Väktaren (1999)

I begynnelsen fanns tomhetens perfekta tillstånd. Allt var för evigt böjt bakåt mot den stora hemligheten. Där, vid silverporten, fanns ett väsen vid namn Lerijazad. Hon liknade kanske en ängel och vaktade den eviga begynnelsen så att bara de som hade tillstånd kunde resa iväg. Hon log alltid när hon vinkade av de resande men i hemlighet avundades hon dem.

Hon visste inte vad som fanns på andra sidan av porten och ingen av de resande kom någonsin tillbaka ut för att berätta. Därför frågade hon alla som hon såg passera utanför porten om någon visste vad det var hon egentligen vaktade. Ingen kunde svara henne förrän en dag då en mycket gammal man stödd på en vandringsstav och klädd i slitna grå kläder dök upp och talade med henne.

“Vem är du?”, frågade Lerijazad som tyckte sej känna igen mannen, och innan han hade hunnit svara frågade hon: “Kan du säga vart den här porten leder? Ingen av dom som reser vill berätta nåt för mej trots att jag är så vänlig och tar farväl när dom far.”

Mannen mumlade något obegripligt för sej själv innan han svarade.

“Jag är Nerardnav. Jag kan visa dej vart porten leder”, sa han och mumlade återigen för sej själv. Därefter började han leda henne bort från porten, men hon protesterade:

“Vem ska vakta porten när jag är borta?”

“Det finns alltid en väktare vid portarna.”

“Men är inte jag väktaren?”

“Kanske. Minns du när du först kom till porten?”, frågade mannen.

“Nej…”, svarade hon tveksamt. “Det var så länge sedan.”

“Du hade varit ute på en lång resa”, sa mannen och lade ena armen över hennes axlar.

“Var hade jag varit?”

“På resa i omedelbarheten. Följ mej så ska jag visa dej”, sa mannen med ett brett leende och så begav de sej båda ut på en mycket lång vandring.

Efter många strapatser närmade de sej en port som liknade den de lämnat långt bakom sej. Men denna port gick inga resande in i. Till Lerijazads förvåning kom skepnader gående ut genom den, för att sedan försvinna längs den väg de själva kommit på.

Framför portarna stod en varelse och hälsade på alla de anländande.

“Det är Dazajirel”, viskade Nerardnav. “Håll dej tyst så kan hon inte se dej.”

Dazajirel talade ett underligt språk, men Nerardnav tycktes förstå vad hon sade för han översatte åt Lerijazad.

“Hon frågade vem jag är, och undrar om jag vet vart alla som går in genom porten är på väg. Ingen av dem säger ett ord till henne, trots att hon alltid tar vänligt farväl av dem.”

“Men hon hälsar dem ju välkomna…!? De kommer ut ur porten!”

“Det ser så ut, ja.”

Nerardnav bytte några ord med Dazajirel och vände sej sedan till Lerijazad.

“Nu min flicka ska du gå in genom den där porten.”

“Men jag har aldrig… jag kan inte…”

“Det kan du visst”, sa Nerardnav, och till sin egen förvåning gjorde Lerijazad som han sa.

Hon kastade en blick tillbaka och såg hur Dazajirel motvilligt följde med den gamle mannen bort från portarna som sakta slog igen bakom henne.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.