Kategoriarkiv: Utvalda favoriter

På den här sidan lyfts några för tillfället utvalda favoriter ur Markus Widegrens produktion av prosa, poesi, musik och film. Ett bra ställe att börja på om du vill få en snabb överblick i kronologisk ordning från äldre material till nyare.

Mannen i trädet (1998)

En gång, på den tiden då galenskap lika gärna kunde vara ett tecken på visdom som ett tecken på sjukdom, satt en man högt uppe i ett lummigt träd. Folk som passerade ropade till honom och undrade vad han gjorde och vad han såg. Det enda han emellertid svarade var att han ville bli lämnad ifred.

Till en början var detta vad man gjorde, alla tänkte att mannen snart skulle tröttna, ta sitt förnuft till fånga och klättra ner ur trädet. Men när dagarna blev till flera veckor spreds ryktet om honom, och alla sade att han var ett orakel.

Folk färdades långväga ifrån för att få se den vise mannen som satt i ett träd för att utröna sanningen om världen. Man ropade till honom och bad honom tala till dem, men han satt bara där outgrundligt tyst och tog ingen som helst notis om dem därnere.

Kyrkoherden kom också till honom för att tala om religiösa ting. Vad betydde trädet? Sonade han kanske begångna synder däruppe, som Jesus på korset; eller ämnade han bli ett pelarhelgon som Simon Stuliten? Mannen svarade inte, och någon av de äldre bönderna mumlade något om en ekorre i världsträdet Yggdrasil som hade burit budskap mellan världarna i de gamla Asalegenderna. Prästen avfärdade mannen i trädet som en galen hedning och byborna började kalla mannen för Ratatosk.

Veckorna fortsatte att rinna förbi och mannen blev allt magrare och ynkligare där han klamrade sig fast i grenarna. Alla undrade om han åt något däruppe eller om han ämnade att svälta sig till döds. Man försökte övertala honom att komma ner, åtminstone för att äta något, men man fick som vanligt inget svar.

En natt försökte två druckna drängar klättra upp i trädet, men de kom inte längre än halvvägs förrän mannen tömde exkrement och urin över dem så att de svärande fick klättra ner och springa därifrån. De talade senare om hur mannen hade suttit och sugit och gnagt på trädets stam.

En annan natt svepte en kraftig storm över bygden och då fick en bonde som letade efter en bortsprungen gris syn på hur mannen låg nere på marken under trädet. Förvånat tittade bonden på mannen som sakta satte sig upp och såg sig omkring. Därefter började han försiktigt att med stela leder och svaga muskler klättra upp igen. Folket i trakten hade roligt ganska länge efteråt när de talade om hur Ratatosk hade blåst ner ur sitt träd under ovädret.

När hösten kom gulnade löven och det var frost i gräset varje morgon. Alla var säkra på att mannen skulle klättra ner nu när löven började falla. Man väntade tålmodigt, och samma dag som den första snön föll hörde man hur en rosslande röst ropade däruppe i det nakna trädet. Det var mannen som försökte säga något. Folk kom springande för att få höra vad han ville. Det visade sig att han med svag röst bad om ett rep. Han behöver hjälp att ta sig ner, antog man och en av männen därnere hämtade ett rejält rep. Han klättrade upp till den utmärglade och blåfrusne mannen för att ge honom repet. Mannen tackade och sade att han nu klarade sig själv. När han återigen satt ensam i trädet började han till de församlades besvikelse att surra fast sig vid trädstammen. Han tänkte uppenbarligen stanna kvar däruppe hela vintern. Folk suckade och ryckte på axlarna. Vad kunde de göra?

Snön blev djupare och kylan allt strängare. Mannen i trädet försvann under en tjock snödriva. Folk glömde att den stora vita knölen i trädet var en människa. Det berättades visserligen historier framför de öppna spisarna om en galning som trodde att han var en ekorre och bodde i ett träd, men ingen tänkte på att dessa historier faktiskt var sanna.

Så när våren kom och några barn hittade mannens av fåglarna renätna skelett fastbundet i trädet, mindes man bara diffust vad som hade hänt sommaren innan. Prästen sökte länge efter ett namn i sina kyrkoböcker eftersom ingen tycktes minnas vad han hade hetat. Han fann dock inget spår av mannens identitet, så man skrev helt enkelt Ratatosk på det oansenliga vita träkors som restes över mannens grav.

Det hade varit många närvarande vid begravningen, och bänkarna i kyrkan hade inte räckt. Alla som hade hört det talas om mannen i trädet var där. Kanske hoppades de in i det sista att någon sorts förklaring skulle uppenbara sig för dem.

Så skedde emellertid inte. Vad mannen i trädet haft för sig förblev en gåta. En känd konstnär kom från en avlägsen stad för att själv försöka förstå mannens avsikt. Han klättrade beslutsamt upp till repet som fortfarande hängde kvar, och satte sig för att vänta på en uppenbarelse. När han tre dagar senare somnade och föll ner ur trädet, bröt han foten och åkte svärande hem till staden igen.

Sex år senare knäcktes trädet på mitten av ett häftigt snöoväder. En bonde gjorde ved av det och berättade sedan gärna historien om Ratatosk medan han njöt av värmen framför den öppna spisen.

Kundöppnad

Kundöppnad (2001)

I Kundöppnad granskas fem tvärsnitt ur Thomas D. Bergmans fragmenterade liv. Han är författare och vi träffar honom för första gången då han är ute på permission från sluten avdelning. Vi får sedan följa honom i med- och motgång. Mest motgång om jag ska vara ärlig.


2001 | Egen utgivning | ISBN: 978-91-974813-1-1

Döden… (2004)

Döden är en mangel för att få knölarna ur själen. Varje dag rullar den vidare, tröskar för att trösta, plattar ut och fördelar det knöliga i våra själar så att det inte ska göra så ont. Ibland rullar den vår själ flera centimeter på ett par dagar och ibland står den still några år. När man känner hur det hisnar i hjärtat har mangeln snurrat ett varv och tränger tårarna fram har den snurrat ytterligare ett. Man vet aldrig när den kramar vidare. Det enda säkra är att om man väl fastnat i den kan man aldrig ta sej ur dess grepp. Mangeln är enkelriktad, dess obevekliga rörelse kallar vi tid. När vi kommer ut på andra sidan är vi renade och nästan helt fria från knölar. Det är därför spöken ser ut som vita lakan.

Detta har hänt (2011)

Jag föddes med tre armar i en skogskoja i Sulsjön, Jämtland, 1974. Min far som var stigfinnare opererade bort den halvt förtvinade extra armen och sände mor och mej fram till byn för att döpas. Det fick dock ställas in då blixten slog ner i kyrkan som började brinna. Armen har jag kvar i formalin.

I skolan var de andra barnen rädda för mej. Jag höll dem i ett järngrepp som slavar varje rast och tvingade dem att spela upp historiska dramer och romaner. Särskilt rädda var de då vi iscensatte Frankenstein och de var tvungna att bryta sej in i det intilliggande kapellet på jakt efter vitala delar.

Under konfirmationen satte prästen i halsen och höll på att kvävas av en oblat. Det var inte mitt fel. Ändå fick jag inte komma tillbaka för ett nytt försök söndagen därpå. Istället blev jag, samma dag som de andra konfirmerades, vuxen. Flickan var söt som synden och lärde mej trix som kan vara dödliga i fel händer.

Därefter läste jag förbjudna böcker och skrev blasfemiska berättelser om tingens innersta väsen, sedelärande fabler och en opera. Reste ut på äventyr och träffade Teonanacatl i Sydamerikas djungler, talade om skapelsen med San-folket, drömde sanna drömmar med Senoi-folket och spelade kort med flickor på Café Lemnitz.

Under några år levde jag med en vacker sångfågel som vaktades av en spiritus familiaris i form av en stor svart hund som jag var tvungen att överlista varje gång jag ville pussas. Detta fick mej att utveckla en stor dos list under dessa år, vilket jag har nytta av nu när jag åter tvingas lista mej fram i pussandets konst.

Förändringens stormar har svept ut mej på havet och jag saknar för ögonblicket en ordentlig ankarplats. Jag håller position genom att navigera efter stjärnorna, men ankarkättingen är för kort, havsbotten är för djupt ner. Det knakar och knarrar i skrovet, men jag är vid gott mod – lyktorna vid kusten skymtar i klart väder.

Medan jag väntar på att tidvattnet ska vända studerar jag den stora arcanans tecken och symboler på universitetsnivå. Samtidigt skannar jag ständigt av frekvenshavet och dess utgångar. Mina upptäckter nedtecknas i små svarta anteckningsböcker, budskapet krypteras för säkerhets skull.

Lediga stunder ägnar jag åt litteratur, helst böcker av Franz Kafka eller mej själv. Även framtidsvisioner från öststatsförfattare och piktografiska inbindningar. Gäller det facklitteratur blir det gärna kvantfysik, psykologi, gnostisk historia, hermetisk kabbala och pythagoreansk filosofi.

Min far bor kvar i skogen och vägrar närma sej all form av växelström. Mor målar tavlor som bara hon kan.

När jag blir stor tänker jag börja samla på erotisk blindskrift och utöva berusat armborstskytte.

Monokotyledon krans (2012)

1.

Blodkranskärlen hänger på dörren och droppar. De är tecken på vad som skett. Hela sanningen upplyst av blinkastjärnan. Liten där du är. Mer och mer fettbyggnad ackumuleras dagligen. Jag växer till en bägare denna gång. Hon är jag. Kejsarinnan blåser toner mellan vibrerande membran medan hon läker. Förträngning och konsekvenstänk. Mitt apatiska ansikte. Svullrosa. Blank som blottlagda organ. Jag viskar till daggmaskarna: Jag är snart tillbaka. Runt avsaknaden av kloroblad en svag hinna. Laktoskontakt jag skall upprepa. Tidsuppfattningen växer trattlav längs väggarna. Hon soluppstiger mig häftigt ibland. Sveper mig i mörkret i andra hand. Där är den namnlösa. Hon väntar. Ömsom fjäll, ömsom vatten.

2.

Lyckomarinaden insmord över hela kroppen. Ruset runt i världen ger skrubbsårsanfall. Hisnande julismaragder vidgar huden och dess blodkärlsmönster. Så uppmärksammas bjällreplikten. Änglaväsen med mögelrosor under kapporna svävar hos mig. Över hela kroppen vingslag. Tiotusen brinnande fingrar sträcks mot mig. Mitt kött är en död uppenbarelse. Jag vill öppna hålet och hitta en nyckel därinne. Men där är tomt. Negativ existens. Sten fogas till verkningslös sten. Kall och fuktig väntan. Bländad av stjärnor när mörkret faller hela vägen ner. Det är tomt därinne. Jag böjer mig bakåt i brygga och likväl är tomhet allena. Bjällran pinglar och jag lystrar. Den skräller falskt. Lyssnandet stör mig. Jag får bannor. Jag är trots. Trots det är jag. Inne i kroppen. Insmord i hud. Lyckomarinaden skavs oundvikligen bort. Tiden flagnar. Långt senare skall jag hata mannen med bjällran.

3.

Hetsblöt femlitersvolym. Hur mycket offras i månkratrarna för att blidka lumagorillan? Dropparna runda på golvplattorna. Isklara rosor. Frostiga underkläder. Godheten ifrågasatt. Straffet som svider. Det svider. Jordhannen slipper emedan jag ensam axlar ansvaret. Med pipande röst förklarar jag. Rösten avslöjar. Tranfågelns röst griper om magsäcken. Ger mig blixtrande röd eld. Blodkärlselden vill jag fly. Elden bränner mig. Jag är elden. Plötsligt sköljer vågorna in och allt förändras. Maratonfinalen lyfter mig på tå. Blåser en ande genom andraklotberget. Jag sliter loss kronbladen och ropar älskar, älskar inte. Elden slocknar till slut. Eldsläckande eldtänd. Dropparna runda på golvplattorna. Isklara liljor. Frostiga underkläder. De örtblå urens ynnest ringer ännu i öronen. Interfolieras med mina drömmar. Fyrbent kryper jag oklädd omkring i nässeltrådgården. Onda drömmar. På marmorstolen väntar jag vaken. Utan ringbesvärjelse kommer domen. Det är inte lätt att vara positiv. Tårfloderna tveksamma över svärdsliljekonvaljens vackra blommor. Deras underbara smak. Stjälkarna mellan läpparna. Vem kan svälja? 

4.

Fiskslemmet klibbar av sig mot mina bröst. Torskperennen sprattlar i mina armar. Som en oformligt formgiven röst. Kort är stunden då det är över. På golvet trådkärlsblod. Sedan börjar det igen. Förut spräcktes musslans hölje. Pärlan som svettats exploderade. Den sekreta stammen sprack. Allt rämnade. Rämnade länge. Så forsade bruset som strutsvingar. Makten låg handfast i församlingens händer. Mitt kött var klistrade slamsor. Eufori var utlovad men avtalet förhandlades bort. Bladen i vasen fuktiga och färska. Tung-ordad bladpressbön som transregression. Svärord på högar av föregångna kranium. Så meningslöst det är. Svär vid lårbenet lika gärna. Vid helheten. Vilken helighet som nu består. Så lösgör sig den idé jag burit så länge. Den är inte min längre. Nu hörs den av alla runt mig. Församlingen annekterar idén. Gör den till sin. Sinidé. Perennen sprattlar och får inte förlora greppet. Den avgrund som uppstår kan aldrig fyllas.

5.

Bårhusbesök i studiesyfte. Sjukhusens kakel bekant sedan länge. Skolbänkens abstrakta rotting. Huvudsaken finslipad tills nollåterstoden kvarstår. Att som monad utvidgas som ballonghästen. Det av förruttnelse präglade blodhetspumpandet fortskrider. Av fukt uppfyllda kloroceller. Av brand och eld uppslukad själ. Preparerad skärseld. Som jag har brunnit. Så förgås även ångern. Effektivt rustad av stränghet. Av ärr har jag bundit ett nät. Kasslerkroppen håller ihop. Ännu. Men tungmuskeln har slappnat av. Den har bakhalt i halsvasen. Stryphuvan tjocknar när jag reser mig. Tystnaden talar för mig. Den metalliska kugghjulsrytmen blommar sommarängslikt. Medan minnet bränner till mellan mandarinklyftorna närmar sig vrålet från den svartstinkande apfadern. Jag fruktar mötet. Det nalkas en pulserande sträng. Vibrerar mitt hjärta. Ackorden klingar falskt. Flyter som flygblad på strömmen. Det stolta stålet svärtas. Dolt i mörkret sticker bladet urskiljningslöst. Fläckarna som små röster. Kräver uppmärksamhet. Hungern vill höras. Äcklet vill tystas. Fingrarna runt halsen. I halsen. Uthärda närvaron. Så kräkreflexerna hänger i snören. På trådar av torkade blodkärl. I säkerhetsnålar. På kjolen så alla ser dem blänka i mörkret. Helljusen skrattar. Jag kan inte sluta reflektera. Alla sår varar. Även om blessyrskorpan faller av i tystnad. Avfallsgolem skapad under livet begravs kontinuerligt. Undfly voodoo-risken till varje pris. Absorbation som ett tema genom livskrisen. I paniken. I sömnen. I askan till slut. Rullar bort snart. Bland ringblommor, stormhatt och mjölkört. En önskan om petit förgätmigej fåfängt avslagen. Längtan förnekas. Med himlastrålar brutna. Brustna i brandgult. Bladen strömmar med min smuts. Ingen ser sambandet. I bröstet sörjer jag det träck ur vilket jag odlat kejsarkrona och malört. Med friktionsröda läppar lämnar moderkronans odon små blå fläckar. Krossade. Vart och ett. Som frökapslar i tid och otid. Som skugga över rötterna. Där rör sig något hastigt. Självsfrid trots halvbordad cykel. I tunna strängar slutlöst. Av tidsknivblad sönderdelad. Upplöst. Hopplöst. Brandlöst. Snart är jag tillbaka. Vänta bara ett ögonbli…