Vänta på posten (1999)

Jag började vänta på posten redan innan jag klev upp ur sängen den där morgonen. Jag väntade nämligen ett viktigt brev från en bekant i Saltzburg. Vi hade talat om att han eventuellt skulle publicera min bok på det förlag han nyss startat. Han hade lovat att skicka besked så snart han läst igenom manuskriptet. Det var därför jag började vänta så tidigt, trots att jag mycket väl visste att posten inte brukade komma förrän nån gång på eftermiddagen.

Det var fint väder den där dagen. I alla fall tycks jag mej ha ett minne av att jag satt ute i trädgården och läste. Exakt vad det var jag läste är jag däremot lite osäker på. Det var varmt och jag orkade inte riktigt koncentrera mej. Jag minns att idéer svepte förbi mina halvslutna ögon som dimma tidigt om morgonen.

Det var då sanningen slog mej. Jag förstod hur hela spelet hängde samman. Jag tänkte att det här är ett påfund inte ens hin onde själv skulle kunna ha räknat ut. Det hela handlade om Guds system om individuell övervakning, om synd och ånger. Det var ett djävulsk påfund skapat för att hålla de arma människorna i schack. Jag tänkte att det här är ohyggligt, varför har ingen kommit på detta tidigare? Vår ignorans och naivitet (som endast överträffas av vår fantastiska fallenhet för maktmissbruk) hade hindrat oss att genomskåda den rysliga lögn och illusion som i århundraden hade presenterats som den enda sanningen.

Jag föreställde mej själv som en av himlens änglar och drog genast ett flammande svärd för att skära hål på kulissen. Jag ämnade sedan basunera ut vad jag hade sett och tala med människor om sanningar och lögner och det fängslande system av skuld och självförnekelse denne förment gode Gud tvingat på oss. Jag såg för mitt inre hur hans horder av predikande hycklare kom mot mej och viftade med sina kreativt skapade sanningar inbundna med andra lögner och historier i en tjock bok med svarta pärmar. De var rasande på mej och jag skrek för att alla vanliga människor skulle höra vad jag hade att säga. De anstormande lögnväktarna kastade sej över mej och försökte kväva mej med sin tyngd. Några kräktes blod över mej för att jag skulle drunkna.

Med andan i halsen reste jag mej upp och såg att jag hade väckts av en smäll från brevlådan nere vid vägen. Posten hade kommit. Jag vinkade åt brevbäraren, men satt kvar i stolen några minuter. Jag tror att jag ämnade betvinga min oro över att brevet skulle innehålla ett ihåligt beklagande om att min bok inte kunde ges ut pga dålig ekonomi. Jag försökte lugna mej; andades djupt och reste mej till slut upp.

Gruset knastrade under mina fötter och jag föreställde mej att det var jättelika klippblock som krossades mot varandra under min oerhörda tyngd. Jag hade glömt bort att jag skulle andas. Hade det inte skett av sej själv skulle jag nog ha kvävts och dött där på gruset innan jag hunnit öppna kuvertet. Men nu blev det alltså inte så.

Hela kuvertet sprack när jag skulle öppna det – så ivrig var jag. Papperet inuti var grovt och hade ett lyxigt tryck: Ludwig von Krügers Förlag.

Sakta sökte mina ögon genom texten efter det där lilla ordet…

TYVÄRR

…som de blivit så vana vid i den här typen av brev. Men av någon underlig anledning fanns inte det där ordet med.

Kunde det verkligen vara så att de tänkte publicera min text?

Jag stapplade först med blicken och gled och slingrade med ögonen så att jag plötsligt inte förstod ett ord. Sedan tvingade jag mej att smälta samman bokstäverna så att jag kunde uppfatta brevets innebörd.

Till slut förstod jag i alla fall vad brevet försökte berätta för mej. Jag skulle få publicera min bok till slut.

Jag satte mej i min stol igen. Tänkte efter vad allt detta betydde. Log litegrann för mej själv.

Snart får jag äntligen kalla mej författare.

Om Markus Widegren

Skriver fiktion i form av romaner, noveller, texter och poesi i vitt skilda genrer. Ofta rör sig berättelserna djupt in i mörkret – gärna på gränsen till sammanbrott. Gör musik både solo och med bandet Expanding Chaos. Har även ett förflutet som filmskapare. Skriver just nu på nästa roman.