Baserat på en sann historia.
På en balkong tvärs över gården har ett gäng killar fest. Det är varm försommar och de skrålar glatt som om de satt på läktaren till en fotbollsmatch. Inifrån lägenheten hörs ett dunkande av hög musik och allteftersom kvällen fortskrider blir stämningen och skrålandet högre och högre.
Framåt tiosnåret når festen till slut sitt crescendo. En ny låt börjar och plötsligt danshoppar grabbarna upp och ner på balkongen så den nästan riskerar att lossna. De sjunger med, eller snarare skriker med, så högt de kan i refrängen.
Men vad är det för musik som får de unga männen så otroligt exalterade? Vad tusan är det de sjunger?
Är det den senaste club-hitten med ett medryckande tryck i basen? Är det kanske en klassisk hårdrocksdänga från sjuttiotalet? Är det en grym hiphop-låt om de djupa orättvisorna i samhället?
Jag försöker tyda skriken och hör till slut att det finns ett gemensamt tema i både dödsmetallvrålen och falsettsången. Några få gemensamma ord som de, med sina individuella röster, tolkar på varsitt sätt.
Hypnotiskt och nästan maniskt repeteras dessa ord – de enda ord som betyder något, de enda ord som existerar i detta ögonblick – medan de sjungande och dansande förlorar sig själva i tid och rum.
Genom att utföra denna uråldriga ritual tillsammans uppgår den lilla gruppen på balkongen i en djup religiös extas, de transcenderar vår vardagliga verklighet, får kontakt med något mycket större än dem själva.
Och plötsligt hör jag. Orden som strömmar från deras munnar. Klart och tydligt. Den kompakta massan av röster sjunger en gammal hymn av visdom.
Tre ord som säger allt om den mänskliga existensen och sökandet efter det som finns bortom den kända existensen.
De sjunger: ”Växeln hallå, hallå! Växeln hallå, hallå!!!” Om och om igen.
Växeln. Hallå. Hallå.