Träden rusar upp ur marken, brister ut i grenar och griper mot himlen. En sned, vriden stam knotar uppåt. Mustaschen döljer leendet på mannen intill. Bakom trädet, bakom mannen, sitter en glänsande råtta och strålar snett och vint genom den tunna dimman på marken. Mannen och råttan hånar trädet och låtsas gripa uppåt med samma intensitet. En ram kring scenen hade gjort en tavla. Mannen som skrattar är övergiven. Råttan är en symbol och trädet är en björk vars löv inte är gyllene som råttans skinn. Marken under dem är skev och lutar mot en liten bäck. Det är inget konstigt med det, det är bara är så. Knotvedens ständiga rutin är att alltid stå så rak i ryggen att den kan skjuta så många skott som möjligt. Pang, en gren brister. Mannen rycker till. Leendet mattas av, utmattade läppar bakom överläppshåret. Han tror inte längre på någon gud. Råttan kvittrar som en näktergal. Mannen undrar om han borde känna ånger. Hans hemlighet är dock endast känd av gnagaren. Björken är helt ovetande. Dimman strävar uppåt med temperaturförändringarna och döljer scenen för oss. Den näverklädda längtar alltjämt upp.