Jag föddes på isen en januaridag. Två månader för tidigt fick min mor värkar under en vistelse i vår ensligt belägna fjällstuga. Det var drygt en mil på skidor över en sjö för att nå bilen och halvvägs föll hon och blev liggande. Något var fel, jag hittade inte ut. Min far öppnade vägen med jaktkniven och skidade med mig innanför jackan till bilen för att åtminstone rädda mitt liv. När han sedan nådde första huset med telefon och hade lämnat mig till den mötande ambulansen återvände han med en dragpulka och fann att snittet hade frusit igen i kylan och stoppat blödningen. Mor levde fortfarande. Så han skidade ännu en gång över isen med ett liv i sina händer. Hur han fann kraft att orka vete gudarna. När mor till slut kom ikapp mig på sjukhuset försvann far djupt in i skogen och djupare in i förtvivlan över att han hade lämnat henne på isen fastän hon levde. En del säger att han aldrig hittade ut igen.