j ett senare stycke. Iagh återvende senare med en famn wed ock de war mycket druckna. Hexan och Ieremia låg samman j hennes seng och Mari sov på golvet. Ioselyn wankade av ock an j rummet och tycktes ansettas av svåra plågor. Wad fattas, frågade iagh.

Ock Ioselyn sade: Iagh har gått j skuggan av döden, ock talat med andar ock de döda. Men det ger mig ingen ro att de fortfarande tycks leva. Iagh undrar om det er möjligt att korsa grensen mellan lif och död, men de tycks icke bry sig om mina frågor. De svermar runt något de kallar Avgrunden ock talar om dess ljus ock önskar komma ner j den. Iagh har prövat många sett att nå in till dem men misslyckats.

Då sade iagh: Ieremia har talat om werden. Han seger att den icke er wad den ser ut att wara. Han har talat om att Gud fader icke skapade werden. Han seger att det war en menska. Han har svurit att hitta denna menska innan han dör. Om någon er så mektig att han kan skapa werden borde han kunna hjelpa dig j ditt sökande.

Ioselyn sade: Då iagh berettade om min moder j dödsriket talade han om en kvinna han tjende som dog av brand. Hon emnade söka en weg tillbaka om hon kunde. Ieremia misstenker att hon bar hans barn då hon mötte sin olycka. Han har icke kunnat sleppa tanken på henne och har under långa resor funnit att det werkligen er möjligt att återvenda från döden. Så denna kvell har wi bestemt att söka sanningen tillsammans. Sanningen om werlden, dess tillkomst ock om döden.

Hon sporde sedan om iagh war skrifkunnig. Iagh sade att jag tjenligt beherskade denna konst, ock hon sade: tag då denna bok ock skrif om det som sker under wårt sökande. Lemna de första tre sidorna tomma ock börja sedan med denna kvell.

Ner wi nesta dag skulle ge oss iveg packade even Isebel. Skall hexan följa med oss, frågade iagh. Isebel er ingen hexa, sade Ieremia, hjelp henne ta hand om barnet istellet. Då såg iagh wad som tycktes mig wara ett litet flickebarn, men som iagh senare förstod borde kallats Antikrist. Det såg ut som en flicka, men hexan kallade det en gosse, ock jag wet ennu icke huru barnets kön war bestemt. Dess namn war Asgai Gigaei efter någon hednisk guddom, ock av detta gick ej heller könet att utlesa. Den ondska iagh senare såg j barnet gjorde det onaturligt könlöst, men j denna berettelse emnar iagh betrakta det som en pojke.

Vart emnar wi oss Ieremia, sporde jag. Han svarade: På en lång resa. Tag nu farvel av trakten her. Du kommer nog aldrig att se den igen. Jag tenkte på allt som hent, ock iagh sörjde mina syskon ock föreldrar, ock mina wenner. Ieremia war egentligen min fosterbroder men han war så mycket eldre en mig, ock iagh fick svera mig som tjenare för att få följa honom då han gav sig af.

Ner wi skulle gå såg iagh att hexan leddes av sin son ock att hon hela tiden war nera att snubbla på rötter ock sten på stigen. Retsamt sade iagh: Se dig för hexa så att du icke faller ner j småtrollens hålor! Ieremia sade: Vet hut! Ser du icke att hon är blind? Och då såg iagh hur hennes ögon war hwita ock sjuka. Mörkret j stugan hade hindrat mig att se hur det war ställt med henne kvällen innan.

Ieremia, som var eldst med sina tre dussin och ett år, blev wår ledare och wid hans sida styrde Iocelyn ock Isebel. Iahg ock Marie war blott och bart tjenare ner allt kom omkring. Om barnet Asgai fanns icke mycket att säga. Han tycktes endast tala med sin moder.


Ner Ieremia undrade om wad som får oss att wilja lefa:

Ieremia sade: Om skaparen er en menska måste han tjenna till de plågor det för med sig att wara menska. Warför utsetter han oss endå för dem? Om wi inte har något mål, wad er det då som får oss att fortsetta? Wad er det wi måste uppnå innan wi kan lemna jordelifet? Wad gör det så motbjudande att taga sig av daga innan wår utmetta tid er slut?

Isebel sade: Det finns många skäl till plågor, men det finns också många skel till fröjd. Glöm ej så enkla saker som det bröd ock win wi förterde igår kvell, och glöm ej den kalk du sedan delade med mig i sengen. Glöm ej en qvinnas werme eller sång ock dans.

Och Ioselyn sade: Det wiktigaste er endå tjerleken. Iesu Christ lärde detta ock tjerleken till allt erbjuder ett band som binder dig till lifet.

Men, sade Ieremias, er icke detta band en boja? Tynger icke denna tjerlek till plikter ock skulder?

Icke om tjerleken er god, sade Ioselyn.

Men kan tjerleken vara annat en god? sporde Isebel.

Tjerleken kan vendas mot sig sjelv, sade Ioselyn. Om den blir ett sjelvendamål kan den surna som en kanna mjölk. Den blir då ett gift som förter kannan det lever i.

Och Ieremia sade: Men om iagh aldrig finner tjerleken, har iagh då inget skel att lefa?

Man behöver inte elska för att förlusta sig, sade Isebel (som den otuktiga hexa hon war).

Elskade du henne mycket, hon som dog, undrade Ioselyn.

Ieremias svarade: Ja. Even om vi icke kom sams hela tiden var hon nog min enda riktiga tjerlek. Hon hette Elzjbet. Hon war med en annan, men ner hon dog war hon åter min.

I klostret såg wi inga men förutom biskopen, sade Ioselyn. Iagh kende icke till den fysiska tjerleken fören iagh en gång fann Mari i union med enhörningen. Hon lerde mig konsten, men iagh finner den icke serskilt intressant. Det er en onödig syssla ock iagh förstår warför den bara bör nyttjas inom ektenskapet.

Åt detta skrattade Isebel ock sade åt Ioselyn att hon hade mycket att lera om lifet. Ieremia återvende till emnet.

Att sitta her och samtala med er ger mig nöje. Men vari ligger sjelva den mekanism som gör att detta er nöjsamt, medan annat er plågsamt? Er det vissa av skaparen utvalda sysslor som belönas med denna lyckotjensla, eller er det något wi weljer sjelva?

Wad det en er så werkar det annorlunda på andra sidan. Av de sjelar på andra sidan iagh försökt kontakta, har icke en enda verkat lycklig över sin tillvaro. Ock det skremmer mig. Om wi har så lite att gledjas över her på jorden, wad har wi då att se fram emot om döden er ennu verre?

Kanske det der ljuset de talar om, det som de kallar Avgrunden, kanske det kan vara den retta himlen, föreslog Ieremia. Kan det då wara en plats av ren lycka? Kan det vara det som er målet wi strevar mot?

Iagh will icke se efter förren iagh wet att iagh kan återvenda i sekerhet, sade Ioselyn.

Wi har alla sett hemska syner, sade Isebel, ock ingen av dem har gett oss någon anledning till hopp och tillförsikt. Werlden er dock formbar och om wi griper den hårt j rötterna kan wi omforma den efter wårt eget behag. Ja, hör mitt högmod; det er icke någon synd! Werlden er wår att forma precis som menskan som frambringade dess nuvarande skepnad.

De tre talade länge, men j korthet: Ieremia wille finna en mening med tillvaron, Ioselyn wille finna en weg att wandra mellan dödsriket ock de levandes werld, medan Isebel tycktes hysa en önskan att ta kontroll över både sjel ock materia j werldsalltet.


Isebel sporde en dag varför Ioselyn stendigt gick kledd i svart, hon hade ju lemnat sitt kall som nunna.

Ioselyn sade: Iagh ber svart för att visa min sjels synder.

Isebel sade då: Dina synder sitter i huvudet, icke i din sjel.


Om kvellen låg Ieremia ock Isebel ofta samman i otukt. Iagh talade ofta med Ioselyn om detta. Hon såg med oro på deras gerningar, ock sade att det icke kunde vara rett. Vi merkte också att Mari ock gossebarnet tycktes komma överens på ett mycket lågmelt sett. De gick ofta undan och talade. Vi fann dem ofta i ferd med att skera upp små djur de fångat i snaror (som pojken visade ovanlig talang för).

Ioselyn sade att något skett med Mari, de hade alltid kommit sams ock nu grälade de stendigt.


Sellskapet blev allt tjervare till humöret. I stellet för en grupp var vi nu tre. Asgai och Mari fortsatte med sina underligheter och Isebel var omettlig i lust och förderv med Ieremia. Endast iagh sjelv och Ioselyn höll oss rena till kropp, sinne och sjel.


(Fortsättning följer…)

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.